Jag kan märka att jag skäms lite. Över att jag var så onyanserad i inlägget om att feminister är idioter ibland.
För det första var det inte en speciellt bra rubrik. Jag vill aldrig vara den som kallar andra idioter. Jag tycker inte så egentligen. Jag borde uttryckt mig bättre, och jag har lärt min läxa. Jag vet ju att aggressiva uttryck bara föder ännu mer aggressivitet. Jag blev bara så… ledsen, och en rejält portion chockerad.
För jag har alltid varit den som, när feminismkritiska hävdat att feminister uttrycker sig på sådana sätt, att det är män som är problemet och inte de patriarkala traditionerna (som jag väljer att kalla det istället för patriarkat), ifrågasatt vart de här ilskna feministerna egentligen håller hus, för jag har då aldrig hört någon säga så. Bra logik där. Om jag aldrig hört det så finns det säkert inte. Way to go, Hannah.
Och därför slog det ut mig fullständigt att se det svart på vitt (eller på en printscreen från Twitter). Att människor som säger sig vara feminister uttrycker åsikten att män, enbart för att de är födda till män, är en del av ett strukturellt problem. Vi är ju alla delar av strukturen. Män som kvinnor. Vi kan inte, ingen av oss, svära oss fria från den. Det är ett allmänmänskligt problem och inget vi kvinnor kan dumpa på männen för vår egen bekvämlighets skull.
För det andra är jag ledsen över att jag uttryckte åsikter om dessa personers rätt att kalla sig feminister. Det är inte ett skyddat ord. Vem som helst får kalla sig det. Och oavsett vad jag eller någon annan säger, så kommer vi aldrig någonsin kunna få de människor som anser att individer eller grupper av kön snarare än övergripande doxa är problemet, att börja kalla sig något annat. Och det vill jag inte heller. Jag är inte en bättre feminist än någon annan. Feminism är nämligen en ideologi. Inte ett kunskapsprov.
Men någonstans börjar jag tröttna nu. Rejält. Jag kan inte skärma mig mot feminismen. Jag har studerat den på både privat och akademisk nivå i för många år, jag har ett smärre bibliotek av feministisk teori i min bokhylla, varav jag förhåller mig skeptisk till mycket men omfamnar annat. Liksom vi människor gör med allt. Vi väljer efter egen smak, efter egna preferenser. En person som röstar på Socialdemokraterna skriver med största säkerhet inte under på allt som står i partiprogrammet, och det krävs inte heller. Ingen behöver bevisa att de förstått vad S eller M eller C egentligen står för, ingen behöver göra ett prov för att få lov att rösta på partier efter eget val och efter egna hjärtefrågor. Och likadant är det med feminismen.
Eller, likadant borde det vara med feminismen.
Men om jag snackar med en moderat och säger ”Jaha, det här med Carl Bildt då, försvarar du det eller?” och denne svarar att ”Nej, det gör jag inte, men det finns annat i den moderata politiken än vad just den där individen Carl håller på med”, så accepterar jag det. Såklart. Inget krav på omedelbart avståndstagande från Bildt för att jag ska respektera den människans politiska ståndpunkt.
Så icke om man är feminist. Är man feminist ska man vid varje ny kontakt med en feminismkritisk bevisa att man inte är en manshatare, att man inte tror att alla kvinnor alltid vid varje givet tillfälle är underordnad varenda man i hela världen och att man inte förespråkar kvotering som lösning på alla landets problem. Skyldig tills bevisat motsatsen.
Det blir tröttsamt. Och lika tröttsamt är det med människor som gör som jag själv gjorde i det där inlägget, nämligen försöker ta mig rätten att definiera vem som är en feminist och vem som inte är det. Det enda jag har rätt att göra är att utesluta mig själv från den kategorin om jag inte kan skriva under på det som uttalas i dess namn. Som en politiker som lämnar sitt parti, antar jag.
Men jag tänker inte sluta kalla mig feminist. För då har de vunnit. Både de som envisas med att ifrågasätta precis allt med min person enbart på grund av fördomar kring feminister, och de aggressiva radikalfeminister som är orsaken till denna skepsis.
Jag vet inte vad andra feminister väljer för fiende eller hur de föredrar att slåss. Men jag vet hur jag vill att min feministiska kamp ska föras.
Och inte är det med hjälp av skuldbeläggande iallafall.
Läs också:
-
Vem behöver feminism?
-
Gästblogg om #hairriot: @audioshield
-
Reflektion över män (som grupp)
-
Ibland är feminister verkligen idioter
Fast ibland är det helt ok att kalla folk för idioter, eftersom att det ofta är sant. Det behöver givetvis inte vara så att personen ifråga är en regelrätt idiot, utan bara misslyckas kapitalt med att tänka. Om man ger uttryck för idiotiska åsikter, likt personen i twitterbilden så tycker jag att det är helt riktigt att kalla det för vad det är. Man kan inte vara en självutnämnd terapeut/coach och försöka hjälpa alla andra på traven i sin tankeverksamhet hela tiden, och dessutom är det ofta förgäves man försöker eftersom att många insikter växer fram genom olika upplevelser och situationer.
Att bli kallad för idiot är definitivt en av dessa upplevelser. Jag har själv upplevt att ha blivit kallad både det ena och det andra, och om det finns en bakgrund i form av goda argument bakom tillmälet så kan även de upplevelserna få ens åsikter att skifta. I vissa fall slutar det rentav med att man håller med personen som kallade en för det ena eller andra.
