Category Archives: Livet

Nej nu får det vara nog på riktigt (farväl och tack för fisken)

Tidigare idag intervjuades jag för ett forskningsprojekt rörande psykisk hälsa (eller ohälsa) i prekariatet. Det var både spännande och intressant – och en rätt stor del terapeutiskt också. Jag fick bland annat frågan om vad som hjälpt mig att hålla modet uppe, trots att jag är 32 år med två universitetsexamina och massor av arbetslivserfarenhet men ändå aldrig haft en fast anställning.

Och jag svarade att bloggen varit en stor hjälp. Initialt, iallafall. När man står utanför den traditionella arbetsmarknaden, när man arbetar frilans och på uppdrag och med projekt och utan kontinuerlig kontakt med kollegor och chefer som kan bekräfta ens arbete, när man aldrig vet vad man ska få för inkomster nästa månad, och nästa, och nästa, då börjar man tappa greppet om vad det man kan och det man gör egentligen är värt. Om det ens är värt något. Om man ens är värd något.

Bloggen hjälpte mig hålla undan de känslorna. Jag fick positiva kommentarer på inlägg jag skrivit, jag fick en respons som sa mig att det jag gjorde var av värde, oavsett om jag hade en fast anställning eller ej, om jag fick betalt eller ej. Och jag fick ett sammanhang, ett som jag saknat sen jag flyttade till Köpenhamn. Jag lärde känna andra bloggare, vi träffades IRL och vi träffas hela tiden online fortfarande. Det är så jävla viktigt att känna att man ingår i ett sammanhang.

Men de senaste åren har jag fått ont i magen varje gång jag ser i min inkorg att jag fått en kommentar på bloggen. Inte för att innehållet brukar vara negativt – inte nu längre. Och inte för att det kommer speciellt många kommentarer längre. Men det var en period för två-tre år sedan när nästan varenda kommentar jag fick var negativ, och de positiva som brukade komma slutade dyka upp i samma takt, för mitt kommentarsfält hade blivit infekterat och ingen som kommenterade där gick säker. Den perioden gjorde något med mig. Det slutade vara roligt att blogga, för allt jag kunde tänka på var vad för slags negativ respons jag skulle få.

Jag har tagit bloggpauser för att komma över det, jag har blockat nästan alla som skrivit något negativt någonsin, jag har försökt släppa prestationerna, jag har krumbuktat och försökt med omvänd psykologi på mig själv, jag har försökt lägga ner men kommit tillbaka, jag har uppdaterat designen på sidan, jag har försökt pressa fram lite kreativitet och lust att skriva – men lusten är borta. Jag har inte lust att skriva offentligt längre. Att både leva i prekariatet och således inte få bekräftelse på sitt värde från varesig arbetsgivare eller lönsedel eller samhälle OCH driva en blogg och skriva saker och inte få bekräftelse därifrån heller – eller snarare, att få mer negativ bekräftelse än positiv – får mig helt enkelt att känna mig jävligt värdelös. Det är inte något trevlig känsla att gå runt med. Och jag har gjort det för länge nu (se bara vad jag skrev för två år sedan, nästan samma jävla sak) (Alltså verkligen, till och med en referens till Liftarens Guide till galaxen finns med).

Och jag fattade nu idag, under intervjun, varför jag inte bara slutat på riktigt långt tidigare, varför jag hängt kvar så jävla länge. Det handlar om sammanhanget och identiteten. Om jag inte är bloggare, vad är jag då? Vem är jag då? Och varifrån ska jag hämta min självkänsla?

Nu när jag kunde se det blev det genast lättare att göra slut på plågan. Bloggandet ger mig inget annat än ont i magen och den känslan kväver all entusiasm. Det känns som att jag inte har något att säga, men egentligen handlar det om att jag inte vill (vågar?) säga det, och riskera att få en jävla massa skit.

Så. Detta blir sista inlägget på den här bloggen. Jag kommer bygga om sidan så fort jag pallar med det, så det blir enkelt att hitta gamla populära inlägg och så, men så det framgår direkt att den här bloggen inte är aktuell längre. För att hindra mig själv från att hålla kvar tanken om att det skulle finnas en kommunikationskanal här.

Tack för den här tiden, hörni, ni som fortfarande hänger kvar och läser. It’s been fun. Iallafall i början.

Men nu är det dags för mig att hitta ett annat sammanhang.

