Category Archives: Sex, sexualpolitik och reproduktion

Våldtäkt – men männen då?

Detta är ett inlägg jag skrev 2012, och som efter lördagens inlägg känns aktuellt att dra upp igen. Så varsågod för repost:

Jag såg Event Horizon igår. Ni vet den där skräckfilmen från 1997 som utspelar sig på ett rymdskepp som varit i en annan dimension av ”pure chaos”? Den var inte lika bra som när jag såg den första gången när jag var 14, men den har några snabba scener av våld, blod och tortyr som fortfarande gör mig helt illamående.

Men allt jag kunde tänka på när jag såg den var ”varför placerar de den här historien i rymden, i framtiden och i en annan dimension, när vi människor är precis lika bra på att vara vidriga mot varandra och utsätta varandra för fruktansvärt våld här och nu? Är det för att vi vill invagga oss i en känsla av att omänsklighet inte tillkommer oss? Att vi är bättre än så? Att vi trots allt inte är monster?”.

Och anledningen till dessa dystra tankar är för att jag igår fick ett mail, med en länk, till en artikel. Den handlar om våldtäkt mot män i krigszoner i Afrika. Och det är något av det vidrigaste jag någonsin läst.

Eleven rebels waited in a queue and raped Jean Paul in turn. When he was too exhausted to hold himself up, the next attacker would wrap his arm under Jean Paul’s hips and lift him by the stomach. He bled freely: ”Many, many, many bleeding,” he says, ”I could feel it like water.” Each of the male prisoners was raped 11 times that night and every night that followed.

Jag blundade och copypastade det stycket, för jag vill aldrig läsa det igen.

Vi hör inte speciellt mycket om detta fenomen. För om vi tycker att vi har frihetsbegränsande könsroller i Sverige så är det ingenting mot hur det ser ut på många platser i Afrika. Inte nog med att det faktiskt är olagligt att vara homosexuell och begå homosexuella handlingar, inklusive bli våldtagen av någon av samma kön, i 38 av 54 afrikanska nationer, bilden av mannen är även så hårt uppbyggd kring styrka och beskydd att en man som erkänner sig ha blivit våldtagen löper en extremt hög risk att bli lämnad av sin hustru och utfryst av sin familj och sina vänner.

Today, despite his hospital treatment, Jean Paul still bleeds when he walks. Like many victims, the wounds are such that he’s supposed to restrict his diet to soft foods such as bananas, which are expensive, and Jean Paul can only afford maize and millet. His brother keeps asking what’s wrong with him. ”I don’t want to tell him,” says Jean Paul. ”I fear he will say: ‘Now, my brother is not a man.’”

Det finns ingen plats för män att vara offer. Manligheten står och faller med styrkan, en man som blivit ett offer är inte längre någon man, han blir ett intet.

”In Africa no man is allowed to be vulnerable,” says RLP’s gender officer Salome Atim. ”You have to be masculine, strong. You should never break down or cry. A man must be a leader and provide for the whole family. When he fails to reach that set standard, society perceives that there is something wrong.”

Och kvinnorna förväntar sig precis detta från sina män. Genuskontraktet är så snävt skrivet att om mannen misslyckas med att vara en beskyddare har kvinnan ingen anledning att stanna. Kvinnor och män måste komplettera varandra enligt normerna: mannen beskyddaren, kvinnan beskyddad. Om detta kontrakt inte upprätthålls upplöses hela meningen med äktenskapet.

Often, she says, wives who discover their husbands have been raped decide to leave them. ”They ask me: ‘So now how am I going to live with him? As what? Is this still a husband? Is it a wife?‘ They ask, ‘If he can be raped, who is protecting me?’ There’s one family I have been working closely with in which the husband has been raped twice. When his wife discovered this, she went home, packed her belongings, picked up their child and left. Of course that brought down this man’s heart.”

En forskare vid namn Lara Stemple är en av få som undersökt detta ämne på en vetenskaplig nivå. Enligt en undersökning från 2010 har 22% av männen och 30% av kvinnorna i Östra Kongo utsatts för konfliktrelaterat sexuellt våld. Trots detta är det enbart 3% av de 4076 NGO’s som tar upp våldtäkt i krig som alls nämner sexuellt våld mot män. Och då främst i bisatser. Det finns inga insatser som riktas mot manliga offer för våldtäkt i krig.

Faktum är att det verkar finnas ett motstånd mot att alls tala om dessa fruktansvärda handlingar mot män inom hjälporganisationer och andra organ som arbetar med liknande frågor. Som den brittiske direktören för Makerere University Refugee Law Project (RLP), Dr. Chris Dolan uttrycker det:

”There’s a fear among them that this is a zero-sum game; that there’s a pre-defined cake and if you start talking about men, you’re going to somehow eat a chunk of this cake that’s taken them a long time to bake.”

Om vi talar om män kommer vi sluta tala om kvinnor. Jag antar att jag kan förstå tankegången, på ett sätt, men jag köper den inte. Jag tror inte att det blir mindre plats för utsatta kvinnor om vi även inkluderar män. Jag tror tvärtom att själva apparaten kommer växa, att fler kommer engagera sig, att många män som själva varit utsatta skulle göra allt för att bryta det stigmata och det tabu som gör att de aldrig kan berätta vad de varit utsatta för av risk att förlora precis allt – inklusive sitt liv i de länder där homosexualitet straffas med döden.

Det är ett enormt problem. Ett problem baserat på andra problem, på både micro- och macronivå.

Krig. Fattigdom. Konflikter. Anarki. Fördomar mot homosexuella. Låg utbildning. Könsroller baserade på dikotomi.

Och det faktum att vi inte talar om det.

Män som blir utsatta för sexuella övergrepp i krig är mer utsatta än kvinnor som blir dito. Det finns många organisationer som arbetar för att stötta övergreppsdrabbade kvinnor. För männen finns inget.

”There is a married couple,” she said. ”The man has been raped, the woman has been raped. Disclosure is easy for the woman. She gets the medical treatment, she gets the attention, she’s supported by so many organisations. But the man is inside, dying.”

Jag undrar om det har att göra med att vi inte vet hur vi ska kategorisera de inblandade? Att det är så mycket enklare att tala om människor om vi ändå får lov att ställa upp dem enligt kön?

Jag hörde alldeles nyss på radion en kvinna som talade om våldsdrabbade kvinnor i relationer. Hon talade om mansrollen, och talade om att lära pojkar att sätta ord på sina känslor. Hon talade inte om att de män som dödar sina partners eller ex-partners nästan uteslutande är män som har psykiska problem. Hon ställde bara upp det som ”män” och ”kvinnor”.

