De usla premisserna för individualiserad föräldraförsäkring

Frågan om individualiserad föräldraförsäkring har varit uppe till debatt igen, den här gången i ett antal debattartiklar i ETC. Först ut var Delad föräldraförsäkring – en katastrof för de förtryckta, som svar på den kom Klassöverskridande feminism att dela på föräldraförsäkringen, och efter den Delad föräldraförsäkring inte alltid bäst för barnen, och nu senast Individualiserad föräldraförsäkring slår mot kvinnorna i Dagens Arena.

(Innan jag går vidare vill jag poängtera att jag i detta inlägg helt medvetet och en smula skamset utgår ifrån heterosexuella, tvåsamma och biologiska föräldrarelationer, eftersom det är utifrån det perspektivet diskussionen främst förs, det vill säga ”hur kan vi få ett jämställt föräldraledighetsuttag mellan män och kvinnor?”. Jag utvecklar dock gärna resonemang ur andra perspektiv i kommentarerna eller i senare inlägg).

Jag kan ju börja med att klargöra att jag är för individualiserad föräldrapeng, men inte alls stöder de förslag som hittills presenterats gällande en förändring åt det hållet. För förändringen det talas om utgår ifrån vissa premisser och perspektiv som jag anser vara alldeles för förenklade. Dessutom andas hela diskussionen av ett nedvärderande av de så kallade ”mjuka” värdena, och ibland undrar jag om folk fortfarande minns vad det var vi gärna ville uppnå med individualiserad föräldraförsäkring?

Jag tänker att vi måste gå tillbaka till just den sista frågan, eftersom statistisk jämställdhet i sig självt knappast kan vara slutmålet. Vad är egentligen problemet med att mammor idag tar ut lite mer än tre fjärdedelar av all föräldraledighet?

För kvinnor är problemet ekonomiskt och karriärsmässigt. Kvinnor ses som en riskgrupp att anställa i barnafödande ålder då statistiken trots allt talar sitt tydliga språk. Kvinnor är borta längre tid från arbetsmarknaden när de fått barn och halkar efter lönemässigt. Män däremot tenderar att arbeta MER när de fått barn. Utifrån den förkunskapen – vem skulle du anställa?

För män är problemet relationsmässigt och för den delen hälsomässigt. Det ger ju sig självt att ju mer tid du spenderar med dina barn, ju bättre relation får du till dem. I den tredje länkade artikeln ovan kan vi även läsa att ”den svenska utredningen Män och jämställdhet säger att positiva effekter av att vara en närvarande förälder kan vara minskat riskbeteende, förbättrad hälsa och minskad dödlighet”. 

För barnen är fördelen givetvis att de får tillgång till fler trygga relationer med vuxna, och jag tycker mig ha läst en väldig massa undersökningar kring hur viktigt det är för barn att ha närvarande pappor i sin uppväxt.

Så. Fina fördelar med jämställt uttag av föräldraledigheten, alltså. Om föräldrarna tar ut lika mycket ledighet i förbindelse med barns ankomst till familjen ökar kvinnors status på arbetsmarknaden då den inte behöver jämföras med mäns i den här frågan, män får bättre relationer med sina barn och förbättrar sin hälsa, och barnen får bättre förutsättningar generellt med fler vuxenmöjligheter att ty sig till. Vi kan ju också ponera att mammor som generellt har det största ansvaret för hemsfären blir mindre stressade om det ansvaret fördelas, och åt andra hållet, att pappor som generellt står för huvudförsörjningen också blir mindre stressade om de och mammorna delar på den ekonomiska bördan.

MEN. Är lösningen verkligen en tvångsuppdelning av föräldraledigheten? Och hur påverkas föräldrarnas förhållande när de inte kan anpassa vården av barnen utifrån sina egna förutsättningar? Ursäkta om jag låter som en blandning mellan en liberal och en kristdemokrat här, men ska vi verkligen bortse från ojämställdhet på microplan för att ordna jämställdhet på macronivå, och var kommer familjens samlade välmående in i bilden? Ska vi verkligen tvinga fram statistisk balans på bekostnad av just individer och för den delen familjer vars valmöjligheter från början är ytterst begränsade? ”En reform blir inte en medelklassreform bara för att det är medelklassfeminister som driver den” skriver S-kvinnorna i den andra länkade artiklen ovan. Men dessvärre – jo. Det blir det. 

Låt mig förklara vad jag menar.

