Detta är ett inlägg jag skrev 2012, och som efter lördagens inlägg känns aktuellt att dra upp igen. Så varsågod för repost:

Jag såg Event Horizon igår. Ni vet den där skräckfilmen från 1997 som utspelar sig på ett rymdskepp som varit i en annan dimension av ”pure chaos”? Den var inte lika bra som när jag såg den första gången när jag var 14, men den har några snabba scener av våld, blod och tortyr som fortfarande gör mig helt illamående.

Men allt jag kunde tänka på när jag såg den var ”varför placerar de den här historien i rymden, i framtiden och i en annan dimension, när vi människor är precis lika bra på att vara vidriga mot varandra och utsätta varandra för fruktansvärt våld här och nu? Är det för att vi vill invagga oss i en känsla av att omänsklighet inte tillkommer oss? Att vi är bättre än så? Att vi trots allt inte är monster?”.

Och anledningen till dessa dystra tankar är för att jag igår fick ett mail, med en länk, till en artikel. Den handlar om våldtäkt mot män i krigszoner i Afrika. Och det är något av det vidrigaste jag någonsin läst.

Eleven rebels waited in a queue and raped Jean Paul in turn. When he was too exhausted to hold himself up, the next attacker would wrap his arm under Jean Paul’s hips and lift him by the stomach. He bled freely: ”Many, many, many bleeding,” he says, ”I could feel it like water.” Each of the male prisoners was raped 11 times that night and every night that followed.

Jag blundade och copypastade det stycket, för jag vill aldrig läsa det igen.

Vi hör inte speciellt mycket om detta fenomen. För om vi tycker att vi har frihetsbegränsande könsroller i Sverige så är det ingenting mot hur det ser ut på många platser i Afrika. Inte nog med att det faktiskt är olagligt att vara homosexuell och begå homosexuella handlingar, inklusive bli våldtagen av någon av samma kön, i 38 av 54 afrikanska nationer, bilden av mannen är även så hårt uppbyggd kring styrka och beskydd att en man som erkänner sig ha blivit våldtagen löper en extremt hög risk att bli lämnad av sin hustru och utfryst av sin familj och sina vänner.

Today, despite his hospital treatment, Jean Paul still bleeds when he walks. Like many victims, the wounds are such that he’s supposed to restrict his diet to soft foods such as bananas, which are expensive, and Jean Paul can only afford maize and millet. His brother keeps asking what’s wrong with him. ”I don’t want to tell him,” says Jean Paul. ”I fear he will say: ‘Now, my brother is not a man.’”

Det finns ingen plats för män att vara offer. Manligheten står och faller med styrkan, en man som blivit ett offer är inte längre någon man, han blir ett intet.

”In Africa no man is allowed to be vulnerable,” says RLP’s gender officer Salome Atim. ”You have to be masculine, strong. You should never break down or cry. A man must be a leader and provide for the whole family. When he fails to reach that set standard, society perceives that there is something wrong.”

Och kvinnorna förväntar sig precis detta från sina män. Genuskontraktet är så snävt skrivet att om mannen misslyckas med att vara en beskyddare har kvinnan ingen anledning att stanna. Kvinnor och män måste komplettera varandra enligt normerna: mannen beskyddaren, kvinnan beskyddad. Om detta kontrakt inte upprätthålls upplöses hela meningen med äktenskapet.

Often, she says, wives who discover their husbands have been raped decide to leave them. ”They ask me: ‘So now how am I going to live with him? As what? Is this still a husband? Is it a wife?‘ They ask, ‘If he can be raped, who is protecting me?’ There’s one family I have been working closely with in which the husband has been raped twice. When his wife discovered this, she went home, packed her belongings, picked up their child and left. Of course that brought down this man’s heart.”

En forskare vid namn Lara Stemple är en av få som undersökt detta ämne på en vetenskaplig nivå. Enligt en undersökning från 2010 har 22% av männen och 30% av kvinnorna i Östra Kongo utsatts för konfliktrelaterat sexuellt våld. Trots detta är det enbart 3% av de 4076 NGO’s som tar upp våldtäkt i krig som alls nämner sexuellt våld mot män. Och då främst i bisatser. Det finns inga insatser som riktas mot manliga offer för våldtäkt i krig.

