Category Archives: Blogg

Nej nu får det vara nog på riktigt (farväl och tack för fisken)

Tidigare idag intervjuades jag för ett forskningsprojekt rörande psykisk hälsa (eller ohälsa) i prekariatet. Det var både spännande och intressant – och en rätt stor del terapeutiskt också. Jag fick bland annat frågan om vad som hjälpt mig att hålla modet uppe, trots att jag är 32 år med två universitetsexamina och massor av arbetslivserfarenhet men ändå aldrig haft en fast anställning.

Och jag svarade att bloggen varit en stor hjälp. Initialt, iallafall. När man står utanför den traditionella arbetsmarknaden, när man arbetar frilans och på uppdrag och med projekt och utan kontinuerlig kontakt med kollegor och chefer som kan bekräfta ens arbete, när man aldrig vet vad man ska få för inkomster nästa månad, och nästa, och nästa, då börjar man tappa greppet om vad det man kan och det man gör egentligen är värt. Om det ens är värt något. Om man ens är värd något.

Bloggen hjälpte mig hålla undan de känslorna. Jag fick positiva kommentarer på inlägg jag skrivit, jag fick en respons som sa mig att det jag gjorde var av värde, oavsett om jag hade en fast anställning eller ej, om jag fick betalt eller ej. Och jag fick ett sammanhang, ett som jag saknat sen jag flyttade till Köpenhamn. Jag lärde känna andra bloggare, vi träffades IRL och vi träffas hela tiden online fortfarande. Det är så jävla viktigt att känna att man ingår i ett sammanhang.

Men de senaste åren har jag fått ont i magen varje gång jag ser i min inkorg att jag fått en kommentar på bloggen. Inte för att innehållet brukar vara negativt – inte nu längre. Och inte för att det kommer speciellt många kommentarer längre. Men det var en period för två-tre år sedan när nästan varenda kommentar jag fick var negativ, och de positiva som brukade komma slutade dyka upp i samma takt, för mitt kommentarsfält hade blivit infekterat och ingen som kommenterade där gick säker. Den perioden gjorde något med mig. Det slutade vara roligt att blogga, för allt jag kunde tänka på var vad för slags negativ respons jag skulle få.

Jag har tagit bloggpauser för att komma över det, jag har blockat nästan alla som skrivit något negativt någonsin, jag har försökt släppa prestationerna, jag har krumbuktat och försökt med omvänd psykologi på mig själv, jag har försökt lägga ner men kommit tillbaka, jag har uppdaterat designen på sidan, jag har försökt pressa fram lite kreativitet och lust att skriva – men lusten är borta. Jag har inte lust att skriva offentligt längre. Att både leva i prekariatet och således inte få bekräftelse på sitt värde från varesig arbetsgivare eller lönsedel eller samhälle OCH driva en blogg och skriva saker och inte få bekräftelse därifrån heller – eller snarare, att få mer negativ bekräftelse än positiv – får mig helt enkelt att känna mig jävligt värdelös. Det är inte något trevlig känsla att gå runt med. Och jag har gjort det för länge nu (se bara vad jag skrev för två år sedan, nästan samma jävla sak) (Alltså verkligen, till och med en referens till Liftarens Guide till galaxen finns med).

Och jag fattade nu idag, under intervjun, varför jag inte bara slutat på riktigt långt tidigare, varför jag hängt kvar så jävla länge. Det handlar om sammanhanget och identiteten. Om jag inte är bloggare, vad är jag då? Vem är jag då? Och varifrån ska jag hämta min självkänsla?

Nu när jag kunde se det blev det genast lättare att göra slut på plågan. Bloggandet ger mig inget annat än ont i magen och den känslan kväver all entusiasm. Det känns som att jag inte har något att säga, men egentligen handlar det om att jag inte vill (vågar?) säga det, och riskera att få en jävla massa skit.