De flesta relationer, oavsett om de är samkönade eller olikkönade eller okönade, är ojämställda på något sätt, och vissa mer än andra. Dessa ojämställdheter kan grundas i en massa olika saker; ålder, inkomst, anställning, utbildningsnivåer, klassbakgrund, funktionalitet, och så vidare. Det finns i princip inga relationer alls där alla inblandade sitter på lika mycket kapital, varken ekonomiskt eller symboliskt, och därmed heller inte några relationer där allas autonomitet och rörelsefrihet är jämställt fördelad.

Att i det läget gå in och påstå att en ”individualisering” av föräldraförsäkringen skulle öka jämställdheten är främst sant i statistiken (om ens där) och för de som redan lever i tämligen jämställda förhållanden (utifrån ovanstående variabler), till exempel den icke-prekära medelklassen. Och jag envisas med att sätta ”individualisering” inom citationstecken eftersom det här förslaget hittills nästan alltid formulerats som att de nuvarande 480 tillgängliga dagarna ska delas rakt av mellan vårdnadshavarna och således ge varje förälder för lite dagar för att kunna sköta vården av barnet individuellt, eftersom 8 månader, som blir vad varje förälder får, är 4 månader för lite för att barnet ens ska kunna få börja på dagis.

Och ja, man kan förstås reglera hur tidigt barn får börja på dagis. Här i Danmark får de börja när de är ett halvår. Men är DET absolut den bästa lösningen, verkligen? Att tvinga föräldrar som av olika anledningar inte kan eller vill dela lika att lämna bort barnet till tredjeperson innan det ens kan krypa? Inget ont om tidig förskoleverksamhet, men det var ju det där med nedvärderandet av familjesfären.

Och för alla de som exempelvis är studenter, nystartade småföretagare, frilansare, arbetslösa, outbildade, timvikarier, och så vidare – alla de som inte har någon fast anställning att få ”ledigt” ifrån eller gå tillbaka till senare (prekariatet, alltså), kan individualiserad föräldraförsäkring innebära att den ojämställda relationen blir ÄNNU mer ojämställd, när studier måste avbrytas, kundrelationer går åt helvete, och tillfälliga och otrygga jobb som inte innebär någon som helst fördel karriärmässigt måste införskaffas för att upprätthålla en levnadsstandard som håller familjen en hårsmån ifrån socialtjänsten.

Hela diskussionen, liksom alla andra politiska diskussioner, blir dessvärre medelklassiga när medelklassen förnöjt tittar på sig själva och sina jämställda förutsättningar och menar att ALLA kan göra som de, om de nu bara slutade vara så himla traditionellt könsbundna. Utgångspunkten blir så väsande falsk när vi pratar om att det inte är många tusenlappar som faller bort om just dessa tusenlappar är vad som håller familjens metaforiska näsa över vattnet.

Jag tänker inte ens gå in på alla argument om förlossningskomplikationer och amning och hur vansinnigt rasande jag blir över alla debattörer som hurtfriskt påpekar att man inte BEHÖVER amma, eller att den icke-ammande partnern bara kan ta med barnet till den ammandes arbetsplats (som om alla hade ett jobb eller ens rimligt avstånd till arbetet, låt mig fnysa föraktfullt över den naiviteten).

Jag tänker dock, som en parentes närmast, påpeka att hela debatten verkar utgå ifrån premissen att alla föräldrar får gemensam vårdnad per automatik, och att enskild vårdnad enbart kan ges via tingsrätt (men att detta däremot tydligen är gjort i en handvändning om nu den ena vårnadshavaren av olika anledningar inte är lämpad att vara hemma ensam med en spädis, det finns tusen anledningar till det).

FEL. Automatisk gemensam vårdnad får enbart par som är gifta. När det gäller ogifta par är det den födande kvinnan som ensam bestämmer om den andra föräldern ska få vårdnad eller ej.  Att införa en individualisering som, om man vänder på retoriken, innebär att kvinnors rätt till föräldraledighet minskas med 6 månader, ger verkligen incitament för fler kvinnor att välja att behålla vårdnaden själv – med eller utan partnerns godkännande.

Och låt oss hålla fast i den omvända retoriken för ett ögonblick: för individualiserad föräldraförsäkring framställs ofta som en feministisk metod för att närmast tvinga fram jämställdhet. Men det är precis här som föraktet för de traditionella kvinnliga sfärerna kommer in. För det kan talas om att ”tvinga pappor att ta sitt ansvar”, men samtidigt tvingar man således kvinnor ut på (en jävligt otrygg) arbetsmarknad, eftersom den offentliga sfären tydligen är så mycket viktigare än den privata, och det pratas inte alls om just detta; att kvinnor blir ifråntagna ett halvår av sina barns liv. Visserligen för männens skull, men vi kommer återkomma till det där med föräldraskap på andra förälderns bekostnad.

