Category Archives: Danmark

Jättemånga positiva saker om det danska skolsystemet/könssystemet!

Jättemånga positiva saker om det danska skolsystemet/könssystemet!

Hej bloggen! Jag har hört att för varje negativ tanke man tänker ska man tänka minst tre positiva för att väga upp och hålla sig på rätt sida av… nånting spirituellt säkert, så enligt den modellen tänkte jag berätta om några hemskt positiva och härliga saker som jag upplevt idag! Häng med! It will be fun, they said!

Negativ sak 1: När jag vaknade i morse hade jag fått en artikel länkad till mig på min FB-vägg. Artikeln handlade om hur Venstre (Ca de danska Moderaterna om man ska våga sig på en översättning, låt er inte luras av namnet, de är blå som ett kungligt blodblad) officiellt uttalat sig om att de vill främja mer könsuppdelad undervisning i skolan.

-Lärarna ska kunna tillrättalägga undervisningen på ett sådan sätt at det tas hänsyn till både de superaktiva pojkarna och de tysta flickorna, om man ska tala lite i stereotyper, säger Karen Ellemann, som är folkeskoleordfører i Venstre.

Positiv sak 1: Jag hade fått artikeln länkad till mig av en blivande dansk lärare som jag haft många diskussioner med kring genus och kön och som aldrig tvekat i att ifrågasätta vikten av jämställdhet, ordet hen, och undrat om inte stereotyper egentligen kan vara något bra. Hen länkade den med orden “åh gud…” vilket jag förstås inte kan annat än att tolka som att något jag sagt om detta med det destruktiva med att dela upp människor efter kön i tid och otid när det inte är relevant har gått hem. YEY!

Positiv sak 2: Socialistisk Folkeparti’s jämställdhetsordförande Özlem Cekic svarade och passade dessutom på att ge en liten känga åt den danska självgodheten i förhållande till “andra kulturer” genom att säga:

“-Det är ett otroligt trist uttalande. Det är ju helt orimligt att vi ska hålla på och dela upp folk i kön. Till och med Turkiet har slutat med det! dundrar hon till Ekstra Bladet.”

Cekic är inte emot att dela upp klasserna för mer individuell undervisning. Könet ska bara inte spela någon roll, menar hon.

-Varför skulle det barnen har mellan benen avgöra vilken undervisning de ska få? Det är det jag inte förstår. Varför är det alltid flickorna som anses tysta, och pojkarna som anses vilda? Det är de mest märkliga stereotyper att hålla fast i. Har Venstre verkligen inte kommit längre än så med sin syn på jämställdhet? frågar hon.

Jag ba: Özlem <3

Positiv sak 3: När jag läser kommentarerna till artiklarna är det helt fantastiskt att se att de allra flesta håller med om att Ellemanns och Venstres hållning är helt åt skogen! Vissa andra är förstås könsnazister som tycker att pojkar och flickor är helt diametrala motsatser som typ aldrig borde få vistas i samma rum och som dessutom (och rätt underligt) gör sitt bästa för att svartmåla Islam mitt i det hela (för ni vet, ingen fråga så långt bort från ämnet att man inte kan göra rasism av den). ROLIGT dock: fick se att Sverige i dessa antijämställdhetskretsar kallas för Svergistan! Jag tar det som en komplimang, så svensk jag är.

Men som sagt, mest av allt medhåll! Från danskar! Medhåll från danskar i jämställdhetsfrågor! Herregud detta känns oerhört stort för mig. Och roliga är de också:

“Fantastisk nyhet! Dock ser jag också gärna att barn med glasögon får extra undervisning i matematik och naturvetenskap, samt ett obligatoriskt medlemskap i den lokala schackklubben.”

Positiv sak 4: När Dansk Kvindesamfund rapporterade om saken på Facebook hade de varit listiga nog att gräva lite i arkiven och hittat uttalanden från hur det lät från skolornas sida 1906, när de allra första unga kvinnorna tog examen i Danmark efter att fått tillträde till gymnasiet tre år tidigare:

“Genom att ge flickor tillgång till skolan har allvaret i skolans arbete minskat. Några av våra bästa elever är visserligen flickor, men genomgående saknar flickor den rätta uppfattningen av begreppet Disciplin, oavsett om det kommer sig av att de i det hela taget är livligare än pojkarna, eller om det grundar sig i kvinnokönets allmänna förakt för regler.”.

Det är ju helt hysteriskt roligt! För bara 110 år sedan var det en självklarhet att flickor hade ett könsbaserat förakt för regler samt generellt var vildare än pojkar! SOM DET KAN GÅ men boys will be boys och så vidare ni vet, hohoho.

Nå, vidare med Negativ sak 2 och 3: Vi var på möte med äldsta barnets skolsyster idag, för att kolla ungens allmänna fysiska utveckling osv. Och där sitter vi i godan ro och pratar när hon plötsligt häver ur sig, mitt framför barnet, att “pojkar bara slänger sina saker omkring sig ju”. Och när vi gick ifrån skolan gick vi förbi en affisch som danska “Rädda Barnen” skickat ut, med en bild på en arg man med höjd näve och texten “Får pappa ge dig en smäll?”

Positiv sak 5: Barnet ligger iallafall helt rätt till utvecklingsmässigt.

Positiv sak 6: Maken blev sur och klottrade “Eller mamma” på affischen, vilket var en helt rimlig och bra reaktion. För om man har lite koll på sin statistik vet man att kvinnor, som står för tämligen få av våldsbrotten generellt, är väldigt högt representerade i just fall av barnmisshandel, där de står för ca 40%. Av det som anmäls, alltså.

Positiv sak 7: Vi fick nog. Detta i kombination med föräldramötet som jag rapporterade om tidigare och en massa andra småsaker som var och en inte är så farliga men som tillsammans blir en jävla flod av könsstereotypt crap som pressas ner i halsen på ungarna på den där skolan, marscherade vi iväg till rektorns kontor för att boka ett möte om detta.

Positiv sak 8: Hoppas jag kunna rapportera om imorgon när vi haft sagda möte.

Okey. Jag kom inte upp i 9 positiva saker som det skulle krävts för att motverka de 3 negativa. Men det var ett gott försök iallafall.

