Category Archives: Kvinnlighet/Manlighet

En kille får förvänta sig att bli retad om han dansar balett

Jag har haft lite samtal med Vilde, min son på snart 7 år, på senaste, eftersom vi måste köpa ett paket till klassens födelsedagslåda (den födelsedagspresent vi hade köpt i samband med att vi skulle köpa klassjulklappar till jul blev tydligen en julklapp den också), eftersom de här födelsedagspresenterna ska vara indelade i “flickpresenter” och “pojkpresenter”.

Så vi ska alltså köpa en “pojkpresent”. Jag frågade Vilde häromdagen vad det egentligen innebär. “Ehm. Pojkar gillar inte Hello Kitty” svarade han. “Fast det finns det ju visst pojkar som gör”, svarade jag. “Fast de vågar nog inte säga att de gillar Hello Kitty om alla andra säger att pojkar inte gillar det”. “Nej det förstås” svarade Vilde. Sedan släppte vi det för den gången.

Idag började vi prata om det igen. Han påminde om att vi måste köpa en. Någorlunda trött och småsur efter 7 dagars VAB + 2 dagars kräksjuka svarade jag att det får vi nog be pappa om, eftersom det ska vara en pojkpresent, och för mig låter det mest som att pojkpresenter inte ska vara rosa men annars vet jag inte vad det är som gäller. Vilde funderade lite och sa sen att det hade jag nog rätt i, men det är ju konstigt för pojkar kan ju också gilla rosa. Vi beslutade att åka och köpa en tillsammans i helgen så kunde han avgöra om det vi köpte gick an för pojkar.

Lite senare på kvällen kollade vi på barnprogram ihop. Jag minns inte ens vad programmet hette, kanske Mily? Handlade iallafall om en tjej som ville spela fotboll men som inte fick det för killarna för hon och hennes kompis var tjejer. Sen följde en himla massa snack om att killar var starkare och tuffare och coolare. “VILKET TRAMS!” utropade Vilde. “Hm. Låt oss se vart detta leder” sa jag och tänkte att här har vi ju ett bra upplägg för vidare diskussion på ämnet.

Därefter kom en scen där den tuffa fotbollskillen och de två tjejerna kom på en annan kille med att träna balett i en park. Fotbollskillen hånskrattade och sa att balett var en tjejgrej. Balettkillen blev sur och sa att han verkligen inte sysslade med tjejgrejjer. Fotbollskillen dansade en mycket tuffare dans som tydligen var en “killdans”. Balettkillen dansade den tuffa dansen mycket bättre. “Wow han är mycket coolare än du” sa tjejerna. Vilde och jag himlade med ögonen. Vilde berättade om ett par killar i hans klass som går till dans, och jag påminde om att Vildes pappas (manliga) kusin är professionell balettdansare i Tyskland.

Sen kom en scen där huvudpersonens pappa svarade på frågan “Varför skrattar folk när tjejer gör killgrejer och killar gör tjejgrejer” där det berättades om att förr i tiden var det mycket mer uppdelat i så kallade “kvinnliga sysslor” och “manliga sysslor” och nu börjar det försvinna allt mer men alla har inte helt hängt med på detta och därför tycker de att detta nya är lite skrämmande och därför skrattar de för att de känner sig lite rädda.

Helt okey förklarat ändå. Även om de inte problematiserade användandet av uttrycken “tjejgrejer” och “killgrejer” så sa de iallafall “så kallade” innan i den här passagen.

Tjejerna blev därefter någon slags suffragetter som gick gatan ned och skanderade “Vi vill spela fotboll! Vi vill klippa gräs!”. De träffade tuffa killen som satt och lekte med dockor med sin lillasyster. En av tjejerna hånskrattade “Leker du med dockor?!”. Vilde ba “HÅLL MUN MED DET DÄR NÅGON GÅNG”. Jag ba “Ja det var fasiken vad de ska hålla på hela tiden”. Barnen enades om att pojkar kan leka med dockor. Sedan gick de och spelade fotboll. Tjejen som spelade var svinduktig på fotboll och gjorde mål och fick värsta respekt.

Det slutade med att de sa att det inte spelade någon roll om man var tjej eller kille eller hund, man skulle bara göra det man ville.

Hannah: Jaja, det slutade ju bra iallafall.

Vilde: NEJ VILKET DÅLIGT PROGRAM.

Hannah: Fast de sa ju åtminstone på slutet att det inte spelar någon roll vilket kön du har, det som spelar någon roll är vad du gärna vill.

Vilde: Ja, fast de sa också att man kan bli retad om man dansar balett, eller om man leker med dockor.

Jag tänkte i mitt stilla sinne att de också hade sagt, implicit, att för att bli accepterad med att göra något som är könsöverskridande måste man vara SUPERCOOL och MEGADUKTIG på det man gör för att bli accepterad för annars är det bara töntigt.

Och jag tänkte att när man försöker göra pedagogisk TV om att det är okey att göra vad man vill oavsett kön, speciellt när det är riktat till barn, är det kanske en bra idé att inte samtidigt reproducera det som anses vara det problematiska i beteendet, eftersom vad exempelvis min unge tog med sig av detta var att man kan förvänta sig att folk retas om man är normöverskridande. Oavsett hur fel det är att retas så är det det man kan förvänta sig. Vilket knappast kan ses som uppmuntrande för de som agerar, eller gärna vill agera, utanför könsnormerna.

Jag tänkte att det kanske är bättre att bara skapa förebilder, göra barnprogram där det inte ska göras till en stor könsgrej att killar dansar balett eller leker med dockor, och där inte alla gamla idéer om könsskillnader ska understrykas intill absurdum innan det svänger och det sedan ska berättas att det inte är ok att retas på grund av dessa idéer.

