Category Archives: Samhälle & Politik

Därför har Hans Rosling rätt, okey?

Ni vet när det dyker upp en text i ens flöde, och den hävdar en viss sak, men texten som liksom ska argumentera för påståendet inte alls verkar hänga ihop med påståendet? Och man tänker “Vafan, är det jag som är helt jävla dum i huvudet, eller har den här personen verkligen alla fel?”. Ni vet. Någon använder en självsäker retorik och påstår något, och bara genom den självsäkerheten får hen en att ifrågasätta vad man ens vet själv om frågan egentligen.

Well. Såna texter brukar ju bara länkas av människor som på grund av att de håller med om den känslomässiga argumentationen inte behagar bry sig om den fallerande logiska, så därför har den text jag nu tänker behandla inte haft någon större spridning i mitt oerhört PK flöde, men den dök ändå upp i en kommentar nånstans och nu kan jag inte släppa den. Kanske mest för att den publicerades i Dagens Samhälle. web change alert Och för att den är helt tokig.

För att slippa länka till den och ge klick tänker jag faktiskt citera den i sin helhet här, och hantera den bit för bit. Den är skriven av en person vid namn Egor Putilov, och han beskrivs som före detta asylhandläggare på migrationsverket samt frilansjournalist.

Håll till godo:

”Nu ska vi lyssna på vad en vetenskapsman har att säga”. Så presenterades Hans Rosling i måndagens Aktuellt. På senare tid har professorn i internationell hälsa, Hans Rosling, blivit efterfrågad av medierna som expert på migration.

Hans karriär som migrationsexpert började först i sociala medier för att sedan kulminera på SVT där han oemotsagd fick sprida grova faktafel välsignad av sin professorstitel på bästa sändningstid.”

Vi väntar nu med spänning på vad det är för grova faktafel som ska presenteras, förstås.

Det är svårt för gemene medborgare att hänga med i svängarna i den komplexa migrationsdebatten, därför tilltalar Roslings sätt att förenkla komplicerade skeenden säkert många.

Är det verkligen så svårt? Speciellt sett utifrån Roslings sätt att förklara dem? Vi inväntar förstås förklaringen från Putilov kring detta. Notera nu retoriken i “förenkla” dessa “komplicerade” skeenden och håll fast i de uttalandena lite.

Dock gagnar det knappt någon om felaktiga påståenden blir utgångspunkten för debatten. Därför är det dags att reda ut några grundläggande saker.

Felaktiga påståenden och grova faktafel alltså. Herregud, vad ÄR det då som är så felaktigt! Snälla berätta! Låt oss reda ut några grundläggande saker! Igen, notera retoriken: det är felaktiga påståenden som inte gagnar någon. Vad vi förväntar oss nu är förstås ett ordentligt dissekerande av Roslings argumentation.

Grundbulten i Roslings teori om migrantkrisen är det så kallade transportöransvaret – en princip som enligt honom infördes av EU-kommissionen år 2001 och som innebär att flygbolag är skyldiga att betala höga straffavgifter om de transporterar migranter utan giltiga inresetillstånd till EU.

Ja..? Det infördes 2001, så det är väl inte så mycket något som är “enligt Rosling” som något som faktiskt hände. Men det förstås, om man vill underminera någons trovärdighet går det förstås bra att skriva att det är “enligt honom” och inte skriva att det faktiskt var så.

Således, om direktivet avskaffas kommer migranterna att kunna köpa billiga flygbiljetter och resa direkt till EU utan att använda sig av hänsynslösa människosmugglare.

Ja, exakt. Det är det som skulle hända. Människor skulle inte behöva betala allt de hade till människosmugglare utan faktiskt kunna resa både tryggt och billigt ifrån krigsdrabbade områden. Hur var det en dålig sak nu igen?

I själva verket tillämpas transportöransvaret över hela världen och har blivit en branschstandard. I Kanada, Australien och USA infördes principen på 1950-talet medan det i Europa skedde i slutet på 1980-talet.

Jaha, nähä, det svarade han inte på nej. Men “i själva verket” har detta transportörskrav alltså funnits på andra platser i världen tidigare, men det var faktiskt först 2001 som det infördes i EU. Thus, Putilov försöker förvanska fakta till att passa hans argument. Och redan här är han alltså skyldig till att i princip ljuga genom sin retorik.

Hans Rosling framställer transportöransvaret som en byråkratisk bagatell som hindrar att liv räddas. Egentligen är det en del av en mekanism som reglerar invandringen.

Fast, det är ju faktiskt det det är. Det ÄR en byråkratisk bagatell som hindrar att liv räddas, genom att den tvingar ut flyktingar på jävligt osäkra vägar för att ta sig till europa. Och nej, det är inte en mekanism som reglerar invandring, inte som Putilov försöker få det till, eftersom han menar att:

Att avskaffa transportöransvaret innebär fri invandring. Då kan vem som helst komma till EU utan inresetillstånd – det enda som skulle då krävas är en flygbiljett.

För nu blir det galet. “Fri invandring” är inte alls vad det innebär. Eftersom fri invandring innebär:

  1. Var och en har rätt att fritt förflytta sig och välja bostadsort inom varje stats gränser.
  2. Var och en har rätt att lämna varje land, även sitt eget, och att återvända till sitt land.

Och det är inte alls det vi pratar om här. Vi pratar om människors rätt att kunna ta sig till ett europeiskt land och där söka asyl (eller för den delen uppehållstillstånd) direkt i det land de vill till. Det innebär på inget vis att alla som tar sig hit har rätt att stanna kvar i landet de tagit sig till, om de inte uppfyller kraven för asylskäl eller andra skäl till att få uppehållstilstånd.