Ni får en bonus-negativ sak på köpet: När vi såg den där affischen med den våldsamma pappan så tänkte vi båda att det kanske inte är så farligt, det ser ju ut som att det här är en kampanj av något slag, det finns kanske andra affischer som uppmärksammar att inte heller mammor får använda våld mot sina barn, även om de inte satt upp någon sådan precis här i entrén där alla barn och föräldrar passerar dagligen.

När vi gick in i korridoren till rektorns rum såg vi att vi hade rätt, det var en kampanj, och mammor fanns också representerade.

Dock att den representationen inte gjorde speciellt mycket för att motverka några stereotyper om våldsamma män och allt för nyfikna kvinnor:

bild (1)

 

Tusen och en genusfail senaste tiden

Hej hej bloggen. Jag hinner inte med dig så himla mycket på senaste pga tja arbete barn relationer stress livet och så vidare. Men jag tänker på dig. Så här kommer en snabb uppdatering på genusfail som jag varit med om typ senaste veckan:

1. Den här bilden av Anita Sarkeesian i en artikel om hur hon ska fixa problemet med #gamergate:

ALLA FEL! Om man vill illustrera en artikel om en person som ska framstå som stark, modig, beslutsam, auktoritär, osv, så väljer man INTE en bild där sagda person blir fotograferad i ett fågelperspektiv (dvs ser liten ut i förhållande till betraktaren) och dessutom ser ut att vara hur enkel som helst att sparka nerför trappan (dvs i en utsatt situation) och dessutom i en hemmiljö (den privata, opolitiska) vilket är precis så som kvinnor oftast porträtteras. Nej nej nej nej. Detta går emot precis allt vi vet om hur vi kontextualiserar illustrationer så de för fram samma budskap som texten.

Och eftersom jag själv just kommer från en diskussion huruvida detta är Sarkeesians eget val (vad nu det skulle ha för poäng, för det handlar nämligen alltid om fotografens makt samt redaktionella val – det var knappast enbart denna bilden som togs men det var den som valdes ut) och huruvida det “kan tolkas som att hon är på väg upp” osv: nej. Det kan det inte tolkas som. Det är inte så konnotationer fungerar. Eller som fotografen Caroline Tibell uttryckte det i sagda FB-diskussion om detta:

 Jag har arbetat som fotograf i tio år och tänkt extremt mycket på hur män och kvinnor framställs i bilder. Kvinnor fotograferas uppifrån, leendes och mer avklädda i högre grad än män (!), män fotograferas allvarliga, ofta underifrån med armarna i kors. Det här kan du själv kontrollera genom att räkna bilder på tex aftonbladet.se eller i vilken tidning/reklam som helst. Och NEJ, det är inte personen som blir fotograferad som ansvarar för bilden, det är ju just detta som är fotografens jobb!

För övrigt kan jag säga att jag kommer på mig själv att om och om igen fotografera män och kvinnor utefter dessa tråkiga normer, där kvinnor är till lags och ofarliga och där män har pondus, och detta gör jag trots att jag upplever mig själv som medveten i frågan. Dessa symboler sitter så djupt i oss människor och det är inte så enkelt som att säga att tolkningar och symboler är individuella. Då har du missat själva poängen med vad kultur är.

Och om någon tror att det inte är medvetet utan bara en slump; varsågod och läs den här manualen från 2013 i hur man fotograferar män och kvinnor som Genusfotografen just bloggat om.

 

2. Några helt vanliga reklamer, apropå detta med hur kvinnor och män porträtteras, som jag har sett på min väg till och från jobbet (Köpenhamn-Malmö):

Reklam för lakrits

Helt vanlig reklam för lakrits säljes med lackkorsett, röda läppar, sängkammarblick och långa naglar (ohygieniskt sätt att äta godis på, if you ask me)

Helt vanlig reklam för kläder med aktiva pojkar och passiva flickor (#protip ge den rödklädda ett roligare instrument än en tamburin nästa gång så kanske hon uppvisar lite entusiasm)

Helt vanlig reklam för nya bröst.

3. Detta med pappan till några skolkamrater till Vilde som stirrade som en galning på Alve när vi kom gående för att hämta storebrorsan efter skolan, eftersom lillungen hade på sig mörkgröna kläder (pojk-kodade) men hade en knallrosa napp i munnen (flick-kodad), och efter lång betänketid sedan utbrast (utan att för den sakens skull skapa ögonkontakt med mig vid något tillfälle): “Nåååå någon har visst fått tag i sin systers napp va?” på ett sådär väldigt skojfriskt sätt.

Varpå jag förstås direkt svarade som sanningen var att “Nej, det är hans”. Varpå två sekunders underlig tystnad uppstod innan han krampaktigt hurtfriskt och helt utan rimlig kontext svarade “Dejligt!” pga vad ska någon som aldrig kunnat tänka sig möjligheten att en pojke skulle kunna ha en rosa napp annars svara?

Förvirrande småbarn.

Roligt i det hela; pappans eget barn fattade inte vad han menade alls utan frågade honom vad det hade stått på nappen som fått honom att tro att det var en napp för flickor. Det kunde han inte svara på. 🙂

4. Det danska barnprogrammet “Hulter til bulter med Sebastian og Louise” som sjöng en sång som förmodligen hette “Jag hatar pojkar/flickor” och som jag missade början på pga drack morgonkaffe i godan ro tills Vilde kom och knackade mig på axeln och sa “Mamma, den här sången är ju helt koko” och himlade med ögonen och snurrade med pekfingret mot tinningen.

De delar jag hörde gick enbart ut på att pojkar inte förstår flickor och flickor förstår inte pojkar, samt en vers där de sa fula saker till varandra baserat på kön och könat utseende/beteende tex “Du tror du är så fin med ditt långa hår”, och så såklart refrängen där de sjunger att de rakt ut hatar det andra (binära) könet.

BRA IDÉ DÄR BARNKANALEN RAMASJANG att fullkomligt PROPPA in så många olika saker som möjligt som barn kan reta varandra med utifrån kön på i en och samma sång. Det är ju PRECIS vad danska barn behöver, MER uppdelning i “vi och dem” baserat på könsdelar.

