Category Archives: Samhälle & Politik

Jag, mina barn, och allt detta med vaccin

Posted on by • 2 Kommentarer

Förra måndagen publicerade jag , som i denna stund lästs över 50 000 gånger och delats på Facebook 16 000 gånger.

W00t. Jag som inte ens är någon vidare hetsig vaccinförespråkare. Det är inte som att jag förespråkar tvångsvaccinering (även om vissa av anti-vaxxarna i kommentarerna försöker få det till det) eller som att jag inte tycker att det är helt rimligt att väga för- och nackdelar mot varandra gällande medicinering, eller som att jag inte gjort det själv.

Hell, hela inlägget startar ju med att jag berättar att jag själv inte tagit ställning i frågan förrän på senare tid. När jag själv fick barn.

Det som hände när jag fick mitt första barn var att jag tackade nej till de vaccin som erbjöds oss efter några månader med hänvisning till att jag ville att barnet i fråga skulle ha fått möjlighet att utveckla sitt eget immunförsvar först, innan vi satte igång med att provocera det till att utveckla immunitet mot en massa tillförda virus.

Jag vet inte vad jag tänkte mig att det skulle kunna skada att ge vaccin egentligen. Men. Det kändes helt enkelt tryggare så. För mig, för mitt barn. Jag ville honom ju allt det bästa. Och senare, efter 2010, hade jag ju hört om svininfluensavaccinet och narkolepsin vilket förstås gav vatten på min kvarn och fick mig att fortsätta tacka nej till vaccin. Och dessutom ogillar jag ju skarpt att det finns en läkemedelsindustri som är kapitalistisk (som alla andra industrier, might I add) för allt som har med läkemedel att göra borde ju vara altruistiskt förstås, annars är det något som är skumt. Typ.

Och, såklart, eftersom risken att bli smittad av de där sjukdomarna ändå var så liten (pga alla andra som vaccinerat, men inte ens så långt tänkte jag). Så jag vägde ovan stående saker – eventuell negativ påverkan på immunförsvaret, eventuell risk för konkreta bieffekter á la narkolepsi, en eventuellt korrupt läkemedelsindustri –  mot scenariot ”mitt barn blir aldrig smittat ändå”. Nej, jag kollade aldrig upp de faktiska siffrorna eller omständigheterna. Hade jag gjort det hade hela den här processen gått lite snabbare, såklart.

Tills jag flyttade till Danmark och fick en ny läkare, en läkare som delade praktik med en annan läkare, som i sin tur hade haft polio när han var barn och således hade ett obrukbart ben.

Där någonstans kom jag på att vaccinen som ingår i vaccinationsprogrammen inte är samma sak som de vaccin som hetsas fram mot helt nya sjukdomar, som fågel- eller svininfluensa.

Där någonstans kom jag på att det scenario jag måste sätta upp är riskerna för mitt barn om det får vaccin gentemot riskerna för mitt barn om han blir smittad med de sjukdomar jag vägrat honom immunitet mot.

OM det skulle bli ett utbrott av mässling (vilket vi ju har nu i både Tyskland, Danmark och Sverige) och OM mitt barn skulle bli smittat, och OM han skulle vara den 1 av 1000 som får hjärnhinneinflammation med svåra konsekvenser eller OM han skulle vara den på 2000 som dör av det – hur skulle jag någonsin kunna förlåta mig själv?

Det skulle jag aldrig kunna. Aldrig någonsin.

Så vi påbörjade vaccinationerna. Det var läskigt, han grät lite, och fick en glass efteråt. Inga andra effekter.

Jag fick ett till barn. Nu bor vi i Danmark och här blir man inte inkallad för vaccination, här finns inte BVC, man ska boka tiderna själva hos sin husläkare. Jag glömde bort det. Och kom ihåg det igen när typ smittskyddsinstitutet eller vad den danska motsvarigheten nu heter skickade ett brev om att de kunde se att mina barn inte var registrerade som vaccinerade. Och nu är vi igång igen.

Men nu har mässlingen brutit ut i DK och inget av mina barn är fullt vaccinerade emot det. Och jag kommer ALDRIG kunna förlåta mig själv om det värsta sker nu. Aldrig.

Men det är nu. Det hotet fanns inte när jag kom fram till vad som är min egentliga drivkraft här – solidariteten. Att jag är frihetlig socialist är ingen hemlighet. Och mina politiska ståndpunkter påverkar givetvis hur jag ser på frågan om vaccin.

Det finns de som inte KAN få vaccineras. Att jag med mina iallafall till synes helt friska barn (privilegium alltså) skulle låta bli att vaccineras för att jag tror att det eventuellt kan finnas en risk att de… jag vet inte ens, får i sig kemikalier? Får ett sämre immunsystem gentemot mindre dödliga sjukdomar? När det finns andra barn (ja, jag är lite barnfixerad här, är det något som får mig att gråta som en fors är det ledsna samt döda barn) som inte kan vaccineras på grund av tex ålder eller sjukdomar? Skulle mina barn kunna riskera deras liv?

I can’t even. Det kan jag inte gå med på.