Anledningen till att migranterna tar farliga omvägar till EU är regleringen av invandringen – en princip som alla riksdagspartier inklusive de mest liberala V, MP och C har ställt sig bakom.

Det är ju inget bra argument, speciellt inte utan hänvisning till var och när detta har skett. Att diverse partier tycker det ena eller andra ger ju ingen given häst vid mun. Dessutom: ofta man får höra att V, MP och C är de mest liberala?? Jag ställer mig tveksam bara till det uttalandet, måste jag säga.

Huruvida fri invandring ska tillåtas eller ej är en diskussion som är välbehövlig.

Verkligen? Okey, kul att du tycker det, fast det är överhuvudtaget inte det någon har diskuterat här förutom du. Och inte ens du pratar om fri invandring, även om du låtsas som det.

Dock i intellektuell hederlighets namn ska den bredare publiken vara införstådd med att avskaffandet av transportöransvaret inte handlar om en mindre teknisk fråga, utan om fri invandring.

Eh nej, det har vi ju redan avhandlat, det handlar ju INTE om fri invandring, så det argumentet duger ju inte, speciellt inte med hänvisning till intellektuell hederlighet, min gode herre.

Hans Rosling påstår även att migranterna har rätt att komma in i EU när de har flyktingstatus. Det han inte nämner är att det är just det som de saknar.

JA precis. Nu äntligen något med lite substans. De saknar flyktingstatus eftersom flyktingstatus enbart kan ges av det land som en flykting söker asyl i, det vill säga ett land som de lyckats ta sig till trots transportörkravet. Det nämner han alltså, Rosling. Så spela inte dum nu, Putilov.

Flyktingstatus är mer ett juridiskt begrepp som definieras av Genevekonventionen i denna kontext än en figur i retoriken.

Enligt konventionen är det medlemsländernas migrationsmyndigheter som får erkänna flyktingstatus efter en prövning av skyddsskäl. Det betyder att för att få en sådan prövning ska de som söker asyl först infinna sig på en medlemsstats territorium – alltså inne i EU. Inga flyktingar får sin status per automatik.

Det var ju för fasiken det jag just sa! Alltså; en flykting kan inte få flyktingstatus innan flyktingen nått det land hen vill söka asyl i, och utan lagliga vägar att ta sig in i Europa kan det ALDRIG SKE att de får flyktingstatus om de inte PÅ OLAGLIG VÄG och på jävla dödliga plastbåtar på medelhavet lyckas ta sig hit. Vi har alltså här ett moment 22 som är precis det som Hans Rosling sagt att vi måste motverka, för att flyktingar ska slippa drunkna då de inte har några lagliga vägar in i länder som de kan få flyktingstatus i.

Roslings förmåga att underhålla publiken med utvalda och smått chockerande statistiska uppgifter imponerar – men för en seriös debatt om flyktingkrisen krävs inte bara gripande retorik utan även grundläggande kunskaper i ämnet.

Eh ja. Ska du inte ta och skaffa lite såna grundläggande kunskaper, tycker du? Pga det verkar verkligen inte som att du vet vad du pratar om, eller vad Rosling pratar om, när du beter dig på det här viset, Putilov.

Att bilda sig en uppfattning om migrationssystemet genom hans föreläsningar är som att utbilda sig till läkare genom att lyssna på en pratradio.

Nej, att bilda sig en uppfattning utifrån vad DU säger, Putilov, är som att lyssna på ett fyllo på krogen och gå hem lika full och tänka “det var fan bra sagt, det tror jag på”. Och sen vakna upp på morgonen, fortfarande full, och tänka “jag förstod inte ett ord av vad han sa men han verkade övertygande så jag tänker dela hans tweet med resten av världen nu”.

Dessvärre verkar det som Centerns partiledare Annie Lööf gjort just det när hon i veckan meddelade att hon vill se över reglerna för transportöransvar.

Har Annie Lööf gjort något jag eventuellt gillar? Wow. Det här var faktiskt helt chockerande nyheter för mig.

Det är djupt problematiskt när politiken börjar bygga på felaktiga premisser uppsatta av en showman.

Jag vet alltså fortfarande inte vad det är för felaktiga premisser och grova felaktigheter som Putilov syftar till här, och då har jag ju ändå gått igenom den här texten rätt grundligt nu. Och jag förstår den inte. För vad den i verkligheten säger är ju att Hans Rosling har rätt, men det verkar Putilov inte ens veta själv?

Så kontentan blir väl helt enkelt detta, antar jag:

rosling

Om tjocka barn (och varför problemet är smala barns föräldrar)

Okey, jag har inte ens tid med det här inlägget men jag hoppas att de som jag ska möta om ett par timmar har förståelse.

Jag fick via en grupp jag uppenbarligen är med i på FB som heter något om “ren mat i skolan” en artikel in i mitt flöde som heter “Feta barn är ett större problem än de magra“. Den presenteras såhär:

Här kommer en politiskt inkorrekt krönika mitt emellan fredagsmys och lördagsgodis.

Jahahahahaaaaa då, det är ju på sitt sätt intressant att skribenten VET att detta är på något plan inkorrekt att prata om, men vet ni, det är knappast någon jävla skräll och hon behöver inte på något vis bygga upp det mot någon “politisk korrekthet” för vad hon säger är faktiskt bara det helt vardagliga normativa sättet att se på överviktiga på: som ett problem.

På stranden i sommar har jag sett alldeles för många barn med övervikt. Alltifrån knubbiga till feta.

Utseendet spelar i sig ingen roll, eller borde inte göra det, även om den grymma sanningen är en annan; dessa barn riskerar att bli retade. Det verkliga problemet är dock hälsan. Det är farligt att vara överviktig. Särskilt att bli det redan i unga år.