Och jag tänker börja med att leta efter det i SWTOR.

JAG FUCKING KLARA’T!

JAG HAR JUST ÖVERLEVT DE VÄRSTA VECKORNA NÅGONSIN och dessutom, hoppas jag fan verkligen, med gott resultat.

Recap: Sist jag skrev personligt här på bloggen var det 5 dagar innan skolstart på Masterprogrammet i Media- och Kommunikation. This will be so awesooooome tänkte jag och var nöjd och belåten. Tills tre dagar senare när CSN behagade upplysa mig om att jag saknade 10 poäng innan jag kunde få studiemedel.

Fuck.

Anledningen till att jag saknade dem var för att sist jag försökte plugga, för två år sedan, då mastern i Global Politics, hade jag precis fött Alve typ 5 dagar tidigare och tänkte att det kommer ju gå skitbra detta, föda barn och plugga samtidigt har jag ju gjort förr, det här kommer gå som smort.

Men det visade sig att Alve var lite av en annan sort än Vilde, och jag hamnade bara längre och längre efter i pluggandet, och efter bara någon månad var jag tvungen att hoppa av.

MEN eftersom CSN redan hade betalat ut två månaders studiemedel så tyckte de nu då att jag behövde ta igen 10 poäng innan de vill bevilja mig något nytt. Och att nyss ha fött barn räknades absolut inte som förmildrande omständighet.

Fuck fuck fuck tänkte jag och började desperat leta efter någon distansutbildning som jag kunde läsa parallellt med mastern för att snabbt som ögat få ihop de här poängen, för mastern var nämligen så listigt uppbyggd att det först kom två 2,5-poängskurser och sedan en 10-poängs, så om jag bara läste den skulle det alltså dröja till januari innan jag hade mina poäng.

Så hittade jag en kurs med sen öppen anmälan på 7,5 poäng , Svenska I: text och tal. Jag ba why not. Ansökte, kom in en vecka senare. Och man hade ju kunnat tänka sig att det skulle vara piece of cake MEN det var så sjukt många moment! Så många olika text- och taluppgifter som skulle utföras och lämnas in nästan dagligen – samtidigt som masterprogrammet inte håller speciellt lågt tempo heller, och på andra delkursen nu skulle vi skriva ett tämligen stort grupparbete dessutom.

Så de senaste två veckorna har jag gått upp mellan 4 och 5 på morgonen för att få ett försprång på dagen, pluggat, gjort frukost och matpaket till ungarna, vinkat av dem, fortsatt plugga, hämtat ungarna vid 16:30, lagat mat och pluggat samtidigt (om ni undrar var Nijas är i allt detta så jobbar han också 200% under den här perioden nu för att jag ju inte har någon inkomst), nattat barnen, förhoppningsvis inte somnat själv, gått upp och pluggat lite mer, stapplat i säng, och upprepat.

Men ta mig jävla tusan, i onsdags hade vi skickat in grupparbetet och i fredags hade vi presentation på det som gick över förväntan, och de sista fem texterna på svenskakursen som skulle in fredag kl 17 var inlämnade klockan 15 redan. Och nu är jag KLAR med dubbelplugg! Hoppas jag. Under förutsättning att jag blir godkänd då men det utgår jag ändå ifrån.

DESSUTOM!!!!

Har vi äntligen lyckats flytta in i lägenheten! Den är inte helt klar än men det skiter vi i. Och det är helt underbart. Den har blivit helt underbar. Från ett jäkla renoveringsprojekt till en dröm. Se bara:

lägenheten_före

Kök före.

IMG_6494

Kök efter.

OMG där bor jag.

Resten av lägenheten får ni se en vacker dag när vi typ fått upp gardiner och sånt.

NU! Ska jag vila. Hela helgen. Pga har feber men har ignorerat det i flera dagar nu på grund av skolan. Vilken lyx! Att ha tid att vara sjuk. 🙂

 

Det är faktiskt helt ok att låta barnen sitta med en iPad

Aha! Så kom det äntligen, ett inlägg med en riktig rubrik. Ni som eventuellt trodde att min nedräkning (uppräkning?) hade något större syfte, jag är ledsen att göra er besvikna, det var helt enkelt bara mitt eget sätt att kolla hur många intetsägande inlägg jag behövde skriva innan någon slags inspiration slog till igen och jag faktiskt hade lust att skriva något med lite substans. Det hände nu!