Jag tänkte också att det var fan vilken klok unge jag har.

Detta med Mr Cool och Emmaboda

Jag funderar lite på det här med Mr Cool och Emmaboda.

För er som lyckosamt måhända lyckats missa detta handlar det alltså om att musikfestivalen Emmaboda, som för övrigt hittills annonserat 44 manliga artister och 3 kvinnliga som ska uppträda där i sommar, valt att boka en artist som kallar sig Mr Cool. Mr Cool gillar att skriva texter som går ut på… tja, att försöka ta alla de värsta vidrigheterna från boken American Psycho och sjunga dem ur ett förstahandsperspektiv utifrån sin position som vit man. Och sedan kalla det humor.

Ett exempel:

”Det var bara en tidsfråga innan jag skulle börja slå dig. Du förtjänade varenda slag tusenfalt. Jag hatar dig din jävla hora, jag ska kniva dig. Slänga din döda kropp över mig så du kan rida mig, spruta i din döda fitta, köra bladet i din röv och vricka så du börjar blöda din fitta /…/ Ska köra in sågen i underlivet på dig, under tiden ska jag skära upp din röv och stoppa in en hundring i den. Klippa av dina blygdläppar. Göra dig med barn och tvinga dig att göra abort och sen äta fostret.”

Ett till exempel:

“Jag hatar kvinnor för alla är horor. Jag hatar bögar för dom är äckliga. Jag hatar cp-skadade idioter för dom är cp. Jag hatar negrer för de är svarta. Jävla svarta jävla bögar är ni idioter? Kvinnor är skapade av gud för att mannen ska ha något att knulla. Bögar är inte skapade av gud, gud hatar alla bögar och undrar vad de vill. Kvinnor är inte inkompetenta. Jo det är dom, jag bara skämta. Men det finns vissa saker en kvinna kan klara men i grund och botten är hon en handelsvara.”

Kul kille va? Visst är det skitroligt? Det är ju nämligen extremt rolig humor att sparka nedåt, som vi alla vet.

Så Emmabodafestivalen får helt rimlig kritik. Kvinnor upplyser om att de inte känner sig speciellt trygga på en festival där han spelar. Och hundratals män inklusive festivalarrangören blir superkränkta över att folk ifrågasätter det här och vissa ropar upp om yttrandefrihet och arrangören själv säger “Måste alla låttexter handla om Bullerbyn” och de allra flesta skriker “FATTAR NI INTE HUMOR ELLER” och vissa andra är typ såhär “Vadå tror ni att han vill göra så på riktigt eller idioter”. Som om artistens egna intentioner skulle spela någon egentlig roll.

Men det handlar inte om honom. Iallafall inte för mig, även om det aldrig skulle falla mig in att åka på Emmaboda och speciellt inte efter detta. Det handlar om vilket slags rum man skapar som arrangör, och vilka man, kanske undermedvetet eller helt medvetet, anser vara ens publik.

Om jag skulle åka på Emmaboda, och om Mr Cool, som av oklar anledning nu beslutat att ställa in spelningen på festivalen, hade spelat där, så hade det ju varit enkelt för mig att inte gå dit, inte se hans jävla konsert, inte lyssna på hans musik. Problem solved, kan man tycka.

Men vetskapen om att det på denna festival, på detta campingområde, finns ett okänt antal människor, låt mig chansa på att det främst skulle handla om vita män, som tycker att det där är bra musik, som tycker att det där är rolig humor, skulle göra mig otrygg. De skulle förmodligen spela hans musik i olika camps på tältområdet, som man gör med musik som ska spelas på festivalen man är på. Kanske skulle jag råka sätta upp mitt tält vid ett sådant camp.

Kanske skulle jag behöva lyssna på den där skiten och hånskratten och folk som sjunger med varenda kväll hela min festival. Inte kunna känna mig trygg någonstans för man kan ju tänka sig att det finns en större andel fans av Mr Cool på en festival där han spelar än generellt i vilken stad/by man än råkar leva i.

Att vara arrangör för vilket event som helst kräver en del skills. Det handlar inte bara om att skapa ett innehåll i eventet som lockar tillräckligt många människor att komma dit, det handlar också om att ta väl övervägda beslut gällande VILKA dessa personer som ska komma dit ska vara, och vilka man kan tänkas skrämma bort. Man kanske inte bokar Ultima Thule på en festival som inte har ett uttalat nationalistiskt syfte, exempelvis. För då riskerar man att få en massa nazister dit, och att en massa andra potentiella festivalbesökare, tex antirasister och rasifierade, väljer att inte komma alls, just för att man med den line-upen attraherar nazister.

Är ni med?

Och visst. Gruppen “vita män” är förstås en sådan grupp som ofta blir normen när man inte vidare spekulerar i vilken “publiken” är. Så är det ju. Man tänker “publiken” och specifierar inte vidare och hoppsan, så “råkade” det vara vita män man tänkte på ändå, så underligt. Ibland är det till mäns fördel att det är de som är normen, ibland till deras nackdel, men i det här specifika fallet, där arrangören efter Mr Cools avhopp skriver:

emmaboda

…då har jag bara detta att säga:

1. Det är ganska uppenbart att den publik som Emmabodafestivalen tänker sig, när de väljer att skriva att de som protesterat mot detta (kvinnor främst) är “lättkränkta”, är män. Vita män, som inte är så jävla lättkränkta att de ogillar musik som går ut på att hata på kvinnor, homosexuella, svarta, de med funktionsnedsättningar, osv. BIG SURPRISE. Och det borde vara ett wakeup call till arrangörerna (och nu riktar jag mig direkt till er: har ni ens gjort en analys av vilken publik ni har och vilka ni behöver attrahera för att kunna växa?). Det går faktiskt att tänka större, tro mig.