Så. Detta blir sista inlägget på den här bloggen. Jag kommer bygga om sidan så fort jag pallar med det, så det blir enkelt att hitta gamla populära inlägg och så, men så det framgår direkt att den här bloggen inte är aktuell längre. För att hindra mig själv från att hålla kvar tanken om att det skulle finnas en kommunikationskanal här.

Tack för den här tiden, hörni, ni som fortfarande hänger kvar och läser. It’s been fun. Iallafall i början.

Men nu är det dags för mig att hitta ett annat sammanhang.

Och jag tänker börja med att leta efter det i SWTOR.

Tre

Jag blir så jävla uppgiven hela tiden. Trött och uppgiven. Orkar inte ens. Vad fan är det ens med folk.

De rika tjänar mer och mer och de fattiga mindre och mindre, och istället för att de fattiga, eller de som känner de fattiga, riktar sin kritik mot de som tjänar mer och mer och mer så lägger de sina beskyllande ögon på flyktingarna, på de asylsökande, på de som lämnat allt de har för att kanske kanske kunna få ett bättre liv, utan krig och död och se sina barn dö av svält.

De fattiga lägger skulden på de ännu fattigare. Samtidigt som de rika skrattar hela vägen till banken. Och istället för att rösta på en politik som gör det bättre för de fattiga, pensionärerna, de arbetslösa, de sjukskrivna… istället röstar de på en politik som gör det ännu värre för flyktingarna, för DE ska minsann inte ha det bättre!

Folk är så kortsynta. På så många vis.

Att pensionärer och arbetslösa och sjukskrivna i sverige idag har det jävligt dåligt ställt är inte flyktingarnas fel, Det är riskkapitalisternas, storföretagens, bankernas, högerpolitikernas fel. De som vill att det ska finnas stora klassklyftor utifrån en fantasibaserad idé om att ju fattigare en människa blir, ju mer belägen blir hon att ta sig ur sin situation.

Problemet är bara att det inte är så. Fattigdom skapar mer fattigdom, och om man höjer golvet för hur fattiga människor ska få lov att vara så höjs också produktiviteten, kriminaliteten minskar, ekonomin går framåt… det finns INGA dåliga effekter av att se till att de fattigaste har en dräglig levnandsstandard, INGA.

Men det vill högerblocket inte låtsas om. De vill att vi ska tro att om vi bara slutar hjälpa folk i nöd så kommer de hjälpa sig själva, skaffa en massa jobb som inte finns och bli självförsörjande.

Vad skönt det vore att kunna tänka så.

Vad synd att jag är för gammal för att tro på helt ologiska och uppenbart kapitalistiska sagor.

Inget samhälle är starkare än sin svagaste medborgare.

Och att tro att flyktingar tar pengar från de gamla, de arbetslösa och de utsatta svenskarna – HAH. Nej. De som tar pengarna är exempelvis de riskkapitalister som får våra skattepengar för att investera i olika företag i Sverige och sedan plockar ut våra skattepengar i vinst.

DE SVINEN verkar dock ingen ha något emot.

De helt utblottade flyktingarna däremot.

Fy fan. De ska fan inte ha något.

Skärp till ert jävla fokus, människor, jag orkar inte behöva förklara detta gång på gång.

Det är INTE de fattiga som tar pengar från de andra fattiga. Det är de rika som tar pengar från de fattiga. VARJE GÅNG.

Två timmar tog det

Jahaja. Jag inaktiverade mitt Facebook-konto för typ tre timmar sedan.

Två timmar tog det och sedan var jag i full gång med att läsa bloggar, planera storslagna aktioner (den sort där man är aktivist alltså, inte den där man säljer grejer) och känner plötsligt ett väldigt stort behov av att blogga igen. So much för den jävla internetpausen. Jag är för hooked. Lika bra kanske eftersom jag nu peppar mer än vanligt på att jag ska läsa en master i colaborative media i höst. Wooooohoooo!