*suck, suck och dubbelsuck*. Om ni missat hur det annars är på den fronten i DK kan ni ju läsa mitt inlägg om introduktionskvällen på Vildes nya skola som jag skrev om HÄR.

5. Den här jäkla “roliga” bilden som jag sett spridas upp till flera gånger AV KVINNOR på FB som ba “Äntligen har någon fattat!”

beautiful

MEN FÖR FA-AN det absolut SISTA man vill höra, oavsett kön, när man är upprörd, är väl hur jävla VACKER man är! “Åh jag ser att du är upprörd älskling men du är så vacker” “OKEY DIN JÄVLA IDIOT DRA ÅT FANDERS OM DU INTE TROR ATT NÅGOT I HELA VÄRLDEN ÄR VIKTIGARE FÖR MIG ÄN OM DU TYCKER ATT JAG ÄR VACKER ELLER EJ HOW ‘BOUT FUCKING FRÅGA VAD I HELVETE DET ÄR SOM ÄR FEL ISTÄLLET OCH TYP TA MINA KÄNSLOR PÅ ALLVAR” “….Oooookey” *drar sig tillbaka och kastar choklad på*

Rimligt beteende. Rimligt att kvinnor länkar detta och fnissar kokett åt detta. Rimligt att kvinnor själva förstärker den här idéen om att det bästa en man kan säga till en kvinna är att hon är vacker.

*pust* Jag är klar nu.

Som avslut vill jag att vi alla tar varandras händer och sjunger med i John Legends låt “All of me”, speciellt biten där han sjunger

“How many times do I have to tell you, even when you’re crying you’re beautiful too”

Good night and fuck off.

PS. Gästblogginlägg om transsexualism och cishat coming up inom kort. DS.

Föräldramöte på mitt barns nya skola (eller: en tre timmar lång lektion i hur pojkar är) (Svar: motsatsen till flickor)

Tidigare i veckan var Nijas och jag på föräldramöte på den skola där vårt äldsta barn precis har börjat i nollan. Vi var på föräldramöte där vi och alla andra “nollors” föräldrar skulle informeras om hur skolan var, vilket fokus de har, hur de bedriver sin pedagogik, och när jag vaknade samma natt för att ge yngsta barnet välling och ny blöja kunde jag inte somna om igen utan låg bara och grubblade.

Över hur det hade varit, hur jag hade reagerat, hur jag kan göra i framtiden. Om ifall det ens finns någon likabehandlingsplan för flickor och pojkar i skolan här i Danmark, om det ens finns något jämställdhetsdokument att förhålla sig till gällande skolans pedagogiska ramverk. Om hur jag kan förändra, hur man kan gå till väga. Och hur jag fullständigt misslyckades med att låta bli att vara den där jobbiga genus-svensken. Igen.

Låt mig börja från början. Låt mig anlägga en annan ton. Låt mig gå över till upprörd och raljant. WARNING: There will be gifs and caps lock.

Vi kommer in i vad de kallar en aula men som är en hall med en stor stentrappa där alla föräldrar sitter uppradade. Vi slår oss ner. Första timmen ska handla om GFO, det vill säga Fritids. De första tio minuterna går ganska bra, det verkar rätt trevligt, det här. Tills hon som är representant och som tagit ordet ska börja tala om IT-rummet, där ungarna får spela dataspel efter skoltid. Hon vänder sig till oss föräldrar och säger:

“Det är säkert en hel del pojkar här inne, eller ja män kanske, som själva spelat en del dataspel och som vet en del om det. Eller hur, pappor?”

Jag reagerade exakt såhär:

Föga anade jag att min reaktion 3 timmar senare skulle vara såhär:

Men tillbaka till aulan. Efter detta fullkomligt ignorerande av eventuella mamma-gamers som kunde suttit i lokalen (I’M RIGHT HERE WHAT DO YOU WANT?!) fortsatte representanten att i tio minuter tala om pojkar som spelade dataspel, hur det är en del av den grabbiga nedärvda kulturen, hur pojkar i alla tider lärt sig av att titta på andra pojkar när de exempelvis spelat fotboll, så vi behövde inte bli oroliga om våra pojkar till synes bara satt och kollade på när de andra pojkarna spelade dataspel för det var också en inlärningsprocess osv.

Inte EN ENDA GÅNG använde hon ordet “flickor” eller ens det könsneutrala “barnet” i den här harrangen. I tio minuter fick vi som är föräldrar till pojkar veta att det är helt ok att våra pojkar spelar dataspel för det där med data och IT osv är ju här för att stanna så det är ju viktigt att lära sig. Hur viktigt det är för flickorna att lära sig datorer berättade hon däremot inte. Jag tänker spontant “inte så viktigt” med tanke på hur sjukt exkluderade de blev i snacket om IT-rummet, och med tanke på fritidsets svar på en annan förälders fråga om hur de arbetade för att försäkra att alla barn får möjlighet att ta del av alla aktiviteter: det gör de inte. De visar var allt finns, sedan får ungarna göra som de vill. Under de två veckor som gått har jag sett en (1) flicka inne i datarummet, en (1) gång. Men det är ju viktigt att barnen, jag menar pojkarna, lär sig IT.

Efter den här långa svadan, där jag mest satt och tryckte ena handens fingrar hårt mot näsryggen och försökte låta bli att ställa till en scen (på svenska dessutom, ingen hade förstått nånting), räckte min man upp handen och sa “Ursäkta, men kan du säga ‘han eller hon?”. Representanten verkade inte helt fatta vad han menade (trots att han talar danska) så jag försökte hjälpa och lade till “Ja, eller bara säga “barnen” istället för “drengene” kanske”. Hon såg en smula underligt på oss och sa sedan dröjande tack för inputen och att hon skulle tänka på det.

Nästa långa harrang om idrott innehöll således lite fler “barn” och lite färre “pojkar” men det var ändå pojkarna, inte flickorna, som fick stå som exempel när det talades om att på grund av en vattenolycka i stora omklädningsrummen måste barnen byta om i ett mindre rum, och…

“…när man har 35 pojkar på den ytan, och ni vet ju hur pojkar är, *viftar med armarna och låtsaskastar med saker* de lägger bara sina saker precis var som helst, ja då blir det ganska kaotiskt ibland.”