2. Det handlar inte om att vara “lättkränkt”. “Lättkränkt” är vad NI är när ni inte kan ta åt er av helt rättmätig kritik gällande textinnehållet i en artist ni bokars låtar. “Lättkränkt” är att bli sur över att någon vågar ifrågasätta er makt att boka något annat än det ni bokat. Sorry, men det har ni inte rätt till.

3. Att er relation med artisterna går före er publik är inte till er fördel, tvärtom. Att ni väljer goda relationer med sexistiska och rasistiska artister framför att skapa en god festival för så många besökare som möjligt kommer bli er undergång, tro mig. Vilka arrangerar ni den här festivalen för? För publiken, eller för vilka gubbar ni vill runka med i bastun resten av året? Förlåt mitt grova språk, men siffrorna talar ju sitt tydliga språk.

Det är svårt att få till några bra omvända metaforer här, eftersom det faktiskt inte FINNS några erkända artister som är kvinnor eller transpersoner som bygger sitt artisteri på att sjunga om hur de vill döda, våldta, lemlästa, håna, hata, osv på vita män. Så jag kan inte säga “Tänk er att en festival hade bokat in den här artisten, hur hade det känts?”. Och till råga på allt hade det enda fiktiva exemplet ändå inte byggt på århundraden av förtryck på grund av kön, etnicitet, funktionalitet, osv, så vita män hade nog inte känt sig speciellt otrygga av det ändå.

Men låt mig försöka komma med någonslags jämförelse ändå här. En semi-fiktiv sådan.

Vi tänker oss att uppståndelsen kring när en teater i Sthlm satte upp en pjäs baserad på Valerie Solanas SCUM-manifest, där huvudparten av historien går ut på att män är underutvecklade varelser som borde utrotas, vi tänker oss att den uppståndelsen skulle gå att översätta.

Såhär: Om du inte gillar Valerie Solanas, och tycker att hennes manifest är ett fruktansvärt övergrepp på män: Hur skulle du känna det om Valerie var en artist som framförde dessa synpunkter via musik, och som skulle spelas inte på en avskild teater där man bestämmer själv om man vill gå dit eller ej (och jag vet att mycket av kritiken där och då gick ut på att gymnasieklasser skulle gå och se den, vilket mig veterligen aldrig hände sen), utan på en festival där du vill se andra band men där du således kan förvänta dig att många av de andra besökarna där är sådana att de tycker att Solanas är så jävla rolig och lyssna bara på den här låten om att skära kuken av alla män och HAHA har du ingen humor eller tror du hon skulle göra det på riktigt eller???

Nej, ni kan inte fatta det, för det finns ingen sådan genomgående skräck bland män för vad kvinnor kan göra mot dem fysiskt och sexuellt, som det finns omvänt. Så mitt exempel haltar minst sagt.

Men det är det bästa jag kan komma med. Det bästa jag har att komma med är en tämligen okänd bok av en kvinna som mådde mycket psykiskt dåligt och försökte skjuta Andy Warhol och som i sina texter uttrycker ett stort hat mot män. Det är det värsta manhatet i underhållningsform jag kan komma på.

Men det här. Det är ju egentligen bara en piss i havet, som vi säger på danska. Tusentals andra manliga artister bygger sina karriärer på att sjunga om att skada kvinnor, och det anses generellt rätt rumsrent.

Jag vet inte ens vad man ska göra. Vad man kan göra. Men jag är glad att människor protesterar. Säger ifrån. “Är lättkränkta”. Vafan, vilken dag som helst är vi så många att det är en ekonomiskt god idé att starta en PK-festival, med enbart PK band som inte sysslar med sexism, rasism, transfobi, funkofobi, osv, får vara med på.

Who’s on?

Också: Om det är någon i Malmö-Köpenhamns-trakten som vill starta band med mig så kan jag spela (rätt dålig) punkbas men tänker mig att vi kan heta “Daddys girls” (så vi alltid kan hävda att det är HUMOR) där alla våra texter är tagna från SCUM-manifestet. Och sedan kräver vi att få bli bokade av Emmaboda nästa år, som motvikt. Ok? Skriv till mig: hannah@onewaycommunication.co

 

EDIT: Det var det där att faktakolla sina uppgifter också. Har redigerat ang. uppgifter kring vilka som ska och vilka som inte ska spela på Emmaboda. Kryper till korset, osv.

Våldtäkt – men männen då?

Detta är ett inlägg jag skrev 2012, och som efter lördagens inlägg känns aktuellt att dra upp igen. Så varsågod för repost:

Jag såg Event Horizon igår. Ni vet den där skräckfilmen från 1997 som utspelar sig på ett rymdskepp som varit i en annan dimension av ”pure chaos”? Den var inte lika bra som när jag såg den första gången när jag var 14, men den har några snabba scener av våld, blod och tortyr som fortfarande gör mig helt illamående.

Men allt jag kunde tänka på när jag såg den var ”varför placerar de den här historien i rymden, i framtiden och i en annan dimension, när vi människor är precis lika bra på att vara vidriga mot varandra och utsätta varandra för fruktansvärt våld här och nu? Är det för att vi vill invagga oss i en känsla av att omänsklighet inte tillkommer oss? Att vi är bättre än så? Att vi trots allt inte är monster?”.

Och anledningen till dessa dystra tankar är för att jag igår fick ett mail, med en länk, till en artikel. Den handlar om våldtäkt mot män i krigszoner i Afrika. Och det är något av det vidrigaste jag någonsin läst.

Eleven rebels waited in a queue and raped Jean Paul in turn. When he was too exhausted to hold himself up, the next attacker would wrap his arm under Jean Paul’s hips and lift him by the stomach. He bled freely: ”Many, many, many bleeding,” he says, ”I could feel it like water.” Each of the male prisoners was raped 11 times that night and every night that followed.