Dessvärre finns det många som är helt tunnelseende och vare sig förstår argumentation eller provokation, och dessa är då att betrakta som oförbätterliga idioter. Som Fredrik Reinfeldt.
När jag var vegetarian så fick jag försvara mig mot folk som trodde jag var en idiot som släppte ut minkar på fritiden. Jag brukade bara säga att jag tycker de som gjorde sådant är idioter som borde hamna i fängelse, så var den diskussionen slut. Så jag tycker du gjorde helt rätt i förra inlägget. Idioter finns det i alla ideologier, jag tror feminismen skall vara lycklig att det faktiskt är rätt få synliga trots allt med tanke på vilken stor grupp det är.
Jag tycker faktiskt det är motiverat att kräva att t ex en moderat ska kunna, kanske inte hålla med om typ utförsäkringarna eller Carema, men i alla fall stå för det, just för att de stöder ett parti vars politik får det som en direkt konsekvens. På något plan måste en ändå erkänna att om de personerna röstar på moderaterna så får de med all deras politik, och att en då på något plan har gjort värderingen att det är värt att offra det dåliga för att få det bra.
Det här går dock inte att kräva av feminister, i och med att feminismen inte är ett politiskt parti, och knappast för fram en tes. Nog för att det finns många falanger inom politiska partier som tycker olika om saker, men en röst på partiet är fortfarande en röst på all deras politik. Så här blir det inte med feminism, just för att det inte är ett politiskt parti, så det är faktiskt fritt fram att ”välja och vraka” en aning. Särskilt med tanke på att aktivt manshat varken är eller någonsin varit en del av den feministiska teoribilden. Visst, det har kommit som en konsekvens av den i vissa kretsar, men det är fortfarande ingen del av feminismen, och att bli feminist skulle inte innebära att en stöder manshat eller att kvinnor ska ha alla privilegier på samma sätt som att en röst på moderaterna nu innebär att en måste vara mer eller mindre chill med att fortsätta sterilisera transpersoner, eftersom det är vad partilinjen säger.
Sen är ju manshatarna en så extremt liten del av den feministiska rörelsen. Att säga att alla feminister hatar män är lite som att säga att alla moderater tillhör delen av kungafamiljen med rösträtt. Det är bara ett extremt fåtal som gör det.
Jag kommer dock vägra kalla dessa manshatare för ”feminister” i och med att manshat inte för förenligt med jämlikhet i min värld. Sen har du rätt i att de har rätt att kalla sig själva ”feminister” om de nu så önskar, men samtidigt har ju vi rätt att hävda att de inte är det.
”Sen är ju manshatarna en så extremt liten del av den feministiska rörelsen”
Nej det är tvärtom. I media idag är feminismen enbart manshat, dom som inte står för det är i minoritet som denna blogg. GN och PB bloggarna skapades just för att det var allt för mycket manshat i media och i samhället från feminister. Det är det fortfarande. Därav ska också feminister som inte stödjer detta aktiv också bekämpa det, vilket är väldigt väldigt ovanligt.
Vill vi ha ett samhälle där folk går o röstar av tradition på ett parti dom inte vet ett smack om? Vill vi ha ett samhälle där folk röstar andra människor in i fattigdom enbart för att dom inte fattar det? Självklart ska vi inte det. Vill vi ha människor som stödjer en feminism som enbart finns i deras fantasi, egentligen stödjer dom en feminism som dagligen attackerar män. Detta kan ingen här förneka. Så är det. Jag som man och vit och även blond har idag sen jag gick upp blivit attackerad och hånad minst två gånger redan av feminister i tv och media och politiken. Självklart är det min rättighet att vara emot den feminismen eller hur? Så problemet ligger inte i att dessa feminister ska bekämpa mig som antifeminist utan dom ska bekämpa deras egna feminism om dom nu måste kalla sig något som från dag ett var en stor manshatarrörelse. Läser man på lite om franska revolutionen och feminismen ser man klart o tydligt att det var så långt ifrån en Girl power röresle det kan bli, det gick ut på att ta makt genom våld och döda män.
Hur föreslår ni att jag är emot just den klicken feminister? Hur ska jag och mina bröder göra för att slippa må dåligt varje dag jag surfar in på aftonbladet? Kom inte här o säg att det på något sätt skulle vara fel att vara emot feminismen som haft över 20 år på sig att ändra sig. NI har haft gott om tid, men även än idag görs det inget. Man kan inte sitta och skylla ifrån sig längre med tomma påstående att ”jag tycker inte så så därför ska inte jag behöva stå till svars för det” [bortredigerat av bloggägaren pga förlöjligande av meningsmotståndare] Men ni kan ju fortsätta tro att det kommer bli ändring av sig självt. Jag menar skulle tex inte bloggar som PB eller GN finnas, fattar ni hur mycket värre samhället skulle se ut? [bortredigerat pga förlöjligande av meningsmotståndare]
Förklaring till redigering i kommentaren:
Jag eftersträvar inte en bitsk och spetsig debatt på denna blogg. Jag eftersträvar samtal och respektfull diskussion. Det är också därför jag i ovan stående inlägg beklagar min aggressiva ton i tidigare bloggpost: jag tror inte att verbala påhopp leder till förändring.