I slutet av mitt förra inlägg skrev jag om hur man som förälder får dras med det dåliga samvetet varje gång man låter sina barn sitta vid en skärm, om den så är en TV, dator, iPad eller telefon. Och hur jag kunde konstatera att efter att ha låtit Vilde se på youtube (det började med ett stort intresse för Nightmare before Christmas-musiken, gick över till Portal/Nightmare before Christmas-mixups, och vidare till youtubers som spelade Portal (vilket vi också spelade hemma tillsammans vid den här tidpunkten) och sedan vidare till youtubers som spelar allt möjligt) så kan han nu förstå och snacka tämligen avancerad engelska fast han just börjat ettan. STOR fördel.

Men har jag märkt av något negativt av hans iPadande? Ja, det har jag väl. Frågan är väl dock om det verkligen ÄR negativt eller bara något jag UPPFATTAR som negativt eftersom jag fått veta att det är dåligt att barn har för mycket “skärmtid”?

Kan han sitta hela dagen med iPaden om vi inte säger till honom att göra något annat? Ja absolut. Om det inte finns något annat att göra. Om det inte finns exempelvis pennor och papper eller utklädningskläder eller kinetic sand eller något annat kreativt i närheten som han kan använda för att få utlopp för alla de idéer och alla de tankar han får av det han ser på. Om det FINNS det däremot så går det ju knappt en timme innan han går bort från vilken skärm det nu än är och hittar på något annat, nyss inspirerat av vad han sett. Eller för den delen kommer och sliter i oss vuxna om att vi ska se ett eller annat han nyss sett som var roligt, för han vill gärna dela det med oss. Om vi då har tid eller ej att ta del av det är ju förstås en annan sak. (Vi försöker ta oss tid alltid).

Det är iallafall varken asocialt eller dåligt för kreativiteten att ha tillgång till en iPad, som jag ser det.

Kan jag själv sitta en hel dag framför datorn utan att skänka det en tanke ens? Ja gud ja. Kunde jag (innan jag fick barn) spendera helgerna liggandes i soffan och tittandes på film, gärna ätandes hämtmat? Plöjer jag fortfarande serier på netflix så fort jag får tillfälle (när barnen sover alltså)? Ja herrejösses. Ser jag det som ett speciellt stort problem? Nej, inte riktigt. Jag är ju vuxen och kan hantera det gudbevars.

Men BARN. Barn är ju så himla oansvariga, och om de sitter vid en skärm är det förstås inte för att det faktiskt GER dem något av värde, det är bara fullständigt värdelöst tidsfördriv (opium för ungar!) som liksom visuellt mögel äter upp all deras fantasi och kreativitet.

Eller inte.

Idag sprang jag över en artikel av Elza Dunkels, lektor vid institutionen för tillämpad utbildningsvetenskap vid Umeå universitet, vid namn Därför är paddan inte skadlig för ditt barn. Citat:

– Som föräldrar är vi ofta känslostyrda och vi människor har överlag svårt att relatera till nya saker i samhället. Att använda digitala verktyg till barnen för att underlätta vardagen ses av många som skamligt, fortsätter Elza.

Elza gör en tillbakablick och påminner vilken skepsis, på samma sätt som surfplattan, även boken och tv:n möttes av när de var nya i samhället.

– Vi romantiserar gärna kring vår egen barndom och sätter upp den som ett ideal. Jag menar, varför skulle det till exempel vara mer kreativt att leka med kottar än att använda en Ipad?

JA! Precis så! Varför i fridens namn skulle det vara mer kreativt att leka med jävla okreativa kottar? Blir man MER kreativ ju sämre leksaker man har att leka med? Bara för att VI (vuxna, äldre, föräldrar, whatever) inte hade lika awesome leksaker när vi var små behöver väl inte det betyda att det är sämre med… bättre?

Och ja, såklart, som med allting ska det förstås hanteras med måtta. Jag tror att även kottar kan vara “skadliga för kreativiteten” om ungarna tex bara får leka med kottar och bara leker att de är urtråkiga kossor som går på en äng hela dagarna och man ba “Men vafan lek något roligare unge” och ungen ba “Men vafan morsan det är KOTTAR hur jävla roligt tror du ens det kan bli med fucking kottar?” (ja, denna hypotetiska unge svär, och har förstås INGEN koppling till mina verkliga barn *harkel*).

