I maj 2012 deklarerade jag här på bloggen att jag inte tänker kalla mig feminist längre. Jag hade en väldig massa anledningar till det. Den största var kanske att jag var trött på att hela tiden behöva försvara feminismen, försvara andra feministers uttalanden eller avkrävas avståndstagande från de samma, trött på metadebatten om vad ”feminism” egentligen är, trött på att aldrig komma vidare ur det samtalet.
Det fungerade ganska bra. Ett tag. Speciellt det jag gärna ville, det vill säga att kunna ha samtal om jämställdhet utanför de feministiska linjerna. Men det fanns några andra spelare på banan på den tiden, som senare avlägsnade sig, och kvar stod i princip bara ett gäng antifeminister som inte är ett dugg intresserade av att föra några samtal och som dessutom inte ens accepterar mitt ställningstagande kring att inte applicera en feministisk etikett på mig själv.
Så metadebatten kvarstår och inga utvecklande samtal blir det.
Och eftersom den väldigt stora aspekten i beslutet har försvunnit har jag istället kommit tillbaka till de feministiska forumen, men med ett uttalat avståndstagande från rörelsen som sådan. Ett påtaget utifrånperspektiv fast från insidan. En känslomässig positionsdiskrepans. Och det gör mig till en hycklare. Och det är dessutom fegt.
Jag vill kritisera feminismen för att inte vara lojal mot sina medsyskon samtidigt som jag inte ens visar öppen lojalitet mot det feministiska projektet. Det duger inte. Jag tappar bort mig själv. Av ingen anledning. Jag ser mig själv upprepa gång på gång att jag inte är feminist, som för att övertyga mig själv, men jag vet inte ens varför längre. Så dumt.
Det har varit ett intressant försök, detta att avsäga sig en ideologisk tillhörighet. Det har gett några insikter. Men det är dags att avsluta det nu innan jag poststrukturaliserar bort vem jag är.
Jag är feminist. Jag har väl alltid varit feminist (där hade antifeministerna rätt i en sak iallafall).
Och min definition av feminism ser fortfarande ut såhär:
Att vara feminist är att vara medveten om att de normer kring kön, genus och sexualitet som existerar i vårt samhälle bygger på en patriarkal och heteronormativ tradition som begränsar allas levnadsutrymme, och att vilja arbeta för att förändra detta.
Herregud vad det känns skönt att säga.
Honey, I’m home.
<3 <3
Skål till det!
…. jag undrade ofta varför du på något sätt ville avskärma dig från ”feminismen” när det ändå framgick genom dina inlägg att du ändå sympatiserade med idéerna…
/Jag satte feminismen inom situationstecken eftersom den verkar definieras olika varenda gång. Men genom de bloggar jag läser tycker jag den verkar förhållandevis enhetlig. Men sen.. är det bloggarna som är själva diskursen/det offentliga samtalet, eller finns den i papperstidningarna/gammelmedia? …
*funderar*
….kanske svamlar men.. tja…
Iallafall – fint inlägg.
Jamen grattis då! Inte för kvinnodagen i efterskott utan för att du har en klar och tydlig definition på feminism som du hållit dig till. Jag tolkar den som att du inte bara är feminist utan även radikalfeminist.
Det är jag inte men du får gärna förklara vad du baserar det på? Samt eventuellt redogöra för vilka olika variationer av feminism du egentligen känner till, förutom liberalfeminism och radikalfeminism?
Välkommen tillbaka söstra mi!
Bra definition, den ställer jag mig gärna bakom. Men jag kommer inte att kalla mig feminist, mitt förändringsarbete är inte ”he for she”.
Nämen tack för publiceringen.. och svaret också.
Min syn på det hela är väl ungefär så här. Likhetsfeminister är vi allihopa. För en likhetsfeminist är särartsfeminism ingen feminism alls utan enbart en biologistisk ideströmning kontraproduktiv för allt likhetsfeminister står för. Det här är viktigt eftersom mycket av den smörja som skrivs i feminismens namn, i bloggosfären, i själva verket är särartsfeminism. Som betoningen av systerskap, könsseparatism, den kvinnliga egenheten och uppvärderingen av densamma. Jag ogillar allt kraftfullt. Därför att jag är likhetsfeminist. Liksom du. Män och kvinnor är långt mer lika än vad vi är olika och vi är fullt ut kompatibla, utbytbara, mot varann i allt vad som har med samhällets skötsel och utformning att göra. Och oavsett samhällets utveckling.