Du är välkommen att diskutera här, men jag förväntar mig en respektfull ton och tar mig friheten att redigera bort de delar av texter som jag anser vara destruktiva påhopp som enbart föder defensiva och aggressiva reaktioner hos meningsmotståndarna.
Jag antar att det var till mig du avsåg att skriva.
Vilket manshat i media?
Jag är ledsen, men jag har verkligen aldrig sett det, och jag är också vit, man och blond, och lusläser dagligen Sveriges fyra största tidningar. Kan du ge exempel på situationer när aktivt hat riktas från feminister mot personer enbart för att de är män? Och som då är seriöst menat, och inte satiriskt som i facebookgruppen ”Vita, kränkta män”.
Den enda gången jag sett det hända är i Könskriget, som, förutom att vara enormt kritiserad för citat tagna ur sitt sammanhang, också tar upp personer som fått kraftig kritik från den feministiska rörelsen.
Det ska här också tilläggas att det inte är manshat att säga att en vill ha fler kvinnor i en styrelse, och så vidare. Annica Dahlström är ett exempel på manshat, men hon är å andra sidan enormt kritiserad av just feminister (nu menar jag förstås inte att insinuera att det enbart är feminister som kritiserar henne), och hennes bioligistiska agenda är något som de flesta feminister tar avstånd från.
Det ska även tilläggas att det som tillåts av satiren varierar beroende på vem som har makten i samhället. Det är helt enkelt mer okej att sparka uppåt än nedåt. Nu behöver du förstås inte köpa att större delen av makten i samhället faktiskt tillhör gruppen (alltså rent statistiskt, inte på en individnivå) vita män, men många anser i alla fall det, vilket gör att den gruppen blir mer socialt accepterad att skämta om. Det är dock inget som riktigt har med feminismen att göra, annat än att det finns samma bild av var större delen av all makt befinner sig.
Vidare är det väl ingen som ifrågasatt din rättighet att få vara emot någon typ av feminism. Jag förstår inte varför du överhuvudtaget känner att du behöver ta upp det, om jag ska vara ärlig, eftersom ingen, mig veterligen, aktivit försökt att förbjuda dig från att vara kritisk mot feminism överhuvudtaget.
Franska revolutionen och feminismen som den ser ut idag är knappast nära sammankopplade i dagliga referensramar. Och om vi med grunden i franska revolutionens våld ska döma ut feminismen som en våldsam rörelse måste vi ju också döma ut liberalismen som en våldsam rörelse, eftersom liberalismen ju är långt mycket mer förknippad med revolutionen.
Bästa sättet att se skillnad på det är egentligen att läsa vad som skrivs och tänka efter lite. Det är väl ganska självklart egentligen att ingen nuförtiden någonsin skulle försöka rösta igenom en ”nu dödar vi alla män”-lag? Alltså är det inget att oroa sig för. Det gäller också alla lagförslag och alla politiska partier, knappast enbart feminismen. Det är klart att en borde läsa igenom och lyssna igenom vad det är lagstiftarna faktiskt säger och står för innan en bestämmer sig för vad en vill rösta på. Alliansen snackar massor om frihet, samtidigt som de röstar igenom FRA och vill minska rörligheten mellan länder. Vänstern, sossarna och MP snackar massor om solidaritet, men de vill höja skatterna. Om du bara lyssnar på feministernas slagord så förstår jag att det är väldigt svårt att skilja de vettiga från de mindre vettiga åt.
Slutligen så HAR feminismen ändrat sig de senaste tjugo åren. Den har ändrat sig enormt, vilket är väldigt tydligt för den som är det minsta insatt i ämnet. För att ta ett exempel:
Till en början, på 70-80-talet var det mycket snack om kompensatoriska åtgärder, att män skulle göra ”tjejgrejer” och kvinnor ”killgrejer”. De här principerna föll ur ”modet” rätt snabbt och mellan 80-90-talet var istället särartsfeminismen ganska stor, när en pratade mycket om att män och kvinnor var fundamentalt olika men att de olika egenskaperna skulle värderas lika mycket. Under framför allt 00-talet har nu istället den normkritiska skolan börjat få allt mer utrymme. En har börjat tänka att kön egentligen inte säger så mycket, och istället börjat ifrågasätta tillskrivandet av olika värderingar och egenskaper till dem.
Klart det går utmärkt att säga ”jag står inte för det här”, av den anledningen jag skrev ovan: Feminismen är inte ett politiskt parti, och ett stöd för feminism innebär inte att du stöder alla skolor av den på samma sätt som det skulle göra med t ex moderaterna, där en röst på partiet innebär en röst på all deras politik. Vidare så drivs det ju mycket aktivt arbete för att just få bort de manshatande elementen ur feminismen, just för att jämlikhet och manshat inte är föreneligt.
Jag beklagar verkligen att du upplever dig attackerad av feminister, men som vit, blond man så delar jag dock inte din upplevelse. Det gör förstås inte din upplevelse mindre verklig, men det är knappast den enda rätta.
Jag är också man, vit och blond och jag kan inte minnas att jag blivit speciellt hårt ansatt eller attackerad för det idag, eller någon annan dag heller för den delen.
Jag lägger väll även till mig som vit (röd på sommaren), bi, svensk, man. Jag har fått skit kastat på mig i komentarsfällt som män är svin, män borde inte få ta hand om barn, män är sexister osv av folk som kallar sig feminister. Dock tycker jag det inte är så vanligt.
