Category Archives: Feminism

8 mars – Hej igen, feminism!

I maj 2012 deklarerade jag här på bloggen att jag inte tänker kalla mig feminist längre. Jag hade en väldig massa anledningar till det. Den största var kanske att jag var trött på att hela tiden behöva försvara feminismen, försvara andra feministers uttalanden eller avkrävas avståndstagande från de samma, trött på metadebatten om vad ”feminism” egentligen är, trött på att aldrig komma vidare ur det samtalet.

Det fungerade ganska bra. Ett tag. Speciellt det jag gärna ville, det vill säga att kunna ha samtal om jämställdhet utanför de feministiska linjerna. Men det fanns några andra spelare på banan på den tiden, som senare avlägsnade sig, och kvar stod i princip bara ett gäng antifeminister som inte är ett dugg intresserade av att föra några samtal och som dessutom inte ens accepterar mitt ställningstagande kring att inte applicera en feministisk etikett på mig själv.

Så metadebatten kvarstår och inga utvecklande samtal blir det.

Och eftersom den väldigt stora aspekten i beslutet har försvunnit har jag istället kommit tillbaka till de feministiska forumen, men med ett uttalat avståndstagande från rörelsen som sådan. Ett påtaget utifrånperspektiv fast från insidan. En känslomässig positionsdiskrepans. Och det gör mig till en hycklare. Och det är dessutom fegt.

Jag vill kritisera feminismen för att inte vara lojal mot sina medsyskon samtidigt som jag inte ens visar öppen lojalitet mot det feministiska projektet. Det duger inte. Jag tappar bort mig själv. Av ingen anledning. Jag ser mig själv upprepa gång på gång att jag inte är feminist, som för att övertyga mig själv, men jag vet inte ens varför längre. Så dumt.

Det har varit ett intressant försök, detta att avsäga sig en ideologisk tillhörighet. Det har gett några insikter. Men det är dags att avsluta det nu innan jag poststrukturaliserar bort vem jag är.

Jag är feminist. Jag har väl alltid varit feminist (där hade antifeministerna rätt i en sak iallafall).

Och min definition av feminism ser fortfarande ut såhär:

Att vara feminist är att vara medveten om att de normer kring kön, genus och sexualitet som existerar i vårt samhälle bygger på en patriarkal och heteronormativ tradition som begränsar allas levnadsutrymme, och att vilja arbeta för att förändra detta. 

Herregud vad det känns skönt att säga.

Honey, I’m home.

pinterestpinterest

flattr this!

Våldtäkt – men männen då?

Detta är ett inlägg jag skrev 2012, och som efter lördagens inlägg känns aktuellt att dra upp igen. Så varsågod för repost:

Jag såg Event Horizon igår. Ni vet den där skräckfilmen från 1997 som utspelar sig på ett rymdskepp som varit i en annan dimension av ”pure chaos”? Den var inte lika bra som när jag såg den första gången när jag var 14, men den har några snabba scener av våld, blod och tortyr som fortfarande gör mig helt illamående.

Men allt jag kunde tänka på när jag såg den var ”varför placerar de den här historien i rymden, i framtiden och i en annan dimension, när vi människor är precis lika bra på att vara vidriga mot varandra och utsätta varandra för fruktansvärt våld här och nu? Är det för att vi vill invagga oss i en känsla av att omänsklighet inte tillkommer oss? Att vi är bättre än så? Att vi trots allt inte är monster?”.

Och anledningen till dessa dystra tankar är för att jag igår fick ett mail, med en länk, till en artikel. Den handlar om våldtäkt mot män i krigszoner i Afrika. Och det är något av det vidrigaste jag någonsin läst.

Eleven rebels waited in a queue and raped Jean Paul in turn. When he was too exhausted to hold himself up, the next attacker would wrap his arm under Jean Paul’s hips and lift him by the stomach. He bled freely: ”Many, many, many bleeding,” he says, ”I could feel it like water.” Each of the male prisoners was raped 11 times that night and every night that followed.

Jag blundade och copypastade det stycket, för jag vill aldrig läsa det igen.