Jag ser det lite som att betala skatt. Och i det perspektivet förstår jag också vissa av anti-vaxxarna. För de resonerar likadant som de som inte tycker att vi ska betala skatt för om de betalar mindre i skatt så har de själva mer pengar att röra sig med och det är bättre för dem. Utan att tänka på de som inte ens har en inkomst att skatta på och således blir ännu mer utsatta om vi inte betalar skatt till den gemensamma välfärden. Eller i vaccintermer: utan att tänka på de som inte har en möjlighet att vaccinera sina barn.

Men, oavsett om vi snackar skatt eller vaccin, utgår de som är motståndare givetvis ifrån att de själva inte kommer drabbas. För när de väl gör det, när sjukdom slår till (oavsett vilken grupp vi än snackar om här) så utgår jag ifrån att även de vill ha sjukvård till hands (som man har råd med).

För att inte förvirra till det för mycket här: alla som väljer att inte vaccinera sina barn borde inte bara läsa på olika anti-vax-sidor om hur dåligt det är med vaccin, utan även läsa på om de sjukdomar som det kan vaccineras emot. (Ja, jag inser det ironiska i att i princip alla anti-vaxxare skrivit att jag borde läsa på lite – tro mig, jag har läst på). Om man läser det, vad som kan ske om man vaccineras och vad som kan ske om man drabbas av någon av de sjukdomar man kan vaccineras för, och sedan jämför; vilken risk vill man utsätta sitt barn för?

Och sedan välja.

Och här är jag sådär att jag TROTS att jag tycker att svininfluensa-vaccinet var jävligt dåligt skött ÄNDÅ tycker att man borde jämföra de effekterna, tex narkolepsi, med konsekvenserna av att drabbas av själva sjukdomen. Jag tycker att det är skitdåligt om det är så att de som drabbats inte får ordentligt stöd och ersättning. Det är verkligen utan tvivel en skandal.

Men är de effekterna verkligen värre än vad konsekvenserna av svininfluensa kan vara? (Det är förstås lätt för mig att säga, jag förstår att man inte ser det så om man har ett barn som drabbats av bieffekterna av Pandemrix).

Och jag tycker inte alls att vi behöver ha någon vaccin-hysteri när det kommer till nya sjukdomar. Nytt vaccin borde kanske enbart erbjudas de som verkligen är i riskgrupper för sjukdomen.

Men med det sagt: Om man låter bli att vaccinera sitt barn för att man tror på något om att typ alla läkare i världen är köpta av läkemedelsindustrin och att den i sin tur har som agenda att hålla människor sjuka… well. Då säger jag bara som Jimmy Kimmel: Då får ni aldrig mer gå till läkare.*

Enjoy:

*(Vilket för övrigt är något som jag hört är rätt relevant i DK just nu; många läkare säger till föräldrar att deras barn inte får vistas i deras väntrum om de inte vaccineras, för de har för fasiken ett ansvar inför sina andra patienter att inte utsätta dem för mer än nödvändig smittorisk).

pinterestpinterest

flattr this!

Våldtäkt – men männen då?

Posted on by • 4 Kommentarer

Detta är ett inlägg jag skrev 2012, och som efter lördagens inlägg känns aktuellt att dra upp igen. Så varsågod för repost:

Jag såg Event Horizon igår. Ni vet den där skräckfilmen från 1997 som utspelar sig på ett rymdskepp som varit i en annan dimension av ”pure chaos”? Den var inte lika bra som när jag såg den första gången när jag var 14, men den har några snabba scener av våld, blod och tortyr som fortfarande gör mig helt illamående.

Men allt jag kunde tänka på när jag såg den var ”varför placerar de den här historien i rymden, i framtiden och i en annan dimension, när vi människor är precis lika bra på att vara vidriga mot varandra och utsätta varandra för fruktansvärt våld här och nu? Är det för att vi vill invagga oss i en känsla av att omänsklighet inte tillkommer oss? Att vi är bättre än så? Att vi trots allt inte är monster?”.

Och anledningen till dessa dystra tankar är för att jag igår fick ett mail, med en länk, till en artikel. Den handlar om våldtäkt mot män i krigszoner i Afrika. Och det är något av det vidrigaste jag någonsin läst.

Eleven rebels waited in a queue and raped Jean Paul in turn. When he was too exhausted to hold himself up, the next attacker would wrap his arm under Jean Paul’s hips and lift him by the stomach. He bled freely: ”Many, many, many bleeding,” he says, ”I could feel it like water.” Each of the male prisoners was raped 11 times that night and every night that followed.

Jag blundade och copypastade det stycket, för jag vill aldrig läsa det igen.

Vi hör inte speciellt mycket om detta fenomen. För om vi tycker att vi har frihetsbegränsande könsroller i Sverige så är det ingenting mot hur det ser ut på många platser i Afrika. Inte nog med att det faktiskt är olagligt att vara homosexuell och begå homosexuella handlingar, inklusive bli våldtagen av någon av samma kön, i 38 av 54 afrikanska nationer, bilden av mannen är även så hårt uppbyggd kring styrka och beskydd att en man som erkänner sig ha blivit våldtagen löper en extremt hög risk att bli lämnad av sin hustru och utfryst av sin familj och sina vänner.

Today, despite his hospital treatment, Jean Paul still bleeds when he walks. Like many victims, the wounds are such that he’s supposed to restrict his diet to soft foods such as bananas, which are expensive, and Jean Paul can only afford maize and millet. His brother keeps asking what’s wrong with him. ”I don’t want to tell him,” says Jean Paul. ”I fear he will say: ‘Now, my brother is not a man.’”