Kanske skulle vi komma en bit längre om vi började tala om ”människor med psykiska problem och våldsproblematik” snarare än att bara kalla dem ”män”? Vi kanske kan göra samma sak med detta? Vi kan kalla de män och kvinnor som blivit utsatta för krigs- och konfliktrelaterade övergrepp för just… offer för krigsrelaterade övergrepp? Vad sägs om det?

Vi måste acceptera att detta existerar. Och vi måste börja göra något åt det.

Jag vet inte vad mer jag kan göra just nu, än att bara upplysa om problemet. Det hjälper ingen egentligen. Men det kanske kan skapa medvetenhet. Kanske sitter det någon där ute och läser detta som har en fot inne i någon organisation, någon som kan tänka på detta nästa gång det läggs fram förslag på åtgärder för att hjälpa våldsdrabbade kvinnor i krigszoner. Någon som kan höja ett finger och säga

”Men männen då?”.

”The organisations working on sexual and gender-based violence don’t talk about it,” he says. ”It’s systematically silenced. If you’re very, very lucky they’ll give it a tangential mention at the end of a report. You might get five seconds of: ‘Oh and men can also be the victims of sexual violence.’ But there’s no data, no discussion.”

Fram för diskussionen. Fram med den.

Ta det på allvar.

Om ni är hårdhudade kan ni läsa hela den fruktansvärda artikeln här.

Tipstack till David.

Varför MP’s förslag om p-medels-subventioner är jävligt bra

Så. Miljöpartiet har kommit med ett utspel där de vill att alla tillgängliga p-medel för kvinnor* ska vara subventionerade upp till en ålder av 26 år. Jag har haft fullt upp med annat hela helgen och således inte följt med i hur diskussionerna gått, men jag har idag läst ett inlägg hos HEJ BLEKK där Michaela kritiserar förslaget och tycker att MP borde fokuserat på tre andra områden istället.

Nu har jag redan haft den här diskussionen med Michaela i slutna forum, så detta ska inte läsas som någon kritik av henne, men eftersom jag arbetar med de här frågorna nästan dagligen på RFSU kan det hända att jag har några perspektiv om kontexten för detta förslag med mig som allmänheten inte följt med i, och därför känner jag ändå att jag behöver skriva något om det här. Nota bene: jag skriver som privatperson och inte som representant för min arbetsgivare.

Låt mig börja med en personlig anekdot, från när jag var tonåring. En tjej jag känner, som vid tidpunkten var 13-14 år, skrev till mig i panik och undrade om hon hade kunnat bli gravid när hon nu hade haft sex med sin pojkvän. Jag svarade väl något förnumstigt om att det hade hon väl såklart kunnat bli om de inte skyddat sig, och rekommenderade henne att gå till ungdomsmottagningen och testa sig, samt överväga att skaffa skydd, eventuellt p-piller. Tjejen fnös åt mig. P-piller, inte fan hade hon råd med det. Vadå, svarade jag, det kostar ju bara 85 kronor för 3 månader. För det kostade det i mitt landsting. Men inte i hennes. I hennes kostade det 300 kronor för 3 månader, och det var inte pengar hon kunde hosta upp helt plötsligt utan att behöva förklara för sina föräldrar vad de pengarna skulle gå till.

Nu kanske 300 kronor inte låter som så himla mycket för er, men ponera att ni är 13-14 år och alla era pengar kommer från era föräldrars fickor. Då blir det plötsligt mycket pengar att skaffa. Som dessutom ska betalas var tredje månad.

Eller ponera att ni lever på existensminimum, ponera att ni har 2000 kronor (ändå högt draget) till mat och hygien varje månad. Då är 300 kronor plötsligt mer än 10% av det ni har att leva för.

Eller ponera att ni är där ni är precis nu, oavsett ekonomisk situation, och att ni kan välja mellan ett p-medel som kostar 100 kronor om året, eller 1200 kronor. Vilket väljer ni? När ni inte vet vad bieffekterna kommer vara för något av dem?

Såhär är kontexten: Landstingen har alltid varit fria att själva, på politisk nivå, bestämma vilka preventivmedel som ska subventioneras, och vilka som inte ska det, och upp till vilken ålder. Detta har medfört ENORMT stora skillnader gällande vilka p-medel som är direkt eller indirekt tillgängliga för kvinnor*, helt och hållet beroende på var i Sverige de bor.

Inte rättvist. Inte jämlikt.

Därför har SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) kommit med en nationell rekommendation kring vilka p-medel för kvinnor som ska gå att få billigare, som de gärna vill att alla landsting tar efter. Och det har många gjort också.

Rekommendationen går ut på att de p-piller som ingår i högkostnadsskyddet, det vill säga de billigaste, ska subventioneras, ihop med p-spruta, p-stav och spiral. Exempelvis minipiller, som många unga kvinnor vill ha eftersom de inte innehåller lika höga doser av hormoner, ingår INTE och ges således bara subventionerade om det finns “medicinska skäl”, tex blodproppar i familjen. Saker som INTE räknas som “medicinska skäl” är ALLA VANLIGA BIEFFEKTER av p-medlet i fråga. Läs den meningen igen.

Liten lista på vanliga bieffekter av p-piller:

* Huvudvärk och migrän

* Nedstämdhet

* Bröstspänningar eller ömhet

* Viktuppgång eller vattenansamling i kroppen

* Minskad sexlust

* Illamående, kräkningar

* Allmän sjukdomskänsla

* Akne

* Oregelbundna blödningar

* Svampinfektion i underlivet

Saker som alltså INTE ses som giltiga skäl att få ett annat, icke-subventionerat, p-piller utskrivet.

Nu har jag, i mitt jobb, läst oerhört mycket om de politiska diskussionerna om den här subventionen. Exempelvis har jag suttit och läst milslånga protokoll där olika politiker argumenterat för och emot att gå på SKL’s rekommendation visavi att behålla sina egna bestämmelser, visavi att göra som tex Norrbotten där alla p-medel är tillgängliga helt gratis för alla under 26 (det vill säga samma som MP’s förslag) (med en minskning av aborter i åldersgruppen på hela 16% efter bara två år som resultat). Vissa argument är bättre än andra, men ett av de som jag stött på som verkligen gjort mig sur är det som löd ungefär som följer:

“Genom att enbart subventionera p-medel som ingår i högkostnadsskyddet (dvs är billiga) skapar vi ett ekonomiskt incitament för p-medelstillverkare att sänka priserna på sina produkter så de också får ingå där.”

Eller för att formulera om det: “vi låter kvinnors valfrihet och hälsa stå tillbaka för att påverka läkemedelsföretag att sänka sina priser”.