Om detta borde vi tala mer. Inte mindre.

Det är faktiskt inte farligt att vara överviktig. Det är faktiskt BÄTTRE att vara överviktig om vi ska se till livslängd osv. Jag vet inte varför det fortfarande är en grej detta. Varför tycker smala personer att det är ok att skriva en jävla krönika om hur synd det är om barn som är överviktiga pga de kan bli retade (när kommer krönikan om att det fanimej inte är ok att reta överviktiga barn? Hmmmm?) och pga hälsa – som inte ens stämmer?

Det vi måste lägga mer fokus på är hur vi matar barn rätt. Föder dem i stället för göder dem. Sam­hället, genom BVC och skolhälsovård, måste utbilda mer kring kost och motion. Skolidrotten måste få ännu större plats. Inte minst med tanke på att mat och vikt blivit en klassfråga.

Men alla föräldrar måste också inse, och ta, sitt ­ansvar.

Ooooooch i samma sekund som klassfrågan faktiskt dök upp (skräll!!) så sköts den samtidigt ner. “Mat och vikt” är givetvis en klassfråga, men om man inte tänker ta den tanken bara ETT steg längre, och komma ihåg att barnen ju faktiskt bara är barn av sin klass, så blir det JÄVLIGT underligt att i nästa andetag prata om föräldrars ansvar.

Vilka föräldrar är det som ska ta ansvar exakt? De som jobbar dubbla skift och nästan inte ens hinner se sina barn och tar till enkla matlösningar som hel- eller halvfabrikat eller (gud bevare oss) hämtmat för att ens hinna säga hej till sina barn en gång om dagen?

Nej du, Jennifer Wegerup, eller vem som helst som känner behovet av att skriva något om hur hemskt synd det är om tjocka barn: Ni vet faktiskt inte riktigt vad ni pratar om. Ni ser tjocka barn på stranden och ni tycker synd om dem – och det är NI som genom att göra det är med till att (åter)skapa en bild av den sunda människan som en som är smal.

NI säger “stackars tjocka barn” utan att överhuvudtaget tänka på att genom att ni säger så, så reproducerar ni idéen om att det är dåligt att inte vara smal. Vilket det ju bevisligen inte är såatteeeee kan vi komma vidare?

Ska vi snacka om att det är synd om tjocka barn för att de blir mobbade så ska vi ta ett snack med alla smala barn om hur deras jävla kroppsform som de aldrig bett om inte gör dem bättre än någon annan.

Och SÅ kommer vi över det problemet.

Och ja, det är fanimej föräldrarnas ansvar.

Föräldrarna till de smala barnen, that is.

Det är faktiskt helt ok att låta barnen sitta med en iPad

Aha! Så kom det äntligen, ett inlägg med en riktig rubrik. Ni som eventuellt trodde att min nedräkning (uppräkning?) hade något större syfte, jag är ledsen att göra er besvikna, det var helt enkelt bara mitt eget sätt att kolla hur många intetsägande inlägg jag behövde skriva innan någon slags inspiration slog till igen och jag faktiskt hade lust att skriva något med lite substans. Det hände nu!

I slutet av mitt förra inlägg skrev jag om hur man som förälder får dras med det dåliga samvetet varje gång man låter sina barn sitta vid en skärm, om den så är en TV, dator, iPad eller telefon. Och hur jag kunde konstatera att efter att ha låtit Vilde se på youtube (det började med ett stort intresse för Nightmare before Christmas-musiken, gick över till Portal/Nightmare before Christmas-mixups, och vidare till youtubers som spelade Portal (vilket vi också spelade hemma tillsammans vid den här tidpunkten) och sedan vidare till youtubers som spelar allt möjligt) så kan han nu förstå och snacka tämligen avancerad engelska fast han just börjat ettan. STOR fördel.

Men har jag märkt av något negativt av hans iPadande? Ja, det har jag väl. Frågan är väl dock om det verkligen ÄR negativt eller bara något jag UPPFATTAR som negativt eftersom jag fått veta att det är dåligt att barn har för mycket “skärmtid”?

Kan han sitta hela dagen med iPaden om vi inte säger till honom att göra något annat? Ja absolut. Om det inte finns något annat att göra. Om det inte finns exempelvis pennor och papper eller utklädningskläder eller kinetic sand eller något annat kreativt i närheten som han kan använda för att få utlopp för alla de idéer och alla de tankar han får av det han ser på. Om det FINNS det däremot så går det ju knappt en timme innan han går bort från vilken skärm det nu än är och hittar på något annat, nyss inspirerat av vad han sett. Eller för den delen kommer och sliter i oss vuxna om att vi ska se ett eller annat han nyss sett som var roligt, för han vill gärna dela det med oss. Om vi då har tid eller ej att ta del av det är ju förstås en annan sak. (Vi försöker ta oss tid alltid).

Det är iallafall varken asocialt eller dåligt för kreativiteten att ha tillgång till en iPad, som jag ser det.

Kan jag själv sitta en hel dag framför datorn utan att skänka det en tanke ens? Ja gud ja. Kunde jag (innan jag fick barn) spendera helgerna liggandes i soffan och tittandes på film, gärna ätandes hämtmat? Plöjer jag fortfarande serier på netflix så fort jag får tillfälle (när barnen sover alltså)? Ja herrejösses. Ser jag det som ett speciellt stort problem? Nej, inte riktigt. Jag är ju vuxen och kan hantera det gudbevars.

Men BARN. Barn är ju så himla oansvariga, och om de sitter vid en skärm är det förstås inte för att det faktiskt GER dem något av värde, det är bara fullständigt värdelöst tidsfördriv (opium för ungar!) som liksom visuellt mögel äter upp all deras fantasi och kreativitet.