Faktum är att det verkar finnas ett motstånd mot att alls tala om dessa fruktansvärda handlingar mot män inom hjälporganisationer och andra organ som arbetar med liknande frågor. Som den brittiske direktören för Makerere University Refugee Law Project (RLP), Dr. Chris Dolan uttrycker det:

”There’s a fear among them that this is a zero-sum game; that there’s a pre-defined cake and if you start talking about men, you’re going to somehow eat a chunk of this cake that’s taken them a long time to bake.”

Om vi talar om män kommer vi sluta tala om kvinnor. Jag antar att jag kan förstå tankegången, på ett sätt, men jag köper den inte. Jag tror inte att det blir mindre plats för utsatta kvinnor om vi även inkluderar män. Jag tror tvärtom att själva apparaten kommer växa, att fler kommer engagera sig, att många män som själva varit utsatta skulle göra allt för att bryta det stigmata och det tabu som gör att de aldrig kan berätta vad de varit utsatta för av risk att förlora precis allt – inklusive sitt liv i de länder där homosexualitet straffas med döden.

Det är ett enormt problem. Ett problem baserat på andra problem, på både micro- och macronivå.

Krig. Fattigdom. Konflikter. Anarki. Fördomar mot homosexuella. Låg utbildning. Könsroller baserade på dikotomi.

Och det faktum att vi inte talar om det.

Män som blir utsatta för sexuella övergrepp i krig är mer utsatta än kvinnor som blir dito. Det finns många organisationer som arbetar för att stötta övergreppsdrabbade kvinnor. För männen finns inget.

”There is a married couple,” she said. ”The man has been raped, the woman has been raped. Disclosure is easy for the woman. She gets the medical treatment, she gets the attention, she’s supported by so many organisations. But the man is inside, dying.”

Jag undrar om det har att göra med att vi inte vet hur vi ska kategorisera de inblandade? Att det är så mycket enklare att tala om människor om vi ändå får lov att ställa upp dem enligt kön?

Jag hörde alldeles nyss på radion en kvinna som talade om våldsdrabbade kvinnor i relationer. Hon talade om mansrollen, och talade om att lära pojkar att sätta ord på sina känslor. Hon talade inte om att de män som dödar sina partners eller ex-partners nästan uteslutande är män som har psykiska problem. Hon ställde bara upp det som ”män” och ”kvinnor”.

Kanske skulle vi komma en bit längre om vi började tala om ”människor med psykiska problem och våldsproblematik” snarare än att bara kalla dem ”män”? Vi kanske kan göra samma sak med detta? Vi kan kalla de män och kvinnor som blivit utsatta för krigs- och konfliktrelaterade övergrepp för just… offer för krigsrelaterade övergrepp? Vad sägs om det?

Vi måste acceptera att detta existerar. Och vi måste börja göra något åt det.

Jag vet inte vad mer jag kan göra just nu, än att bara upplysa om problemet. Det hjälper ingen egentligen. Men det kanske kan skapa medvetenhet. Kanske sitter det någon där ute och läser detta som har en fot inne i någon organisation, någon som kan tänka på detta nästa gång det läggs fram förslag på åtgärder för att hjälpa våldsdrabbade kvinnor i krigszoner. Någon som kan höja ett finger och säga

”Men männen då?”.

”The organisations working on sexual and gender-based violence don’t talk about it,” he says. ”It’s systematically silenced. If you’re very, very lucky they’ll give it a tangential mention at the end of a report. You might get five seconds of: ‘Oh and men can also be the victims of sexual violence.’ But there’s no data, no discussion.”

Fram för diskussionen. Fram med den.

Ta det på allvar.

Om ni är hårdhudade kan ni läsa hela den fruktansvärda artikeln här.

Tipstack till David.