Nijas och jag:

Fortfarande inte ett ljud om flickor. Nu hade det gått 45 minuter och efter vad vi hade hört kunde detta lika gärna varit en könsseparatistisk skola för pojkar endast.

Det är helt rimligt att anta att när någon aktivt väljer en viss del av en grupp människor och tillskriver dem ett beteende, i detta fallet “pojkar” ur gruppen “barn”, istället för att hänvisa till hela gruppen vilket lika enkelt kunnat göras, så kan man dra slutsatsen att personen i fråga menar att den andra delen av gruppen, här: flickor, INTE uppvisar detta beteende.

Så vad vi nu hittills fått veta om pojkar och dessa mystiska osynliga flickor är: Pojkar spelar dataspel och fotboll, flickor gör det tydligen inte, åtminstone inte i sådan grad att de är värda att inkluderas språkligt ens inför deras egna föräldrar, och pojkar är stökiga och håller inte ordning på sina saker, vilket flickor då får antas göra. Duktiga flickor, stökiga pojkar. Tröttheten i denna kliché alltså. (Jag kanske för övrigt ska påpeka att det är en skola med uttalad idrottsinriktning så det är oerhört rimligt att anta att det även finns många flickor som spelar fotboll på skolan).

Vad som följde härefter var att en mamma, som inte presenterade sig med sitt namn utan som “mor till en pojke”, berättade att hon tyckte att det var svårt att få någon info ifrån sonen kring vad han hade gjort under dagen, där hon ju alltid tidigare hade vetat precis via dagisets personal. Han sa bara att han inte kom ihåg något.

Representanten plirade lurigt mot den självutnämnda pojk-mamman och sa insinuant “Jag är visst inte helt fel ute om jag gissar på att du har en pojke?!”.

[insert gif på en jävla slowclap, Watson].

Och sedan följde en drös meningar om att pojkar inte öppnar upp och att det skulle pojkmamman bara vänja sig vid för från och med nu kommer pojkar tydligen aldrig prata med sina föräldrar mer innan de kommit ur tonåren, fast sedan bytte hon spår och sa att det helt enkelt är för att barnen inte minns vad de gjort, om två flickor (HALLELUJAH ett exempel med flickor!) kivas på förmiddagen och “rycker varandra i håret” (I immediately withdraw my hallelujah) så är de goda vänner igen efter lunch och minns inte alls att de varit ovänner. Och här nånstans verkade hon komma på att hon ju nu motsade sig själv eftersom det här beteendet ju skulle vara “typiskt pojkar” så då lade hon MED EFTERTRYCK till att “Och pojkar minns det alltså ÖVERHUVUDTAGET inte!”.

Sedan är mötet i aulan slut, vi ska gå vidare in i de respektive klassrummen, träffa våra barns lärare och sitta vid ungarnas bänkar osv. Och nu blev det ju trevligt på riktigt en lång stund, vi skulle rita av en bild från minnet som barnen skulle få dagen efter medan en av medhjälparna läste upp alla roliga svar ungarna hade kommit med när de hade frågat om vad deras föräldrar arbetade med (dock att Vilde hade svarat att han inte visste, herregud, här har man försökt lära honom att säga “Föreningsutvecklare för sexualpolitisk påverkan och opinionsbildning” i flera månader och detta är vad man får) – men den nyvunna lyckan varade inte länge.

För plötsligt berättades det om ett födelsedagspaket-system som de hade i klassen, där alla föräldrar köper “en present riktad till ett av könen”, beroende på om man hade en pojke eller flicka själv då, som man skulle ta med och lämna i klassen. Det kom så plötsligt faktiskt att jag inte ens kunde hejda mig.

“Ska vi skriva vilket kön det gäller på paketet då eller?” sa jag. Det var en ärlig fråga. Jag tyckte det lät så absurt, i mina genusifierade öron. En present riktad till ett kön. Vad knäppt. De är ju 6 år gamla. De är ju barn.

“Jaaa, det kan man väl göra om det inte är tydligt i inpackningen om det är till en tjej eller kille” blev svaret.

I don’t even. Så många implicita saker här. Så många förutfattade meningar, så många underförstådda självklarheter om vad som är “för flickor” och “för pojkar” och hur det ska se ut och presenteras. Inga exempel behövs, ingen vidare förklaring, vi förväntas veta vad som är flickigt och pojkigt och hur vi ska packa in dessa presenter så att det är uppenbart för alla vilket kön den är riktad till. Vilket utmärkt exempel på könsrollsbaserade strukturer. Det finns ingen frivillighet här, det finns inget utrymme för normöverskridande, hela systemet faller (inte bara paketsystemet, hela genussystemet) om flickor och pojkar inte håller sig inom sina respektive könsgränser.

Ungefär här ska jag faktiskt ha lite beröm för att jag inte sa något om att rita penisar på paketen. Tanken slog mig, kan man säga.

Istället sa jag “Kan man inte ge en könsneutral present?”.

Det kunde man inte. Den skulle läggas i antingen flickornas presentlåda eller pojkarnas. En pappa vid samma bord som oss försökte skämta om att de inte hade några “hen” i Danmark. Jag tror inte ens jag log. Dålig stämning™.

Och sedan fortsatte det. Med berättelser om exempelvis återkommande djurquiz där de tävlade i lag, “flickorna mot pojkarna” givetvis. Och att om man ska bjuda hem folk i klassen på kalas ska man antingen bjuda hela klassen eller alla av samma kön som ens eget barn. Och på tavlan hängde två påsar med legoklossar i, lika många i varje, med olika färger. En påse för flickorna, en för pojkarna.

Vid det här laget hade jag i princip slutat lyssna. Tills jag nu hör, med en smått uppgiven ton från läraren, att den här lego-leken tydligen var ETT JÄVLA FÖRSÖK ATT INTEGRERA KÖNSGRUPPERNA OCH FÅ DEM ATT LEKA IHOP genom då att en pojke tar en legobit ur den ena påsen och en flicka ur den andra och så ska de försöka få samma färg.

Okey. Okey. Okey. Spola tillbaka.