Eller inte.

Idag sprang jag över en artikel av Elza Dunkels, lektor vid institutionen för tillämpad utbildningsvetenskap vid Umeå universitet, vid namn Därför är paddan inte skadlig för ditt barn. Citat:

– Som föräldrar är vi ofta känslostyrda och vi människor har överlag svårt att relatera till nya saker i samhället. Att använda digitala verktyg till barnen för att underlätta vardagen ses av många som skamligt, fortsätter Elza.

Elza gör en tillbakablick och påminner vilken skepsis, på samma sätt som surfplattan, även boken och tv:n möttes av när de var nya i samhället.

– Vi romantiserar gärna kring vår egen barndom och sätter upp den som ett ideal. Jag menar, varför skulle det till exempel vara mer kreativt att leka med kottar än att använda en Ipad?

JA! Precis så! Varför i fridens namn skulle det vara mer kreativt att leka med jävla okreativa kottar? Blir man MER kreativ ju sämre leksaker man har att leka med? Bara för att VI (vuxna, äldre, föräldrar, whatever) inte hade lika awesome leksaker när vi var små behöver väl inte det betyda att det är sämre med… bättre?

Och ja, såklart, som med allting ska det förstås hanteras med måtta. Jag tror att även kottar kan vara “skadliga för kreativiteten” om ungarna tex bara får leka med kottar och bara leker att de är urtråkiga kossor som går på en äng hela dagarna och man ba “Men vafan lek något roligare unge” och ungen ba “Men vafan morsan det är KOTTAR hur jävla roligt tror du ens det kan bli med fucking kottar?” (ja, denna hypotetiska unge svär, och har förstås INGEN koppling till mina verkliga barn *harkel*).

När jag var liten var det böcker som gällde. Ja jävlar vad jag läste böcker. Min morsa ba “Men Hannah kan du inte lägga ifrån dig boken när vi äter middag åtminstone” och jag ba “Men vafan morsan! Varför ens??”. För jag kunde inte förstå det. Där var jag igång med att leva mig in i en historia som var tusen gånger mer intressant än att äta middag, och så måste jag pausa detta för att prata om vad jag typ gjort i skolan den dagen? Helt ointressant i jämförelse!

Man kan säga att jag har full förståelse för mina egna och andras barn som tycker att det är roligare att spela något eller titta på något på en iPad än vad det är att vara med AFK. Som vuxen och förälder kan jag dock också se det symboliskt viktiga i att sitta och ha ett snack om hur det var i skolan över middagen, och jag hävdar också att barnen ska lägga bort alla manicklar när vi ska äta (och förstår deras sura “menååååå” när de gör det).

Men iallafall. När jag delade artikeln på FB blev jag tillfrågad av en gammal barndomskamrat som nyligen själv fått sitt första barn om vad jag såg för fördelar med att låta barnen använda iPad. Mitt svar var “lugn och ro i en annars ganska stressig vardag”. Och då menar jag inte lugn och ro för oss föräldrar, utan lugn och ro för barnen (även om det ena ofta leder till det andra, dvs tex möjligheten att i lugn och ro städa upp i köket utan att det samtidigt blir lika kaos i vardagsrummet).

Det är, i min uppfattning, ett oerhört fokus på barns utveckling hela tiden. Den ska liksom PRESSAS fram. Barnen ska stimuleras, de ska aktiveras, de ska sjunga sånger, de ska lära sig räkna, dagis heter förskola för det handlar inte om ett ställe där barnen bara ska lattja omkring hela dagarna utan de ska LÄRA sig olika saker hela tiden och de ska vara ute och de ska springa omkring och spela olika spel och ha gruppsamtal om mobbing när de är tre år gamla och gud vet vad (såklart jättebra saker alltihop).

Därefter ska de helst lära sig ett instrument, gå på någon slags sport, umgås med kompisar utanför skoltid och förutom det även uppfostras av stressade föräldrar (gå dit, kom hit, sitt där, ta på dina skor, ät mat, sluta söla, kryp ut därifrån, ta av dina skor, gör ditt, gör datt). Tro fan att ungar också behöver “slänga upp fötterna” mot slutet av dagen. Se på ett roligt klipp på youtube och skita i resten.

Precis som vi vuxna gör när ungarna väl sover.

Jag tycker faktiskt är det är konstigt att vi vuxna inte har mer fokus på ungars avslappning. Att vi inte har tid att slappa med dem är ju en sak – hur fan ska man ha den tiden ens i det här samhället när man ska åka direkt från jobbet och hämta barnen och sedan handla och laga mat och äta mat och sen är ju dagen slut typ – men att vi inte har mer förståelse för deras behov att slappna av på egen hand?

Varför ser vi inte barnens stund vid skärmen, vilken skärm det ens kan tänkas vara, som deras “soffatid” som de kan ha väldigt stort behov av efter en dag i skolan/förskolan? Jag hör många föräldrar klaga på att deras barn inte vill berätta om vad de gjort under dagen i skolan och tro fan det? De är trötta, de vill ha mat och chilla en stund, inte bli förhörda kring vad de gjort den här dagen som de just lämnat bakom sig? Om det är något speciellt (Vilde tog tillexempel rekord i häcklöpning häromdagen) så kommer de alltså berätta det helt självmant. Våra behov av att veta vad ungarna gör om dagarna kanske inte alls passar ihop med barnens behov av att få lämna den dagen till det förflutna?

Senare idag, efter att jag delat den första artikeln, sprang jag på EN TILL text av Elza Dunkels, vid namn Om nyttan med att ha tråkigt 1. Och den satte verkligen fart på mina tankar för detta är något jag hört oerhört mycket sedan jag fick barn: att barn skulle må bra av att ha tråkigt?