Vi hör inte speciellt mycket om detta fenomen. För om vi tycker att vi har frihetsbegränsande könsroller i Sverige så är det ingenting mot hur det ser ut på många platser i Afrika. Inte nog med att det faktiskt är olagligt att vara homosexuell och begå homosexuella handlingar, inklusive bli våldtagen av någon av samma kön, i 38 av 54 afrikanska nationer, bilden av mannen är även så hårt uppbyggd kring styrka och beskydd att en man som erkänner sig ha blivit våldtagen löper en extremt hög risk att bli lämnad av sin hustru och utfryst av sin familj och sina vänner.

Today, despite his hospital treatment, Jean Paul still bleeds when he walks. Like many victims, the wounds are such that he’s supposed to restrict his diet to soft foods such as bananas, which are expensive, and Jean Paul can only afford maize and millet. His brother keeps asking what’s wrong with him. ”I don’t want to tell him,” says Jean Paul. ”I fear he will say: ‘Now, my brother is not a man.’”

Det finns ingen plats för män att vara offer. Manligheten står och faller med styrkan, en man som blivit ett offer är inte längre någon man, han blir ett intet.

”In Africa no man is allowed to be vulnerable,” says RLP’s gender officer Salome Atim. ”You have to be masculine, strong. You should never break down or cry. A man must be a leader and provide for the whole family. When he fails to reach that set standard, society perceives that there is something wrong.”

Och kvinnorna förväntar sig precis detta från sina män. Genuskontraktet är så snävt skrivet att om mannen misslyckas med att vara en beskyddare har kvinnan ingen anledning att stanna. Kvinnor och män måste komplettera varandra enligt normerna: mannen beskyddaren, kvinnan beskyddad. Om detta kontrakt inte upprätthålls upplöses hela meningen med äktenskapet.

Often, she says, wives who discover their husbands have been raped decide to leave them. ”They ask me: ‘So now how am I going to live with him? As what? Is this still a husband? Is it a wife?‘ They ask, ‘If he can be raped, who is protecting me?’ There’s one family I have been working closely with in which the husband has been raped twice. When his wife discovered this, she went home, packed her belongings, picked up their child and left. Of course that brought down this man’s heart.”

En forskare vid namn Lara Stemple är en av få som undersökt detta ämne på en vetenskaplig nivå. Enligt en undersökning från 2010 har 22% av männen och 30% av kvinnorna i Östra Kongo utsatts för konfliktrelaterat sexuellt våld. Trots detta är det enbart 3% av de 4076 NGO’s som tar upp våldtäkt i krig som alls nämner sexuellt våld mot män. Och då främst i bisatser. Det finns inga insatser som riktas mot manliga offer för våldtäkt i krig.

Faktum är att det verkar finnas ett motstånd mot att alls tala om dessa fruktansvärda handlingar mot män inom hjälporganisationer och andra organ som arbetar med liknande frågor. Som den brittiske direktören för Makerere University Refugee Law Project (RLP), Dr. Chris Dolan uttrycker det:

”There’s a fear among them that this is a zero-sum game; that there’s a pre-defined cake and if you start talking about men, you’re going to somehow eat a chunk of this cake that’s taken them a long time to bake.”

Om vi talar om män kommer vi sluta tala om kvinnor. Jag antar att jag kan förstå tankegången, på ett sätt, men jag köper den inte. Jag tror inte att det blir mindre plats för utsatta kvinnor om vi även inkluderar män. Jag tror tvärtom att själva apparaten kommer växa, att fler kommer engagera sig, att många män som själva varit utsatta skulle göra allt för att bryta det stigmata och det tabu som gör att de aldrig kan berätta vad de varit utsatta för av risk att förlora precis allt – inklusive sitt liv i de länder där homosexualitet straffas med döden.

Det är ett enormt problem. Ett problem baserat på andra problem, på både micro- och macronivå.

Krig. Fattigdom. Konflikter. Anarki. Fördomar mot homosexuella. Låg utbildning. Könsroller baserade på dikotomi.

Och det faktum att vi inte talar om det.

Män som blir utsatta för sexuella övergrepp i krig är mer utsatta än kvinnor som blir dito. Det finns många organisationer som arbetar för att stötta övergreppsdrabbade kvinnor. För männen finns inget.

”There is a married couple,” she said. ”The man has been raped, the woman has been raped. Disclosure is easy for the woman. She gets the medical treatment, she gets the attention, she’s supported by so many organisations. But the man is inside, dying.”

Jag undrar om det har att göra med att vi inte vet hur vi ska kategorisera de inblandade? Att det är så mycket enklare att tala om människor om vi ändå får lov att ställa upp dem enligt kön?