När jag var liten var det böcker som gällde. Ja jävlar vad jag läste böcker. Min morsa ba “Men Hannah kan du inte lägga ifrån dig boken när vi äter middag åtminstone” och jag ba “Men vafan morsan! Varför ens??”. För jag kunde inte förstå det. Där var jag igång med att leva mig in i en historia som var tusen gånger mer intressant än att äta middag, och så måste jag pausa detta för att prata om vad jag typ gjort i skolan den dagen? Helt ointressant i jämförelse!

Man kan säga att jag har full förståelse för mina egna och andras barn som tycker att det är roligare att spela något eller titta på något på en iPad än vad det är att vara med AFK. Som vuxen och förälder kan jag dock också se det symboliskt viktiga i att sitta och ha ett snack om hur det var i skolan över middagen, och jag hävdar också att barnen ska lägga bort alla manicklar när vi ska äta (och förstår deras sura “menååååå” när de gör det).

Men iallafall. När jag delade artikeln på FB blev jag tillfrågad av en gammal barndomskamrat som nyligen själv fått sitt första barn om vad jag såg för fördelar med att låta barnen använda iPad. Mitt svar var “lugn och ro i en annars ganska stressig vardag”. Och då menar jag inte lugn och ro för oss föräldrar, utan lugn och ro för barnen (även om det ena ofta leder till det andra, dvs tex möjligheten att i lugn och ro städa upp i köket utan att det samtidigt blir lika kaos i vardagsrummet).

Det är, i min uppfattning, ett oerhört fokus på barns utveckling hela tiden. Den ska liksom PRESSAS fram. Barnen ska stimuleras, de ska aktiveras, de ska sjunga sånger, de ska lära sig räkna, dagis heter förskola för det handlar inte om ett ställe där barnen bara ska lattja omkring hela dagarna utan de ska LÄRA sig olika saker hela tiden och de ska vara ute och de ska springa omkring och spela olika spel och ha gruppsamtal om mobbing när de är tre år gamla och gud vet vad (såklart jättebra saker alltihop).

Därefter ska de helst lära sig ett instrument, gå på någon slags sport, umgås med kompisar utanför skoltid och förutom det även uppfostras av stressade föräldrar (gå dit, kom hit, sitt där, ta på dina skor, ät mat, sluta söla, kryp ut därifrån, ta av dina skor, gör ditt, gör datt). Tro fan att ungar också behöver “slänga upp fötterna” mot slutet av dagen. Se på ett roligt klipp på youtube och skita i resten.

Precis som vi vuxna gör när ungarna väl sover.

Jag tycker faktiskt är det är konstigt att vi vuxna inte har mer fokus på ungars avslappning. Att vi inte har tid att slappa med dem är ju en sak – hur fan ska man ha den tiden ens i det här samhället när man ska åka direkt från jobbet och hämta barnen och sedan handla och laga mat och äta mat och sen är ju dagen slut typ – men att vi inte har mer förståelse för deras behov att slappna av på egen hand?

Varför ser vi inte barnens stund vid skärmen, vilken skärm det ens kan tänkas vara, som deras “soffatid” som de kan ha väldigt stort behov av efter en dag i skolan/förskolan? Jag hör många föräldrar klaga på att deras barn inte vill berätta om vad de gjort under dagen i skolan och tro fan det? De är trötta, de vill ha mat och chilla en stund, inte bli förhörda kring vad de gjort den här dagen som de just lämnat bakom sig? Om det är något speciellt (Vilde tog tillexempel rekord i häcklöpning häromdagen) så kommer de alltså berätta det helt självmant. Våra behov av att veta vad ungarna gör om dagarna kanske inte alls passar ihop med barnens behov av att få lämna den dagen till det förflutna?

Senare idag, efter att jag delat den första artikeln, sprang jag på EN TILL text av Elza Dunkels, vid namn Om nyttan med att ha tråkigt 1. Och den satte verkligen fart på mina tankar för detta är något jag hört oerhört mycket sedan jag fick barn: att barn skulle må bra av att ha tråkigt?

Citat:

Jag tycker att det låter ociviliserat att påstå att en annan grupp mår bra av att ha det tråkigt. Ha tråkigt själv om det är så kul! Dessutom har jag aldrig sett några belägg för att det stämmer, det kan lika gärna vara en skröna att hjärnan mår bra av att ha tråkigt. Om det är möjligt att ha kul mest hela tiden, även när man lär sig saker, så tycker jag att det är något vi ska välkomna.