Därimot är det vanligare med generaliseringar som är rätt elaka. Tex män är våldsama, slår sina partners, förgriper sig på barn, förtrycker kvinnor, tänker bara på sig själva, är maktgalna, rättfädigar våld våldtäckt maktmissbruk osv. Detta tycker jag inte är hat men efter som jag och alla jag känner inte stämmer in på detta så blir jag illa beröd av att bli oskyldigt kolektiviserad och dömd.
JAg gör dock skilnad på feminister och feminiser. Hanna, du och flera andra här är vättiga feminister. Man kan se er som jämstäldister
Mycket konstigt det. Inte för att vara elak men jag tror det handlar om intelligens och uppfattningsförmåga. Surfa in på GN ta första bästa aritkel och studera den.
Jag gillar liknelsen med politiska ideologier. De har liksom feminismen sitt ursprung i ett mer modernistiskt tidevarv då det fanns en längtan efter universella förklaringsmodeller och en stor tilltro till människans förmåga att förändra och förbättra sin omgivning med hjälp av vetenskaplig kunskap och utveckling.
I en postmodern tid, där det subjektiva och den individuella variationen betonas mer, behöver de modernistiska teoribyggena anpassas på något sätt. Vi behöver se att kulturer består av subkulturer och subsubkulturer som lockar olika typer av människor och i exemplet med kön behöver vi se att kön inte är frikopplat från sexuell läggning, etnicitet, klasstillhörighet eller något annat som gör oss till individer.
Och vad menar vi då egentligen med en struktur? Jag är den första att erkänna att jag tycker att det är ett svårt begrepp. Att hitta en bra förståelse är något jag kämpat med länge och ju mer jag lär mig desto svårare tycker jag att det blir.
Mina egna svårigheter att hantera områden där det universella och allmängiltiga krockar med det individuella och subjektiva gör det lätt för mig att relatera till att andra människor kan ha svårt för det.
Samtidigt förstår jag att människor som upplever världen på ett väldigt annat sätt än vad man själv gör kan vara skrämmande och väcka starka känslor. Om de inte är förmögna att se var just jag står finns förstås risken att de råkar vifta till mig av misstag.
Jag tänkte skriva något, men kom på att det skulle bli ungefär samma som jag skrev häromdagen, så jag hejjarklackar istället.
Hanna, jag ber dig. Jag håller med om att det är löjligt att påstå att alla feminister är manshatare och liknande. Jag har heller aldrig påstått något sådant. Men ta en titt på dom personer som ju uttrycker sig hatiskt på twitter, som kollektivt skuldbelägger alla män och som försvarar manshat. Vilka är det?
Jo det är Kakan Hermansson som har en egen talkshow på SVT, det är Margret Atladottir som är chefsredaktör på nöjesguiden, det är programledare och reportrar på Sveriges Radio och krönikörer i diverse tidningar. Dvs det är alla personer med en långt mer framträdande ställning i mediebruset än vad du och dom flesta ickehatiska feminister har.
Är det så konstigt att folk får en bild av feminister som manshatare när det är dessa feminister som syns hela tiden överallt i media?
Att Kakan Hermansson är en idiot är rimligen helt uppenbart för alla som har en tillstymmelse till hjärna att tänka med. Det är ju också därför hon får mediautrymme. Även hennes chefer är medvetna om att hon är en idiot. De här människorna får ju mediautrymme för att de säger idiotiska och provocerande saker som skapar trafik och tittarsiffror, inte för sin intelligens. Det är beklagligt, men media är en cirkus och en arena för allsköns uppmärksamhetstörstande idioter.
Det är sant, det verkar vara en fördel att vara någon som uttrycker sig plumpt och provocerande i dagens värld tyvärr.
Det är väl därför som Kissie har långt fler läsare än denna intelligenta blogg (det är en ärligt menad komplimang Hannah ;))
Att vara en högljudd provocerande mobbare är bara ett plus om du vill synas. När ska folk tröttna på den här trenden egentligen? Hoppas det vänder snart
Hoho! Roligt att jag upptäckte den där Kakan för bara någon månad sedan och snackade med ovan stående crapshoot om det i telefon i samma veva. Och att jag först igår fattade vem hon Marget var. Så går det när man bor i DK, inte har SVT och dessutom aldrig någonsin varit intresserad av att läsa nöjesguiden.
Håller annars med vad ni har sagt bägge två, det är givetvis så att de som uttrycker mest radikala åsikter, oavsett läger, får mest uppmärksamhet (man kan ju också jämföra Pär och Pelle här och vem som har flest läsare).
Och tack, Jonte!
Jag tycker inte att du har så väldigt mycket att skämmas för i detta, Hannah. Tvärtom är det rätt skönt att några ”av er” som kallar er feminister till slut reagerar och säger ifrån på ett tydligt sätt, tycker jag. Visst, ”idiot” är ett starkt ord, men det som de här personerna häver ur sig verkar ju inte förtjäna någon annan benämning än ”idioti” – och då må det väl vara förlåtligt att någon gång kalla vederbörande för ”idioter”. Och även om det inte är det, så kan du ju ställa det mot allt det som sagts av feminister genom åren, som girlwriteswhat redovisar i detta nya filmklipp (6 dagar gammalt):
http://www.youtube.com/user/girlwriteswhat#p/u/0/AQWoNhrY_fM
Men, ja, det är bättre om man inte låter sig provoceras, utan håller en juste linje hela vägen – även i ”uppförsbackarna”. Så tack för allt viktigt arbete du gör för ett konstruktivt samtalsklimat, vad gäller jämställdhet! Du överträffar (nästan?) alla andra debattörer på det sättet, enligt min mening.