Så först görs det enormt stor skillnad på barnen utifrån kön, de talas om som om de vore motsatser och inte har något gemensamt, sedan delas de upp i lag och ska tävla mot varandra, tjejerna mot killarna vilka är bäst ingen protest, för att sedan få veta att presenter är antingen till flickor eller pojkar vilket såklart helt tydligt säger att flickor gillar vissa saker och pojkar gillar andra saker och dessa må aldrig förenas och kan inte blandas ihop, därefter får man höra att man förväntas umgås med och vilja bjuda hem de i ens klass som har samma kön som en själv… OCH SEN ÄR FOLK FUCKING FÖRVÅNADE ÖVER ATT FLICKOR OCH POJKAR INTE LEKER ÖVER KÖNSGRÄNSERNA???

Och jag orkar nästan inte ens gå in på samtalet mellan papporna vid mitt bord senare där någon på allvar säger “ja det är så typiskt pojkar att göra sådär” apropå sin sons beteende och jag inte kunde hålla truten och absolut skulle lägga mig i och säga “Mmm det kan ju också vara individuellt och inte ha så hemskt mycket med könen att göra” och han protesterade och sa att jomen det tyckte han nog att det fanns ändå skillnader där, det säger ju alla och jag ba “Ja, de säger det, och vet du vilka som hör det? Barnen. Och barn är inte dumma, de fattar DIREKT att de förväntas vara på ett visst sätt om någon säger att det är så pojkar eller flickor är, och så blir det en självuppfyllande profetia” och han nickade nog faktiskt en smula och höll eventuellt med lite och jag tror nog vi ska ha roliga diskussioner när vi har föräldraklassfest senare under året men nu, just nu, blev jag ÄNDÅ den där jävla irriterande svenska hen-ivraren som inte vill låta pojkar vara pojkar och flickor vara flickor som jag ju hade lovat att jag INTE skulle bli redan första gången jag träffade min sons klasskamraters föräldrar, som vi ska umgås med på olika sätt i 9 år nu.

Men jag antar att det är såhär det kommer vara nu. Uppenbarligen är det så folk håller på utanför min lilla bubbla av genusintresserade sexualpolitiska jämställdhetsaktivister och andra könsmedvetna som, typ, vet vad QTBH står för och vad en cisperson är.

Det är väl precis här och nu det börjar. Med en chock, det ska erkännas. Jag var inte beredd. Inte alls beredd på att folk talar på det här viset, gör på det här viset, så slentrianmässigt, skapar bås och lådor att placera människor och presenter i efter könskategorisering. Att folk förvånas över att flickor och pojkar inte vill leka ihop när samma barn hela tiden får veta att de i princip inte har några likheter med varandra. Hah.

Jaja. Det kanske är det som blir min nya lott i livet då. Att vara den där genus-morsan från Sverige med allt sitt “hen” och “norm” och “könsroller”.

Vet ni vad?

Kapitalismen har svikit världen

Detta är en översättning av en artikel vid namn “Jeg har bevist, at under de nuværende omstændigheder kan kapitalismen simpelthen ikke fungere”, återfunnen i danska “Information”, som i sin tur är en översättning av originalartikeln “Occupy was right: capitalism has failed the world”, som publicerades på engelska i “The Guardian” den 13 april 2014. Jag har valt att översätta främst från den danska då den är något förkortad, men hämtar även vissa delar från originalet när jag tycker de saknas. Vill ni läsa helheten på engelska (eller för den delen danska) finner ni dessa texter i länkarna ovan. Diverse omformuleringar är på mitt ansvar. Mina egna reflektioner över texten återfinns längst ner. 

 

_________________________________________________________

Ecole d’économie de Paris liknar vilket franskt universitet som helst; grått, tråkigt och slitet. Det är här jag möter Thomas Piketty, en blygsam ung fransman i början av de 40, som spenderat det mesta av sin karriär i arkiv och med att samla in data, men som är på väg att bli den viktigaste tänkaren i sin generation.

Som Yale-professorn Jacob Hacker beskrev honom: en fritänkare och demokrat som är intet mindre än “2000-talets Alexis de Tocqueville“, medan Brank Milanovic, tidigare ledande ekonom hos Världsbanken, har kallat hans senaste verk “ett definierande ögonblick i ekonomiskt tänkande”, och den amerikanska nobelpristagaren Paul Krugman har beskrivit boken som “episk”. Och Pikettys inflytande sträcker sig långt utanför det avskärmade microsamhället av akademiska ekonomer. Boken sägs vara en favorit i Milibands (ev. Ed Miliband, reds. anm) innerkrets – en plats där man traditionellt inte kunde bry sig mindre om franska ekonomiprofessorer. 

Det är verket med titeln Capital in the Twenty-First Century som gett honom detta omtal. 700 sidor lång, fylld med fotnoter, grafer och matematiska formulär, framstår den först som både skrämmande och ohanterlig. Men boken har under de senaste månaderna ändå skapat en intensiv debatt om kapitalismens dynamik, och inte minst om den till synes obegränsade succén för den pyttelilla elit som kontrollerar mer och mer av världens rikedomar.

På bloggar och hemsidor över hela USA har boken väckt frågor om makt och pengar och inspirerat till ifrågasättanden av själva kärnan i den amerikanska drömmen: att kapitalismen förbättrar livskvaliteten för alla. Så ligger det helt enkelt inte till, säger Piketty, och motbevisar på ett tydligt och noggrant sätt allt vad kapitalister tror på gällande etiken i att tjäna pengar.

En skribent på Economist skrev i senaste numret att Piketty var på väg att “omskriva 200 år av ekonomiskt tänkande i ojämlikhet”. Kortfattat har argumenten hittills intagit en av två huvudpositioner: Den första är en tradition som startade med Karl Marx, som menade att kapitalismen skulle förgöra sig själv i sin ändlösa jakt på profit. På motsatta änden av spektrat finner vi Simon Kuznets, som vann ett nobelpris 1971 och vars tes var att ekonomisk ojämlikhet blir mindre allt eftersom ekonomier utvecklas och blir sofistikerade.