Det finns ingen plats för män att vara offer. Manligheten står och faller med styrkan, en man som blivit ett offer är inte längre någon man, han blir ett intet.

”In Africa no man is allowed to be vulnerable,” says RLP’s gender officer Salome Atim. ”You have to be masculine, strong. You should never break down or cry. A man must be a leader and provide for the whole family. When he fails to reach that set standard, society perceives that there is something wrong.”

Och kvinnorna förväntar sig precis detta från sina män. Genuskontraktet är så snävt skrivet att om mannen misslyckas med att vara en beskyddare har kvinnan ingen anledning att stanna. Kvinnor och män måste komplettera varandra enligt normerna: mannen beskyddaren, kvinnan beskyddad. Om detta kontrakt inte upprätthålls upplöses hela meningen med äktenskapet.

Often, she says, wives who discover their husbands have been raped decide to leave them. ”They ask me: ‘So now how am I going to live with him? As what? Is this still a husband? Is it a wife?‘ They ask, ‘If he can be raped, who is protecting me?’ There’s one family I have been working closely with in which the husband has been raped twice. When his wife discovered this, she went home, packed her belongings, picked up their child and left. Of course that brought down this man’s heart.”

En forskare vid namn Lara Stemple är en av få som undersökt detta ämne på en vetenskaplig nivå. Enligt en undersökning från 2010 har 22% av männen och 30% av kvinnorna i Östra Kongo utsatts för konfliktrelaterat sexuellt våld. Trots detta är det enbart 3% av de 4076 NGO’s som tar upp våldtäkt i krig som alls nämner sexuellt våld mot män. Och då främst i bisatser. Det finns inga insatser som riktas mot manliga offer för våldtäkt i krig.

Faktum är att det verkar finnas ett motstånd mot att alls tala om dessa fruktansvärda handlingar mot män inom hjälporganisationer och andra organ som arbetar med liknande frågor. Som den brittiske direktören för Makerere University Refugee Law Project (RLP), Dr. Chris Dolan uttrycker det:

”There’s a fear among them that this is a zero-sum game; that there’s a pre-defined cake and if you start talking about men, you’re going to somehow eat a chunk of this cake that’s taken them a long time to bake.”

Om vi talar om män kommer vi sluta tala om kvinnor. Jag antar att jag kan förstå tankegången, på ett sätt, men jag köper den inte. Jag tror inte att det blir mindre plats för utsatta kvinnor om vi även inkluderar män. Jag tror tvärtom att själva apparaten kommer växa, att fler kommer engagera sig, att många män som själva varit utsatta skulle göra allt för att bryta det stigmata och det tabu som gör att de aldrig kan berätta vad de varit utsatta för av risk att förlora precis allt – inklusive sitt liv i de länder där homosexualitet straffas med döden.

Det är ett enormt problem. Ett problem baserat på andra problem, på både micro- och macronivå.

Krig. Fattigdom. Konflikter. Anarki. Fördomar mot homosexuella. Låg utbildning. Könsroller baserade på dikotomi.

Och det faktum att vi inte talar om det.

Män som blir utsatta för sexuella övergrepp i krig är mer utsatta än kvinnor som blir dito. Det finns många organisationer som arbetar för att stötta övergreppsdrabbade kvinnor. För männen finns inget.

”There is a married couple,” she said. ”The man has been raped, the woman has been raped. Disclosure is easy for the woman. She gets the medical treatment, she gets the attention, she’s supported by so many organisations. But the man is inside, dying.”

Jag undrar om det har att göra med att vi inte vet hur vi ska kategorisera de inblandade? Att det är så mycket enklare att tala om människor om vi ändå får lov att ställa upp dem enligt kön?

Jag hörde alldeles nyss på radion en kvinna som talade om våldsdrabbade kvinnor i relationer. Hon talade om mansrollen, och talade om att lära pojkar att sätta ord på sina känslor. Hon talade inte om att de män som dödar sina partners eller ex-partners nästan uteslutande är män som har psykiska problem. Hon ställde bara upp det som ”män” och ”kvinnor”.

Kanske skulle vi komma en bit längre om vi började tala om ”människor med psykiska problem och våldsproblematik” snarare än att bara kalla dem ”män”? Vi kanske kan göra samma sak med detta? Vi kan kalla de män och kvinnor som blivit utsatta för krigs- och konfliktrelaterade övergrepp för just… offer för krigsrelaterade övergrepp? Vad sägs om det?

Vi måste acceptera att detta existerar. Och vi måste börja göra något åt det.

Jag vet inte vad mer jag kan göra just nu, än att bara upplysa om problemet. Det hjälper ingen egentligen. Men det kanske kan skapa medvetenhet. Kanske sitter det någon där ute och läser detta som har en fot inne i någon organisation, någon som kan tänka på detta nästa gång det läggs fram förslag på åtgärder för att hjälpa våldsdrabbade kvinnor i krigszoner. Någon som kan höja ett finger och säga

”Men männen då?”.

”The organisations working on sexual and gender-based violence don’t talk about it,” he says. ”It’s systematically silenced. If you’re very, very lucky they’ll give it a tangential mention at the end of a report. You might get five seconds of: ‘Oh and men can also be the victims of sexual violence.’ But there’s no data, no discussion.”

Fram för diskussionen. Fram med den.