Jag har sätt att flera tycker att de som debaterar med feminister ofta inte förtår eller är insatta i feministisk teori, skulle man då inte kuna göra en ”snabb kurs” på någon blogg nånstans som feminister kan hänvisa till?
[…] Hannah skrev ett till inlägg om debatten igår som förklarar mer. Dela detta:FacebookTwitterLike this:GillaBli först att gilla denna […]
”Att människor som säger sig vara feminister uttrycker åsikten att män, enbart för att de är födda till män, är en del av ett strukturellt problem. Vi är ju alla delar av strukturen. Män som kvinnor. Vi kan inte, ingen av oss, svära oss fria från den. Det är ett allmänmänskligt problem och inget vi kvinnor kan dumpa på männen för vår egen bekvämlighets skull.”
Handlade ditt inlägg om folk som skrev om strukturer? För det gjorde inte mitt inlägg. Att vi har maktstrukturer i samhället och vi alla är delaktiga i det är självklart, mitt inlägg handlade om folk som gladeligen trakasserar andra människor och sedan försöker rättfärdiga det med att de är feminister, det är en feministisk kamp, och de har rätt till att hoppa på unga killar oprovocerat och bomba dem med skällsord för de är kvinnor, och de är underställda mannen – därför får män (tonårskillar i detta fall dessutom, från VUXNA kvinnor) så får de göra såhär för VITA SVENSKA MÄN förtrycker kvinnan pga. hans blotta existens, och förtjänar därför inte annat än att hatas bara på grund av att han finns.
Vi snackar liksom inte maktstrukturer, patriarkat eller radikalfeminism här. Vi snackar sjuka mobbare.
Vad gäller radikfalfeminism, jag är inte radikfalfeminist, jag håller inte med om allt, men framförallt jobbar jag annorlunda – Men jag skulle aldrig förbjuda den största underkategorin inom feminism att kalla sig feminister. Det vore rätt tokigt.
Jag syftar endast och enbart till människor som inte gör annat än att trakassera och hata och påstår att detta är jämställdhetsarbete. Jag kallar ingen som gör detta för ideologiska kämpar, inte inom någon kategori, jag kallar dem för mobbare – Feminism är det enda område där vi inte gör det och jag tycker det är tokigt.
ja, jag tror vi skrev förbi varandra där, eller snarare, jag var aldrig involverad i själva dispyten på Twitter, jag reagerade på något annat, nämligen de specifika uttalandena. Jag har, som jag skriver i inlägget, hört många män säga att de blivit bemötta med just sådana uttalanden av självdeklarerade feminister, och jag har aldrig trott på det.
Att det var riktat mot en specifik individ, som jag inte känner och inte har någon relation till, är därför sekundärt, eftersom uttalanden som dessa uppenbarligen, enligt många andra, är ett återkommande tema i den feministiska retoriken.
Jag står som sagt utanför. Jag har ingen personlig historia med någon av de inblandade. Jag kan bara se ur mitt eget perspektiv. Och jag menade heller aldrig att varesig du, Cissi eller ens jag själv ville förbjuda radikalfeminister att kalla sig feminister. Självklart inte. Jag syftade till de jag skrev om i förra inlägget på detta temat, dvs de som tagit specifika delar av den radikalfeministiska teorin och applicerat den på alla aspekter av debatten.
Sedan tycker jag att det är svårt att skilja på mobbare och allmänt hånande riktat mot ickespecifika personer. Vad ska jag tycka om de feminister som skriver saker i stil med ”Åh buhu, stackars vita kränkta män, fan vad SYND det är om er, gå och gråtrunka i er privilegierade position vetja”? Är det bättre än att säga att en specifik person har skuld i patriarkatet bara för att han lever?
Det har hänt någonting jävligt tokigt med retoriken som förs i feminismens namn, och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det.
De som håller på såhär är ju tack och lov verkligen ingen majoritet, utan det är en klick jävligt bittra människor som anser att de, på grund av deras bitterhet, har rätt att agera illa mot andra. Såna människor existerar överallt i våra samhälle, och inte sällan sluter de ihop en tajt subkultur där de klappar varandra om ryggen glatt och hatar andra. Det blir en ”Vi mot dem!” mentalitet där man febrilt skyddar varandra mot kritik genom att attackera och kränka. På så vis skyddar sig de här personerna, och kan agera nästan hur svinigt de vill mot folk, för de vet att de har sina vänner i ryggen som kommer ge sig ut i en mobbingkampanj om någon säger emot.
Det hela är rätt snuskigt, som tur är så är det väldigt få i jämförelse.
Mitt inlägg rör inte hat riktat mot en specifik person, jag vet att Cissi och Cimon gått in väldigt mycket på hur han har blivit bemött men detta är inget jag själv varit involverad så jag kan inte uttala mig om den saken heller.
”De som håller på såhär är ju tack och lov verkligen ingen majoritet, utan det är en klick jävligt bittra människor som anser att de, på grund av deras bitterhet, har rätt att agera illa mot andra.”
Du har helt rätt i att det är en liten minoritet. Men det är en minoritet med jävligt stort utrymme i medierna. Idag vill man ha bråkiga, radikala personer som provocerar, mobbar och får uppmärksamhet. Ett intelligent och reflekterande perspektiv som det Hannah L och Hanna F har är inte attraktivt i jakten på tittare och läsare. Sorry, men ni är för smarta helt enkelt.