Jag blundade och copypastade det stycket, för jag vill aldrig läsa det igen.

Vi hör inte speciellt mycket om detta fenomen. För om vi tycker att vi har frihetsbegränsande könsroller i Sverige så är det ingenting mot hur det ser ut på många platser i Afrika. Inte nog med att det faktiskt är olagligt att vara homosexuell och begå homosexuella handlingar, inklusive bli våldtagen av någon av samma kön, i 38 av 54 afrikanska nationer, bilden av mannen är även så hårt uppbyggd kring styrka och beskydd att en man som erkänner sig ha blivit våldtagen löper en extremt hög risk att bli lämnad av sin hustru och utfryst av sin familj och sina vänner.

Today, despite his hospital treatment, Jean Paul still bleeds when he walks. Like many victims, the wounds are such that he’s supposed to restrict his diet to soft foods such as bananas, which are expensive, and Jean Paul can only afford maize and millet. His brother keeps asking what’s wrong with him. ”I don’t want to tell him,” says Jean Paul. ”I fear he will say: ‘Now, my brother is not a man.’”

Det finns ingen plats för män att vara offer. Manligheten står och faller med styrkan, en man som blivit ett offer är inte längre någon man, han blir ett intet.

”In Africa no man is allowed to be vulnerable,” says RLP’s gender officer Salome Atim. ”You have to be masculine, strong. You should never break down or cry. A man must be a leader and provide for the whole family. When he fails to reach that set standard, society perceives that there is something wrong.”

Och kvinnorna förväntar sig precis detta från sina män. Genuskontraktet är så snävt skrivet att om mannen misslyckas med att vara en beskyddare har kvinnan ingen anledning att stanna. Kvinnor och män måste komplettera varandra enligt normerna: mannen beskyddaren, kvinnan beskyddad. Om detta kontrakt inte upprätthålls upplöses hela meningen med äktenskapet.

Often, she says, wives who discover their husbands have been raped decide to leave them. ”They ask me: ‘So now how am I going to live with him? As what? Is this still a husband? Is it a wife?‘ They ask, ‘If he can be raped, who is protecting me?’ There’s one family I have been working closely with in which the husband has been raped twice. When his wife discovered this, she went home, packed her belongings, picked up their child and left. Of course that brought down this man’s heart.”

En forskare vid namn Lara Stemple är en av få som undersökt detta ämne på en vetenskaplig nivå. Enligt en undersökning från 2010 har 22% av männen och 30% av kvinnorna i Östra Kongo utsatts för konfliktrelaterat sexuellt våld. Trots detta är det enbart 3% av de 4076 NGO’s som tar upp våldtäkt i krig som alls nämner sexuellt våld mot män. Och då främst i bisatser. Det finns inga insatser som riktas mot manliga offer för våldtäkt i krig.

Faktum är att det verkar finnas ett motstånd mot att alls tala om dessa fruktansvärda handlingar mot män inom hjälporganisationer och andra organ som arbetar med liknande frågor. Som den brittiske direktören för Makerere University Refugee Law Project (RLP), Dr. Chris Dolan uttrycker det:

”There’s a fear among them that this is a zero-sum game; that there’s a pre-defined cake and if you start talking about men, you’re going to somehow eat a chunk of this cake that’s taken them a long time to bake.”

Om vi talar om män kommer vi sluta tala om kvinnor. Jag antar att jag kan förstå tankegången, på ett sätt, men jag köper den inte. Jag tror inte att det blir mindre plats för utsatta kvinnor om vi även inkluderar män. Jag tror tvärtom att själva apparaten kommer växa, att fler kommer engagera sig, att många män som själva varit utsatta skulle göra allt för att bryta det stigmata och det tabu som gör att de aldrig kan berätta vad de varit utsatta för av risk att förlora precis allt – inklusive sitt liv i de länder där homosexualitet straffas med döden.

Det är ett enormt problem. Ett problem baserat på andra problem, på både micro- och macronivå.

Krig. Fattigdom. Konflikter. Anarki. Fördomar mot homosexuella. Låg utbildning. Könsroller baserade på dikotomi.

Och det faktum att vi inte talar om det.

Män som blir utsatta för sexuella övergrepp i krig är mer utsatta än kvinnor som blir dito. Det finns många organisationer som arbetar för att stötta övergreppsdrabbade kvinnor. För männen finns inget.

”There is a married couple,” she said. ”The man has been raped, the woman has been raped. Disclosure is easy for the woman. She gets the medical treatment, she gets the attention, she’s supported by so many organisations. But the man is inside, dying.”

Jag undrar om det har att göra med att vi inte vet hur vi ska kategorisera de inblandade? Att det är så mycket enklare att tala om människor om vi ändå får lov att ställa upp dem enligt kön?

Jag hörde alldeles nyss på radion en kvinna som talade om våldsdrabbade kvinnor i relationer. Hon talade om mansrollen, och talade om att lära pojkar att sätta ord på sina känslor. Hon talade inte om att de män som dödar sina partners eller ex-partners nästan uteslutande är män som har psykiska problem. Hon ställde bara upp det som ”män” och ”kvinnor”.

Kanske skulle vi komma en bit längre om vi började tala om ”människor med psykiska problem och våldsproblematik” snarare än att bara kalla dem ”män”? Vi kanske kan göra samma sak med detta? Vi kan kalla de män och kvinnor som blivit utsatta för krigs- och konfliktrelaterade övergrepp för just… offer för krigsrelaterade övergrepp? Vad sägs om det?

Vi måste acceptera att detta existerar. Och vi måste börja göra något åt det.