Enligt Piketty har bägge förklaringsmodellerna fel, när man jämför dem mot den data han har insamlat. Med utgångspunkt i data från två århundraden påvisar Piketty att det inte finns någon som helst anledning att tro att kapitalism någonsin kan lösa problemet med ojämlikhet, vilken han menar bara blir större. Från den ekonomiska kollapsen 2008 till Occupy-rörelsen 2011 har detta varit en intuitiv känsla hos vanligt folk. Det i särklass viktigaste med Pikettys bok är att den vetenskapligt bevisar att denna intuition är korrekt. Det är därför denna akademiska bok har blivit uppmärksammad av allmänheten: den säger det som folk redan känner och tänker.

“Jag har medvetet riktat boken mot den vanliga läsaren,” säger Piketty. “Även om det givetvis är en bok som även kan läsas av specialister ville jag att informationen skulle vara tillgänglig för alla som ville läsa den.”

Och Capital in the Twenty-First Century är förvånansvärt lättläst. Den är full av anekdoter och litterära referenser som driver berättelsen framåt. Men enkla människor liksom mig själv kan ändå behöva lite hjälp, så jag ställde den mest uppenbara frågan: vad är den grundläggande idéen bakom boken?

“Det började med en enkel forskningsproblematik. För några år sedan började jag undra var den hårda datan som backar upp alla teorier om ekonomisk ojämlikhet fanns någonstans, från Marx och David Ricardo till mer nutida tänkare. Jag började med Storbritannien och USA och upptäckte att det nästan inte fanns någon alls. Sedan upptäckte jag att den data som faktiskt fanns motsade nästan alla ekonomiska teorier, inklusive Marx och Ricardo. Därefter började jag se till andra länders data och upptäckte ett mönster: att kapitalet, och pengarna som produceras, ackumulerar snabbare än tillväxten i kapitalistiska samhällen. Och detta mönster, som vi senast såg på 1800-talet, har blivit ännu tydligare sedan 80-talets våg av avregleringar i rika länder.”

Så Pikettys tes, understödd av hans omfattande forskning, är att ekonomisk ojämlikhet på 2000-talet har stigit och accelererar i en farlig takt. Detta betyder en ändring i sättet vi tidigare sett på historien. För enligt Piketty var det enbart de olika kriserna – först och främst två världskrig – som hindrade en ständig ökning av välstånd, och därigenom temporärt och artificiellt jämnade ut ökande ojämlikheter. I motsats till hur vi brukar se på det förra århundradet, som en tid då ojämlikheter utplånades, var den i verkligheten konstant växande.

På 2000-talet är detta inte begränsat till så kallat rika länder – US, UK och västra Europa – men även i Ryssland, Kina och andra länder som nu utvecklar sina ekonomier. Faran är att om denna process inte stoppas, kommer fattigdomen öka i samma grad och så, menar Piketty, kan 2000-talet mycket väl bli ett århundrade av ännu större ojämlikhet, och därför också ännu mer socialt kaos, än 1800-talet.

Piketty förklarar att inkomst är ett flöde – det är rörligt och kan växa och förändras i förhållande till output. Kapital är ett lager – välståndet kommer från vad som har blivit samlat “i alla föregående år tillsammans”. Det är lite som skillnaden mellan en övertrassering och en inteckning, och om du aldrig äger ditt eget hus kommer du aldrig ha något lager och du kommer alltid vara fattig. Med andra ord säger Piketty att de som har kapital och tillgångar som genererar rikedom, alltid kommer vara rikare än den entreprenör som arbetar hårt för att skapa ett kapital. Den kapitalistiska modellen tenderar att koncentrera mer och mer välstånd i händerna på färre och färre människor.

Men visste vi inte redan detta? Och sjöng inte The Clash och andra om detta redan på 70-talet?

“Nej, vi visste faktiskt inte, även om vi kanske gissade det,” säger Piketty. “För det första är detta första gången vi har samlat ihop den data som visar att det faktiskt är så. För det andra, även om jag inte är politiker, är det uppenbart att den här rörelsen, som blir större och större, kommer få politiska konsekvenser. Vi kommer alla bli fattigare på alla sätt i framtiden, och det skapar kris. Jag har bevisat att under de nuvarande omständigheterna kan kapitalism helt enkelt inte fungera.”

Pikettys data kommer primärt från den anglosaxiska världen. Men han är helt igenom fransk, vilket verkets mängd av franska referenser aldrig låter läsaren glömma. Han växte upp i ett arbetarklassområde i Clichy som barn av två militanta medlemmar av Lutte Ouvriere (Arbetarnas Kamp) – ett trotskistiskt parti som fortfarande har ett betydligt antal medlemmar i Frankrike. Liksom för många andra i deras generation blev euforin i maj 1968 efterföljt av besvikelse. Hans föräldrar tog konsekvenserna, hoppade av och började föda upp getter i Aude. Den unga Piketty arbetade hårt i skolan och fick en Ph.D. från London School of Economics vid den unga åldern av 22 år, och därefter åkte han vidare till Massachusetts Institute of Technology, där han blev känd som ett underbarn.

Hans eget politiska intresse väcktes vid Berlinmurens fall 1989. Han reste igenom hela det tidigare Östeuropa och fascinerades av kommunismens ruiner. Det var dem som förde honom till ekonomin. Och Gulfkriget.

“Jag kunde se hur politiker tog många dåliga beslut, helt enkelt för att de inte förstod ekonomi. Men jag har ingen politisk agenda. Det är inte mitt uppdrag. Men jag skulle bli glad om politiker läste min bok och drog sina egna slutsatser.” säger Piketty, som dock inte är mindre politiskt engagerad än att han 2007 arbetade som rådgivare för den franska socialistiska kandidaten Ségolène Royal.

Men spela roll. Vad har vi lärt oss? Kapitalismen är dålig. Hurra! Vad är svaret? Socialism?

“Det är inte så enkelt,” säger han. “Jag skulle argumentera för en progressiv skatt, en global skatt, baserad på beskattning av privat egendom. Det är den enda civiliserade lösningen. Den enda lösningen som inte är barbarisk.”

Det låter förnuftigt, närmast snusförnuftigt. Men inte ett enda parti i Europa eller USA, varken till höger eller vänster, vågar gå till val på ett så ideologiskt grundlag.