Ta det på allvar.

Om ni är hårdhudade kan ni läsa hela den fruktansvärda artikeln här.

Tipstack till David.

pinterestpinterest

flattr this!

Hade jag inte redan tagit farväl av feminismen så hade det varit ikväll det hände

Posted on by • 15 Kommentarer

Okey. Jag är sur. Av en massa personliga anledningar (om någon har ett fett jobb åt mig tex så är jag tillgänglig från 1 juli, eventuellt tidigare) MEN också av mer diskurspolitiska anledningar.

Tex detta att min kollega på Rimligheten.se, Rasmus, skrev ett inlägg i en FB-grupp där trådstarten såg ut såhär:

Jag läste en post på reddit (länk i kommentarerna) om en man som våldtagits av en kvinna och upptäckt att ingen trott på honom eller alls brytt sig. Och jag kom att tänka på att relativt många av mina killkompisar också berättat att de utsatts för sexuella övergrepp av kvinnor (även om många inte kallat det för just det så är själva handlingarna de beskrivit sexuella övergrepp).
Hur bör man egentligen hantera situationen när man utsatts för något som väldigt många inte ens är beredda att erkänna att det de utsatts för ens existerar? Jag vill kunna vara där för mina vänner som har svårigheter, men jag vet liksom inte vad jag ska säga när det faktiskt verkar vara såpass hopplöst som de beskriver det..

Här har vi alltså en man som i ett forum som av många uppfattas som feministiskt (även om beskrivningen av gruppen aldrig nämner feminism, mind you) ber om hjälp med hur han ska kunna vara där för sina vänner som utsatts för övergrepp, men tycker det är svårt när det är så förbannat tabubelagt att ens tala om detta.

Och vad händer?

All hell breaks loose bara ett par kommentarer ner i tråden.

Varför?

Delvis pga ämnet, men mest pga att trådstarten startade med:

”CW: Våldtäkt. Separatistisk tråd. Jag skulle uppskatta ifall inga kvinnor kommenterade.”

HERREGUD EN TRÅD DÄR KVINNOR INTE FÅR KOMMENTERA! Detta är förmodligen det värsta som hänt sedan kvinnor inte fick rösta!!!

Förlåt min raljerande ton, eller nej, förlåt den inte, för det här är cirka det sjukaste jag varit med om.

Det första som händer är givetvis att folk går in i tråden och ifrågasätter varför den är mansseparatistisk.

”En mansseparstisktisk tråd i ett feministiskt forum? Det är viktigt att dettas tas upp men ändå. Detta är trots allt en grupp för kvinnor.”

Detta är trots allt en grupp för kvinnor.

Låt oss kolla vad det står i gruppbeskrivningen:

”Är genus och jämställdhet något som intresserar dig och som du tycker är viktigt? Då är det här gruppen för dig!

Tanken är att vi ska ha en plats där vi kan samla människor som brinner för samma sak, jämställdhet. Man brukar ju säga att ingen kan göra allt men alla kan göra något, tillsammans kan vi säkert åstadkomma betydligt mer än så. Sen kan det vara trevligt att kunna diskutera med och inspireras av andra smarta och trevliga människor på samma gång.

Här kan du diskutera eller samtala med andra (någorlunda) likasinnade, kanske tipsa om en bok, konstutställning eller bara diskutera en artikel som du tyckte var intressant, välkomna!”

Oj då. Inte ett ord om att detta är en grupp för kvinnor. Surt.

Sen kommer en jävla massa trams om att ”separatism” är för ”förtryckta grupper enbart” och att män därför inte kan be om separatistiska trådar eftersom det är respektlöst mot separatismens historia (?) och jävligt på alla sätt och dessutom kan män aldrig vara förtryckta, och ja ba ”Ursäkta? I vilken regelbok står det att separatism enbart är för förtryckta grupper OCH om någon grupp är förtryckt så är det väl våldtagna män?”

Jag lackar ur så jävla mycket på detta. Och tråden i fråga är kanske varje antifeminists våta dröm, på den nivå att jag misstänker att de ”feminister” som skriver i tråden är troll som bara vill ge någon antifeministisk blogg några feta screenshots. Men dessvärre är det nog inte så, dessvärre är det nog så att vissa av de här unga feministerna, liksom han den där unga antifeministen som häromsistens fick lov att publiceras på Nyheter24 om att feminismen gått för långt, faktiskt TROR att feminism handlar om kvinnor enbart.

Jag tänker att vi som var feminister för 10 år sedan, har gjort ett JÄVLIGT dåligt jobb på att förklara vad feminism handlar om;

att se hela bilden, att se att genuskontraktet gäller alla kön, att det som är en fördel för det ena (binära) könet är en nackdel för det andra (enligt tvåkönsmodellen), att ”patriarkatet” inte innebär totalt förtryck av kvinnor men bygger på ett GENUSKONTRAKT som ger fördelar och nackdelar till båda könen, för annars hade det aldrig fortsatt existera.

Fråga mig gärna mer om genuskontraktet i kommentarerna om ni inte vet vad det innebär, jag ska försöka svara mer frekvent än jag gjort på senaste.

Jag tänker skriva detta jävligt enkelt nu, så alla fattar, och sedan vill jag aldrig mer behöva skriva ett inlägg som detta:

Jag skriver i caps så det verkligen går in.