Jag vet inte vad mer jag kan göra just nu, än att bara upplysa om problemet. Det hjälper ingen egentligen. Men det kanske kan skapa medvetenhet. Kanske sitter det någon där ute och läser detta som har en fot inne i någon organisation, någon som kan tänka på detta nästa gång det läggs fram förslag på åtgärder för att hjälpa våldsdrabbade kvinnor i krigszoner. Någon som kan höja ett finger och säga

”Men männen då?”.

”The organisations working on sexual and gender-based violence don’t talk about it,” he says. ”It’s systematically silenced. If you’re very, very lucky they’ll give it a tangential mention at the end of a report. You might get five seconds of: ‘Oh and men can also be the victims of sexual violence.’ But there’s no data, no discussion.”

Fram för diskussionen. Fram med den.

Ta det på allvar.

Om ni är hårdhudade kan ni läsa hela den fruktansvärda artikeln här.

Tipstack till David.

Hade jag inte redan tagit farväl av feminismen så hade det varit ikväll det hände

Okey. Jag är sur. Av en massa personliga anledningar (om någon har ett fett jobb åt mig tex så är jag tillgänglig från 1 juli, eventuellt tidigare) MEN också av mer diskurspolitiska anledningar.

Tex detta att min kollega på Rimligheten.se, Rasmus, skrev ett inlägg i en FB-grupp där trådstarten såg ut såhär:

Jag läste en post på reddit (länk i kommentarerna) om en man som våldtagits av en kvinna och upptäckt att ingen trott på honom eller alls brytt sig. Och jag kom att tänka på att relativt många av mina killkompisar också berättat att de utsatts för sexuella övergrepp av kvinnor (även om många inte kallat det för just det så är själva handlingarna de beskrivit sexuella övergrepp).
Hur bör man egentligen hantera situationen när man utsatts för något som väldigt många inte ens är beredda att erkänna att det de utsatts för ens existerar? Jag vill kunna vara där för mina vänner som har svårigheter, men jag vet liksom inte vad jag ska säga när det faktiskt verkar vara såpass hopplöst som de beskriver det..

Här har vi alltså en man som i ett forum som av många uppfattas som feministiskt (även om beskrivningen av gruppen aldrig nämner feminism, mind you) ber om hjälp med hur han ska kunna vara där för sina vänner som utsatts för övergrepp, men tycker det är svårt när det är så förbannat tabubelagt att ens tala om detta.

Och vad händer?

All hell breaks loose bara ett par kommentarer ner i tråden.

Varför?

Delvis pga ämnet, men mest pga att trådstarten startade med:

“CW: Våldtäkt. Separatistisk tråd. Jag skulle uppskatta ifall inga kvinnor kommenterade.”

HERREGUD EN TRÅD DÄR KVINNOR INTE FÅR KOMMENTERA! Detta är förmodligen det värsta som hänt sedan kvinnor inte fick rösta!!!

Förlåt min raljerande ton, eller nej, förlåt den inte, för det här är cirka det sjukaste jag varit med om.

Det första som händer är givetvis att folk går in i tråden och ifrågasätter varför den är mansseparatistisk.

“En mansseparstisktisk tråd i ett feministiskt forum? Det är viktigt att dettas tas upp men ändå. Detta är trots allt en grupp för kvinnor.”

Detta är trots allt en grupp för kvinnor.

Låt oss kolla vad det står i gruppbeskrivningen:

“Är genus och jämställdhet något som intresserar dig och som du tycker är viktigt? Då är det här gruppen för dig!

Tanken är att vi ska ha en plats där vi kan samla människor som brinner för samma sak, jämställdhet. Man brukar ju säga att ingen kan göra allt men alla kan göra något, tillsammans kan vi säkert åstadkomma betydligt mer än så. Sen kan det vara trevligt att kunna diskutera med och inspireras av andra smarta och trevliga människor på samma gång.

Här kan du diskutera eller samtala med andra (någorlunda) likasinnade, kanske tipsa om en bok, konstutställning eller bara diskutera en artikel som du tyckte var intressant, välkomna!”

Oj då. Inte ett ord om att detta är en grupp för kvinnor. Surt.

Sen kommer en jävla massa trams om att “separatism” är för “förtryckta grupper enbart” och att män därför inte kan be om separatistiska trådar eftersom det är respektlöst mot separatismens historia (?) och jävligt på alla sätt och dessutom kan män aldrig vara förtryckta, och ja ba “Ursäkta? I vilken regelbok står det att separatism enbart är för förtryckta grupper OCH om någon grupp är förtryckt så är det väl våldtagna män?”

Jag lackar ur så jävla mycket på detta. Och tråden i fråga är kanske varje antifeminists våta dröm, på den nivå att jag misstänker att de “feminister” som skriver i tråden är troll som bara vill ge någon antifeministisk blogg några feta screenshots. Men dessvärre är det nog inte så, dessvärre är det nog så att vissa av de här unga feministerna, liksom han den där unga antifeministen som häromsistens fick lov att publiceras på Nyheter24 om att feminismen gått för långt, faktiskt TROR att feminism handlar om kvinnor enbart.

Jag tänker att vi som var feminister för 10 år sedan, har gjort ett JÄVLIGT dåligt jobb på att förklara vad feminism handlar om;

att se hela bilden, att se att genuskontraktet gäller alla kön, att det som är en fördel för det ena (binära) könet är en nackdel för det andra (enligt tvåkönsmodellen), att “patriarkatet” inte innebär totalt förtryck av kvinnor men bygger på ett GENUSKONTRAKT som ger fördelar och nackdelar till båda könen, för annars hade det aldrig fortsatt existera.

Fråga mig gärna mer om genuskontraktet i kommentarerna om ni inte vet vad det innebär, jag ska försöka svara mer frekvent än jag gjort på senaste.