Och i samband med det hittar vi en ytterligare falsk premiss – den att pappor inte vill vara hemma med sina barn utan hellre vill arbeta. KAN det eventuellt tänkas att pappor faktiskt gärna vill vara hemma med barnen – men inte på bekostnad av mammornas tid hemma? Kan det tänkas att pappor generellt är rätt schyssta typer som tycker att mammor förtjänar ett år hemma med barnet efter att ha varit igenom graviditeter och förlossningar med allt vad det innebär? Skulle vi i samma veva kunna tänka oss att också MAMMOR tycker att de förtjänar att vara hemma ett år med barnet efter graviditet och förlossning?

Och skulle vi nu, därifrån, kunna tänka utanför boxen för en gångs skull? För visst, vi kan försöka tvinga folk att dela lika på föräldraledigheten för att få ett snyggt snitt i statistiken. Men det var något om morötter och piskor också, om att skapa jämställda förutsättningar snarare än tvång. Så istället för att fokusera på att dela den tillgängliga föräldraledigheten rakt av mellan föräldrarna och således tvinga familjer till ännu mer stressigt pusslande för att få småbarnstiden att fungera, kanske vi ska börja utgå ifrån att familjer gärna VILL ta hand om varandra, och i de fall de av någon anledning INTE vill, kan, eller har råd, åtminstone tänka oss en lösning som inte drabbar den förälder vars barns andra vårdnadshavare inte tar ut sin del av ledigheten?

Jag är, som jag skrev i början, helt för individualiserad föräldraledighet. Det vill säga att alla vårdnadshavare får 480 dagar var att ta ut ihop med sina barn OCH ihop med sin partner, INTE på bekostnad av den andra förälderns barntid. Den här idéen om att barnet bara ska få vara med en av sina föräldrar i taget är ju ingen naturlag precis. Ge båda föräldrarna möjlighet att gemensamt och tillsammans vara hemma hela första året, att ta hand om varandra och familjesfären (uppvärdera den!), att dela ansvaret för hemmet och relationerna PÅ RIKTIGT och inte var och en för sig. Eller för den delen; ge föräldrarna möjligheten att dela upp dessa dagar mellan sig och under längre tid om man exempelvis inte vill lämna sitt barn till förskola innan det fyller två.

Det skulle innebära att nyblivna föräldrar av alla kön erbjuds möjligheten att vara hemma med barnen utan att det ska vara på bekostnad av den andres tid. Det innebär att de normativa föreställningarna om pappor som inte är hemma med barnen kommer skakas i sina grundvalar, för både männen själva och arbetsmarknadens ovilja att se män som primärföräldrar – för plötsligt kommer det finnas ett generöst erbjudande, inte ett tvång, om att få vara ledig med barnet och mamman, som alla kan ta eller låta bli bäst de vill. Och då kommer det inte finnas någon som helst anledning för varken samhället eller föräldrarna att utgå ifrån att mamman är primärförälder utifrån biologiska anledningar såsom amning och förlossning och att hon således ska ha ensamrätt på den första tiden med barnet – för det kommer inte finnas några hinder för papporna att vara hemma IHOP med henne. Det kommer kanske till och med (förhoppningsvis!) bli en jäkla självklarhet att man som nybakade föräldrar, oavsett kön, tar ett år ledigt och fokuserar på det viktiga; att få den här nya situationen, med den här nya människan, att bli så bra som möjligt.

Och kanske kommer inte alla pappor ta ut allting med detsamma. Men de kanske kommer gå ner i arbetstid under det första året iallafall. Uttaget av pappors ledighet kommer iallafall öka, och förmodligen mer och mer för varje år – och det var väl det vi ville? Och kanske kommer vissa inte kunna ta ut något, eftersom den ekonomiska situationen eller andra omständigheter inte tillåter det. Men då kommer iallafall den andra föräldern fortfarande ha sina 480 dagar till att säkra barnets omvårdnad med. Bägge föräldrarnas individuella autonomi förstärks således, och ojämlika maktbalanser inom relationen kommer kanske inte absolut förbättras, men de kommer iallafall inte försämras för de med minst makt att styra över sina liv.