DET FAKTUM ATT DET INTE ENS I FEMINISTISKA FORUM GÅR ATT TALA OM MÄN SOM BLIR VÅLDTAGNA, AV BÅDE ANDRA MÄN OCH AV KVINNOR, BEVISAR I SIG SJÄLVT HELA KÖNSMAKTSORDNINGEN.

Men gud vad menar hon??? Jag menar detta:

 

När vi inte kan tala om män som offer för både mäns och kvinnors våld upprätthåller vi en uppdelning i kön där män är förövare och kvinnor är offer, när vi borde tala om ”de som blir utsatta” och ”de som brukar våld” istället. Vi gör alltså en uppdelning enligt kön som BEKRÄFTAR den patriakala uppdelningen och genussystemets isärhållande av könen.

Ja, män är de som enligt tillgänglig statistik begår mest våldsbrott. Men tänker vi ens på att män är de som enligt samma statistik också är de som blir utsatta för mest våld? Och tänker vi på de män som har blivit utsatta för tjatsex, alla gånger ett stånd har tagits som tecken på ”go for it”, alla gånger män blir våldtagna av andra män men inte ens kan formulera det för det är DEM så främmande att män kan bli våldtagna, och så vidare?

Nej. Och om man skulle ta den tråd jag just sett och bedöma feminismen efter den, så skulle jag som man aldrig någonsin komma tillbaka. Tvärtom skulle jag vara jävligt nöjd med att hitta ett ”jämställdistiskt” forum som tar mäns erfarenheter på allvar.

Ni unga arga feminister – jag tror inte ni har en jävla aning om vad ni håller på med. Och det säger jag i egenskap av 31 års levnad, en kandidatexamen i genusvetenskap, tusen år på internet och en position som gör att män vågar öppna upp sig för mig. Jag har i denna stund lika många män som kvinnor i min vänskapskrets som vågat erkänna för mig att de blivit utsatta för ett sexuellt övergrepp.

Och innan någon börjar gasta om att våldtäkter på män inte är ett strukturellt problem:

Ni har uppenbarligen ingen aning om vad ”strukturellt problem” betyder.

Att män blir våldtagna men i detta samhälle inte vågar säga något om det, inte kan benämna det, inte blir trodda, blir hånskrattade rakt i ansiktet om de försöker anmäla, och dessutom blir hatade i feministiska forum när ämnet lyfts är om NÅGOT ett strukturellt problem.

Ett som grundar sig i patriarkatet. Och feminismen, om ni får bestämma. Ni upprätthåller patriarkatet genom att göra såhär.

Så om du som feminist inte vill upprätthålla det jävla patriarkatet: sluta genast tro att du gör jämställdheten en tjänst genom att förringa mäns erfarenheter av att bli utsatta för samma jävla patriarkala strukturer.

Dumjävlar.

Over and out.

 

EDIT: Jag märker att folk undrar över detta med att avsäga sig feminismen. Det gjorde jag alltså redan i maj 2012.

pinterestpinterest

flattr this!

Vilka ska vi offra?

Posted on by • 8 Kommentarer

Okey. Jag bara testar av en tanke här. Medan ni läser detta måste ni hålla följande saker i åtanke:

1. Jag är pacifist.

2. Jag förespråkar inte detta. Jag bara funderar.

Av någon anledning tänker jag tämligen ofta på en övning i moral och etik som vi fick göra på högstadiet. Det var något om att det satt 11 människor i en livbåt, men båten kunde bara bära 10. Vilken av personerna i båten skulle offras för de andras överlevnad? Och sedan följde en rad beskrivningar av folk utifrån ålder, kön, utbildning och yrke.

Jag kan inte minnas om vi i min grupp någonsin kunde enas om någon som skulle offras, men dilemmat om vem som ska stryka på foten för vilka andras skull anser jag vara ständigt aktuell i den politiska debatten, och kanske speciellt den om flyktingpolitik.

Vem ska vi offra för att vi ”faktiskt inte kan ta hand om alla flyktingar i världen” och ”är det inte bättre om vi tar hand om våra egna först”?

Och den diskursen är om inte helt accepterad så iallafall inte ovanlig. Och alltid alltid handlar det om att sparka nedåt, att offra någon som har det sämre än vi själva.

Men varför?

Det kom en rapport häromveckan om att nu äger en procent av världens befolkning över hälften av resurserna. Kan inte länka för jag bloggar från mobilen, men ni kan nog googla fram det.

En procent. Hälften av resurserna.

Hur kan det komma sig att det ALDRIG i debatten, förutom i hätska AFA-kretsar kanske, framförs en tanke om att det är DE som borde ”offras” för alla andras skull?

Man skulle ju kunna tänka sig att om 99% av befolkningen bestämde att nu, nu är det nog, nu plockar vi de jävlarna och deras barn och fördelar resurserna mer rättvist… Vad skulle hända då? Då skulle de kanske i ren och skär rädsla börja dela med sig helt ”frivilligt”?

Alltså. Jag tycker inte vi borde döda alla rika (och äta dem) MEN. Hur kan det komma sig att när vi talar om att ”ta hand om våra egna först” så räknar vi in de som äger typ allt bland ”våra egna” och ängsligt värnar deras ekonomiska intressen och istället vänder våra misstänksamma blickar mot de som ingenting har?

Tror vi verkligen att de är mer giriga än de som redan äger allt?