Och nu är jag inte den som inte ställer mig skeptisk till läkemedelsföretagens prissättning – herregud, man vore ju naiv bortom förstånd om man inte trodde att vinstdrivande företag såklart försöker få maximal vinst ur sina produkter – MEN det KAN ju också vara så att det de facto kostar mer att producera p-medel som är mer skonsamma för kroppen och exempelvis innehåller mindre doser hormoner (exempelvis har det i år utkommit en så kallad “minispiral” som verkar väldigt bra, men den ingår inte i skyddet och således kostar den en tusenlapp att sätta i, säkert ett rimligt alternativ för unga tjejer, speciellt de utan ekonomiska medel att befoga över).

De billiga p-piller som ingår i subventionen nu är nämligen de äldsta. Och det kanske de är av en anledning. Det kan ju hända att det finns en koppling mellan priset på gamla p-piller, utvecklade för länge sedan och tillbakabetalade för länge sen, och priset för nyutvecklade. Det kanske till och med är högst troligt.

Ingen som arbetar med de här frågorna, teoretiskt och politiskt, som jag, eller i praktiken, som barnmorskor och andra på ungdomsmottagningar och vårdcentraler, gillar SKL’s rekommendation, eftersom den de facto begränsar urvalet för kvinnor, och begränsar de som arbetar med de påverkade kvinnorna på så vis att de kan hamna i en situation där de efter individuell bedömning av kvinnan måste ge henne valet mellan ett dyrare medel som efter bedömning passar henne bäst, eller ett billigare som är “det bästa av de billigare för just dig”.

Innan årsskiftet, när de flesta landsting ändrade sina subventionsregler efter SKL, gick ungefär hälften av alla kvinnor hos ungdomsmottagningarna på p-medel som nu faller utanför subventionen. Det betyder att denna hälft antingen måste byta till ett nytt, om de inte har råd att behålla sina gamla, eller betala mer. Det är en sak. En annan är att alla de nya unga kvinnor som skaffar p-medel förmodligen i mycket större utsträckning kommer välja ett billigt, även om det inte är det som barnmorskan skulle rekommendera. Och om hon sedan inte märker av bieffekter i allt för hög grad (vilket är jävligt svårt att avgöra när man börjar med p-piller i unga år med alla horminskiftningar som ändå sker i kroppen under den perioden, själv märkte jag tex inte att jag hade minskad sexlust innan jag slutade med mina), är chansen/risken jävligt stor att hon fortsätter med dessa även när de kostar mer igen, dvs efter 26 år.

Det vill säga; incitamentet för läkemedelsföretag att faktiskt försöka utveckla p-medel som är bättre, mer skonsamma och har färre bieffekter MINSKAS av den här subventionsordningen, om de inte samtidigt kan få ner priset såpass att det ingår i högkostnadsskyddet. BRA TÄNKT.

Summa summarum: visst kan man tycka att MP borde fokusera på “något annat” – men det här är ingen oviktig fråga. Den handlar dels om klass, dels om hälsa, dels om att uppmuntra tillverkning av p-medel som inte är hormonellt slitsamma för kroppen, och dels om att upprätthålla en individfokuserad reproduktiv vård som ger möjlighet för varje enskild individ att få det preventivmedel som fungerar bäst för hen, oavsett anledning.

Därför: Go MP. Jag hoppas bara att många fler partier genast kommer med uttalanden om att de SJÄLVKLART också tycker att detta är en basal rättighet för kvinnor, i hela Sverige, och inte bara de som råkar bo i Norrbotten.

EDIT: Sådär en halvtimme senare kom jag på att jag inte alls bemött argument om att p-piller är något som kvinnor “förväntas ta” och att det finns hormonfria preparat osv – så här enkelt är det: vissa mår dåligt av att tillsätta hormoner, andra mår bra. Kvinnor med endometrios exempelvis kan få väldigt stor hjälp av vissa sorters p-piller – det hjälper förstås inte på själva endometriosen, MEN det kan åtminstone göra att det går att leva med den. Andra, som har stora PMS-problem, kan också hjälpas av p-piller. Så hur mycket vi än gärna vill gå mot ett så “hormonfritt” samhälle som möjligt kan vi inte börja stigmatisera användandet av p-piller, för för vissa är det ett verkligt fungerande preventivmedel, för andra är det något som gör att livet går att leva med, för andra är det skit – och det är just därför, för att ge alla kvinnor bäst möjliga utgångspunkt för att välja sitt preventivmedel utifrån sina egna förutsättningar, som gratis p-medel till alla är inte bara rimligt men nödvändigt, för att behålla kvinnors rätt att kontrollera sin egen reproduktion. Med eller utan fast partner.

 

*med kvinnor menas här personer med reproduktionsorgan som enligt den binära könsuppdelningen kopplas till kategorin “kvinnor”, även om könsidentiteten hos dessa kan variera, eftersom det är dessa kroppar som påverkas av förslaget. 

Det här med Always och #likeagirl

I förra veckan spreds en film på sociala medier, med avsändare Always, ett företag som tillverkar mens- och trosskydd. Med filmen lanserar Always en kampanj som heter #likeagirl, vars syfte enligt regissören och dokumentärskaparen Lauren Greenfield uttrycks på följande vis:

“This project is a fantastic and vital opportunity to empower girls (and educate our audience) to always align the expression #LIKEAGIRL with the meaning of strength, confidence and empowerment.”

Ni som mot förmodan inte sett filmen än kan se den här:

Nå. De senaste dagarna har jag på lite olika platser i bloggosfären läst kritik mot denna film, och mot Always som kapitalistiskt företag i stort, bland annat hos Fitt for Fight och Hej Blekk. Jag tycker att det är rimlig kritik, men jag håller inte helt med, och således tänkte jag ta tillfället i akt och ge min syn på hur vi kan förhålla oss till när företag gör ideologiska utspel på det här viset.

För det första: även om kapitalismen är ett jävla skitsystem som borde avskaffas illa kvickt, innebär inte det per automatik att alla aktörer inom kapitalismen enbart är onda och exklusivt driver en girig och vinstfokuserad agenda. Inte ens gigantiska företag som Always, eller egentligen P&G som äger hela skiten. Det finns givetvis företag som är helt snedvrida av nyliberal privatiseringsromantik (*host*nestlé*host*), men jag tycker ändå att vi kan försöka att skilja de elaka kungarna från västerlandet från de som åtminstone gör NÅGOT vettigt med den makt och de pengar de besitter.

Om vi återgår till Always i detta, så kan det ju exempelvis för kontextens skull vara intressant att veta att Always sedan 2011 samarbetar med UNESCO och i 30 år har drivit program för att ge unga kvinnor undervisning om pubertet, menstruation, kropp och reproduktion. Företag gör ofta så, nämligen; investerar i olika samhällsnyttiga program – kanske för att de vill ha goodwill, kanske för att de vill ha omtal, kanske för att de vill implementera sitt varumärke på områden där deras produkter inte används speciellt mycket, eller för att det sitter någon på någon chefsposition inom företaget som helt enkelt vill försöka göra något BRA. Mest troligt är kanske en blandning av alltihop.