Okey. Jag förstår faktiskt tanken med att säga till barn att det är okey att ha tråkigt ibland. Jag har sagt det till Vilde själv flera gånger när han har velat ha sin iPad igen för att “han har tråkigt”. Men då handlar det ju inte om att jag vill att han ska ha tråkigt, jag vill ju att han ska hitta på NÅGOT ANNAT att göra än att bara direkt tänka “nu vill jag ha iPaden” när han inte är direkt underhållen.

Så på så vis tycker jag att det är okey att säga att barnen ska ha tråkigt. Så länge det faktiskt finns något annat de kan sysselsätta sig med. Som helst är bättre än kottar. Men att ha tråkigt för tråkighetens skull? Att förgås av frustrationen av att inte ha någonting att göra? Seriöst, det vill väl ingen vuxen människa som haft tråkigt en längre stund pådyvla sina barn?

Vad tänker ni? Är det nyttigt för barn att ha tråkigt bara för tråkighetens skull? Är det på alla vis dåligt att låta barnen slappa framför en skärm istället för att ha aktiv familjestund varje dag efter skolan? Ska barn inte också få slappna av? På vilka sätt får era barn slappna av utan er och utan skärm? Och är det inte så att vi av någon anledning tycker, nu, vi i min generation, att det är något helt underbart med böcker, och att vi tycker att barnen borde bläddra i böcker precis hela tiden? Det vill säga det som barn förr i tiden blev tillsagda att inte spendera för mycket tid på för det var dåligt för allt möjligt, exempelvis ögonen?

Bring your thoughts!

Fem

Om fem dagar börjar jag plugga igen. Masterprogrammet i Collaborative Media på Malmö Högskola.

Och det kommer bli helt jävla fantastiskt.

Sist jag försökte plugga, den gången Masterprogrammet i Global Politics, gick det en smula åt skogen eftersom jag födde barn bara ett par dagar innan första kursen började (grattis till Alve som fyllde två år igår, för övrigt), och även om det gick helt fint att föda Vilde i slutet av en termin Genusvetenskap 2008 så var det visst inte HELT samma sak att påbörja ett helt nytt program som att bara fortsätta på det man redan pluggat ett tag.

Men nu är det nya tag som gäller. Och det var ju den här masterutbildningen jag väntade på hela tiden.

När jag tänker tillbaka på de senaste typ 10 åren så inser jag ju med väldigt stor klarhet att jag alltid mått som bäst när jag har pluggat. “Hitta något du älskar att göra och se sedan till att göra dig en karriär av det” säger de ju, de hurtfriska entreprenörerna.

Fint. Då tänker jag bara fortsätta plugga resten av livet. Det vill säga; min nya (eller snarare nygamla) plan är att bli forskare.

Lika bra när arbetsmarknaden ser ut som den gör ändå, kanske.

Vilde, vars nya plan är att bli youtubare när han blir stor (samt bagare och uppfinnare), tycker att jag ska forska på YouTube.

Ja varför inte egentligen.

Apropå det: som förälder har man ju alltid det där dåliga samvetet över att man inte umgås tillräckligt mycket med sina barn, och den där känslan av att man borde skämmas så fort man går med på att låta ungarna se på TV/se en film/se på YouTube.

Well. Nu är Vilde 7 år och talar tämligen avancerad engelska på en nivå av en dansk 15-åring och alla som hör det är extremt imponerade och kommer fram till oss och frågar var han har lärt sig det någonstans, har vi kanske engelsk släkt?

Förnöjsamheten jag känner då över att kunna svara “Det har han lärt sig från YouTube” når inga gränser.

Tack för det, PewDiePie och JackSepticEye. It’s just fab.

Fyra

Så Hanna på Feministbiblioteket har hunnit läsa 23 böcker sedan midsommar.

Själv har jag har lyckats läsa hela fyra böcker på den tiden! Och ja, ni ska vara imponerade av detta! Det är ju visserligen så att jag ju faktiskt läser böcker precis hela tiden – på ljudbok. När jag gör en massa andra saker som tex går till affären, diskar, joggar, kör bil för att hämta eller lämna barn och i princip alla andra tillfällen då man kan höra på något utan att någon absolut vill prata med en men när man absolut inte kan sitta ner med en kopp te och läsa en bok gjord av pappersmaterial som man måste ha minst en hand för att hantera. Så just detta att ha haft möjligheten att läsa fyra riktiga böcker är faktiskt en big deal, så det så.