Jag hörde alldeles nyss på radion en kvinna som talade om våldsdrabbade kvinnor i relationer. Hon talade om mansrollen, och talade om att lära pojkar att sätta ord på sina känslor. Hon talade inte om att de män som dödar sina partners eller ex-partners nästan uteslutande är män som har psykiska problem. Hon ställde bara upp det som ”män” och ”kvinnor”.

Kanske skulle vi komma en bit längre om vi började tala om ”människor med psykiska problem och våldsproblematik” snarare än att bara kalla dem ”män”? Vi kanske kan göra samma sak med detta? Vi kan kalla de män och kvinnor som blivit utsatta för krigs- och konfliktrelaterade övergrepp för just… offer för krigsrelaterade övergrepp? Vad sägs om det?

Vi måste acceptera att detta existerar. Och vi måste börja göra något åt det.

Jag vet inte vad mer jag kan göra just nu, än att bara upplysa om problemet. Det hjälper ingen egentligen. Men det kanske kan skapa medvetenhet. Kanske sitter det någon där ute och läser detta som har en fot inne i någon organisation, någon som kan tänka på detta nästa gång det läggs fram förslag på åtgärder för att hjälpa våldsdrabbade kvinnor i krigszoner. Någon som kan höja ett finger och säga

”Men männen då?”.

”The organisations working on sexual and gender-based violence don’t talk about it,” he says. ”It’s systematically silenced. If you’re very, very lucky they’ll give it a tangential mention at the end of a report. You might get five seconds of: ‘Oh and men can also be the victims of sexual violence.’ But there’s no data, no discussion.”

Fram för diskussionen. Fram med den.

Ta det på allvar.

Om ni är hårdhudade kan ni läsa hela den fruktansvärda artikeln här.

Tipstack till David.

pinterestpinterest

flattr this!

Hade jag inte redan tagit farväl av feminismen så hade det varit ikväll det hände

Okey. Jag är sur. Av en massa personliga anledningar (om någon har ett fett jobb åt mig tex så är jag tillgänglig från 1 juli, eventuellt tidigare) MEN också av mer diskurspolitiska anledningar.

Tex detta att min kollega på Rimligheten.se, Rasmus, skrev ett inlägg i en FB-grupp där trådstarten såg ut såhär:

Jag läste en post på reddit (länk i kommentarerna) om en man som våldtagits av en kvinna och upptäckt att ingen trott på honom eller alls brytt sig. Och jag kom att tänka på att relativt många av mina killkompisar också berättat att de utsatts för sexuella övergrepp av kvinnor (även om många inte kallat det för just det så är själva handlingarna de beskrivit sexuella övergrepp).
Hur bör man egentligen hantera situationen när man utsatts för något som väldigt många inte ens är beredda att erkänna att det de utsatts för ens existerar? Jag vill kunna vara där för mina vänner som har svårigheter, men jag vet liksom inte vad jag ska säga när det faktiskt verkar vara såpass hopplöst som de beskriver det..

Här har vi alltså en man som i ett forum som av många uppfattas som feministiskt (även om beskrivningen av gruppen aldrig nämner feminism, mind you) ber om hjälp med hur han ska kunna vara där för sina vänner som utsatts för övergrepp, men tycker det är svårt när det är så förbannat tabubelagt att ens tala om detta.

Och vad händer?

All hell breaks loose bara ett par kommentarer ner i tråden.

Varför?

Delvis pga ämnet, men mest pga att trådstarten startade med:

”CW: Våldtäkt. Separatistisk tråd. Jag skulle uppskatta ifall inga kvinnor kommenterade.”

HERREGUD EN TRÅD DÄR KVINNOR INTE FÅR KOMMENTERA! Detta är förmodligen det värsta som hänt sedan kvinnor inte fick rösta!!!

Förlåt min raljerande ton, eller nej, förlåt den inte, för det här är cirka det sjukaste jag varit med om.

Det första som händer är givetvis att folk går in i tråden och ifrågasätter varför den är mansseparatistisk.

”En mansseparstisktisk tråd i ett feministiskt forum? Det är viktigt att dettas tas upp men ändå. Detta är trots allt en grupp för kvinnor.”

Detta är trots allt en grupp för kvinnor.

Låt oss kolla vad det står i gruppbeskrivningen:

”Är genus och jämställdhet något som intresserar dig och som du tycker är viktigt? Då är det här gruppen för dig!