Det är jävligt otäckt med allt feministhat som blossar upp och som drabbar alla feminister men det beror till inte så liten del på att det här såna här feminister som är pratshowvärdar på TV, skriver krönikor på aftonbladet och är chefredaktörer på nöjesguiden. Skulle vilja säga att dom är ruskigt välrepresenterade på vissa sociala medier som twitter också.
Det kan sluta illa, för alla som någon gång umgås med folk utanför mediebubblan på södermalm, möllevångstorget eller majorna vet hur feminismens anseende har sjunkit rejält dom sista tio åren. Jag fruktar en total backlash, och det vill väl ingen vettig människa ha?
En av personerna i det här mobbargänget (en viss förtryckt och underpriviligierad chefsredaktör) skryter idag på twitter om hur hon på fyllan brukar roa sig att bråka med män och ge dom örfilar. Sen ett brev på posten kommer naturligtvis dom obligatoriska ryggdunkarna från kompisgänget om hur bra hon är som gör så. Helt sanslöst.
”För jag har alltid varit den som, när feminismkritiska hävdat att feminister uttrycker sig på sådana sätt, att det är män som är problemet och inte de patriarkala traditionerna (som jag väljer att kalla det istället för patriarkat),”
Det här är just grundproblemet. Att man antar att det är en manlig tradition, och att kvinnor är förtryckta på grund av den.
Samtidigt som killar i allmänhet hjälper tjejer, dödar/misshandlar varandra för deras ära och välmående osv. Utan att få något som helst tillbaka, utom möjligen sex, om de har tur.
[…] andra. De där som inte ser feminismen som ett sätt att föra fram kvinnofrågor. Utan de som ser feminismen som ett sätt att göra upp med alla män som de retat sig på. Och som faktiskt anser att Solanas […]
Det här känner jag verkligen igen mig i. Varje gång en ny bekantskap får reda på att man är feminist, måste man dels försvara sig, dels bevisa att man inte är en av ”de där” feministerna. Och när personen kommit fram till att man inte är ”en av dem”, så tycker hen oftast att man inte borde kalla sig feminist då. Man är antingen ingen riktig feminist, eller så är man just det- men personen anser det vara onödigt att kalla sig feminist om man inte vill bli förknippad med ”de där”. Visst kan jag själv känna, ibland, att vissa inte är ”riktiga feminister” men jag har mer och mer börjat tänka att egentligen vill vi alla samma sak (i den meningen är alla riktiga feminister), vi vill det bara på olika sätt och vi har olika sätt att uttrycka oss. Givetvis vill jag inte bli förknippad med manshatare eller personer som tycker enligt mig absurda saker, men jag tänker inte sluta kalla mig feminist för det. Istället får folk lära sig att feminister inte alla är exakt likadana, precis som alla moderater eller sossar inte är likadana (här känner jag att jag vill flika in att man som moderat/sosse/etc. visst kan stöta på sådant ”jaha men då tycker ju du att…”, fast jag upplever det inte vara ett lika vanligt agerande som mot feminister).
Hannah:
”För jag har alltid varit den som, när feminismkritiska hävdat att feminister uttrycker sig på sådana sätt, att det är män som är problemet och inte de patriarkala traditionerna (som jag väljer att kalla det istället för patriarkat[…]Att människor som säger sig vara feminister uttrycker åsikten att män, enbart för att de är födda till män, är en del av ett strukturellt problem. Vi är ju alla delar av strukturen. Män som kvinnor. Vi kan inte, ingen av oss, svära oss fria från den. Det är ett allmänmänskligt problem och inget vi kvinnor kan dumpa på männen för vår egen bekvämlighets skull.”
Men ni har ju lyckats dumpa det på oss män i jämställdhetens namn och i ominskande grad fast ert oberoende vuxit. Trots att ni har mera könsligt spelrum än män idag är ni fortfarande lika ”ojämställda” som för 50 år sen. Det du skriver här upplöser ”ojämställdheten”, jag menar vad är ”ojämställdheten” om det är något ni varit medskapande i? Hur kan man definiera patriarkatet som ojämställdhet om det är något ni kvinnor valt? Jag skulle gå så långt som att hävda att hela förändringen av det könsliga ”jämställdheten” är en form ojämställdhet för kvinnocentreringen har baserat sig på falska premisser om orättvisa för kvinnor och mäns skyldighet. Om kvinnocentreringen nu visar sig att vara helt oberättigad och kvinnor lika medskapande och ansvariga som män vad fan är det som feminismen och kvinnor har hållit på med i ominskande grad i över 100 år?