Så nu vankas det genusrecension tamejfan.

Böckerna jag läst är följande:

1. “Kvinden i buret” av Jussi Adler-Olsen. Läste den PÅ DANSKA ge pluspoäng tack! Helt ok deckare antar jag, men eftersom jag listade ut hela plotten på sida 53 fick jag alldeles för mycket tid över för att reflektera över och reta mig på att nästan varenda kvinnlig karaktär beskrevs utifrån olika grader av hur attraherade de manliga karaktärerna blev eller inte blev av dem, samt att det då var ett förbannat tjöt om hur vacker den försvunna kvinnan var. Ojojoj så vacker, hon kan ju haft fiender för att hon var så vacker, hon kanske hade en kärleksrelation för hon var ju så vacker, vem skulle vilja skada henne hon var ju så vacker, synd på en så vacker kvinna osv osv i all oändlighet. Som om hon inte ens vore värd att utreda om det inte var för att hon var så vacker. Irriterande, säger jag, och fullständigt onödigt.

Positivt dock är hur den försvinna kvinnan inte ger upp utan uppvisar en massa jävlar anamma. Och att mens nämns iallafall, det brukar det inte göra. Till exempel undrar jag fortfarande hur Vinga Tark av Isfolket hanterade sin mens när hon levde ensam i skogen utan underbyxor under sina tonår. OH WELL det var ju inte Margit Sandemo vi skulle skriva om här. Mer positivt; inte enbart vita och heterosexuella får vara med, även om jag känner mig osäker på om några av framställningarna inte är allt för stereotypa. Vara glad för det lilla ändå? Kanske. Jag kommer nog iallafall läsa uppföljaren om jag plötsligt springer på den.

 

2. “Skumtimmen” av Johan Theorin. Utspelar sig på Öland, mycket mer intrikat skriven än ovanstående, hade inte ens susning om hur det hela hängde ihop innan typ sista sidorna och hur mycket jag än uppskattar att ha rätt så föredrar jag när jag inte förstår plotten efter en tredjedel av boken när jag väl läser något som ska föreställa något i stil med en deckare. Huvudpersonen är en kvinna och det finns inte spår av att beskriva folk utifrån slentrianmässig attraktionskraft. Skönt för mina genusögon att läsa. Däremot inget spår av andra än vita, i den mån man får utgå ifrån vithetsnormen så pass att alla vars hudfärg inte beskrivs får antas vara vita. Inga andra sexualiteter än heteron heller, i den lilla mån sexualitet alls får betydelse, vilket är försumbart. Det är förstås en smula stereotypt att det är mamman till det försvunna barnet som inte kan släppa det försvunna barnet på 20 år (hysterisk?) och att pappan beskrivs som synnerligen (negativt) rationell och frånvarande. Men alltså, en bok som jag kunde läsa utan att behöva sucka frustrerat över ur genusperspektiv och som dessutom hade ett mycket intressant sätt att klippa mitt i händelseförlopp och hoppa över till någon annans synvinkel som jag nog aldrig läst förr. Rekommenderbar på många vis, även för genusvetare med för stora issues liksom mig själv.

 

3. “Nattfåk”, också av Johan Theorin. Även den här utspelar sig på Öland som jag väl blir tvungen att besöka snart. Tvekade en lång stund innan jag började läsa denna pga den verkade handla om spöken och jag råkade bo ute i morsans gästhus när jag fann den och det hela var liiiite för mörkt och obehagligt för mitt av asiatiska skräckfilmer förstörda nervsystem, men när jag väl kom mig för att läsa den så var den ju inte riktigt så läskig som jag hade fruktat. Vilket inte gjorde den sämre, vill jag dock påpeka. Det sätt han skriver på, Theorin, tilltalar mig mycket, eftersom det bryter mot de redan etablerade narrativen att berätta en historia på. Lite som just asiatisk skräckfilm faktiskt, när jag tänker på saken. Det hoppar mellan olika karaktärer, olika livsöden, som vävs ihop så smart utan att man ens märker det ordentligt, och utan den mer amerikanska surprise-effekten. När de allra sista sidorna kommer och jag äntligen förstår hur det hänger ihop känner jag mig oerhört välvilligt förd igenom historien. Och ur genusperspektiv har jag inget att påpeka – de kvinnliga karaktärerna känns äkta och levande precis som de manliga, och får spela betydande roller. Igen visserligen bara outtalat vita och läsaren veterligen heterosexuella, men det finns ett klassperspektiv här också som jag uppskattar mycket.