Tanken är att vi ska ha en plats där vi kan samla människor som brinner för samma sak, jämställdhet. Man brukar ju säga att ingen kan göra allt men alla kan göra något, tillsammans kan vi säkert åstadkomma betydligt mer än så. Sen kan det vara trevligt att kunna diskutera med och inspireras av andra smarta och trevliga människor på samma gång.

Här kan du diskutera eller samtala med andra (någorlunda) likasinnade, kanske tipsa om en bok, konstutställning eller bara diskutera en artikel som du tyckte var intressant, välkomna!”

Oj då. Inte ett ord om att detta är en grupp för kvinnor. Surt.

Sen kommer en jävla massa trams om att ”separatism” är för ”förtryckta grupper enbart” och att män därför inte kan be om separatistiska trådar eftersom det är respektlöst mot separatismens historia (?) och jävligt på alla sätt och dessutom kan män aldrig vara förtryckta, och ja ba ”Ursäkta? I vilken regelbok står det att separatism enbart är för förtryckta grupper OCH om någon grupp är förtryckt så är det väl våldtagna män?”

Jag lackar ur så jävla mycket på detta. Och tråden i fråga är kanske varje antifeminists våta dröm, på den nivå att jag misstänker att de ”feminister” som skriver i tråden är troll som bara vill ge någon antifeministisk blogg några feta screenshots. Men dessvärre är det nog inte så, dessvärre är det nog så att vissa av de här unga feministerna, liksom han den där unga antifeministen som häromsistens fick lov att publiceras på Nyheter24 om att feminismen gått för långt, faktiskt TROR att feminism handlar om kvinnor enbart.

Jag tänker att vi som var feminister för 10 år sedan, har gjort ett JÄVLIGT dåligt jobb på att förklara vad feminism handlar om;

att se hela bilden, att se att genuskontraktet gäller alla kön, att det som är en fördel för det ena (binära) könet är en nackdel för det andra (enligt tvåkönsmodellen), att ”patriarkatet” inte innebär totalt förtryck av kvinnor men bygger på ett GENUSKONTRAKT som ger fördelar och nackdelar till båda könen, för annars hade det aldrig fortsatt existera.

Fråga mig gärna mer om genuskontraktet i kommentarerna om ni inte vet vad det innebär, jag ska försöka svara mer frekvent än jag gjort på senaste.

Jag tänker skriva detta jävligt enkelt nu, så alla fattar, och sedan vill jag aldrig mer behöva skriva ett inlägg som detta:

Jag skriver i caps så det verkligen går in.

DET FAKTUM ATT DET INTE ENS I FEMINISTISKA FORUM GÅR ATT TALA OM MÄN SOM BLIR VÅLDTAGNA, AV BÅDE ANDRA MÄN OCH AV KVINNOR, BEVISAR I SIG SJÄLVT HELA KÖNSMAKTSORDNINGEN.

Men gud vad menar hon??? Jag menar detta:

 

När vi inte kan tala om män som offer för både mäns och kvinnors våld upprätthåller vi en uppdelning i kön där män är förövare och kvinnor är offer, när vi borde tala om ”de som blir utsatta” och ”de som brukar våld” istället. Vi gör alltså en uppdelning enligt kön som BEKRÄFTAR den patriakala uppdelningen och genussystemets isärhållande av könen.

Ja, män är de som enligt tillgänglig statistik begår mest våldsbrott. Men tänker vi ens på att män är de som enligt samma statistik också är de som blir utsatta för mest våld? Och tänker vi på de män som har blivit utsatta för tjatsex, alla gånger ett stånd har tagits som tecken på ”go for it”, alla gånger män blir våldtagna av andra män men inte ens kan formulera det för det är DEM så främmande att män kan bli våldtagna, och så vidare?

Nej. Och om man skulle ta den tråd jag just sett och bedöma feminismen efter den, så skulle jag som man aldrig någonsin komma tillbaka. Tvärtom skulle jag vara jävligt nöjd med att hitta ett ”jämställdistiskt” forum som tar mäns erfarenheter på allvar.

Ni unga arga feminister – jag tror inte ni har en jävla aning om vad ni håller på med. Och det säger jag i egenskap av 31 års levnad, en kandidatexamen i genusvetenskap, tusen år på internet och en position som gör att män vågar öppna upp sig för mig. Jag har i denna stund lika många män som kvinnor i min vänskapskrets som vågat erkänna för mig att de blivit utsatta för ett sexuellt övergrepp.