“Det är sant,” säger Piketty. “Självklart är det sant. Men vad jag och mina kollegor visar i den här boken är också sant, nämligen att det nuvarande systemet inte kan överleva speciellt mycket längre. Och det är inte absolut en apokalyptisk förutsägelse. Jag har ställt diagnoser kring tidigare och framtida situationer, och jag övertygad om att det finns lösningar. Men innan vi når dit måste vi förstå situationen. När jag började samla in data blev jag uppriktigt överraskad över vad jag fann. Att ojämlikheten växer så snabbt, att kapitalismen inte löser problemen över tid. Många andra ekonomer börjar i den andra änden, att undersöka roten till fattigdom. Men jag vill veta hur rikedom, ja, super-rikedom, skapar ojämlikhet,” säger han.

“Man måste fråga sig vad det här kommer betyda för vanliga människor, för dem som inte är rika och aldrig kommer bli det. Jag tror att vi kommer se en erosion av kollektivets ekonomiska välstånd, alltså en nedbrytning av välfärdsstaterna. Du kan ju bara se på när Obama-regeringen försökte utplåna ojämlikhet genom sjukförsäkringarna, och hur närmast omöjligt det var att genomföra, för att förstå hur viktigt det är.” säger Piketty.

“Det finns en djup tro hos kapitalisterna kring att kapital kommer rädda världen, men det har visat sig att det helt enkelt inte är så. Inte på grund av det Marx sa om de interna motsättningarna inom kapitalismen, men helt enkelt på grund av att kapital är ett mål i sig självt och inget mer.”

En av de mest genomträngande teser som Piketty levererar i boken är den om ökningen av chefer, eller “super-chefer”, som inte själva producerar rikedomar men som får sin lön från dem. Detta, menar han, är en effektiv form av stöld – men det är inte det värsta brott super-cheferna begår. Det skadligaste är sättet som de positionerar sig själva som i en tävlan gentemot de miljardärer vars rikedomar, som accelererar bortom ekonomin, alltid kommer vara utanför räckvidd. Detta skapar en permanent ta-fatt-lek, vars offer är “förlorarna”, det vill säga vanligt folk som inte drivs av en lust till sådan status eller sådana rikedomar men som ändå föraktas av av chefer, VD’s och andra “Wolves of Wall Street”. I den här delen av boken river Piketty effektivt ner en av 2000-talets största lögner – att super-chefer förtjänar sina pengar, eftersom de har speciella egenskaper som tillhör en närmast övermänsklig elit.

“En av de stora splittrande krafterna i spel idag,” säger han, “är vad jag kallar meritokratisk extremism. Det är konflikten mellan miljardärer, vars inkomst kommer av egendom och tillgångar, och super-chefer, vars inkomst kommer av andras produktion. Ingen av dessa kategorier skapar eller producerar något annat än sin egen rikedom, vilket egentligen är en rikedom som brutit sig loss från den verkliga marknaden som avgör hur vanligt folk lever. Och ännu värre är att de tävlar mot varandra för att öka sin rikedom, och det värsta scenariot är när super-chefer, vars inkomst primärt är baserad på girighet, fortsätter att öka sina löner oavsett hur marknaden ser ut. Det var det som hände med bankerna 2008, exempelvis.”

När fattigdom ökar globalt kommer alla bli tvungna att lyssna på Piketty med stor uppmärksamhet. Men även om hans diagnos är korrekt och tilltalande är det svårt, närmast omöjligt, att tänka sig att den lösning han föreslår – skatter och fler skatter på privat egendom – någonsin kommer implementeras i en värld, från Beijing till Moskva till Washington, där pengar, och de som har fler pengar än alla andra, fortfarande är de som bestämmer.

_________________________________________________________

Lite egna reflektioner här. Jag har inte läst boken, såklart, har inte ens hört om den innan idag, men min generella känsla är att personen som utförde intervjun och skrev originalartikeln inte riktigt hade de relevanta förkunskaperna om ekonomisk ojämlikhet och tidigare tänkares verk kring kapitalismens konsekvenser, för hade hen haft det torde hen inte skrivit en text som lämnar så mycket oförklarat. Det känns som att huvudpoängerna lämnas därhän, eventuellt för att artikelskrivaren inte kunnat lokalisera dem i intervjun.

Men om jag försöker abstrahera från detta får jag ut följande av Pikettys resonemang: Kapitalismen kommer inte upphöra av sig själv på grund av att marknaden kollapsar (även om den väl på sätt och vis redan gjort det i och med finanskrisen, men se, vi har bara ännu mer nyliberalistiska kapitalistiska tankegångar on the uprise, politiskt sett). Dock är jag inte säker på om Piketty förespråkar en folkets revolution eller en inomparlamentarisk politisk svängning gentemot en omfördelning av kapitalet. Det är kanske inte heller så viktigt.

Klart är ändock att Piketty menar att det kapitalistiska systemet, där de som redan har kapital blir rikare och rikare på andras produktionsarbete, är oetiskt, för att uttrycka det milt. Jag personligen har väldigt svårt att förstå att kapitalister inte bara är giriga utan faktiskt någonstans inbillar sig att kapitalism är av godo, men jag har å andra sidan hört Nestlés högsta chef sitta och säga att han menar att det bästa för världen är om vatten som naturresurs privatiseras, och jag antar att man inte kan säga en sådan sak helt öppet om man inte faktiskt tror att det är sant.

Att Piketty lyfter och kritiserar den idé om att vissa människor “förtjänar” att bli snuskigt rika (på bekostnad av andra, tro inget annat) är enligt mig en väldigt bra (och iallafall för mig på intet vis ny) tankegång – det borde vi kanske prata mer om. “Egendom är stöld” är ett annat gammal uttryck som faller mig i åtanke och som verkar korrelera väl med Pikettys tal om att beskatta privat egendom högre.

Men jag är lite besviken över att han inte lyfter basinkomst som ett alternativ. För han talar ändå om “de vanliga människorna”, de som producerar så att ägare och chefer kan plocka ut mer vinst, och deras ointresse av att ingå i ett ekonomiskt spel där redan rika människor vill bli ännu rikare. Skatt är fint och bra, men att bara fokusera på att vilja stoppa sjukligt rika människor från att bli ännu sjukare, förlåt rikare, löser inte “roten till fattigdom” som ändå på något vis avfärdas i texten ovan. Och roten till fattigdom, och anledningen till att “super-chefer” kan sko sig så gruvligt på arbetarnas bekostnad, är brist på pengar, brist på trygghet, en brist på fuck-off-kapital som i händerna på arbetarna och prekariatet kan vara med att stoppa den överambitiösa kapitalismens tendens att utnyttja maximalt för maximal vinst.