Jag tänker skriva detta jävligt enkelt nu, så alla fattar, och sedan vill jag aldrig mer behöva skriva ett inlägg som detta:

Jag skriver i caps så det verkligen går in.

DET FAKTUM ATT DET INTE ENS I FEMINISTISKA FORUM GÅR ATT TALA OM MÄN SOM BLIR VÅLDTAGNA, AV BÅDE ANDRA MÄN OCH AV KVINNOR, BEVISAR I SIG SJÄLVT HELA KÖNSMAKTSORDNINGEN.

Men gud vad menar hon??? Jag menar detta:

 

När vi inte kan tala om män som offer för både mäns och kvinnors våld upprätthåller vi en uppdelning i kön där män är förövare och kvinnor är offer, när vi borde tala om “de som blir utsatta” och “de som brukar våld” istället. Vi gör alltså en uppdelning enligt kön som BEKRÄFTAR den patriakala uppdelningen och genussystemets isärhållande av könen.

Ja, män är de som enligt tillgänglig statistik begår mest våldsbrott. Men tänker vi ens på att män är de som enligt samma statistik också är de som blir utsatta för mest våld? Och tänker vi på de män som har blivit utsatta för tjatsex, alla gånger ett stånd har tagits som tecken på “go for it”, alla gånger män blir våldtagna av andra män men inte ens kan formulera det för det är DEM så främmande att män kan bli våldtagna, och så vidare?

Nej. Och om man skulle ta den tråd jag just sett och bedöma feminismen efter den, så skulle jag som man aldrig någonsin komma tillbaka. Tvärtom skulle jag vara jävligt nöjd med att hitta ett “jämställdistiskt” forum som tar mäns erfarenheter på allvar.

Ni unga arga feminister – jag tror inte ni har en jävla aning om vad ni håller på med. Och det säger jag i egenskap av 31 års levnad, en kandidatexamen i genusvetenskap, tusen år på internet och en position som gör att män vågar öppna upp sig för mig. Jag har i denna stund lika många män som kvinnor i min vänskapskrets som vågat erkänna för mig att de blivit utsatta för ett sexuellt övergrepp.

Och innan någon börjar gasta om att våldtäkter på män inte är ett strukturellt problem:

Ni har uppenbarligen ingen aning om vad “strukturellt problem” betyder.

Att män blir våldtagna men i detta samhälle inte vågar säga något om det, inte kan benämna det, inte blir trodda, blir hånskrattade rakt i ansiktet om de försöker anmäla, och dessutom blir hatade i feministiska forum när ämnet lyfts är om NÅGOT ett strukturellt problem.

Ett som grundar sig i patriarkatet. Och feminismen, om ni får bestämma. Ni upprätthåller patriarkatet genom att göra såhär.

Så om du som feminist inte vill upprätthålla det jävla patriarkatet: sluta genast tro att du gör jämställdheten en tjänst genom att förringa mäns erfarenheter av att bli utsatta för samma jävla patriarkala strukturer.

Dumjävlar.

Over and out.

 

EDIT: Jag märker att folk undrar över detta med att avsäga sig feminismen. Det gjorde jag alltså redan i maj 2012.

Jättemånga positiva saker om det danska skolsystemet/könssystemet!

Jättemånga positiva saker om det danska skolsystemet/könssystemet!

Hej bloggen! Jag har hört att för varje negativ tanke man tänker ska man tänka minst tre positiva för att väga upp och hålla sig på rätt sida av… nånting spirituellt säkert, så enligt den modellen tänkte jag berätta om några hemskt positiva och härliga saker som jag upplevt idag! Häng med! It will be fun, they said!

Negativ sak 1: När jag vaknade i morse hade jag fått en artikel länkad till mig på min FB-vägg. Artikeln handlade om hur Venstre (Ca de danska Moderaterna om man ska våga sig på en översättning, låt er inte luras av namnet, de är blå som ett kungligt blodblad) officiellt uttalat sig om att de vill främja mer könsuppdelad undervisning i skolan.

-Lärarna ska kunna tillrättalägga undervisningen på ett sådan sätt at det tas hänsyn till både de superaktiva pojkarna och de tysta flickorna, om man ska tala lite i stereotyper, säger Karen Ellemann, som är folkeskoleordfører i Venstre.

Positiv sak 1: Jag hade fått artikeln länkad till mig av en blivande dansk lärare som jag haft många diskussioner med kring genus och kön och som aldrig tvekat i att ifrågasätta vikten av jämställdhet, ordet hen, och undrat om inte stereotyper egentligen kan vara något bra. Hen länkade den med orden “åh gud…” vilket jag förstås inte kan annat än att tolka som att något jag sagt om detta med det destruktiva med att dela upp människor efter kön i tid och otid när det inte är relevant har gått hem. YEY!

Positiv sak 2: Socialistisk Folkeparti’s jämställdhetsordförande Özlem Cekic svarade och passade dessutom på att ge en liten känga åt den danska självgodheten i förhållande till “andra kulturer” genom att säga:

“-Det är ett otroligt trist uttalande. Det är ju helt orimligt att vi ska hålla på och dela upp folk i kön. Till och med Turkiet har slutat med det! dundrar hon till Ekstra Bladet.”

Cekic är inte emot att dela upp klasserna för mer individuell undervisning. Könet ska bara inte spela någon roll, menar hon.

-Varför skulle det barnen har mellan benen avgöra vilken undervisning de ska få? Det är det jag inte förstår. Varför är det alltid flickorna som anses tysta, och pojkarna som anses vilda? Det är de mest märkliga stereotyper att hålla fast i. Har Venstre verkligen inte kommit längre än så med sin syn på jämställdhet? frågar hon.