Och visst. Detta betyder inte att Always enbart har goda, altruistiska avsikter när de lanserar #likeagirl, eller någon av sina tidigare kampanjer för att stärka unga kvinnors självförtroende. Klart de vill att vi ska köpa deras produkter. Och detta vill de uppenbarligen göra genom att framstå som “din feministiska kompis”, som Hej Blekk så passande uttrycker det.

Men det är ju en SKITBRA sak. För, för det andra: ju mer företag binder upp sig kring en attityd av “women power” eller antirasism eller politisk korrekthet eller allmän annan bra-och-gott-företag-ighet, ju lättare blir det att få dem att hålla fast i det. Ju troligare blir det att de kommer investera den del av budgeten som heter “goodwill” på något som faktiskt gör gott, som håller den linjen. Och samtidigt, det är det här jag tjatar om varje gång någon säger att vi inte ska kritisera företag som gör sexistisk skitreklam osv för då får de bara mer publicitet, blir det svårare för företag som, tja, säg Facebook, att INTE reagera på sexism och annat jävulskap, för då finns det en hållhake på de investerande företag som vill framstå som “goda”, det finns en trovärdighetsfråga som företagen måste ta ställning till, och då finns också möjligheten att kräva dessa företags avståndstagande från olämpligt agerande hos andra företag.

Hänger ni med?

Jag menar inte att vi ska sluta vara kritiska mot företags olika “goda” kampanjer. Men jag tycker vi ska välkomna dem ändå. Och kräva att de håller fast i dem. Fitt for Fight länkar en annan video, där Always promotar att använda trosskydd varje dag. Jag håller verkligen med om att det är en fruktansvärd video, speciellt i ljuset av #likeagirl. Men då kan det ju vara skönt att veta att den videon är från 2011, och att även om de senaste “BeingGirl”-videorna som ligger uppe på hemsidan även de nämner att man kan använda trosskydd varje dag, så gör de det iallafall i kontexten “om du är rädd för att blöda igenom när du inte vet när du ska få mens”, som svar på en tjejs oro kring sin första mens.

Sen är ju hela sidan förstås fruktansvärt amerikansk, med “radiance pad for teens” och “freshness” hit och dit och jag vet inte allt vad de hittar på för att kränga fler produkter. Men konsumtionssamhället å sido – det är liksom en helt annan fråga som borde hanteras på ett annat plan – så vill jag vidhålla att det är en JÄVLIGT BRA SAK att företag försöker göra ideologiska ställningstaganden på det här viset.

Om inte annat för att det kan användas som ett utpressningsmedel mot dem själva, och mot deras associerade företagskollegor.

Och dessutom: ska vi hålla på och klaga på en massa andra företag som gör sexistisk och nedvärderande reklam, så får vi väl åtminstone vara konsekventa nog att inte ta avstånd från de som väljer en annan, trevligare, linje, hur mycket kommersiella syften det än ligger bakom. För annars finns det ju ingen som helst anledning för något vinstdrivande företag att ens låtsas att de vill göra en förändring.

Och det kan ju inte vara det bättre alternativet.

Och btw. Bleed like a girl!

uDpfRhn

De usla premisserna för individualiserad föräldraförsäkring

Frågan om individualiserad föräldraförsäkring har varit uppe till debatt igen, den här gången i ett antal debattartiklar i ETC. Först ut var Delad föräldraförsäkring – en katastrof för de förtryckta, som svar på den kom Klassöverskridande feminism att dela på föräldraförsäkringen, och efter den Delad föräldraförsäkring inte alltid bäst för barnen, och nu senast Individualiserad föräldraförsäkring slår mot kvinnorna i Dagens Arena.

(Innan jag går vidare vill jag poängtera att jag i detta inlägg helt medvetet och en smula skamset utgår ifrån heterosexuella, tvåsamma och biologiska föräldrarelationer, eftersom det är utifrån det perspektivet diskussionen främst förs, det vill säga “hur kan vi få ett jämställt föräldraledighetsuttag mellan män och kvinnor?”. Jag utvecklar dock gärna resonemang ur andra perspektiv i kommentarerna eller i senare inlägg).

Jag kan ju börja med att klargöra att jag är för individualiserad föräldrapeng, men inte alls stöder de förslag som hittills presenterats gällande en förändring åt det hållet. För förändringen det talas om utgår ifrån vissa premisser och perspektiv som jag anser vara alldeles för förenklade. Dessutom andas hela diskussionen av ett nedvärderande av de så kallade “mjuka” värdena, och ibland undrar jag om folk fortfarande minns vad det var vi gärna ville uppnå med individualiserad föräldraförsäkring?

Jag tänker att vi måste gå tillbaka till just den sista frågan, eftersom statistisk jämställdhet i sig självt knappast kan vara slutmålet. Vad är egentligen problemet med att mammor idag tar ut lite mer än tre fjärdedelar av all föräldraledighet?

För kvinnor är problemet ekonomiskt och karriärsmässigt. Kvinnor ses som en riskgrupp att anställa i barnafödande ålder då statistiken trots allt talar sitt tydliga språk. Kvinnor är borta längre tid från arbetsmarknaden när de fått barn och halkar efter lönemässigt. Män däremot tenderar att arbeta MER när de fått barn. Utifrån den förkunskapen – vem skulle du anställa?

För män är problemet relationsmässigt och för den delen hälsomässigt. Det ger ju sig självt att ju mer tid du spenderar med dina barn, ju bättre relation får du till dem. I den tredje länkade artikeln ovan kan vi även läsa att “den svenska utredningen Män och jämställdhet säger att positiva effekter av att vara en närvarande förälder kan vara minskat riskbeteende, förbättrad hälsa och minskad dödlighet”. 

För barnen är fördelen givetvis att de får tillgång till fler trygga relationer med vuxna, och jag tycker mig ha läst en väldig massa undersökningar kring hur viktigt det är för barn att ha närvarande pappor i sin uppväxt.

Så. Fina fördelar med jämställt uttag av föräldraledigheten, alltså. Om föräldrarna tar ut lika mycket ledighet i förbindelse med barns ankomst till familjen ökar kvinnors status på arbetsmarknaden då den inte behöver jämföras med mäns i den här frågan, män får bättre relationer med sina barn och förbättrar sin hälsa, och barnen får bättre förutsättningar generellt med fler vuxenmöjligheter att ty sig till. Vi kan ju också ponera att mammor som generellt har det största ansvaret för hemsfären blir mindre stressade om det ansvaret fördelas, och åt andra hållet, att pappor som generellt står för huvudförsörjningen också blir mindre stressade om de och mammorna delar på den ekonomiska bördan.