Citat:

Jag tycker att det låter ociviliserat att påstå att en annan grupp mår bra av att ha det tråkigt. Ha tråkigt själv om det är så kul! Dessutom har jag aldrig sett några belägg för att det stämmer, det kan lika gärna vara en skröna att hjärnan mår bra av att ha tråkigt. Om det är möjligt att ha kul mest hela tiden, även när man lär sig saker, så tycker jag att det är något vi ska välkomna.

Okey. Jag förstår faktiskt tanken med att säga till barn att det är okey att ha tråkigt ibland. Jag har sagt det till Vilde själv flera gånger när han har velat ha sin iPad igen för att “han har tråkigt”. Men då handlar det ju inte om att jag vill att han ska ha tråkigt, jag vill ju att han ska hitta på NÅGOT ANNAT att göra än att bara direkt tänka “nu vill jag ha iPaden” när han inte är direkt underhållen.

Så på så vis tycker jag att det är okey att säga att barnen ska ha tråkigt. Så länge det faktiskt finns något annat de kan sysselsätta sig med. Som helst är bättre än kottar. Men att ha tråkigt för tråkighetens skull? Att förgås av frustrationen av att inte ha någonting att göra? Seriöst, det vill väl ingen vuxen människa som haft tråkigt en längre stund pådyvla sina barn?

Vad tänker ni? Är det nyttigt för barn att ha tråkigt bara för tråkighetens skull? Är det på alla vis dåligt att låta barnen slappa framför en skärm istället för att ha aktiv familjestund varje dag efter skolan? Ska barn inte också få slappna av? På vilka sätt får era barn slappna av utan er och utan skärm? Och är det inte så att vi av någon anledning tycker, nu, vi i min generation, att det är något helt underbart med böcker, och att vi tycker att barnen borde bläddra i böcker precis hela tiden? Det vill säga det som barn förr i tiden blev tillsagda att inte spendera för mycket tid på för det var dåligt för allt möjligt, exempelvis ögonen?

Bring your thoughts!

Tre

Jag blir så jävla uppgiven hela tiden. Trött och uppgiven. Orkar inte ens. Vad fan är det ens med folk.

De rika tjänar mer och mer och de fattiga mindre och mindre, och istället för att de fattiga, eller de som känner de fattiga, riktar sin kritik mot de som tjänar mer och mer och mer så lägger de sina beskyllande ögon på flyktingarna, på de asylsökande, på de som lämnat allt de har för att kanske kanske kunna få ett bättre liv, utan krig och död och se sina barn dö av svält.

De fattiga lägger skulden på de ännu fattigare. Samtidigt som de rika skrattar hela vägen till banken. Och istället för att rösta på en politik som gör det bättre för de fattiga, pensionärerna, de arbetslösa, de sjukskrivna… istället röstar de på en politik som gör det ännu värre för flyktingarna, för DE ska minsann inte ha det bättre!

Folk är så kortsynta. På så många vis.

Att pensionärer och arbetslösa och sjukskrivna i sverige idag har det jävligt dåligt ställt är inte flyktingarnas fel, Det är riskkapitalisternas, storföretagens, bankernas, högerpolitikernas fel. De som vill att det ska finnas stora klassklyftor utifrån en fantasibaserad idé om att ju fattigare en människa blir, ju mer belägen blir hon att ta sig ur sin situation.

Problemet är bara att det inte är så. Fattigdom skapar mer fattigdom, och om man höjer golvet för hur fattiga människor ska få lov att vara så höjs också produktiviteten, kriminaliteten minskar, ekonomin går framåt… det finns INGA dåliga effekter av att se till att de fattigaste har en dräglig levnandsstandard, INGA.

Men det vill högerblocket inte låtsas om. De vill att vi ska tro att om vi bara slutar hjälpa folk i nöd så kommer de hjälpa sig själva, skaffa en massa jobb som inte finns och bli självförsörjande.

Vad skönt det vore att kunna tänka så.

Vad synd att jag är för gammal för att tro på helt ologiska och uppenbart kapitalistiska sagor.

Inget samhälle är starkare än sin svagaste medborgare.

Och att tro att flyktingar tar pengar från de gamla, de arbetslösa och de utsatta svenskarna – HAH. Nej. De som tar pengarna är exempelvis de riskkapitalister som får våra skattepengar för att investera i olika företag i Sverige och sedan plockar ut våra skattepengar i vinst.

DE SVINEN verkar dock ingen ha något emot.

De helt utblottade flyktingarna däremot.

Fy fan. De ska fan inte ha något.

Skärp till ert jävla fokus, människor, jag orkar inte behöva förklara detta gång på gång.

Det är INTE de fattiga som tar pengar från de andra fattiga. Det är de rika som tar pengar från de fattiga. VARJE GÅNG.

Detta med Mr Cool och Emmaboda

Jag funderar lite på det här med Mr Cool och Emmaboda.

För er som lyckosamt måhända lyckats missa detta handlar det alltså om att musikfestivalen Emmaboda, som för övrigt hittills annonserat 44 manliga artister och 3 kvinnliga som ska uppträda där i sommar, valt att boka en artist som kallar sig Mr Cool. Mr Cool gillar att skriva texter som går ut på… tja, att försöka ta alla de värsta vidrigheterna från boken American Psycho och sjunga dem ur ett förstahandsperspektiv utifrån sin position som vit man. Och sedan kalla det humor.

Ett exempel:

”Det var bara en tidsfråga innan jag skulle börja slå dig. Du förtjänade varenda slag tusenfalt. Jag hatar dig din jävla hora, jag ska kniva dig. Slänga din döda kropp över mig så du kan rida mig, spruta i din döda fitta, köra bladet i din röv och vricka så du börjar blöda din fitta /…/ Ska köra in sågen i underlivet på dig, under tiden ska jag skära upp din röv och stoppa in en hundring i den. Klippa av dina blygdläppar. Göra dig med barn och tvinga dig att göra abort och sen äta fostret.”