Ja det var typ det jag hade att säga. Om jag kom ihåg namnet på den hade jag tipsat om en ny feministisk festival i Köpenhamn nu i september men jag kommer inte ihåg (danska, sicket språk) så det får bli en annan gång (för jag kan ju inte gå in på fb och kolla det ens!).

Är också sjukt intresserad av boktips just nu, gärna sådana som är av den art att de är på engelska och går att köpa på Kastrup flygplats på torsdag när vi flyger till Sydfrankrike för såna är vi! Eller, vi fick biljetter av svärmor som redan är där nere med äldsta barnet som precis lärt sig simma. Mängden drunkningsförsök som yngsta barnet kommer ge sig på nu när han vill göra allt som storebror gör samt inte är rädd för något som helst och speciellt inte vatten vågar jag inte ens tänka på.

Det kommer bli en vansinnigt avslappnande semester, det märker jag redan nu.

Finns fortfarande på instagram vill jag poängtera, under namnet diskrepans! Följ mig där vetja!

Detta var kanske det bästa beslut jag tagit.

 

Vart har jag tagit vägen?

Fick ett mail förra veckan från en läsare under signaturen “Annika” och tänkte att jag kan väl lika gärna svara här som i privat mail. Annika skrev:

Hej! Vart har du tagit vägen? Jag saknar verkligen dina texter! Hoppas att du snart är tillbaka!

Först och främst: tack för att du skrev och tack för dina fina ord om att du saknar mina texter. Det gör mig glad.

Sedan: Ja var fan ska man ens börja.

I februari, kanske. När vi av en slump sprang på en lägenhet som var till salu för ett pris vi kunde betala tack vare att min sjukt snälla mormor erbjudit sig att låna ut pengar som banken inte vill bevilja oss. Att den var så billig som den var berodde på att han som hade haft den före oss hade gått igång med att renovera och sedan inte orkat fullfölja utan satt sig inne på toaletten och rökt tusen cigaretter (om man ska döma utifrån högen med aska på golvet) lagom efter att han rivit ut köket och badrummet och lagt in en ful plastmatta i vardagsrummet.

Men det var ju helt perfekt för oss, tänkte vi, för då fick vi ju möjligheten att bygga upp den precis som vi ville. Och Nijas är ju snickare så det var ju bara nemas problemas att renovera den billigt liksom.

Samtidigt fick jag veta att jag skulle få börja jobba heltid efter ett år på halvtid eftersom en av mina kollegor slutade. Stor glädje och champange. En fulltidsanställning! Mitt i prekariatet! Nu faller ju allt på plats!

En vecka senare fick jag veta att min tjänst skulle avslutas i slutet av juni på grund av centralisering, dvs de vill hellre ha den tjänsten placerad i Stockholm.

Jag grät en hel helg.

Men nu hade vi ju redan köpt lägenheten så det var ju bara att sätta igång och arbeta på den. Nijas fick gå ner lite i arbetstid för att hinna bygga i lägenheten och trots dubbla hyror kunde vi klara det på min nu fulltidslön.

Men så skulle vi slå ut en vägg. Och det behövde vi boligstyrelsens godkännande för. Och det tog nästan två månader att få den. Och hela planen att kunna flytta in i nya lägenheten 1 maj föll som ett korthus. Men den gamla hyreslägenheten hade vi ju sagt upp. Så istället för att flytta in i vår nya lägenhet fick vi flytta in i min svärmors radhus, 2 mil norr om Köpenhamn.

Så här sitter vi alltså nu.

Och det har varit en rätt hektisk tid, för att säga det milt. Nijas har jobbat 18-timmarsdagar i princip varje dag sedan februari för att hinna med vanligt arbete, lägenhetsarbete och Zirkusarbete. Jag har jobbat fulltid i Malmö med en pendlingstid på 3 timmar om dagen sedan samma tid samt haft ensamt ansvar för båda barnen samt hemmet nästan varje kväll (vilket på intet vis faller sig naturligt för mig). Och somnar ihop med ungarna vid 20-tiden på kvällen ungefär varannan kväll.