Om det var en livbåt med Bamse, Lille Skutt, Skalman, Nalle-Maja, Vargen, Brumma, Mikelina Räv och Krösus Sork, och båten bara kunde klara sju tecknade karaktärer – vem skulle du putta i sjön?

 

pinterestpinterest

flattr this!

Yttrandefriheten och demokratiälskarna

Posted on by • 9 Kommentarer

Eftersom detta är min något mer orimliga blogg nu för tiden kommer här ett inlägg med raljant ton och till och med CAPS. Så det så. 

En sak som jag reflekterat över på senaste, eller ja, egentligen alltid men speciellt på senaste, är hur ingen någonsin ever schmever kommer på tanken att kritisera det demokratiska systemet ur ett människorättsperspektiv. Hur alla liksom bara är helt överens om att demokrati, det är tamejfan det finaste vi har. Och speciellt i kombination till det här med yttrandefriheten, och Charlie Hebdo, och satir, och rasism, och allting annat som skett den senaste tiden och som utgör den något svårdefinierade ramen för detta inlägg.

Låt mig börja i något konkret innan jag börjar sväva ut (ja, jag kommer sväva ut som fan). På Expressens kultursidor skriver Göran Rosenberg idag om hur vi kanske borde fråga oss vad olika uttryck i yttrandefrihetens namn egentligen ska vara bra för? Läs gärna hela den texten, den var oerhört bra. Ett utdrag:

Jag är fullt på det klara med att det måste finnas olika uppfattningar om vad som är bra för samhället och vad som ens menas med ett samhälle (för att inte tala om vad som menas med ett gott samhälle), men det förklarar inte varför själva frågan har fått något förlegat över sig. Som om friheten för var och en att göra sin egen grej inte längre är beroende av det samhälle i vilken den utövas. Fortfarande gäller ju att samhället vi lever i kan både förbättras och försämras och i värsta fall också förstöras, och i den mån det vi gör har något med saken att göra så borde det inte vara orimligt att i vissa lägen ställa sig just den frågan.

Det borde ju inte vara orimligt nej. Att faktiskt fråga sig varför man gör ett eller annat i yttrandefrihetens namn, vad det har för syfte, vad det får för konsekvenser för samhället, för demokratin. Eller som Kickan Wicksell uttryckte det:

Varför är yttrandefriheten bra för demokratin? På vilket sätt bör den användas för att fylla sitt syfte? Finns det situationer där människor använder yttrandefriheten på ett sätt som inte fyller sitt syfte? Om vi glömmer bort att ställa oss dessa frågor riskerar vi att glömma bort vikten av yttrandefrihet, och för att förvalta yttrandefriheten väl tror jag att det är viktigt att vi också vågar svara på frågorna och vågar diskutera hur vi tar gemensamt ansvar för vår frihet att yttra oss med sunt förnuft.

Eller för den delen som Jeff Goldblums karaktär i Jurassic Park sa:

couldshould

För här är en ganska underlig sak med demokratin; den har inget inbyggt skydd mot att med demokratiska medel, som exempelvis yttrandefrihet, lyckas avskaffa sig själv. Det är faktiskt ett hot mot demokratin att inskränka yttrandefriheten, sägs det upprört, men till saken hör ju att om vad som helst tillåts sägas och göras systematiskt så kan DET lika gärna vara ett (i mina ögon mer reellt hot) mot sagda demokratiska system. Det, samt det faktum att demokrati vid vilken tidpunkt som helst kan övergå i The Tyranny of the Majority är eventuellt mina största invändningar mot demokrati överhuvudtaget. Men DET får man tamejtusan inte säga i det här jäkla landet!

Det är lite som att ju mer vi snackar om yttrandefriheten, ju mer slår vi fast att demokratin är cirka det enda vettiga sättet att organisera ett samhälle på, och därmed basta. Så fort någon ropar att man inte får röra yttrandefriheten pga ”hot mot demokratin” är jag typ såhär: ”Jaha? Och? Om demokratin inte kan tåla inskränkningar på yttrandefriheten med exempelvis motivering hämtad från ohIdon’tknow, de mänskliga rättigheterna eller allmän medmänsklig hållning eller så, så kanske KANSKE det kan vara så att demokratin så som den definieras idag inte är the allmighty shit of the world”.

Jag utgår nu ifrån att en icke oansenlig procent av er hunnit tänka ”VAFAN MENAR HON VILL HON HA DIKTATUR ELLER” (nej såklart inte, era tokstollar) alternativt något om att det är otroligt privilegierat av mig att sitta i ett demokratiskt samhälle och inte bara vara djupt och evigt tacksam över det för tänk på alla i världen som lever under odemokratiska förhållanden.

JA JA, det är givetvis privvat som fan, men det var väl nånstans så att vi ändå var överens om att man inte hela tiden kan peka någon annanstans i världen och säga ”BRYR DU DIG INTE OM HUR DE HAR DET DÄR ELLER?”.

Jo, det var vi visst överens om tror jag.

Tillbaka till yttrandefriheten och demokratin. För det första; det finns redan inskränkningar i yttrandefriheten inskriven i lagen, tex ”hets mot folkgrupp” och ”förtal” och säkert en drös till som jag inte kommer ihåg på rak arm. I Danmark är det rakt av förbjudet enligt lag med ”rasism”, men hur väl den lagen tillämpas kan jag inte svara på, det enda fall jag hört om där någon åkt dit på det var någon nazist som skrek n-ordet efter en afrikansk president som var här på besök. Vet iof inte om det hade kunnat fällas för något som helst i Sverige? Anyhow.