Bara för att man är född eller lever inom en viss struktur så betyder det inte att man har valt det* – jämnför det Hannah säger lite med följande; Jag kan inte sluta prata svenska – jag kan förstås hålla tys (i hannas exempel flytta ut i skogen) men som social varelse är ju det ”ett öde värre än döden” eller så kan jag försöka ändra det så att vi i sverige skulle börja tala något annat språk till vardags (det är inte heller så enkelt)… så är det att leva inom en struktur (nu betyder det inte att alla sturkuter är lika kompakta och svårföränderliga som språkexempelt här men det fångar poängen)…
* Man kan förstås definera ”valt det” på så sätt så att det är ett val men det blir väldigt svårbegripligt när det handlar om att födas in i ett samhälle, där emot kan man kanske säga att när man främjar en viss struktur så ”väljer man” att göra det… men det måste väll åtminstonde inebära att man är medveten om att man gör det och att man förstår konsekvenserna av sitt agerande… och jag tror inte folk är så rationella som vi vill tro – vi går inte runt och überanalyserar våra val och inser ”aha! Det här valet främjag en viss struktur” vi är dock rationella nog att vi i de fall vi inser något sådant inte lägger till ”den här strukturen är dålig, alltås bör jag handla så att den förstärks”
Deus:
”Bara för att man är född eller lever inom en viss struktur så betyder det inte att man har valt det[…]eller så kan jag försöka ändra det så att vi i sverige skulle börja tala något annat språk till vardags (det är inte heller så enkelt)… så är det att leva inom en struktur”
Kvinnor bidrar nog lite mera till upprätthållandet av patriarkatet än att de bara föds till den. Jag har ingenting mot att beskriva världen i strukturella termer eller att problematisera och försöka förändra strukturer men jag har problem med feminismens patriarkatsförståelse och hur feminismen försöker förändra det könsliga för jag ser inte så mycket jämställdhet i det. Om feminismen försöker förändra det könsliga endast för kvinnor måste feminismen sluta att tala om jämställdhet.
tack för förtydligandet…. en sak bara;
”Om feminismen försöker förändra det könsliga endast för kvinnor måste feminismen sluta att tala om jämställdhet.”
Så när emancipations rörelsen för slavar försökta göra det bättre för slavar så var det fel av dem att tala om jämnstäldhet för att de enbart talade om mängden[slavar] och inte om de som inte tillhörde den mängden?
Det är lite så jag tolkar dit resonemang, men det är utifrån min förståelse av feministisk teori så jag antar att jag begår någon form av misstag… jag misstänker det ligger i att du (utifrån vad jag läst i dina olika poster) antingen verkar tro att feminsim alltid varit orättfärdigad i att tala om kvinnors frigörelse (dvs. samhället har aldrig varit mer förtryckande mot kvinnor än män) eller så är det orättfärdigat nu eftersom samhället har ändrats men feministisk teori är kvar i det förgångna.
Jag säger inte att detta är vad du tror men jag vet inte riktigt hur jag ska tolka dig om inte inom ramen för detta… båda dessa påstående är dock främande för mig (till synes falska)… utifrån vad jag läst om vår historia och feminism…
Jag försöker klargöra vad jag menar imorgon, har lite brottom just nu.
Deus:
”Så när emancipations rörelsen för slavar försökta göra det bättre för slavar så var det fel av dem att tala om jämnstäldhet för att de enbart talade om mängden[slavar] och inte om de som inte tillhörde den mängden?”
Warren Farrell:
”One of the underlying mistakes of the past quarter century was taking the gains of the civil rights movement and passing them on to women as if women had served as men’s slaves and were now entitled to those rights just as blacks had served as whites’ slaves and were now entitled to those rights.”
Jag försår inte helt din tanke men jag kritiserar tanken om att vår patriarkala könsordning är eller har varit jämförbart med slaveri eller essentiellt kvinnoförtryck. Kvinnlighet är och har aldrig varit slaveri och kvinnans kvinnliga relation till mannen är och har inte varit samma som slavens till slavägaren. Det finns en avgörande skillnad mellan förtryck och kvinnlig underordning. Förtryck är då kvinnor förhindras från att vara eller göra något eller om de tvingas till att vara eller göra något. Kvinnlighetens underordning av manlighet är inte något hon tvingas till dvs. är förtryck, utan är en följd av kvinnans kvinnliga förväntningar i förhållande till mannen. Kvinnlighetens förväntningar på manlighet är förväntningar på att mannen ska vara överordnad. Han ska vara större, äldre, mera utbildad, förtjäna mera osv. Kvinnan vill inte i sin kvinnlighet ha en jämställd relation till mannen, hon är hellre oberoende än jämställd. Manligheten (överordningen) är med andra ord en förutsättning för relationen med den kvinnliga kvinnan. Kvinnors kvinnlighet är inte en följd av patriarkatet utan tvärtom, patriarkatet är en följd av kvinnlighet. Kvinnliga förväntningarna är alltså inte följder av något utan primära. Kvinnlighet är alltså inte något kvinnor förtrycks till utan är en könslighet kvinnor intar i relation till mannen. Kvinnor förhåller sig fortfarande patriarkalt till män fast kvinnor är lika oberoende som män idag. Det spelar ingen roll hur stark en kvinna är, om hon är kvinnlig vill hon ha en man som är starkare än hon själv. Det hjälper inte med att göra kvinnor oberoende för kvinnor är lika patriarkala i sitt oberoende som de var i sitt påstådda ”beroende”. Kvinnlighetens patriarkalitet är alltså inte en följd av beroende för kvinnor är fortfarande patriarkala i sitt oberoende. Kvinnliga kvinnor är patriarkala och man kan inte vara opatriarkalt kvinnlig i vår livsform, om man är opatriarkal är man okvinnlig. Om kvinnor vill bli av med sin underordning ska de helt enkelt sluta vara kvinnliga.