Så det finns inte så mycket tid till övers för att blogga. Eller ens hinna tänka på saker som man kan blogga om.

Och jag vetefan om det ens ser ut att bli bättre. Nu tar anställningen slut snart, och jag har blivit arbetsbefriad den här sista månaden, vilket ger mer tid. Men uppepå det har jag ju konsultandet för Add Gender samt den där nopoo-appen jag är i full gång med att utveckla också som tar en del tid. För att inte tala om den ekonomiska stressen i att veta att från september, när jag går tillbaka till skolan igen eftersom jag inte fått något av de nya jobb jag sökt, kommer jag ha cirka 9000 i fast inkomst varje månad varav största delen är CSN-lån. Det blir ungefär 7000 danska kronor. Det betalar inte ens vår nya hyra. Om allt går som det ska kommer appen kanske börja dra in pengar i slutet av 2015. Och då ska jag först och främst betala tillbaka lånet till mormor.

Såatteee.

Så ser det ut.

Jag hinner varken tänka eller blogga just nu.

Och nu måste jag verkligen gå och lägga mig om jag ska palla med morgondagen.

Som vanligt.

Men snart kommer vår hemsida om appen ligga uppe och där kan man ju med fördel tex donera en slant i utvecklingsbidrag om man tycker att den låter intressant, så jag lovar att uppdatera igen när det väl är på plats.

God natt.

Det är kanske inte så roligt egentligen.

Hm.

Nej, jag vet inte jag, om det är så roligt att vara orimlig egentligen.

Jag fick ett infall av kaxighet igår, av lite olika anledningar. Exempelvis att jag hade feber på tredje dagen. Exempelvis att vi fick veta att vi hade vunnit budgivningen på en lägenhet så vi äntligen ÄNTLIGEN kan flytta till något större än den här tvårummaren. Exempelvis att det är en jättedålig idé att kombinera feber och glädjeyra med att läsa bloggar som jag VET triggar mig bortom all sans.

Alltså. Det ÄR ju roligt att vara orimligt upprörd. Massa endorfiner och adrenalin som rusar runt i hjärnan. Meeeeeeeen.

Det är ju för lättköpta känslor, alltså. Det är för enkelt att skriva saker i versaler.

Å andra sidan; jag bloggar igen. Det är ju roligt i sig självt. Och jag har kanske för mycket annat seriöst att ta mig an hela tiden för att också palla vara så himla resonlig på alla tänkbara nivåer.

Jag vet inte. Det var roligt igår.

Idag, när febern lagt sig, känns det ju dock ganska meningslöst, om jag ska vara ärlig.

Jag får väl se det som en lärdom om mig själv. Och försöka komma ihåg det nästa gång orimligheten slår till.

Oh well.

Nu ska jag försöka kurera resterna av det här sjukdomstillståndet med ingefära och otroliga mängder vitlök.

Det ska nog bli bra till sist.

Edit: Kom just på att jag inte varit så här orimlig sedan jag var gravid sist gång. o.O Låt oss hoppas att det är en tillfällighet.

Edit 2: Jag tror jag raderar gårdagens inlägg. What good could ever come of it anyway?

Edit 3: Efter kommentar från Dolf har jag nu valt att återpublicera inlägget ändå.

Nytt år, nytt projekt: Rimligheten.se

KOLLA VAD JAG HAR GJORT! Startat upp gemensam blogg med några av de rimligaste skribenterna i hela bloggosfären ba’!

fbthumbfixer

 

Så jag kommer nog lägga de flesta av mina seriösa och politiska texter där borta, och den här bloggen kommer eventuellt innehålla mer raljerande rants samt såna där helt vanliga vardagsinlägg om typ mina ungar och alla andra saker jag håller på med just nu (tex startar ett aktiebolag, look at me bara värsta Blondinbella).

Spring genast iväg och läs på nya bloggen! Vi har fyra inlägg uppe redan, men ni kan ju med fördel börja HÄR.

Wohoo!