Ett till exempel:

“Jag hatar kvinnor för alla är horor. Jag hatar bögar för dom är äckliga. Jag hatar cp-skadade idioter för dom är cp. Jag hatar negrer för de är svarta. Jävla svarta jävla bögar är ni idioter? Kvinnor är skapade av gud för att mannen ska ha något att knulla. Bögar är inte skapade av gud, gud hatar alla bögar och undrar vad de vill. Kvinnor är inte inkompetenta. Jo det är dom, jag bara skämta. Men det finns vissa saker en kvinna kan klara men i grund och botten är hon en handelsvara.”

Kul kille va? Visst är det skitroligt? Det är ju nämligen extremt rolig humor att sparka nedåt, som vi alla vet.

Så Emmabodafestivalen får helt rimlig kritik. Kvinnor upplyser om att de inte känner sig speciellt trygga på en festival där han spelar. Och hundratals män inklusive festivalarrangören blir superkränkta över att folk ifrågasätter det här och vissa ropar upp om yttrandefrihet och arrangören själv säger “Måste alla låttexter handla om Bullerbyn” och de allra flesta skriker “FATTAR NI INTE HUMOR ELLER” och vissa andra är typ såhär “Vadå tror ni att han vill göra så på riktigt eller idioter”. Som om artistens egna intentioner skulle spela någon egentlig roll.

Men det handlar inte om honom. Iallafall inte för mig, även om det aldrig skulle falla mig in att åka på Emmaboda och speciellt inte efter detta. Det handlar om vilket slags rum man skapar som arrangör, och vilka man, kanske undermedvetet eller helt medvetet, anser vara ens publik.

Om jag skulle åka på Emmaboda, och om Mr Cool, som av oklar anledning nu beslutat att ställa in spelningen på festivalen, hade spelat där, så hade det ju varit enkelt för mig att inte gå dit, inte se hans jävla konsert, inte lyssna på hans musik. Problem solved, kan man tycka.

Men vetskapen om att det på denna festival, på detta campingområde, finns ett okänt antal människor, låt mig chansa på att det främst skulle handla om vita män, som tycker att det där är bra musik, som tycker att det där är rolig humor, skulle göra mig otrygg. De skulle förmodligen spela hans musik i olika camps på tältområdet, som man gör med musik som ska spelas på festivalen man är på. Kanske skulle jag råka sätta upp mitt tält vid ett sådant camp.

Kanske skulle jag behöva lyssna på den där skiten och hånskratten och folk som sjunger med varenda kväll hela min festival. Inte kunna känna mig trygg någonstans för man kan ju tänka sig att det finns en större andel fans av Mr Cool på en festival där han spelar än generellt i vilken stad/by man än råkar leva i.

Att vara arrangör för vilket event som helst kräver en del skills. Det handlar inte bara om att skapa ett innehåll i eventet som lockar tillräckligt många människor att komma dit, det handlar också om att ta väl övervägda beslut gällande VILKA dessa personer som ska komma dit ska vara, och vilka man kan tänkas skrämma bort. Man kanske inte bokar Ultima Thule på en festival som inte har ett uttalat nationalistiskt syfte, exempelvis. För då riskerar man att få en massa nazister dit, och att en massa andra potentiella festivalbesökare, tex antirasister och rasifierade, väljer att inte komma alls, just för att man med den line-upen attraherar nazister.

Är ni med?

Och visst. Gruppen “vita män” är förstås en sådan grupp som ofta blir normen när man inte vidare spekulerar i vilken “publiken” är. Så är det ju. Man tänker “publiken” och specifierar inte vidare och hoppsan, så “råkade” det vara vita män man tänkte på ändå, så underligt. Ibland är det till mäns fördel att det är de som är normen, ibland till deras nackdel, men i det här specifika fallet, där arrangören efter Mr Cools avhopp skriver:

emmaboda

…då har jag bara detta att säga:

1. Det är ganska uppenbart att den publik som Emmabodafestivalen tänker sig, när de väljer att skriva att de som protesterat mot detta (kvinnor främst) är “lättkränkta”, är män. Vita män, som inte är så jävla lättkränkta att de ogillar musik som går ut på att hata på kvinnor, homosexuella, svarta, de med funktionsnedsättningar, osv. BIG SURPRISE. Och det borde vara ett wakeup call till arrangörerna (och nu riktar jag mig direkt till er: har ni ens gjort en analys av vilken publik ni har och vilka ni behöver attrahera för att kunna växa?). Det går faktiskt att tänka större, tro mig.

2. Det handlar inte om att vara “lättkränkt”. “Lättkränkt” är vad NI är när ni inte kan ta åt er av helt rättmätig kritik gällande textinnehållet i en artist ni bokars låtar. “Lättkränkt” är att bli sur över att någon vågar ifrågasätta er makt att boka något annat än det ni bokat. Sorry, men det har ni inte rätt till.

3. Att er relation med artisterna går före er publik är inte till er fördel, tvärtom. Att ni väljer goda relationer med sexistiska och rasistiska artister framför att skapa en god festival för så många besökare som möjligt kommer bli er undergång, tro mig. Vilka arrangerar ni den här festivalen för? För publiken, eller för vilka gubbar ni vill runka med i bastun resten av året? Förlåt mitt grova språk, men siffrorna talar ju sitt tydliga språk.