För det andra; Om vi via representativ demokrati får framröstat en majoritetsregering som faktiskt är EMOT det demokratiska systemet, vad händer då? En som kanske därefter avskaffar yttrandefriheten på riktigt, utan tanke på utsatta grupper? Vem säkrar minoriteternas villkor i ett samhälle där de som är i majoritet och således ofta normen är de som sitter på den faktiska demokratiska makten? Vad händer om människor som har en helt annan definition om vilka som är ”medborgare” och således får tillgång till påverkan av det demokratiska systemet kommer till makten?

För övrigt; hur vi definierar demokrati har ju skiftat synnerligen mycket under åren. I demokratins vagga var det ju bara män som ägde kapital av olika slag som fick rösta. Fett bra demokrati där. Och som vi alla vet är det ju inte ens hundra år sedan som kvinnor samt män som inte gjort värnplikt fick rösträtt. Demokratin är villkorad, även idag. Varför får inte barn rösta? Eller varför har inte föräldrar till omyndiga barn fler röstkort så de kan rösta å sina barns vägnar, för ett samhälle de vill skänka sina barn i framtiden? För att det vore oerhört underligt, förstås, men låt oss tänka fritt ett ögonblick. Varför går gränsen för att få vara med i det demokratiska systemet vid myndiga statsmedborgare? Varför inte vid folkbokföring i landet? Eller vistelse i landet?

Varför inte tänka över andra system? Kanske tänka utanför den där lådan, tänka i termer av sociokrati kanske, eller något helt nytt? Ett styre som visserligen fortfarande kan vara demokratiskt på så vis att människor i landet får rösta om olika saker, men där tillgången till makt faktiskt begränsas av om den politik man vill föra bryter mot vad vi kallar grundläggande mänskliga rättigheter för ALLA? Humanismokrati? Nånting där det inte är majoriteten som bestämmer utan istället ett system där alla människors behov och perspektiv faktiskt på riktigt har lika höga röster? Jag bara brainstormar här.

Vad är min poäng ens? Säkert detta:

Det var då ett förbannat vurmande för demokratin nu plötsligt, som om den stod och föll med allas rätt att alltid få säga och uttrycka vilka saker som helst i yttrandefrihetens namn, oavsett om det kan anses gynnande för demokratin eller ej. Och speciellt rätten att få vara satiriskt rasistisk så länge det som sätts som motpol är typ terrorism. SOM OM DE TVÅ VAR MOTPOLER.

Och bara för att bevisa att jag på intet vis är emot satir har jag papercraftat ihop en jävla satirbild på ämnet:

Om alla nu ÄLSKAR demokrati så mycket, varför inte stå upp för demokratins faktiska förutsättningar för att faktiskt fortsätta existera, och stå upp för människors lika värde, istället för att ropa högt och lågt om yttrandefrihetens okränkbara värde?

That’s right, I said it.

P.S. Visste ni att Yttrandefrihetsgrundlagen inte tillkom i Sverige innan 1992? HUR KUNDE VI ENS HA DEMOKRATI INNAN DESS???. D.S.

pinterestpinterest

flattr this!

Tusen och en genusfail senaste tiden

Posted on by • 12 Kommentarer

Hej hej bloggen. Jag hinner inte med dig så himla mycket på senaste pga tja arbete barn relationer stress livet och så vidare. Men jag tänker på dig. Så här kommer en snabb uppdatering på genusfail som jag varit med om typ senaste veckan:

1. Den här bilden av Anita Sarkeesian i en artikel om hur hon ska fixa problemet med #gamergate:

ALLA FEL! Om man vill illustrera en artikel om en person som ska framstå som stark, modig, beslutsam, auktoritär, osv, så väljer man INTE en bild där sagda person blir fotograferad i ett fågelperspektiv (dvs ser liten ut i förhållande till betraktaren) och dessutom ser ut att vara hur enkel som helst att sparka nerför trappan (dvs i en utsatt situation) och dessutom i en hemmiljö (den privata, opolitiska) vilket är precis så som kvinnor oftast porträtteras. Nej nej nej nej. Detta går emot precis allt vi vet om hur vi kontextualiserar illustrationer så de för fram samma budskap som texten.

Och eftersom jag själv just kommer från en diskussion huruvida detta är Sarkeesians eget val (vad nu det skulle ha för poäng, för det handlar nämligen alltid om fotografens makt samt redaktionella val – det var knappast enbart denna bilden som togs men det var den som valdes ut) och huruvida det ”kan tolkas som att hon är på väg upp” osv: nej. Det kan det inte tolkas som. Det är inte så konnotationer fungerar. Eller som fotografen Caroline Tibell uttryckte det i sagda FB-diskussion om detta:

 Jag har arbetat som fotograf i tio år och tänkt extremt mycket på hur män och kvinnor framställs i bilder. Kvinnor fotograferas uppifrån, leendes och mer avklädda i högre grad än män (!), män fotograferas allvarliga, ofta underifrån med armarna i kors. Det här kan du själv kontrollera genom att räkna bilder på tex aftonbladet.se eller i vilken tidning/reklam som helst. Och NEJ, det är inte personen som blir fotograferad som ansvarar för bilden, det är ju just detta som är fotografens jobb!