Stoppa kapitalismen som ett sätt att utrota ojämlikhet, visst. Men kanske hellre stoppa ojämlikhet som ett sätt att krossa kapitalismen.

“Mamma, varför ska män beskydda kvinnor?”

Häromdagen satt min 5-åring och kollade på barnprogram på den danska barnkanalen Ramasjang. Det brukar vara helt okey, genusmässigt, med en om inte stor så iallafall acceptabel variation av både kön och etnicitet representerade, och också inte så särskilt normativt. Så jag låter honom kolla utan min övervakning.

Men just denna dag gick det ett program som heter “Drengen de kaldte kylling”, alltså pojken de kallade kyckling. Jag har inte kollat in just detta program så noga, utifrån vad jag sett handlar det om en liten kille som har en far som är vadå, notorisk mytoman? Och som i varje avsnitt ljuger ihop en lek om när han var ett eller annat, tex cowboy eller bilmekaniker. Tror jag.

kyllingJust den här dagen var det visst cowboys de skulle vara. Och så går jag igenom vardagsrummet, jag håller på att städa eller något annat som föräldrar gör när bebisen sover och den stora ungen ser på TV.

Och då säger Vilde, med ett uttryck av frustrerad förvirring som bara en väldigt lyckat genusindoktrinerad unge kan ha:

“Mamma. Varför ska män beskydda kvinnor?”.

AAAAAAAAAAARGH var min första reaktion. Som jag såklart inte skrek ut. Däremot sa jag väl mest något i stil med “Men gud säger de så dumma saker på TV nu igen, du ska inte tro ett ord av vad de säger”. För tydligen hade detta program, med denna pappa, sagt något på det där självklara sättet som liksom implicerar en sanning men inte förklarar den djupare: “Män ska ju beskydda kvinnor”.

För en femåring som vuxit upp i det här genushemmet förstår jag att det var en konstig sak att få höra sådär, utslängt som en sanning som bara skulle köpas.

Men efter lite snack med mina kollegor (för jag har kollegor nu för tiden, hohoho) kom jag fram till att vi förstås måste maila Ramasjang och fråga precis det. “Varför ska män beskydda kvinnor?”. Men jag tänker inte göra det över huvudet på Vilde. Vi ska göra det tillsammans. HAN ska maila, om han vill, och fråga dem. Och det vill han, det sa han när jag förklarade att den möjligheten fanns. Så vi gör det imorgon.

Men, som han snusförnuftigt tillade:

“Det programmet går ju inte igen innan nästa onsdag, så det kommer ju dröja innan vi får svar.”

<3

 

Visa mig det land där skolan inte försöker “indoktrinera” barnen till att vara snälla

Det är en sak jag inte riktigt kunnat släppa sedan jag lyssnade på p1’s dokumentärserie “Rädda Sverige”, eller mer specifikt del 2, vid namn “Flykten från pisslandet”.

Det är när den intervjuade Anton förklarar varför han och hans flickvän, som bor i Danmark, inte ska flytta ihop i varken DK eller Sverige, utan flytta någon annanstans.

Anton: “Vi vill att våra barn ska växa upp och få komma på själva hur de vill tänka och vad de vill tycka. Vi vill inte att de ska bli indoktrinerade i skolan om att “du måste tänka rätt”. De ska inte behöva lära sig att nej så får man inte säga för då kanske nån blir kränkt.”

Detta sägs precis i introt, inte ens en minut in, ni kan själva lyssna.

Det sista stycket där är det som fäst sig i mitt sinne. Och jag tänker att det blir svårt för Anton att hitta en förskola eller skola till sina barn där de vuxna inte försöker lära barnen att “Nej, så säger man inte, det är inte snällt”. Faktiskt: Att vara snäll är väl cirka det enda vi egentligen försöker lära våra ungar, och blir som stoltast över dem när de är, när de visar empati och omtanke för andra?

Nijas och jag brukar lite skämtsamt kalla vår ideologiska hållning för “dagispolitik”. Och det låter kanske nedvärderande, men tänkt efter!

Låt oss tänka oss att förskolan är en metafor för samhället. På förskolor finns vissa regler, för både barn, pedagoger och föräldrar. Att man inte kallar varandra fula saker, att man inte slåss, att man samsas om de gemensamma leksakerna, att man inte utesluter någon ur lek eller säger att någon inte får vara med, att man bjuder in ALLA barn till kalas så ingen blir konsekvent exkluderad, att man tar hand om varandra, håller varandra i hand när man går över gatan, säger till någon vuxen om någon blir skadad, säger till om man själv blir ledsen, och så vidare.

Alltihop helt rimliga saker att lära barn, om ni frågar mig. Helt rimliga saker att lära vuxna också, för den delen. Helt rimliga deviser att basera ett samhälle på, faktiskt.

Om vi tar den förskola min egen son går på just nu så arbetar de väldigt aktivt med vad som kallas “Fri för mobberi” och betyder “Utan mobbing”. Eller som Anton kanske skulle kallat det; indoktrinering.

Ett par gånger i veckan, varje vecka, i tre år, sitter de ner hela gruppen och talar om känslor, om att bli ledsen, om empati, om att förstå när någon blir ledsen och varför, de har bilder och historier med “cases” där någon kanske har varit elak eller någon råkat bli ledsen trots att ingen VILLE vara elak, och så får de tala om det, barnen, 3-6 år gamla, och diskutera hur det hade kunnat göras annorlunda, hur man kan göra för att göra allting bra igen och om de själva upplevt något liknande.

De tränar helt enkelt jävligt noga på att lära sig att inte kränka någon.

Inte för att de inte “får”. Men för att de ska förstå när någon annan blir ledsen, och att göra någon ledsen – det vill nästan ingen. De vill faktiskt inte kränka någon, barnen.

Visa mig den skola där de vuxna inte försöker “indoktrinera” barnen till att vara empatiska och snälla mot varandra.

Jag tror helt ärligt inte att Anton skulle vilja sätta sina barn i den skolan.