Och innan någon börjar gasta om att våldtäkter på män inte är ett strukturellt problem:

Ni har uppenbarligen ingen aning om vad ”strukturellt problem” betyder.

Att män blir våldtagna men i detta samhälle inte vågar säga något om det, inte kan benämna det, inte blir trodda, blir hånskrattade rakt i ansiktet om de försöker anmäla, och dessutom blir hatade i feministiska forum när ämnet lyfts är om NÅGOT ett strukturellt problem.

Ett som grundar sig i patriarkatet. Och feminismen, om ni får bestämma. Ni upprätthåller patriarkatet genom att göra såhär.

Så om du som feminist inte vill upprätthålla det jävla patriarkatet: sluta genast tro att du gör jämställdheten en tjänst genom att förringa mäns erfarenheter av att bli utsatta för samma jävla patriarkala strukturer.

Dumjävlar.

Over and out.

 

EDIT: Jag märker att folk undrar över detta med att avsäga sig feminismen. Det gjorde jag alltså redan i maj 2012.

pinterestpinterest

flattr this!

Gästblogg: En transkvinnas tankar om cishat

Detta är ett gästbloggsinlägg skrivet av en god vän till mig. Vi diskuterar ofta frågor om normer; cisnormer, könsnormer, och för den delen; transnormer. I en av dessa diskussioner kom vi in på detta med cishat. Eftersom min vän fortfarande är i garderoben ger jag hen utrymme att här reflektera lite mer utförligt över detta fenomen, helt anonymt, från sin position. Varsågoda.

___________________________________________________________

Nu ska jag ta en paus från alla tweets, dricka thé från min kopp som det står ”Cistårar” på och skriva ner mina tankar som sedan ska få synas på Hannahs blogg. Oj vad synligt allting blir helt plötsligt, tur att jag förblir anonym.

Hejsan, jag är gästbloggare och transkvinna som är kvar i garderoben och jag har lite tankar om cishat att ventilera. Jag pratade med Hannah om det och hon ville gärna publicera dessa tankar på sin blogg. Tack Hannah! <3

Cishat. Det dyker upp bland transtweetare och transbloggare då och då och blir snabbt populärt som en form av transpepp. Positivt för en del men upprörande för andra. 

Jag förstår denna formen av hat, det måste vara okej att uttrycka sin frustration emot förtrycket vi uthärdar, men precis som manshatet så är cishatet inte någonting som en specifik människa ska ta personligt (om det nu inte är en specifik person som faktiskt utsatt någon för transfobiskt förtryck, ta åt er som fan då), men det handlar främst om en förtryckande struktur, som människor mer eller mindre medvetet upprätthåller genom att utgå ifrån att vi bara har två kön och därmed basta.

Detta kanske låter konstigt när du jämför det med vissa tweets som ofta kan se väldigt personliga eller generella ut, och, ja, ibland kan de vara det. Av en anledning. Transmänniskor får ofta ta emot förtryck, både omedvetet och medvetet, och när en gått igenom en hel dag med haglande förtryck av båda sorter och ligger i en hög vid sitt skrivbord i tårar och känner sig hatad av hela världen kan behovet av att ventilera vara så akut att du inte har tid eller energi till att finfördela sina känslor. Så om du som cisperson gör ditt bästa för att vara transinkluderande men ändå får se ett cishatande uttryck i en diskussion du deltar i; tänk på att det kanske inte är främst dig som uttrycket är riktat mot, utan snarare hela det överhängande sociala åskmolnet som ständigt svävar över transmänniskors huvuden.

Och det kanske inte är så kul för en cisfeminist att få det påpekat att hen beter sig mot transmänniskor precis som hen hatar att många män beter sig mot feminister, men det är en insikt som är ganska nyttig, eftersom beteendet är detsamma. Vill du bli bemött med förståelse (det är inte helt lätt att ha att göra med ett ämne så förvirrande som trans) bör du visa förståelse tillbaka; det är nämligen inte heller helt lätt att, under ett konstant spöregn av transhat, veta vad som är avsiktligt eller ej.

Kanske jag ser det såhär för att jag fortfarande sitter kvar i garderoben som faktiskt skyddar mot mycket av detta spöregn, i alla fall på det personliga planet. Det folk inte vet existerar kan de inte hata.