För övrigt kan jag säga att jag kommer på mig själv att om och om igen fotografera män och kvinnor utefter dessa tråkiga normer, där kvinnor är till lags och ofarliga och där män har pondus, och detta gör jag trots att jag upplever mig själv som medveten i frågan. Dessa symboler sitter så djupt i oss människor och det är inte så enkelt som att säga att tolkningar och symboler är individuella. Då har du missat själva poängen med vad kultur är.

Och om någon tror att det inte är medvetet utan bara en slump; varsågod och läs den här manualen från 2013 i hur man fotograferar män och kvinnor som Genusfotografen just bloggat om.

 

2. Några helt vanliga reklamer, apropå detta med hur kvinnor och män porträtteras, som jag har sett på min väg till och från jobbet (Köpenhamn-Malmö):

Reklam för lakrits

Helt vanlig reklam för lakrits säljes med lackkorsett, röda läppar, sängkammarblick och långa naglar (ohygieniskt sätt att äta godis på, if you ask me)

Helt vanlig reklam för kläder med aktiva pojkar och passiva flickor (#protip ge den rödklädda ett roligare instrument än en tamburin nästa gång så kanske hon uppvisar lite entusiasm)

Helt vanlig reklam för nya bröst.

3. Detta med pappan till några skolkamrater till Vilde som stirrade som en galning på Alve när vi kom gående för att hämta storebrorsan efter skolan, eftersom lillungen hade på sig mörkgröna kläder (pojk-kodade) men hade en knallrosa napp i munnen (flick-kodad), och efter lång betänketid sedan utbrast (utan att för den sakens skull skapa ögonkontakt med mig vid något tillfälle): ”Nåååå någon har visst fått tag i sin systers napp va?” på ett sådär väldigt skojfriskt sätt.

Varpå jag förstås direkt svarade som sanningen var att ”Nej, det är hans”. Varpå två sekunders underlig tystnad uppstod innan han krampaktigt hurtfriskt och helt utan rimlig kontext svarade ”Dejligt!” pga vad ska någon som aldrig kunnat tänka sig möjligheten att en pojke skulle kunna ha en rosa napp annars svara?

Förvirrande småbarn.

Roligt i det hela; pappans eget barn fattade inte vad han menade alls utan frågade honom vad det hade stått på nappen som fått honom att tro att det var en napp för flickor. Det kunde han inte svara på. :)

4. Det danska barnprogrammet ”Hulter til bulter med Sebastian og Louise” som sjöng en sång som förmodligen hette ”Jag hatar pojkar/flickor” och som jag missade början på pga drack morgonkaffe i godan ro tills Vilde kom och knackade mig på axeln och sa ”Mamma, den här sången är ju helt koko” och himlade med ögonen och snurrade med pekfingret mot tinningen.

De delar jag hörde gick enbart ut på att pojkar inte förstår flickor och flickor förstår inte pojkar, samt en vers där de sa fula saker till varandra baserat på kön och könat utseende/beteende tex ”Du tror du är så fin med ditt långa hår”, och så såklart refrängen där de sjunger att de rakt ut hatar det andra (binära) könet.

BRA IDÉ DÄR BARNKANALEN RAMASJANG att fullkomligt PROPPA in så många olika saker som möjligt som barn kan reta varandra med utifrån kön på i en och samma sång. Det är ju PRECIS vad danska barn behöver, MER uppdelning i ”vi och dem” baserat på könsdelar.

*suck, suck och dubbelsuck*. Om ni missat hur det annars är på den fronten i DK kan ni ju läsa mitt inlägg om introduktionskvällen på Vildes nya skola som jag skrev om HÄR.

5. Den här jäkla ”roliga” bilden som jag sett spridas upp till flera gånger AV KVINNOR på FB som ba ”Äntligen har någon fattat!”

beautiful

MEN FÖR FA-AN det absolut SISTA man vill höra, oavsett kön, när man är upprörd, är väl hur jävla VACKER man är! ”Åh jag ser att du är upprörd älskling men du är så vacker” ”OKEY DIN JÄVLA IDIOT DRA ÅT FANDERS OM DU INTE TROR ATT NÅGOT I HELA VÄRLDEN ÄR VIKTIGARE FÖR MIG ÄN OM DU TYCKER ATT JAG ÄR VACKER ELLER EJ HOW ‘BOUT FUCKING FRÅGA VAD I HELVETE DET ÄR SOM ÄR FEL ISTÄLLET OCH TYP TA MINA KÄNSLOR PÅ ALLVAR” ”….Oooookey” *drar sig tillbaka och kastar choklad på*

Rimligt beteende. Rimligt att kvinnor länkar detta och fnissar kokett åt detta. Rimligt att kvinnor själva förstärker den här idéen om att det bästa en man kan säga till en kvinna är att hon är vacker.

*pust* Jag är klar nu.

Som avslut vill jag att vi alla tar varandras händer och sjunger med i John Legends låt ”All of me”, speciellt biten där han sjunger

”How many times do I have to tell you, even when you’re crying you’re beautiful too”

Good night and fuck off.

PS. Gästblogginlägg om transsexualism och cishat coming up inom kort. DS.

pinterestpinterest

flattr this!