Jag förnekar inte förekomsten av kvinnoförtryck, kvinnor förtrycks i (inte av) patriarkatet men jag vägrar gå med på tanken om att patriarkatet är kvinnoförtryck. Även om kvinnor tidigare haft mindre oberoende och spelutrymme i patriarkatet än män (inte mera idag), har kvinnan varit medskapande genom den passiva roll hon intagit i den symbiotiska relation till mannen. Min poäng är mera att förtryck är ett missvisande begrepp att använda i samband med kvinnlighetens underordning.
Deus:
”Det är lite så jag tolkar dit resonemang, men det är utifrån min förståelse av feministisk teori så jag antar att jag begår någon form av misstag… jag misstänker det ligger i att du (utifrån vad jag läst i dina olika poster) antingen verkar tro att feminsim alltid varit orättfärdigad i att tala om kvinnors frigörelse (dvs. samhället har aldrig varit mer förtryckande mot kvinnor än män) eller så är det orättfärdigat nu eftersom samhället har ändrats men feministisk teori är kvar i det förgångna.”
I sitt inledande skede var kvinnorörelsen rättfärdig men efter Beauvoir har den blivit mera och mera orättfärdig för den har inte blivit mindre kvinnocentrisk i takt med att kvinnors oberoende och möjligheter ökat. Jag har inte det här ännu helt klart för mig men förändringen av det könsliga borde kanske aldrig ha blivit en frigörelse eller jämställdhetsfråga pga. kvinnlighetens ansvar för uppkomsten av ordningen. Men åtminstone idag har feminismen helt fel i att pladdra om (o)jämställdhet ensidigt kvinnocentriskt. Idag är jämställdheten etablerad för kvinnan. Kvinnan är lika fri och oberoende som mannen att leva som hon vill. Det vad feminismen hållit på med är inte jämställdhet för feminismen har skapat en ordning som har helt skillda regler för män och kvinnor. I den etablerade jämställdheten har kvinnor mera ”jämställdhet” än mannen och feminismen rör sig fortfarande i den riktningen. Såklart kan feminismen förändras och den måste om den vill stå och arbeta för jämställdhet. Nu arbetar den för kvinnligt oberoende och manligt ansvar. Det motsatta dvs. kvinnligt ansvar och manligt oberoende är helt frånvarande i den, av feminismen, etablerade jämställdheten. Och detta ska förstås rätt, det är inget misstag.
Deus:
”Jag säger inte att detta är vad du tror men jag vet inte riktigt hur jag ska tolka dig om inte inom ramen för detta… båda dessa påstående är dock främande för mig (till synes falska)… utifrån vad jag läst om vår historia och feminism…”
Såklart är de falska om man bedömer feminismen på basen av vad den säger sig göra och vad den säger sig vilja åstadkomma. Men om man ser på vad den faktiskt gör och vad den åstadkommer mot bakgrunden av vad och hurdant det könsliga är, är det inte jämställdhet feminismen arbetar för. Feminismen arbetar för kvinnligt oberoende. Detta berättigades tidigare av kvinnors faktiska beroende men idag är män inte mera oberoende än kvinnor.
Warren Farrell:
“One of the underlying mistakes of the past quarter century was taking the gains of the civil rights movement and passing them on to women as if women had served as men’s slaves and were now entitled to those rights just as blacks had served as whites’ slaves and were now entitled to those rights.”
Ett av Warren Farrell’s underligande mistag verkar ju vara att han inte inser att frigörelsen av kvinnor och slavar härstammar ur samma normativa princip – närmligen rättighetsetik – vilken ochså är grunden för medborgarrättsrörelsen och inte har något med att man jämnställer kvinnans roll genom historien med den ”svarta slavens” roll… (ehum)
”Jag försår inte helt din tanke”
Den var ganska simplistisk;
Du skrev (om än formaliserat av mig – sorry Hannah);
Om S vill förbättra den sociala positionen för enbart en grupp (x) så är det inte en fråga om jämstäldhet eftersom andra grupper ([y,z…n]) exkluderas.
– därför undrade jag om du höll med om den principen i andra fall än S = feminism, x = kvinnor, [y,z…n] = icke-kvinnor (män+?)
Därför testade jag med; S = de som var för emancipering, x = slavar, [y,z…n] = icke-slavar
Men det senare verkar du inte vilja gå med på… men samtidigt har jag svår att förstå vari skillnaden skulle ligga… för om du byter ut ‘kvinna’ mot ‘slav’, ‘man’ mot ‘slavägare’, ‘patriarkat’ mot ‘slavsamhälle’ osv i ditt långa resonemang (som följde) så har jag svårt att se att det skulle göra någon fundamental skillnad i saningsvärdena… mao. det är utbytbart och om dit resonemang är hållbart för kvinnor så borde det vara det för slavar…
Men även om det inte är så— så verkar du ha en väldig essetialistisk syn på ‘man’/’kvinna’, ‘manlighet’/’kvinnlighet’ som jag har svårt att köpa (av det enkla skälet att varje gång någon påstår ”det här är typiskt manligt/kvinligt” så kan det först bli sant om man tolkar det som ”det här anses av många vara tyspisk manligt i den här specifika kulturen vid det här specifikatillfället”).
Nåja… jag får tacka för förtydligandet i alla fall…
Deus:
”Den var ganska simplistisk”
Det är just därför jag inte förstår den.
Ursäkta svengelskan där… enkel var så klart vad jag tänkte säga
Och enkla saker är ju svårt att förstå så då är det ju alltid bra att krångla till det…
Vad är det som är svårt att förstå?