MEN. Är lösningen verkligen en tvångsuppdelning av föräldraledigheten? Och hur påverkas föräldrarnas förhållande när de inte kan anpassa vården av barnen utifrån sina egna förutsättningar? Ursäkta om jag låter som en blandning mellan en liberal och en kristdemokrat här, men ska vi verkligen bortse från ojämställdhet på microplan för att ordna jämställdhet på macronivå, och var kommer familjens samlade välmående in i bilden? Ska vi verkligen tvinga fram statistisk balans på bekostnad av just individer och för den delen familjer vars valmöjligheter från början är ytterst begränsade? “En reform blir inte en medelklassreform bara för att det är medelklassfeminister som driver den” skriver S-kvinnorna i den andra länkade artiklen ovan. Men dessvärre – jo. Det blir det. 

Låt mig förklara vad jag menar.

De flesta relationer, oavsett om de är samkönade eller olikkönade eller okönade, är ojämställda på något sätt, och vissa mer än andra. Dessa ojämställdheter kan grundas i en massa olika saker; ålder, inkomst, anställning, utbildningsnivåer, klassbakgrund, funktionalitet, och så vidare. Det finns i princip inga relationer alls där alla inblandade sitter på lika mycket kapital, varken ekonomiskt eller symboliskt, och därmed heller inte några relationer där allas autonomitet och rörelsefrihet är jämställt fördelad.

Att i det läget gå in och påstå att en “individualisering” av föräldraförsäkringen skulle öka jämställdheten är främst sant i statistiken (om ens där) och för de som redan lever i tämligen jämställda förhållanden (utifrån ovanstående variabler), till exempel den icke-prekära medelklassen. Och jag envisas med att sätta “individualisering” inom citationstecken eftersom det här förslaget hittills nästan alltid formulerats som att de nuvarande 480 tillgängliga dagarna ska delas rakt av mellan vårdnadshavarna och således ge varje förälder för lite dagar för att kunna sköta vården av barnet individuellt, eftersom 8 månader, som blir vad varje förälder får, är 4 månader för lite för att barnet ens ska kunna få börja på dagis.

Och ja, man kan förstås reglera hur tidigt barn får börja på dagis. Här i Danmark får de börja när de är ett halvår. Men är DET absolut den bästa lösningen, verkligen? Att tvinga föräldrar som av olika anledningar inte kan eller vill dela lika att lämna bort barnet till tredjeperson innan det ens kan krypa? Inget ont om tidig förskoleverksamhet, men det var ju det där med nedvärderandet av familjesfären.

Och för alla de som exempelvis är studenter, nystartade småföretagare, frilansare, arbetslösa, outbildade, timvikarier, och så vidare – alla de som inte har någon fast anställning att få “ledigt” ifrån eller gå tillbaka till senare (prekariatet, alltså), kan individualiserad föräldraförsäkring innebära att den ojämställda relationen blir ÄNNU mer ojämställd, när studier måste avbrytas, kundrelationer går åt helvete, och tillfälliga och otrygga jobb som inte innebär någon som helst fördel karriärmässigt måste införskaffas för att upprätthålla en levnadsstandard som håller familjen en hårsmån ifrån socialtjänsten.

Hela diskussionen, liksom alla andra politiska diskussioner, blir dessvärre medelklassiga när medelklassen förnöjt tittar på sig själva och sina jämställda förutsättningar och menar att ALLA kan göra som de, om de nu bara slutade vara så himla traditionellt könsbundna. Utgångspunkten blir så väsande falsk när vi pratar om att det inte är många tusenlappar som faller bort om just dessa tusenlappar är vad som håller familjens metaforiska näsa över vattnet.

Jag tänker inte ens gå in på alla argument om förlossningskomplikationer och amning och hur vansinnigt rasande jag blir över alla debattörer som hurtfriskt påpekar att man inte BEHÖVER amma, eller att den icke-ammande partnern bara kan ta med barnet till den ammandes arbetsplats (som om alla hade ett jobb eller ens rimligt avstånd till arbetet, låt mig fnysa föraktfullt över den naiviteten).

Jag tänker dock, som en parentes närmast, påpeka att hela debatten verkar utgå ifrån premissen att alla föräldrar får gemensam vårdnad per automatik, och att enskild vårdnad enbart kan ges via tingsrätt (men att detta däremot tydligen är gjort i en handvändning om nu den ena vårnadshavaren av olika anledningar inte är lämpad att vara hemma ensam med en spädis, det finns tusen anledningar till det).

FEL. Automatisk gemensam vårdnad får enbart par som är gifta. När det gäller ogifta par är det den födande kvinnan som ensam bestämmer om den andra föräldern ska få vårdnad eller ej.  Att införa en individualisering som, om man vänder på retoriken, innebär att kvinnors rätt till föräldraledighet minskas med 6 månader, ger verkligen incitament för fler kvinnor att välja att behålla vårdnaden själv – med eller utan partnerns godkännande.

Och låt oss hålla fast i den omvända retoriken för ett ögonblick: för individualiserad föräldraförsäkring framställs ofta som en feministisk metod för att närmast tvinga fram jämställdhet. Men det är precis här som föraktet för de traditionella kvinnliga sfärerna kommer in. För det kan talas om att “tvinga pappor att ta sitt ansvar”, men samtidigt tvingar man således kvinnor ut på (en jävligt otrygg) arbetsmarknad, eftersom den offentliga sfären tydligen är så mycket viktigare än den privata, och det pratas inte alls om just detta; att kvinnor blir ifråntagna ett halvår av sina barns liv. Visserligen för männens skull, men vi kommer återkomma till det där med föräldraskap på andra förälderns bekostnad.

Och i samband med det hittar vi en ytterligare falsk premiss – den att pappor inte vill vara hemma med sina barn utan hellre vill arbeta. KAN det eventuellt tänkas att pappor faktiskt gärna vill vara hemma med barnen – men inte på bekostnad av mammornas tid hemma? Kan det tänkas att pappor generellt är rätt schyssta typer som tycker att mammor förtjänar ett år hemma med barnet efter att ha varit igenom graviditeter och förlossningar med allt vad det innebär? Skulle vi i samma veva kunna tänka oss att också MAMMOR tycker att de förtjänar att vara hemma ett år med barnet efter graviditet och förlossning?

Och skulle vi nu, därifrån, kunna tänka utanför boxen för en gångs skull? För visst, vi kan försöka tvinga folk att dela lika på föräldraledigheten för att få ett snyggt snitt i statistiken. Men det var något om morötter och piskor också, om att skapa jämställda förutsättningar snarare än tvång. Så istället för att fokusera på att dela den tillgängliga föräldraledigheten rakt av mellan föräldrarna och således tvinga familjer till ännu mer stressigt pusslande för att få småbarnstiden att fungera, kanske vi ska börja utgå ifrån att familjer gärna VILL ta hand om varandra, och i de fall de av någon anledning INTE vill, kan, eller har råd, åtminstone tänka oss en lösning som inte drabbar den förälder vars barns andra vårdnadshavare inte tar ut sin del av ledigheten?