Man kan ju också tänka sig att en förälder som på liv och död inte vill/kan/bör ta ut sina dagar kan skriva över dem till någon annan närstående, så den hemmavarande föräldern ändå slipper vara ensam. Eller för all del, möjligheten att skriva över dagar till en annan, tredje, närstående borde finnas oavsett om båda föräldrarna tar ut ledighet.

Dyrt, säger ni?

Ja, kanske det. Om man bara räknar i reda pengar från staten. Det är ju nämligen en jäkligt billig deal för dem just nu att den med generellt lägst inkomst är den som tar ut föräldrapengarna.

Men vi kan ju tänka på detta också:

1. Kostnader för förskola kommer minska om barnen är hemma längre.
2. Med två föräldrar hemma minskar risken för oupptäckt förlossningsdepression och andra psykiatriska sviter i en omvälvande tid.
3. Man kunde ju iallafall tänka sig att viss arbetslöshet skulle minska eftersom fler vikarier kommer behövas.
4. Relationen mellan föräldrarna kommer förmodligen ha större chans att överleva, och färre separationer ske.
5. Sedan var det det där med att barn klarar sig bättre i livet med fler närvarande vuxna också.

Jag kan inte göra en exakt (eller ens ytlig) kostnadskalkyl för ekonomiska fördelar med familjers större välbefinnande i småbarnsåren, men jag skulle gissa på att de inte är helt obetydliga. Och även om de var det – skulle det inte vara en rimlig budgetprioritering oavsett? Hur värderar vi livskvalitet egentligen?

Jämställdhet i praktiken är så väldigt mycket svårare än jämställdhet i teorin. Visst kan det låta fint och bra att dela föräldraförsäkringen rakt av och på så vis ”tvinga” pappor att ta sitt ”faderliga ansvar”. Kvotering löser ju alla problem – i statistiken iallafall. Men om man på allvar vill att föräldrar ska ta jämställt ansvar för barnen kanske vi hellre ska kolla på hur vi kan underlätta för familjer att vara tillsammans i omvårdnaden, snarare än att genast börja tänka på hur vi kan tvinga folk att uppfylla statistiska jämställdhetmål.

(Eller, ni vet, vi kan ju också skippa hela skiten och bara införa medborgarlön. Det kan ju också fungera).

(Det är fan inte lätt att vara frihetlig socialist i den här debatten, ska ni veta).

NOTE: Enligt de nya kommentarsreglerna kommer jag enbart publicera kommentarer som är positiva, oerhört konstruktivt kritiska eller håller förbaskat god ton, och/eller är av sådan art att jag får lust att svara på dem. Jag kommer dock ha något högre toleransnivå för diskussion nu, eftersom detta är ett typiskt debattämne. Om det inte absolut är svar från mig ni vill ha går det dessutom utmärkt att diskutera inlägget med andra på .

Läs också:

pinterestpinterest

flattr this!

12 Responses to De usla premisserna för individualiserad föräldraförsäkring

  1. Att båda föräldrarna ska var hemma samtidigt är väl medelklassperspektiv om något? Jag och min sambo skulle aldrig klara oss ekonomiskt om båda två gick hemma med föräldrapenning samtidigt. Vårt problem är istället att han har en otrygg anställning och att jag tjänar bättre än vad han gör. Det innebär för oss att jag förmodligen måste börja jobba mycket tidigare än jag egentligen vill (pga just att jag vill amma m.fl. anledningar) för att vi ska klara oss ekonomiskt under den period som någon av oss är hemma med barnet. Vilket leder till stress och sämre mående för mig, som snart dessutom har gått igenom en hel jobbig graviditet.

    • Ja, det är absolut medelklassigt, och jag tror inte att jag själv och min make skulle ha råd att vara hemma samtidigt heller – men åtminstone låser inte det här förslaget hälften av dagarna (av de 480 alltså) på den ena föräldern. Sedan tycker jag onekligen att det måste kompletteras med exempelvis rejält höjd grundersättning samt extra ersättning för låginkomsttagare och människor med prekära arbetssituationer överlag. Men klassproblemet i sig kan förstås inte lösas med föräldraförsäkring. Det enda vi kan göra där är att försöka se till att förändringar gällande föräldraförsäkringen inte gör det ännu sämre (och helst såklart bättre) för de lägre klasserna.

    • Jag misstänker att perspektivet att lönen precis räcker till räkningarna är ett rätt generellt svenskt perspektiv. Många har lärt sig att lita till fasta inkomster och att staten kommer och täcker upp när det blir problem, så man ser till att maxa upp hus- och billån så att lönerna precis räcker till räntorna. Varpå en veckas sjukskrivning blir en katastrof.