Det är svårt att få till några bra omvända metaforer här, eftersom det faktiskt inte FINNS några erkända artister som är kvinnor eller transpersoner som bygger sitt artisteri på att sjunga om hur de vill döda, våldta, lemlästa, håna, hata, osv på vita män. Så jag kan inte säga “Tänk er att en festival hade bokat in den här artisten, hur hade det känts?”. Och till råga på allt hade det enda fiktiva exemplet ändå inte byggt på århundraden av förtryck på grund av kön, etnicitet, funktionalitet, osv, så vita män hade nog inte känt sig speciellt otrygga av det ändå.

Men låt mig försöka komma med någonslags jämförelse ändå här. En semi-fiktiv sådan.

Vi tänker oss att uppståndelsen kring när en teater i Sthlm satte upp en pjäs baserad på Valerie Solanas SCUM-manifest, där huvudparten av historien går ut på att män är underutvecklade varelser som borde utrotas, vi tänker oss att den uppståndelsen skulle gå att översätta.

Såhär: Om du inte gillar Valerie Solanas, och tycker att hennes manifest är ett fruktansvärt övergrepp på män: Hur skulle du känna det om Valerie var en artist som framförde dessa synpunkter via musik, och som skulle spelas inte på en avskild teater där man bestämmer själv om man vill gå dit eller ej (och jag vet att mycket av kritiken där och då gick ut på att gymnasieklasser skulle gå och se den, vilket mig veterligen aldrig hände sen), utan på en festival där du vill se andra band men där du således kan förvänta dig att många av de andra besökarna där är sådana att de tycker att Solanas är så jävla rolig och lyssna bara på den här låten om att skära kuken av alla män och HAHA har du ingen humor eller tror du hon skulle göra det på riktigt eller???

Nej, ni kan inte fatta det, för det finns ingen sådan genomgående skräck bland män för vad kvinnor kan göra mot dem fysiskt och sexuellt, som det finns omvänt. Så mitt exempel haltar minst sagt.

Men det är det bästa jag kan komma med. Det bästa jag har att komma med är en tämligen okänd bok av en kvinna som mådde mycket psykiskt dåligt och försökte skjuta Andy Warhol och som i sina texter uttrycker ett stort hat mot män. Det är det värsta manhatet i underhållningsform jag kan komma på.

Men det här. Det är ju egentligen bara en piss i havet, som vi säger på danska. Tusentals andra manliga artister bygger sina karriärer på att sjunga om att skada kvinnor, och det anses generellt rätt rumsrent.

Jag vet inte ens vad man ska göra. Vad man kan göra. Men jag är glad att människor protesterar. Säger ifrån. “Är lättkränkta”. Vafan, vilken dag som helst är vi så många att det är en ekonomiskt god idé att starta en PK-festival, med enbart PK band som inte sysslar med sexism, rasism, transfobi, funkofobi, osv, får vara med på.

Who’s on?

Också: Om det är någon i Malmö-Köpenhamns-trakten som vill starta band med mig så kan jag spela (rätt dålig) punkbas men tänker mig att vi kan heta “Daddys girls” (så vi alltid kan hävda att det är HUMOR) där alla våra texter är tagna från SCUM-manifestet. Och sedan kräver vi att få bli bokade av Emmaboda nästa år, som motvikt. Ok? Skriv till mig: hannah@onewaycommunication.co

 

EDIT: Det var det där att faktakolla sina uppgifter också. Har redigerat ang. uppgifter kring vilka som ska och vilka som inte ska spela på Emmaboda. Kryper till korset, osv.

Jag, mina barn, och allt detta med vaccin

Förra måndagen publicerade jag ett inlägg om vaccin på rimligheten, som i denna stund lästs över 50 000 gånger och delats på Facebook 16 000 gånger.

W00t. Jag som inte ens är någon vidare hetsig vaccinförespråkare. Det är inte som att jag förespråkar tvångsvaccinering (även om vissa av anti-vaxxarna i kommentarerna försöker få det till det) eller som att jag inte tycker att det är helt rimligt att väga för- och nackdelar mot varandra gällande medicinering, eller som att jag inte gjort det själv.

Hell, hela inlägget startar ju med att jag berättar att jag själv inte tagit ställning i frågan förrän på senare tid. När jag själv fick barn.

Det som hände när jag fick mitt första barn var att jag tackade nej till de vaccin som erbjöds oss efter några månader med hänvisning till att jag ville att barnet i fråga skulle ha fått möjlighet att utveckla sitt eget immunförsvar först, innan vi satte igång med att provocera det till att utveckla immunitet mot en massa tillförda virus.

Jag vet inte vad jag tänkte mig att det skulle kunna skada att ge vaccin egentligen. Men. Det kändes helt enkelt tryggare så. För mig, för mitt barn. Jag ville honom ju allt det bästa. Och senare, efter 2010, hade jag ju hört om svininfluensavaccinet och narkolepsin vilket förstås gav vatten på min kvarn och fick mig att fortsätta tacka nej till vaccin. Och dessutom ogillar jag ju skarpt att det finns en läkemedelsindustri som är kapitalistisk (som alla andra industrier, might I add) för allt som har med läkemedel att göra borde ju vara altruistiskt förstås, annars är det något som är skumt. Typ.

Och, såklart, eftersom risken att bli smittad av de där sjukdomarna ändå var så liten (pga alla andra som vaccinerat, men inte ens så långt tänkte jag). Så jag vägde ovan stående saker – eventuell negativ påverkan på immunförsvaret, eventuell risk för konkreta bieffekter á la narkolepsi, en eventuellt korrupt läkemedelsindustri –  mot scenariot “mitt barn blir aldrig smittat ändå”. Nej, jag kollade aldrig upp de faktiska siffrorna eller omständigheterna. Hade jag gjort det hade hela den här processen gått lite snabbare, såklart.