Jag är, som jag skrev i början, helt för individualiserad föräldraledighet. Det vill säga att alla vårdnadshavare får 480 dagar var att ta ut ihop med sina barn OCH ihop med sin partner, INTE på bekostnad av den andra förälderns barntid. Den här idéen om att barnet bara ska få vara med en av sina föräldrar i taget är ju ingen naturlag precis. Ge båda föräldrarna möjlighet att gemensamt och tillsammans vara hemma hela första året, att ta hand om varandra och familjesfären (uppvärdera den!), att dela ansvaret för hemmet och relationerna PÅ RIKTIGT och inte var och en för sig. Eller för den delen; ge föräldrarna möjligheten att dela upp dessa dagar mellan sig och under längre tid om man exempelvis inte vill lämna sitt barn till förskola innan det fyller två.

Det skulle innebära att nyblivna föräldrar av alla kön erbjuds möjligheten att vara hemma med barnen utan att det ska vara på bekostnad av den andres tid. Det innebär att de normativa föreställningarna om pappor som inte är hemma med barnen kommer skakas i sina grundvalar, för både männen själva och arbetsmarknadens ovilja att se män som primärföräldrar – för plötsligt kommer det finnas ett generöst erbjudande, inte ett tvång, om att få vara ledig med barnet och mamman, som alla kan ta eller låta bli bäst de vill. Och då kommer det inte finnas någon som helst anledning för varken samhället eller föräldrarna att utgå ifrån att mamman är primärförälder utifrån biologiska anledningar såsom amning och förlossning och att hon således ska ha ensamrätt på den första tiden med barnet – för det kommer inte finnas några hinder för papporna att vara hemma IHOP med henne. Det kommer kanske till och med (förhoppningsvis!) bli en jäkla självklarhet att man som nybakade föräldrar, oavsett kön, tar ett år ledigt och fokuserar på det viktiga; att få den här nya situationen, med den här nya människan, att bli så bra som möjligt.

Och kanske kommer inte alla pappor ta ut allting med detsamma. Men de kanske kommer gå ner i arbetstid under det första året iallafall. Uttaget av pappors ledighet kommer iallafall öka, och förmodligen mer och mer för varje år – och det var väl det vi ville? Och kanske kommer vissa inte kunna ta ut något, eftersom den ekonomiska situationen eller andra omständigheter inte tillåter det. Men då kommer iallafall den andra föräldern fortfarande ha sina 480 dagar till att säkra barnets omvårdnad med. Bägge föräldrarnas individuella autonomi förstärks således, och ojämlika maktbalanser inom relationen kommer kanske inte absolut förbättras, men de kommer iallafall inte försämras för de med minst makt att styra över sina liv.

Man kan ju också tänka sig att en förälder som på liv och död inte vill/kan/bör ta ut sina dagar kan skriva över dem till någon annan närstående, så den hemmavarande föräldern ändå slipper vara ensam. Eller för all del, möjligheten att skriva över dagar till en annan, tredje, närstående borde finnas oavsett om båda föräldrarna tar ut ledighet.

Dyrt, säger ni?

Ja, kanske det. Om man bara räknar i reda pengar från staten. Det är ju nämligen en jäkligt billig deal för dem just nu att den med generellt lägst inkomst är den som tar ut föräldrapengarna.

Men vi kan ju tänka på detta också:

1. Kostnader för förskola kommer minska om barnen är hemma längre.
2. Med två föräldrar hemma minskar risken för oupptäckt förlossningsdepression och andra psykiatriska sviter i en omvälvande tid.
3. Man kunde ju iallafall tänka sig att viss arbetslöshet skulle minska eftersom fler vikarier kommer behövas.
4. Relationen mellan föräldrarna kommer förmodligen ha större chans att överleva, och färre separationer ske.
5. Sedan var det det där med att barn klarar sig bättre i livet med fler närvarande vuxna också.

Jag kan inte göra en exakt (eller ens ytlig) kostnadskalkyl för ekonomiska fördelar med familjers större välbefinnande i småbarnsåren, men jag skulle gissa på att de inte är helt obetydliga. Och även om de var det – skulle det inte vara en rimlig budgetprioritering oavsett? Hur värderar vi livskvalitet egentligen?

Jämställdhet i praktiken är så väldigt mycket svårare än jämställdhet i teorin. Visst kan det låta fint och bra att dela föräldraförsäkringen rakt av och på så vis “tvinga” pappor att ta sitt “faderliga ansvar”. Kvotering löser ju alla problem – i statistiken iallafall. Men om man på allvar vill att föräldrar ska ta jämställt ansvar för barnen kanske vi hellre ska kolla på hur vi kan underlätta för familjer att vara tillsammans i omvårdnaden, snarare än att genast börja tänka på hur vi kan tvinga folk att uppfylla statistiska jämställdhetmål.

(Eller, ni vet, vi kan ju också skippa hela skiten och bara införa medborgarlön. Det kan ju också fungera).

(Det är fan inte lätt att vara frihetlig socialist i den här debatten, ska ni veta).

NOTE: Enligt de nya kommentarsreglerna kommer jag enbart publicera kommentarer som är positiva, oerhört konstruktivt kritiska eller håller förbaskat god ton, och/eller är av sådan art att jag får lust att svara på dem. Jag kommer dock ha något högre toleransnivå för diskussion nu, eftersom detta är ett typiskt debattämne. Om det inte absolut är svar från mig ni vill ha går det dessutom utmärkt att diskutera inlägget med andra på Facebook.

Att argumentera mot väderkvarnar (eller varför RFSU är typ djävulen)

Jag tror inte jag sagt det här på bloggen, men från några veckor tillbaka arbetar jag halvtid som Föreningsutvecklare för Politik och Påverkan för RFSU Malmö (samt alla RFSU’s lokalföreningar i södra Sverige). Något jag är extremt glad och stolt över, och som jag misstänker kommer bli väldigt roligt just under detta “supervalår” – att sätta sexualpolitiska frågor på agendan.

Detta jobb innebär givetvis att jag måste hålla mig väldigt uppdaterad på allt vad som skrivs om sexualpolitiska frågor, vilket i sin tur innebär att jag även läser texter från diverse sexualkonservativa håll som jag kanske helst hade sluppit läsa.