Jag ba: Özlem <3

Positiv sak 3: När jag läser kommentarerna till artiklarna är det helt fantastiskt att se att de allra flesta håller med om att Ellemanns och Venstres hållning är helt åt skogen! Vissa andra är förstås könsnazister som tycker att pojkar och flickor är helt diametrala motsatser som typ aldrig borde få vistas i samma rum och som dessutom (och rätt underligt) gör sitt bästa för att svartmåla Islam mitt i det hela (för ni vet, ingen fråga så långt bort från ämnet att man inte kan göra rasism av den). ROLIGT dock: fick se att Sverige i dessa antijämställdhetskretsar kallas för Svergistan! Jag tar det som en komplimang, så svensk jag är.

Men som sagt, mest av allt medhåll! Från danskar! Medhåll från danskar i jämställdhetsfrågor! Herregud detta känns oerhört stort för mig. Och roliga är de också:

“Fantastisk nyhet! Dock ser jag också gärna att barn med glasögon får extra undervisning i matematik och naturvetenskap, samt ett obligatoriskt medlemskap i den lokala schackklubben.”

Positiv sak 4: När Dansk Kvindesamfund rapporterade om saken på Facebook hade de varit listiga nog att gräva lite i arkiven och hittat uttalanden från hur det lät från skolornas sida 1906, när de allra första unga kvinnorna tog examen i Danmark efter att fått tillträde till gymnasiet tre år tidigare:

“Genom att ge flickor tillgång till skolan har allvaret i skolans arbete minskat. Några av våra bästa elever är visserligen flickor, men genomgående saknar flickor den rätta uppfattningen av begreppet Disciplin, oavsett om det kommer sig av att de i det hela taget är livligare än pojkarna, eller om det grundar sig i kvinnokönets allmänna förakt för regler.”.

Det är ju helt hysteriskt roligt! För bara 110 år sedan var det en självklarhet att flickor hade ett könsbaserat förakt för regler samt generellt var vildare än pojkar! SOM DET KAN GÅ men boys will be boys och så vidare ni vet, hohoho.

Nå, vidare med Negativ sak 2 och 3: Vi var på möte med äldsta barnets skolsyster idag, för att kolla ungens allmänna fysiska utveckling osv. Och där sitter vi i godan ro och pratar när hon plötsligt häver ur sig, mitt framför barnet, att “pojkar bara slänger sina saker omkring sig ju”. Och när vi gick ifrån skolan gick vi förbi en affisch som danska “Rädda Barnen” skickat ut, med en bild på en arg man med höjd näve och texten “Får pappa ge dig en smäll?”

Positiv sak 5: Barnet ligger iallafall helt rätt till utvecklingsmässigt.

Positiv sak 6: Maken blev sur och klottrade “Eller mamma” på affischen, vilket var en helt rimlig och bra reaktion. För om man har lite koll på sin statistik vet man att kvinnor, som står för tämligen få av våldsbrotten generellt, är väldigt högt representerade i just fall av barnmisshandel, där de står för ca 40%. Av det som anmäls, alltså.

Positiv sak 7: Vi fick nog. Detta i kombination med föräldramötet som jag rapporterade om tidigare och en massa andra småsaker som var och en inte är så farliga men som tillsammans blir en jävla flod av könsstereotypt crap som pressas ner i halsen på ungarna på den där skolan, marscherade vi iväg till rektorns kontor för att boka ett möte om detta.

Positiv sak 8: Hoppas jag kunna rapportera om imorgon när vi haft sagda möte.

Okey. Jag kom inte upp i 9 positiva saker som det skulle krävts för att motverka de 3 negativa. Men det var ett gott försök iallafall.

Ni får en bonus-negativ sak på köpet: När vi såg den där affischen med den våldsamma pappan så tänkte vi båda att det kanske inte är så farligt, det ser ju ut som att det här är en kampanj av något slag, det finns kanske andra affischer som uppmärksammar att inte heller mammor får använda våld mot sina barn, även om de inte satt upp någon sådan precis här i entrén där alla barn och föräldrar passerar dagligen.

När vi gick in i korridoren till rektorns rum såg vi att vi hade rätt, det var en kampanj, och mammor fanns också representerade.

Dock att den representationen inte gjorde speciellt mycket för att motverka några stereotyper om våldsamma män och allt för nyfikna kvinnor:

bild (1)

 

Tusen och en genusfail senaste tiden

Hej hej bloggen. Jag hinner inte med dig så himla mycket på senaste pga tja arbete barn relationer stress livet och så vidare. Men jag tänker på dig. Så här kommer en snabb uppdatering på genusfail som jag varit med om typ senaste veckan:

1. Den här bilden av Anita Sarkeesian i en artikel om hur hon ska fixa problemet med #gamergate:

ALLA FEL! Om man vill illustrera en artikel om en person som ska framstå som stark, modig, beslutsam, auktoritär, osv, så väljer man INTE en bild där sagda person blir fotograferad i ett fågelperspektiv (dvs ser liten ut i förhållande till betraktaren) och dessutom ser ut att vara hur enkel som helst att sparka nerför trappan (dvs i en utsatt situation) och dessutom i en hemmiljö (den privata, opolitiska) vilket är precis så som kvinnor oftast porträtteras. Nej nej nej nej. Detta går emot precis allt vi vet om hur vi kontextualiserar illustrationer så de för fram samma budskap som texten.