Tills jag flyttade till Danmark och fick en ny läkare, en läkare som delade praktik med en annan läkare, som i sin tur hade haft polio när han var barn och således hade ett obrukbart ben.

Där någonstans kom jag på att vaccinen som ingår i vaccinationsprogrammen inte är samma sak som de vaccin som hetsas fram mot helt nya sjukdomar, som fågel- eller svininfluensa.

Där någonstans kom jag på att det scenario jag måste sätta upp är riskerna för mitt barn om det får vaccin gentemot riskerna för mitt barn om han blir smittad med de sjukdomar jag vägrat honom immunitet mot.

OM det skulle bli ett utbrott av mässling (vilket vi ju har nu i både Tyskland, Danmark och Sverige) och OM mitt barn skulle bli smittat, och OM han skulle vara den 1 av 1000 som får hjärnhinneinflammation med svåra konsekvenser eller OM han skulle vara den på 2000 som dör av det – hur skulle jag någonsin kunna förlåta mig själv?

Det skulle jag aldrig kunna. Aldrig någonsin.

Så vi påbörjade vaccinationerna. Det var läskigt, han grät lite, och fick en glass efteråt. Inga andra effekter.

Jag fick ett till barn. Nu bor vi i Danmark och här blir man inte inkallad för vaccination, här finns inte BVC, man ska boka tiderna själva hos sin husläkare. Jag glömde bort det. Och kom ihåg det igen när typ smittskyddsinstitutet eller vad den danska motsvarigheten nu heter skickade ett brev om att de kunde se att mina barn inte var registrerade som vaccinerade. Och nu är vi igång igen.

Men nu har mässlingen brutit ut i DK och inget av mina barn är fullt vaccinerade emot det. Och jag kommer ALDRIG kunna förlåta mig själv om det värsta sker nu. Aldrig.

Men det är nu. Det hotet fanns inte när jag kom fram till vad som är min egentliga drivkraft här – solidariteten. Att jag är frihetlig socialist är ingen hemlighet. Och mina politiska ståndpunkter påverkar givetvis hur jag ser på frågan om vaccin.

Det finns de som inte KAN få vaccineras. Att jag med mina iallafall till synes helt friska barn (privilegium alltså) skulle låta bli att vaccineras för att jag tror att det eventuellt kan finnas en risk att de… jag vet inte ens, får i sig kemikalier? Får ett sämre immunsystem gentemot mindre dödliga sjukdomar? När det finns andra barn (ja, jag är lite barnfixerad här, är det något som får mig att gråta som en fors är det ledsna samt döda barn) som inte kan vaccineras på grund av tex ålder eller sjukdomar? Skulle mina barn kunna riskera deras liv?

I can’t even. Det kan jag inte gå med på.

Jag ser det lite som att betala skatt. Och i det perspektivet förstår jag också vissa av anti-vaxxarna. För de resonerar likadant som de som inte tycker att vi ska betala skatt för om de betalar mindre i skatt så har de själva mer pengar att röra sig med och det är bättre för dem. Utan att tänka på de som inte ens har en inkomst att skatta på och således blir ännu mer utsatta om vi inte betalar skatt till den gemensamma välfärden. Eller i vaccintermer: utan att tänka på de som inte har en möjlighet att vaccinera sina barn.

Men, oavsett om vi snackar skatt eller vaccin, utgår de som är motståndare givetvis ifrån att de själva inte kommer drabbas. För när de väl gör det, när sjukdom slår till (oavsett vilken grupp vi än snackar om här) så utgår jag ifrån att även de vill ha sjukvård till hands (som man har råd med).

För att inte förvirra till det för mycket här: alla som väljer att inte vaccinera sina barn borde inte bara läsa på olika anti-vax-sidor om hur dåligt det är med vaccin, utan även läsa på om de sjukdomar som det kan vaccineras emot. (Ja, jag inser det ironiska i att i princip alla anti-vaxxare skrivit att jag borde läsa på lite – tro mig, jag har läst på). Om man läser det, vad som kan ske om man vaccineras och vad som kan ske om man drabbas av någon av de sjukdomar man kan vaccineras för, och sedan jämför; vilken risk vill man utsätta sitt barn för?

Och sedan välja.

Och här är jag sådär att jag TROTS att jag tycker att svininfluensa-vaccinet var jävligt dåligt skött ÄNDÅ tycker att man borde jämföra de effekterna, tex narkolepsi, med konsekvenserna av att drabbas av själva sjukdomen. Jag tycker att det är skitdåligt om det är så att de som drabbats inte får ordentligt stöd och ersättning. Det är verkligen utan tvivel en skandal.

Men är de effekterna verkligen värre än vad konsekvenserna av svininfluensa kan vara? (Det är förstås lätt för mig att säga, jag förstår att man inte ser det så om man har ett barn som drabbats av bieffekterna av Pandemrix).

Och jag tycker inte alls att vi behöver ha någon vaccin-hysteri när det kommer till nya sjukdomar. Nytt vaccin borde kanske enbart erbjudas de som verkligen är i riskgrupper för sjukdomen.

Men med det sagt: Om man låter bli att vaccinera sitt barn för att man tror på något om att typ alla läkare i världen är köpta av läkemedelsindustrin och att den i sin tur har som agenda att hålla människor sjuka… well. Då säger jag bara som Jimmy Kimmel: Då får ni aldrig mer gå till läkare.*

Enjoy:

*(Vilket för övrigt är något som jag hört är rätt relevant i DK just nu; många läkare säger till föräldrar att deras barn inte får vistas i deras väntrum om de inte vaccineras, för de har för fasiken ett ansvar inför sina andra patienter att inte utsätta dem för mer än nödvändig smittorisk).