Jag ska här ta tillfället i akt att understryka att det jag skriver på min blogg gör jag ENBART i egenskap av privatperson, och inte som representant för RFSU, och RFSU har inget som helst ansvar för vilka frågor jag lyfter här eller hur jag gör det. Och just därför tänker jag nu snacka lite, tämligen raljant, om en text som publicerades på den kristna nättidningen “Världen Idag” idag.

Ni kan läsa den i sin helhet HÄR och ja, jag använder unvis.it för jag vill inte dra läsare och/eller google points till originalet.

Låt mig för dramaturgins skull börja med vad textförfattaren Ruth Nordström har för poäng med sin text:

Alla som arbetar för att motverka kommersiell sexuell exploatering av barn och ungdomar, barnsexhandel, barnpornografi, barnsexturism och trafficking, borde ta ställning mot RFSL:s och RFSU:s agenda.

Klart och tydligt budskap, alltså. Varför då detta?

Jo, för Nordström menar i sin text att RFSL och RFSU “verkar för att avskaffa den svenska sexköpslagen”. Jag ska erkänna att jag inte har lika stor inblick i RFSL som jag har i RFSU, men på RFSL’s hemsida kan man läsa följande kritik mot sexköpslagen och den utredning som gjorts för att utvärdera den:

Alltsedan lagen om förbud mot köp av sexuella tjänster infördes i Sverige 1999 har RFSL intagit en kritisk hållning till lagen. I RFSL:s principprogram, antaget 2005, heter det att förbundet inte anser att kriminaliserande lagstiftning är en lösning på de problem som prostitution medför: ”Risken är stor att verksamheten på grund av denna lag drivs ännu mer in i det fördolda, med ökad utsatthet och ökade skaderisker för alla inblandade parter som följd. Samhället bör därför satsa ytterligare på att utveckla det sociala arbetet inom området samt motverka en social exkludering av dem som säljer sexuella tjänster.”

Detta synsätt utvecklas nu i ett tio sidor långt remissyttrande till den statliga utredningen ”Förbud mot köp av sexuell tjänst. En utvärdering 1999-2008” (SOU 2010:49), där utredaren justitiekansler Anna Skarhed haft till uppgift att just utvärdera tillämpningen av förbudet och de konsekvenser som det fått. RFSL anser dock inte att utredaren levt upp till sitt uppdrag, utan menar att utredningen varken är ”oberoende eller inkluderande”. RFSL menar också att sexköpslagen utgår ifrån en ”heteronormativ förståelse av prostitution som exkluderar en stor majoritet av de personer som tillhör gruppen hbt-personer som säljer och/eller köper sexuella tjänster”. I remissyttrandet förordar förbundet ett empowerment-perspektiv till förmån för nolltoleranstänkande i förhållande till de människor som säljer sexuella tjänster. RFSL efterlyser också möjlighet till stöd till organisationer som organiserar sexarbetare.

Rimlig kritik, kan man ju tycka. En utredning som inte inkluderar dels de män som säljer sex (och vi vet ju alla by now att fler män än kvinnor (i svenska undersökningar) säljer sex vid något tillfälle) och dels helt missar de transpersoner som säljer sex (för övrigt något som på global nivå ofta blir det enda sättet för transpersoner att försörja sig på, då de exkluderas ur samhället och nekas arbetsmöjligheter på lika villkor med cispersoner) …det låter inte som någon vidare bra utredning. Den förtjänar kritik. Den borde göras om.

Men denna kritik beskriver Nordström på följande vis:

RFSL har länge utmärkt sig som motståndare till sexköpslagen och hävdar på sidan “Röda paraplyet” att kriminaliserande lagstiftning inte är en lösning. Sajten promotar och marknadsför försäljning av sex med slogan: “Här finns allt du behöver för att sälja sex bekvämare och säkrare.”

På sidan Röda Paraplyet kan jag faktiskt inte hitta den där slogan som Nordström hänvisar till. Däremot hittar jag en himla massa information till sexsäljare om hur de ska skydda sig själva, vad de ska tänka på innan de säljer sex och dessutom – väldigt mycket om hur man ska göra om man vill sluta sälja sex. För mig ser det ut som att RFSL tar sexsäljarna på allvar och erbjuder dem inte bara råd, stöd och tips på hur de kan underlätta sin tillvaro om de skulle behöva det, utan även ger stort stöd till de som vill sluta sälja sex.

Men det var också det enda Nordström hade att säga om RFSL. Lustigt nog. Om RFSU skriver Nordström däremot följande (jag kommer bena upp det men det är från ett sammanhängande stycke):

På RFSU:s kongress förra året togs en motion om sexköpslagens avskaffande upp.

Japp. Det gjorde det. Man kan ju liksom inte låta bli att ta upp motioner som skrivits. Och eftersom jag inget annat hört utgår jag ifrån att kongressen inte gav bifall till denna motion. Däremot vet jag att RFSU verkar för en bättre utredning av sexköpslagen, mycket av samma anledning som RFSL’s kritik gick ut på. Ni kan läsa Förbundsordföranden på ämnet HÄR.

Vidare:

RFSU driver kampanjen “Barns sexualitet” enligt vilken pedagoger på förskolan ska undervisas i att “barn föds med en förmåga att uppleva sexuella känslor och njuta av sina kroppar. Små barn utforskar och upptäcker sin egen och andras kroppar genom att titta och röra.”

Eh. Ja? Vad är ens poängen här? Försöker Nordström hävda att barn INTE har en sexualitet, att de INTE upplever sexuella känslor och njuter av sina kroppar? När tror Nordström att människors sexualitet uppstår egentligen? Helt magiskt vid 15 års ålder? Att barn inte kan onanera? Jag är faktiskt förfärad på riktigt över att denna helt oskyldiga formulering anses vara något negativt i kontexten. Om Nordström dock hade bemödat sig med att läsa materialet, eller vafan, bara INTROT till materialet ordentligt, hade hon kunnat läsa DETTA (<-länk här, utdrag nedan):

Genom omgivningens reaktioner lär sig barn tidigt att de sexuella lekarna skiljer sig åt från andra lekar och de kan därför bli generade om någon upptäcker dem i deras lek. Det är de vuxnas ansvar att lära barnet vilka gränser som finns kring sexualitet, till exempel kroppslig integritet, ömsesidighet och vad som är privat. Men det är i detta sammanhang viktigt att vara försiktig och inte ge barnet en känsla av skuld och skam.

Låter väl inte så fruktansvärt förkastligt, väl? Men eftersom Nordströms poäng är att hon tycker att alla som är emot “kommersiell sexuell exploatering av barn och ungdomar, barnsexhandel, barnpornografi och barnsexturism” borde ta avstånd från RFSU enbart baserat på detta material kan jag inte läsa henne på annat vis än att hon tycker att ett erkännande av barns sexualitet är samma sak som att erkänna vuxnas rätt att ha sex med och exploatera barn. Vilket absolut inte är vad det hänvisade materialet menar. Vilket hon borde veta om hon läst det. Alls. Eller för den delen respekterat barn och deras känslor. Alls.