Det här har många sagt många gånger tidigare så vad är annorlunda? Varför behövde jag skriva ner detta?

Jo, jag är nämligen kluven. Jag förstår denna formen av hat och står bakom folk som har behov att yttra det.. men jag håller personligen inte med och är uppriktigt sagt förvirrad över att så många transpersoner cishatar. Ja transpersoner lever med hemskt förtryck under transhat, både omedvetet och avsiktligt, och det kan säkerligen ge behov av att ventilera ilska men… hur kan jag hata cismänniskor när jag… själv önskar att jag var en cismänniska?

Det finns ett problem, iallafall för mig, med transsexualism jämfört med de andra i HBTQ-kollektivet. Alla andra kan ställa sig upp och utropa stolthet och gå i en prideparad, men för mig… var är stoltheten? Jag vill ju inte vara trans! Jag vill ju vara cis! Jag föddes med en kropp som min hjärna inte känner sig hemma i. Min hjärna är ju jag, min identitet, och jag kan känna ”pride” i den jag är, men det som gör att jag är trans är ju det faktum att min önskan är att jag hade blivit född med en kropp som stämmer överens med min könsidentitet, det vill säga, att jag inte vore trans alls utan var född cis! Så hur funkar egentligen transsexuellas pride? Och hur kan jag hata något jag själv vill vara? Nej.. jag vill inte hålla på med allmänt cishat.

Transmisogyni är väldigt likt den misogyni som kvinnor får uthärda men skillnaden är att trans har varit helt osynligt så länge att hela världen fortfarande försöker blinka morgonruset ur ögonen, även jag som är transperson förstår det inte helt och hållet.

Apropå att själv inte förstå, Hannah påpekade för mig, efter att jag påpekat att själva grejen med trans är att vilja vara cis, att det faktiskt finns transpersoner som inte vill det, till exempel genderfluids. Detta ställer till det för mig. Jag vill inte exkludera dem och ta ordet trans för mig själv men om trans inte betyder ‘någon som fysiskt vill vara det andra binära könet än det som tilldelats vid födseln’ så vet jag inte vad det betyder. Behöver jag en ny etikett för mig själv eller behöver jag bara ännu en underkategori? Binär transkvinna passar ju i och för sig men ordet trans är för mig laddat med saker som jag inte tror genderfluids skulle hålla med om.

Ett annat komplicerat problem är att binära transpersoner också får ta emot cishat. Jag som sitter i garderoben och är cis i allmänhetens ögon är en måltavla här och det är en konstig och otrevlig känsla att anklagas för transförtryck samtidigt som dysforin känns av. Är binära transmänniskor fiender till transrörelsen? Om jag nu, som garderobsboende transperson, är ”förklädd till fienden” och antingen måste acceptera cishat eller komma ut… om jag nu plötsligt skulle få min högsta önskan, obunden av verkligheten, och hitta en magisk ande som kunde förvandla mig till en ciskvinna utan minsta lilla spår av mitt fysiska förflutna, skulle jag automatiskt bli fienden då? Skulle jag gå från en garderob till en annan?

Jag har varit noga med att säga att jag står bakom transpersoners behov att ventilera hat mot sitt förtryck men det skulle vara skönt om vi alla kunde vara lite försiktiga med det. Vissa personer som vi cishatar kanske inte alls är cis men tvingas svälja det för att de inte är redo att komma ut. Att de skyddas från det personliga transhatet där inne i garderoben är nog inte så stor tröst när de… eller vem försöker jag lura, VI, fortfarande lider av dysfori, skräms av transfobiskt klimat och samtidigt får ta emot cishat – det känns lite som förtryck från båda hållen om jag ska vara ärlig. Det är min upplevelse… gör med den vad ni vill.

Ni hör! Om transvärlden är förvirrande för transfolk, hur kan vi vänta oss att alla cismänniskor ska förstå den? För att understryka det kan jag ju jämföra cishat med manshat igen; Jag har en god vän som är transman, som har levt det mesta av livet som kvinna men som nu har funnit sig själv. Är han nu del av den grupp jag siktar på om jag uttrycker manshat? Om inte, varför? Att exkludera honom från manshat skulle nästan kunna kallas för respektlös felkönande. När han passerar som cisman, vilket är hans önskan, måste han då ständigt tvingas komma ut med sin erfarenhet av transsexualism för att accepteras av transrörelsen och inte anses vara en del av den strukturella transfobin? Kan binära transpersoner någonsin får lov att leva det liv de drömmer om att leva utan att förtryckas, kan binära transpersoner någonsin leva sitt liv utan att förtryckas från något håll?