      Råkade själv ut för det när ett barn blev svårt sjuk. Försäkringskassans regler tillåter båda föräldrarna att vabba samtidigt, obegränsat antal dagar, när barnet är livshotande sjukt. Ändå så valde jag att gå tillbaka till jobbet efter några månader när psyket tillät det – alternativet hade varit att leta efter billigare bostad mitt i eländet.

      Sen kan man ju, med rätt, hävda att vi i medelklassen självmant satt oss i skuldfällan. Vi skulle lyssnat på Anne Wibbles förmaningar. Men rävsaxen känns inte roligare för det när den slår igen.

      Du nämner otrygga anställningar – kan det vara dags att frångå inkomstbortfallsprincipen? Fast summa per barn, oavsett tidigare inkomst. Men då lär väl vi i medelklassen göra revolution.

      • Vet du, det tror jag verkligen är på tiden, att byta bort inkomstbortfallsprincipen. Det gamla systemet vars utgångspunkt är fast inkomst är fullkomligt värdelöst för många nu för tiden. Det samma gäller a-kassan, för övrigt.

        Får man lov att maxa lån på det viset? Går bankerna med på det? Jag trodde faktiskt att man var tvungen att kunna visa att man skulle kunna klara sig om man förlorade jobbet eller blev sjuk när man fick beviljade lån? Men vad fasiken vet jag, det är ju inte aktuellt för oss typ någonsin med lån mtp våra situationer (frilansare och egenföretagare och projektarbetare och deltidsarbetare).

    • Det är väl dock ingen naturlag att föräldrapenningen måste vara lägre än lönen/inkomstnivån man har i vanliga fall? När jag jobbade i DK fick jag iaf full lön första halvåret (vet inte om det gäller alla anställda eller bara vissa med förmånliga avtal). Apropå det där att man inte har råd att vara hemma båda två samtidigt, menar jag

  2. Fan, fan och dubbelfan! Här gick jag in i texten med en frejdig glädje över att få klämma till den kollektivistiska tokvänstern, och så finns där inget att anmärka på.

    Dina noteringar om att man inte ska uppnå bra statistik genom att trampa på de som inte är medelsvensson, och din patos för att människor ska få göra egna val, är nog för att pressa fram en tår ur varje sann liberals ögonvrå.

    Att kunna vara hemma samtidigt låter mycket lockande, jag minns hur det var först att åka iväg till åtta tomma timmar på jobbet, och senare lämnas ensam för åtta skräckinjagande timmar där man inte var säker på något. Sen får väl räknenissen inom mig i lugn och ro kolla upp vad det kommer kosta. Men som konservativ höger tycker jag väl att familjen kan få kosta.

    Jag ser också en intressant öppning för flexibilitet förbi standardfamiljen. Konservativa generationsboenden, somaliska klaner, polyäktenskap: allt kan passas in i ett upplägg där två personer får en pott tid, som de sedan kan fördela vidare inom rätt vida ramar.

    Sen anser jag att faderskapets rättigheter och skyldigheter skall tillfalla män även utanför äktenskapet. Jämställdhet, liksom.

    Det här förslaget borde kunna intressera både F! och KD.
    Hans Odeberg’s senaste blogginlägg: Schyman – demokratins försvarare?!My Profile

    • Haha, jag vet inte om jag ska säga ”förlåt” eller ”tack” eller ”varsågod”?. :)

      Angående det sista; jag tycker också att pappan ska få automatisk delad vårdnad oavsett civilstatus, och att man istället får ansöka om enskild vårdnad redan under graviditeten om det finns skäl till det.

  3. Bara en ”hemifrån mig” perspektiv; Det är verkligen sjukt tungt att lämna hemmet varje dag och jobba 8 timmar (borta 9 med resan) medan mina ungar växer och lär sig ochsåvidare.
    MEN. Eftersom det var möjligt för oss ekonomiskt så var det självklart för att pappan ville vara hemma. Och han är mycket bättre än mig på det! Han trivs, ungarna trivs, sonen är pappas pojk som favoriserar å det grövsta (;
    (Han var 8 månader när jag började jobba i januari)

    OBS. Jag och maken hade samma jäkla skitlön och det var därför vi hade möjlighet att välja vem som skulle vara hemma. hahaha

    PS. DU är BÄST Hanna

  4. Ja, jättebra och utförligt skrivet! Ska försöka dela det till så många jag kan som jag tycker borde läsa detta :)