Vidare:

RFSU har även kritiserat den nya, strängare sexualbrottspraxisen, vilket kan “förhindra och försvåra för unga människor att ha sex.”

Ja, men det är väl ganska uppenbart och har väl även visat sig i flera uppmärksammade fall där någon som är 15+ har sex med sin fasta partner som råkar vara 15- och blir dragen inför rätta för detta. Två personer under 15 får ha sex med varandra för ingen av dem är straffmyndig, men så fort den ena är över 15 räknas det som “våldtäkt av barn” (och faller således under allmänt åtal dvs vad den som är under 15 säger om ifall hen samtyckte eller ej räknas inte ens)? Lagen ÄR faktiskt rätt skev på så vis.

Allt detta kokar Nordström alltså ned till att RFSL och RFSU skulle ha en “agenda” som går ut på att underlätta för utnyttjande av barn och trafficking.

Alltså.

Förlåt mig, men om man köper det resonemanget så är man ju inte insatt i sexualpolitiken för fem öre, och borde således kanske dra sig tillbaka ett ögonblick och fundera över vilka det egentligen är man vill skydda här. För är det några Nordström inte verkar ha intresse av att skydda och hjälpa så är det bland många andra: de som säljer sex, de som vill få leva ut sin sexualitet även om de är under 15, de barn som behöver få veta att de faktiskt har en sexuell integritet som ska respekteras och de män och transpersoner som ständigt negligeras i frågan om prostitution.

Det verkar mer som att Nordströms skyddbara utgör de som står på (den kristna) sidolinjen och tycker att sex är något som ska ske mellan man och kvinna som är gifta inför Gud och nåde alla andra. Inte de det BERÖR, för guds skull. Hur skulle det se ut?

Ja. Jag raljerar.

För det här så kallade “inlägget” i sexualpolitikdebatten förtjänar inget annat.

Lästips (Triggervarning: transfobi)

Ibland är det som att de olika poster, artiklar och inlägg jag får inlänkade i mina sociala nätverk följer på varandra, följer en oskriven röd tråd. Ibland helt tydlig, ibland mer subtilt. Idag var en sådan dag.

Dagens tre inlägg som liksom följde i varandras spår var dessa, och den röda tråden är också detta inläggs TRIGGERWARNING: transfobi (men även transfobiska uttryck samt grafiska beskrivningar av transhat och våld):

1. (På danska, utdrag översatt av mig): Hatar feminister transkönade?

Ett blogginlägg på F-frekvensen.dk, en undersida till KVINFO om jag inte minns helt fel. (Röd tråd: transfobi, transhat, feminism, Germaine Greer)

“Men inte heller i Danmark står det bra till. För bara tre år sedan bjöd 8:e mars-Initiativet in flera mycket transfobiska människor som talare till en konferens, däribland Janice Raymond, vars huvudtes är, i vad som enbart kan kallas en bannbulla, att transkvinnor är patriarkatets angrepp på feminismen. En sorts spionrobotar, närmast. Dansk Kvindesamfund har fortfarande inte en officiell transpolitik, trots att de är en av de starkaste rösterna i den feministiska debatten. Det är bara ett år sedan som Kvindehusets policy äntligen erkände att transkvinnor är kvinnor nog till att få vistas i huset. Ett ynkligt år sedan Kvindehusets offentliga politik blev “Transkvinnor är kvinnor”!

Vi gör ett sidospring till en australisk feminist vid namn Germaine Greer, som är en av de mest inflytelserika feministerna genom tiderna, men dessvärre också glödande transfobisk. Det finaste hon sagt om transmän är ungefär att de är “Förrädare mot det kvinnliga könet”. Den engelska journalisten och författaren Caitlin Moran omtalar konsekvent Greer som “Gudinnan Greer” i sin bok “Konsten att vara en kvinna”. Till Morans försvar nämner hon dock Greers transfobi som ett problem. Ett problem i nivå med att Greer också har kritiserat högt uppsatt hår!”

Läs hela texten HÄR även om den är på danska.

2. (Även den på danska, utdrag översatt av mig): Staten kan aldrig ge dig frihet

En intervju på Information.dk med 66 år gamla konstprofessorn Camille Paglia (Här är det fan dags för en TW gällande libertarianism, socialisthat och kvinnohat också) (Röd tråd: Germaine Greer, feminism)

“Enligt Paglia – som definierar sig själv som tillhörande den “första vågen” av feminister tillsammans med exempelvis Germaine Greer, som hon menar orättfärdigt har blivit “utplånad av nutidens amerikanska feminister” – är saken enkel:

»Jag är feminist på så vis att jag förespråkar att avlägsna alla hinder för kvinnors lika juridiska möjligheter, på arbetsmarknaden eller lönmässigt. Men jag är motståndare till speciella beskyddarmekanismer för kvinnor. Jag föraktar allt som har med kvoter eller särbehandling att göra.« […]

»Den tröttsamma, evigt nakna och fysiskt frånstötande [Lena] Dunham drivs av en tvångsneurotisk exhibitionism precis som Wolf, som aldrig slutade tala om anorexia, kejsarsnitt eller sin egen vagina.« […]

Paglia fortsätter med att karaktärisera [Hillary] Clinton som “ondsint, hämndgirig och svårt neurotisk” och dessutom “för gammal” för att sitta i Vita Huset:

»Kvinnan lider av humörsvängningar, hon är känslomässigt instabil, och det man kommer minnas henne bäst för är att hon utan vidare förlät sin man hans otaliga affärer, speciellt den med Monica Lewinsky.«”

Helt galen intervju (på ett negativt vis – när folk hetsigt börjar anklaga andra för att vara neurotiska är det dags att dra öronen åt sig), läs den i sin helhet HÄR. Om ni pallar.

3. Vet ni hur det smakar

Blogginlägg av TheMegaBitch. Läs och gråt. (Röd tråd: Transfobi, transhat)

“Vet ni hur ett skitigt bussgolv blandat med blod smakar?

Det gör jag.

Jag vet hur det smakar, hur det luktar…

Smuts, lite hundbajs, gammalt damm från sätena och den där vassa järndoften som bara blod har.

Vet ni hur svårt och smärtsamt det är att skrubba bort sminket innan man tar sig till sjukhuset för att se om okbenet är brutet och få det spräckta ögonbrynet ihopsytt?

Det gör jag.

Jag vet hur ont det gör, hur mycket blod det hinner rinna på ens kläder medan man cyklar hem för att sminka av sig och byta om innan man vågar åka till akuten.”

Läs hela HÄR. Det måste ni.

Farväl och tack för idag.