…vad vill jag ha sagt egentligen? Jag förstår cishat och behovet att ventilera med ilska, men jag tycker att vi transpersoner kan visa lite förståelse för att det kan faktiskt vara svårt att förstå trans som begrepp, i både teori och praktik. Trots att jag har förståelse för cishat tycker jag själv inte om det, det får mig att bli illa till mods och jag blir rädd för att för många snälla människor känner sig träffade och mår dåligt i onödan. Inklusive binära transpersoner. Samtidigt hoppas jag att cismänniskor gör sitt bästa för att öppna ögonen och ha lite förståelse tillbaka. Även transmänniskor fostras att hata trans och det är väldigt väldigt tungt.

Jag hoppas också att ni inte är ännu mer förvirrade nu än när ni började läsa. Har ni några frågor kanske ni kan ställa dem genom Hannah, jag ska göra mitt bästa för att svara!

Kärlek och kramar! <3

P.S: Jag har ingen kopp som det står ”cistårar” på i verkligheten. D.S.

pinterestpinterest

flattr this!

Tusen och en genusfail senaste tiden

Hej hej bloggen. Jag hinner inte med dig så himla mycket på senaste pga tja arbete barn relationer stress livet och så vidare. Men jag tänker på dig. Så här kommer en snabb uppdatering på genusfail som jag varit med om typ senaste veckan:

1. Den här bilden av Anita Sarkeesian i en artikel om hur hon ska fixa problemet med #gamergate:

ALLA FEL! Om man vill illustrera en artikel om en person som ska framstå som stark, modig, beslutsam, auktoritär, osv, så väljer man INTE en bild där sagda person blir fotograferad i ett fågelperspektiv (dvs ser liten ut i förhållande till betraktaren) och dessutom ser ut att vara hur enkel som helst att sparka nerför trappan (dvs i en utsatt situation) och dessutom i en hemmiljö (den privata, opolitiska) vilket är precis så som kvinnor oftast porträtteras. Nej nej nej nej. Detta går emot precis allt vi vet om hur vi kontextualiserar illustrationer så de för fram samma budskap som texten.

Och eftersom jag själv just kommer från en diskussion huruvida detta är Sarkeesians eget val (vad nu det skulle ha för poäng, för det handlar nämligen alltid om fotografens makt samt redaktionella val – det var knappast enbart denna bilden som togs men det var den som valdes ut) och huruvida det ”kan tolkas som att hon är på väg upp” osv: nej. Det kan det inte tolkas som. Det är inte så konnotationer fungerar. Eller som fotografen Caroline Tibell uttryckte det i sagda FB-diskussion om detta:

 Jag har arbetat som fotograf i tio år och tänkt extremt mycket på hur män och kvinnor framställs i bilder. Kvinnor fotograferas uppifrån, leendes och mer avklädda i högre grad än män (!), män fotograferas allvarliga, ofta underifrån med armarna i kors. Det här kan du själv kontrollera genom att räkna bilder på tex aftonbladet.se eller i vilken tidning/reklam som helst. Och NEJ, det är inte personen som blir fotograferad som ansvarar för bilden, det är ju just detta som är fotografens jobb!

För övrigt kan jag säga att jag kommer på mig själv att om och om igen fotografera män och kvinnor utefter dessa tråkiga normer, där kvinnor är till lags och ofarliga och där män har pondus, och detta gör jag trots att jag upplever mig själv som medveten i frågan. Dessa symboler sitter så djupt i oss människor och det är inte så enkelt som att säga att tolkningar och symboler är individuella. Då har du missat själva poängen med vad kultur är.

Och om någon tror att det inte är medvetet utan bara en slump; varsågod och läs den här manualen från 2013 i hur man fotograferar män och kvinnor som Genusfotografen just bloggat om.

 

2. Några helt vanliga reklamer, apropå detta med hur kvinnor och män porträtteras, som jag har sett på min väg till och från jobbet (Köpenhamn-Malmö):

Reklam för lakrits

Helt vanlig reklam för lakrits säljes med lackkorsett, röda läppar, sängkammarblick och långa naglar (ohygieniskt sätt att äta godis på, if you ask me)

Helt vanlig reklam för kläder med aktiva pojkar och passiva flickor (#protip ge den rödklädda ett roligare instrument än en tamburin nästa gång så kanske hon uppvisar lite entusiasm)

Helt vanlig reklam för nya bröst.