Och eftersom jag själv just kommer från en diskussion huruvida detta är Sarkeesians eget val (vad nu det skulle ha för poäng, för det handlar nämligen alltid om fotografens makt samt redaktionella val – det var knappast enbart denna bilden som togs men det var den som valdes ut) och huruvida det “kan tolkas som att hon är på väg upp” osv: nej. Det kan det inte tolkas som. Det är inte så konnotationer fungerar. Eller som fotografen Caroline Tibell uttryckte det i sagda FB-diskussion om detta:

 Jag har arbetat som fotograf i tio år och tänkt extremt mycket på hur män och kvinnor framställs i bilder. Kvinnor fotograferas uppifrån, leendes och mer avklädda i högre grad än män (!), män fotograferas allvarliga, ofta underifrån med armarna i kors. Det här kan du själv kontrollera genom att räkna bilder på tex aftonbladet.se eller i vilken tidning/reklam som helst. Och NEJ, det är inte personen som blir fotograferad som ansvarar för bilden, det är ju just detta som är fotografens jobb!

För övrigt kan jag säga att jag kommer på mig själv att om och om igen fotografera män och kvinnor utefter dessa tråkiga normer, där kvinnor är till lags och ofarliga och där män har pondus, och detta gör jag trots att jag upplever mig själv som medveten i frågan. Dessa symboler sitter så djupt i oss människor och det är inte så enkelt som att säga att tolkningar och symboler är individuella. Då har du missat själva poängen med vad kultur är.

Och om någon tror att det inte är medvetet utan bara en slump; varsågod och läs den här manualen från 2013 i hur man fotograferar män och kvinnor som Genusfotografen just bloggat om.

 

2. Några helt vanliga reklamer, apropå detta med hur kvinnor och män porträtteras, som jag har sett på min väg till och från jobbet (Köpenhamn-Malmö):

Reklam för lakrits

Helt vanlig reklam för lakrits säljes med lackkorsett, röda läppar, sängkammarblick och långa naglar (ohygieniskt sätt att äta godis på, if you ask me)

Helt vanlig reklam för kläder med aktiva pojkar och passiva flickor (#protip ge den rödklädda ett roligare instrument än en tamburin nästa gång så kanske hon uppvisar lite entusiasm)

Helt vanlig reklam för nya bröst.

3. Detta med pappan till några skolkamrater till Vilde som stirrade som en galning på Alve när vi kom gående för att hämta storebrorsan efter skolan, eftersom lillungen hade på sig mörkgröna kläder (pojk-kodade) men hade en knallrosa napp i munnen (flick-kodad), och efter lång betänketid sedan utbrast (utan att för den sakens skull skapa ögonkontakt med mig vid något tillfälle): “Nåååå någon har visst fått tag i sin systers napp va?” på ett sådär väldigt skojfriskt sätt.

Varpå jag förstås direkt svarade som sanningen var att “Nej, det är hans”. Varpå två sekunders underlig tystnad uppstod innan han krampaktigt hurtfriskt och helt utan rimlig kontext svarade “Dejligt!” pga vad ska någon som aldrig kunnat tänka sig möjligheten att en pojke skulle kunna ha en rosa napp annars svara?

Förvirrande småbarn.

Roligt i det hela; pappans eget barn fattade inte vad han menade alls utan frågade honom vad det hade stått på nappen som fått honom att tro att det var en napp för flickor. Det kunde han inte svara på. 🙂

4. Det danska barnprogrammet “Hulter til bulter med Sebastian og Louise” som sjöng en sång som förmodligen hette “Jag hatar pojkar/flickor” och som jag missade början på pga drack morgonkaffe i godan ro tills Vilde kom och knackade mig på axeln och sa “Mamma, den här sången är ju helt koko” och himlade med ögonen och snurrade med pekfingret mot tinningen.

De delar jag hörde gick enbart ut på att pojkar inte förstår flickor och flickor förstår inte pojkar, samt en vers där de sa fula saker till varandra baserat på kön och könat utseende/beteende tex “Du tror du är så fin med ditt långa hår”, och så såklart refrängen där de sjunger att de rakt ut hatar det andra (binära) könet.

BRA IDÉ DÄR BARNKANALEN RAMASJANG att fullkomligt PROPPA in så många olika saker som möjligt som barn kan reta varandra med utifrån kön på i en och samma sång. Det är ju PRECIS vad danska barn behöver, MER uppdelning i “vi och dem” baserat på könsdelar.

*suck, suck och dubbelsuck*. Om ni missat hur det annars är på den fronten i DK kan ni ju läsa mitt inlägg om introduktionskvällen på Vildes nya skola som jag skrev om HÄR.

5. Den här jäkla “roliga” bilden som jag sett spridas upp till flera gånger AV KVINNOR på FB som ba “Äntligen har någon fattat!”

beautiful

MEN FÖR FA-AN det absolut SISTA man vill höra, oavsett kön, när man är upprörd, är väl hur jävla VACKER man är! “Åh jag ser att du är upprörd älskling men du är så vacker” “OKEY DIN JÄVLA IDIOT DRA ÅT FANDERS OM DU INTE TROR ATT NÅGOT I HELA VÄRLDEN ÄR VIKTIGARE FÖR MIG ÄN OM DU TYCKER ATT JAG ÄR VACKER ELLER EJ HOW ‘BOUT FUCKING FRÅGA VAD I HELVETE DET ÄR SOM ÄR FEL ISTÄLLET OCH TYP TA MINA KÄNSLOR PÅ ALLVAR” “….Oooookey” *drar sig tillbaka och kastar choklad på*

Rimligt beteende. Rimligt att kvinnor länkar detta och fnissar kokett åt detta. Rimligt att kvinnor själva förstärker den här idéen om att det bästa en man kan säga till en kvinna är att hon är vacker.

*pust* Jag är klar nu.

Som avslut vill jag att vi alla tar varandras händer och sjunger med i John Legends låt “All of me”, speciellt biten där han sjunger

“How many times do I have to tell you, even when you’re crying you’re beautiful too”

Good night and fuck off.

PS. Gästblogginlägg om transsexualism och cishat coming up inom kort. DS.