 

4. “Dödergök” av Katarina Wennstam. Well, här har vi ju en jävligt medveten författare som inte tvekar att lyfta känsliga frågor om hedersvåld, fördomar gällande religion och kultur samt våld mot kvinnor, och som dessutom låter själva huvudpersonen vara en kvinna som inte är kritvit. Genusglasögonen kunde slappna av så pass att de till slut hamnade i bröstfickan, och kvar fanns en historia med karaktärer som är levande, som får vara helt mänskliga, och en plot som fick mig att drömma subtila mardrömmar i en vecka. Bäst av de fyra, ingen protest.

Sen har jag ju på ljudbok (nästan) läst/hört (ut) Joe Abercrombies trilogi “The blade itself”, “Before they are hanged” och “Last argument of kings” (NO SPOILERS jag är bara halvvägs igenom den sista för satan) och här har vi ju fantasygenrens största problem IGEN dvs att det typ inte existerar kvinnor. Böckerna växlar mellan en rad huvudpersoners POV (point of view), och det är som vanligt en drös män av olika slag (väldigt olika slag) och EN kvinna som får berätta historien ur sitt perspektiv. En kvinna som visserligen är svart men även typ halvdemon. Resterande 1,5 kvinnor är en som är ett kärleksobjekt och syster till två av huvudkaraktärsmännen, och en som är en i förbifarten presenterad ond häxa. Inte svinbra representation ändå, det får jag säga. Meeeeen med det sagt är det ändå en jävla bra story och männen är fan bättre personifierade än de brukar vara, även de som ska föreställa brutes, så i brist på fler böcker av Brandon Sanderson att höra på så duger det faktiskt. (Plus att det är jävligt väl utspelade sexscener i ljudboksversionen ändå. Han är inte helt dum, han där uppläsaren).

Så. Det var min boksommar det.

Hoppas er var bättre.

Två

Morsan och jag släktforskar. Hon tog något sånt där DNA-test som ingen av oss förstår sig på via Family Finder och har fått en massa matcher med en massa folk som typ ska vara hennes bryllingar men vi hittade ingenting som kunde vara den gemensamma förfadern/förmodern så vi gav oss fan på att fylla i släktträdet ännu mer.

Och det gjorde vi!

Kontentan är väl ungefär att utifrån vad jag kan se i det här släktträdet jag har på Ancestry med 1100 personer i så är alla mina släktingar på mammas sida ner till början av 1600-talet födda i Sverige, så när som på en kvinna från Norge och kanske att en gren är svedjefinnar från Södra Finnskoga men det var en del oäktingar där så faderslinjen är lite svår att fastställa. Så kan det gå. Också svårt att avgöra eftersom svedjefinnarna uppenbarligen tog efter svenska vanor att döpa sina barn efter sig själva á la Karl Karlsson. Typisk bra assimilering. Typiskt dåligt för oss efterföljande släktforskare.

Men på min pappas sida vet jag ju sedan länge att de är svenskfödda ner till början av 1600-talet när de flesta av dem kom från vallonien. Ja se de där vallonerna, de fortsatte att gifta sig med varandra utan att assimileras i det svenska samhället, det kan man ju tydligt se så här i efterhand, vilket jäkla sätt. Men enkelt att följa eftersom de hette samma sak i efternamn, ändå.

Men det innebär alltså trots allt att jag har minst 400 års svenska anor på alla sidor av familjen. Vilket ju gör mig till typ URSVENNE. Trettongenerationsinvandrare på min ära! På pappas sida alltså, på mammas verkar vi aldrig ens kommit utanför västgötaslätten.

Jag tänker nu hävda tolkningsföreträde i alla diskussioner med rasister gällande “svenskhet” om de inte kan uppvisa en svenskare stamtavla än jag kan.

Så det så.

Det skulle han bara vetat, den där nazisten som satte mig på redwatch-listan och kallade mig rödhårig landsförrädarhora.

HAH.

(Mer intressant är kanske att de allihop har varit arbetarklass och bönder och torpare och en stor del av dem har dött som fattighjon. Se det är ett arv värt att minnas och vårda).