Med det sagt så är det väl dom två likhetsfeministiska strömningar du redan nämnt som är de mest tongivande. Och framförallt då radikalfeminism. De övriga feministiska strömningar som finns är väl snarast utlöpare eller utskott från den radikalfeministiska grenen. Men grunden är densamma. Fast det där kan du säkert bättre än jag. Anledning till att jag tolka dig som radikalfeminist är ju såklart att du använde P-ordet i din defenition. Skulle aldrig jag göra i min. Vår nuvarande könsmaktsordning har mycket lite med gamla tiders ordningar att göra. Försumbart skulle jag säga. Och det är väl bara radikalfeminister som tycker det här med historiska signaler in i vår nutid är så centralt att dom ständigt måste ha detta fokus i sin feministiska agenda. Idag är Sverige inget patriarkat och har inga patriarkala strukturer heller. Vi har en könsmaktsordning som gör det något jobbigare för kvinnor som grupp att erövra makt än vad det är för män som grupp. Det är resursslöseri eftersom könen är fullt ut kompatibla med varann. Att jag tycker så gör mig till liberalfeminist.
Du säger att du tolkar mig som radikalfeminist för att jag använder ”p-ordet”. Men om du tittar noga ser du att jag säger ”patriarkala traditioner” och inte ”patriarkat”. Att ”grunden är densamma” spelar ingen roll, all feminism har en gemensam grund, även den särartsfeministiska (som numer är utdöd, pretty much). Men du säger att du aldrig skulle använda ordet ”Patriarkat” i din definition, men däremot ordet ”könsmaktsordning”, ett ord som är UPPFUNNET av radikalfeminismen? Vårt nuvarande genussystem har allt att göra med gamla tider (vi behöver bara gå 95 år tillbaka för att se hur de tillämpades praktiskt) och det är inte försumbart alls. Och det du kallar könsmaktsordning, som också radikalfeminister kallar könsmaktsordning, och som jag främst kallar genussystem pga det finns vetenskapliga belägg för den teorin till skillnad, är det jag kallar patriarkala traditioner, från en tid då kvinnor inte fick rösta, inte fick ha sex utanför äktenskap, inte fick arbeta till samma lön som män, och där män inte fick vägra göra värnplikt, inte var något värd om han inte kunde försörja sin familj, och så vidare.
Fast med gamla tiders ordningar mena jag förstås betydligt äldre ordningar än för 95 år sen. Jag talar medeltid här. Nuvarande könsmaktsordning uppstod i samband med att kvinnor börja söka sin egen försörjning, börja lönearbeta, börja konkurrera med männen om makten i den offentliga sfären. Alltså tidiga industriella revolutionen. Innan dess fanns inte dessa konfliktytor mellan könen. Ens i sinnesvärlden. Könsmaktsordningens rötter finns där och inte i gamla medeltida patriarkala strukturer menar jag. Sen har du säkert rätt att radikalfeminister uppfunnit ordet könsmaktsordning. Visste jag inte. Men då har väl liberalfeministerna gjort ordet även till sitt med ett något mer begränsat historiskt innehåll men framförallt med ett helt annat fokus på nutid än vad radikalfeminismen har.
Tack för att jag fick skriva här.
Nja. Det du talar om är inte ”nuvarande könsmaktsordning”, det är ju snarare kvinnokampens gryning i patriarkatet, dvs en faktisk politisk uppdelning efter kön som gav män makt på grund av just kön. Att det fanns diskriminerande lagstiftning gentemot kvinnor som dikterade att de ej fick studera, ej ha ett lönearbete, osv. Det är patriarkatet, och det är inte ens någon definitionsfråga, så HETER det. Och även om vi inte har sådan lagstiftning kvar lever idéerna om mäns och kvinnors ”naturliga plats” kvar – för patriarkatet baseras på vad man trodde var ”den naturliga” eller ”gudagivna” ordningen – att män bestämmer över samhället och kvinnan, och kvinnan bestämmer över barnen. Det är det jag menar med ”patriarkala traditioner”.