3. Detta med pappan till några skolkamrater till Vilde som stirrade som en galning på Alve när vi kom gående för att hämta storebrorsan efter skolan, eftersom lillungen hade på sig mörkgröna kläder (pojk-kodade) men hade en knallrosa napp i munnen (flick-kodad), och efter lång betänketid sedan utbrast (utan att för den sakens skull skapa ögonkontakt med mig vid något tillfälle): ”Nåååå någon har visst fått tag i sin systers napp va?” på ett sådär väldigt skojfriskt sätt.

Varpå jag förstås direkt svarade som sanningen var att ”Nej, det är hans”. Varpå två sekunders underlig tystnad uppstod innan han krampaktigt hurtfriskt och helt utan rimlig kontext svarade ”Dejligt!” pga vad ska någon som aldrig kunnat tänka sig möjligheten att en pojke skulle kunna ha en rosa napp annars svara?

Förvirrande småbarn.

Roligt i det hela; pappans eget barn fattade inte vad han menade alls utan frågade honom vad det hade stått på nappen som fått honom att tro att det var en napp för flickor. Det kunde han inte svara på. :)

4. Det danska barnprogrammet ”Hulter til bulter med Sebastian og Louise” som sjöng en sång som förmodligen hette ”Jag hatar pojkar/flickor” och som jag missade början på pga drack morgonkaffe i godan ro tills Vilde kom och knackade mig på axeln och sa ”Mamma, den här sången är ju helt koko” och himlade med ögonen och snurrade med pekfingret mot tinningen.

De delar jag hörde gick enbart ut på att pojkar inte förstår flickor och flickor förstår inte pojkar, samt en vers där de sa fula saker till varandra baserat på kön och könat utseende/beteende tex ”Du tror du är så fin med ditt långa hår”, och så såklart refrängen där de sjunger att de rakt ut hatar det andra (binära) könet.

BRA IDÉ DÄR BARNKANALEN RAMASJANG att fullkomligt PROPPA in så många olika saker som möjligt som barn kan reta varandra med utifrån kön på i en och samma sång. Det är ju PRECIS vad danska barn behöver, MER uppdelning i ”vi och dem” baserat på könsdelar.

*suck, suck och dubbelsuck*. Om ni missat hur det annars är på den fronten i DK kan ni ju läsa mitt inlägg om introduktionskvällen på Vildes nya skola som jag skrev om HÄR.

5. Den här jäkla ”roliga” bilden som jag sett spridas upp till flera gånger AV KVINNOR på FB som ba ”Äntligen har någon fattat!”

beautiful

MEN FÖR FA-AN det absolut SISTA man vill höra, oavsett kön, när man är upprörd, är väl hur jävla VACKER man är! ”Åh jag ser att du är upprörd älskling men du är så vacker” ”OKEY DIN JÄVLA IDIOT DRA ÅT FANDERS OM DU INTE TROR ATT NÅGOT I HELA VÄRLDEN ÄR VIKTIGARE FÖR MIG ÄN OM DU TYCKER ATT JAG ÄR VACKER ELLER EJ HOW ‘BOUT FUCKING FRÅGA VAD I HELVETE DET ÄR SOM ÄR FEL ISTÄLLET OCH TYP TA MINA KÄNSLOR PÅ ALLVAR” ”….Oooookey” *drar sig tillbaka och kastar choklad på*

Rimligt beteende. Rimligt att kvinnor länkar detta och fnissar kokett åt detta. Rimligt att kvinnor själva förstärker den här idéen om att det bästa en man kan säga till en kvinna är att hon är vacker.

*pust* Jag är klar nu.

Som avslut vill jag att vi alla tar varandras händer och sjunger med i John Legends låt ”All of me”, speciellt biten där han sjunger

”How many times do I have to tell you, even when you’re crying you’re beautiful too”

Good night and fuck off.

PS. Gästblogginlägg om transsexualism och cishat coming up inom kort. DS.

pinterestpinterest

flattr this!

Nej nu har väl feminismen gått för långt ändå

;)

pinterestpinterest

flattr this!