Eftersom detta är min något mer orimliga blogg nu för tiden kommer här ett inlägg med raljant ton och till och med CAPS. Så det så.
En sak som jag reflekterat över på senaste, eller ja, egentligen alltid men speciellt på senaste, är hur ingen någonsin ever schmever kommer på tanken att kritisera det demokratiska systemet ur ett människorättsperspektiv. Hur alla liksom bara är helt överens om att demokrati, det är tamejfan det finaste vi har. Och speciellt i kombination till det här med yttrandefriheten, och Charlie Hebdo, och satir, och rasism, och allting annat som skett den senaste tiden och som utgör den något svårdefinierade ramen för detta inlägg.
Låt mig börja i något konkret innan jag börjar sväva ut (ja, jag kommer sväva ut som fan). På Expressens kultursidor skriver Göran Rosenberg idag om hur vi kanske borde fråga oss vad olika uttryck i yttrandefrihetens namn egentligen ska vara bra för? Läs gärna hela den texten, den var oerhört bra. Ett utdrag:
Jag är fullt på det klara med att det måste finnas olika uppfattningar om vad som är bra för samhället och vad som ens menas med ett samhälle (för att inte tala om vad som menas med ett gott samhälle), men det förklarar inte varför själva frågan har fått något förlegat över sig. Som om friheten för var och en att göra sin egen grej inte längre är beroende av det samhälle i vilken den utövas. Fortfarande gäller ju att samhället vi lever i kan både förbättras och försämras och i värsta fall också förstöras, och i den mån det vi gör har något med saken att göra så borde det inte vara orimligt att i vissa lägen ställa sig just den frågan.
Det borde ju inte vara orimligt nej. Att faktiskt fråga sig varför man gör ett eller annat i yttrandefrihetens namn, vad det har för syfte, vad det får för konsekvenser för samhället, för demokratin. Eller som Kickan Wicksell uttryckte det:
Varför är yttrandefriheten bra för demokratin? På vilket sätt bör den användas för att fylla sitt syfte? Finns det situationer där människor använder yttrandefriheten på ett sätt som inte fyller sitt syfte? Om vi glömmer bort att ställa oss dessa frågor riskerar vi att glömma bort vikten av yttrandefrihet, och för att förvalta yttrandefriheten väl tror jag att det är viktigt att vi också vågar svara på frågorna och vågar diskutera hur vi tar gemensamt ansvar för vår frihet att yttra oss med sunt förnuft.
Eller för den delen som Jeff Goldblums karaktär i Jurassic Park sa:
För här är en ganska underlig sak med demokratin; den har inget inbyggt skydd mot att med demokratiska medel, som exempelvis yttrandefrihet, lyckas avskaffa sig själv. Det är faktiskt ett hot mot demokratin att inskränka yttrandefriheten, sägs det upprört, men till saken hör ju att om vad som helst tillåts sägas och göras systematiskt så kan DET lika gärna vara ett (i mina ögon mer reellt hot) mot sagda demokratiska system. Det, samt det faktum att demokrati vid vilken tidpunkt som helst kan övergå i The Tyranny of the Majority är eventuellt mina största invändningar mot demokrati överhuvudtaget. Men DET får man tamejtusan inte säga i det här jäkla landet!
Det är lite som att ju mer vi snackar om yttrandefriheten, ju mer slår vi fast att demokratin är cirka det enda vettiga sättet att organisera ett samhälle på, och därmed basta. Så fort någon ropar att man inte får röra yttrandefriheten pga ”hot mot demokratin” är jag typ såhär: ”Jaha? Och? Om demokratin inte kan tåla inskränkningar på yttrandefriheten med exempelvis motivering hämtad från ohIdon’tknow, de mänskliga rättigheterna eller allmän medmänsklig hållning eller så, så kanske KANSKE det kan vara så att demokratin så som den definieras idag inte är the allmighty shit of the world”.
Jag utgår nu ifrån att en icke oansenlig procent av er hunnit tänka ”VAFAN MENAR HON VILL HON HA DIKTATUR ELLER” (nej såklart inte, era tokstollar) alternativt något om att det är otroligt privilegierat av mig att sitta i ett demokratiskt samhälle och inte bara vara djupt och evigt tacksam över det för tänk på alla i världen som lever under odemokratiska förhållanden.
JA JA, det är givetvis privvat som fan, men det var väl nånstans så att vi ändå var överens om att man inte hela tiden kan peka någon annanstans i världen och säga ”BRYR DU DIG INTE OM HUR DE HAR DET DÄR ELLER?”.
Jo, det var vi visst överens om tror jag.
Tillbaka till yttrandefriheten och demokratin. För det första; det finns redan inskränkningar i yttrandefriheten inskriven i lagen, tex ”hets mot folkgrupp” och ”förtal” och säkert en drös till som jag inte kommer ihåg på rak arm. I Danmark är det rakt av förbjudet enligt lag med ”rasism”, men hur väl den lagen tillämpas kan jag inte svara på, det enda fall jag hört om där någon åkt dit på det var någon nazist som skrek n-ordet efter en afrikansk president som var här på besök. Vet iof inte om det hade kunnat fällas för något som helst i Sverige? Anyhow.
För det andra; Om vi via representativ demokrati får framröstat en majoritetsregering som faktiskt är EMOT det demokratiska systemet, vad händer då? En som kanske därefter avskaffar yttrandefriheten på riktigt, utan tanke på utsatta grupper? Vem säkrar minoriteternas villkor i ett samhälle där de som är i majoritet och således ofta normen är de som sitter på den faktiska demokratiska makten? Vad händer om människor som har en helt annan definition om vilka som är ”medborgare” och således får tillgång till påverkan av det demokratiska systemet kommer till makten?
För övrigt; hur vi definierar demokrati har ju skiftat synnerligen mycket under åren. I demokratins vagga var det ju bara män som ägde kapital av olika slag som fick rösta. Fett bra demokrati där. Och som vi alla vet är det ju inte ens hundra år sedan som kvinnor samt män som inte gjort värnplikt fick rösträtt. Demokratin är villkorad, även idag. Varför får inte barn rösta? Eller varför har inte föräldrar till omyndiga barn fler röstkort så de kan rösta å sina barns vägnar, för ett samhälle de vill skänka sina barn i framtiden? För att det vore oerhört underligt, förstås, men låt oss tänka fritt ett ögonblick. Varför går gränsen för att få vara med i det demokratiska systemet vid myndiga statsmedborgare? Varför inte vid folkbokföring i landet? Eller vistelse i landet?
Varför inte tänka över andra system? Kanske tänka utanför den där lådan, tänka i termer av sociokrati kanske, eller något helt nytt? Ett styre som visserligen fortfarande kan vara demokratiskt på så vis att människor i landet får rösta om olika saker, men där tillgången till makt faktiskt begränsas av om den politik man vill föra bryter mot vad vi kallar grundläggande mänskliga rättigheter för ALLA? Humanismokrati? Nånting där det inte är majoriteten som bestämmer utan istället ett system där alla människors behov och perspektiv faktiskt på riktigt har lika höga röster? Jag bara brainstormar här.
Vad är min poäng ens? Säkert detta:
Det var då ett förbannat vurmande för demokratin nu plötsligt, som om den stod och föll med allas rätt att alltid få säga och uttrycka vilka saker som helst i yttrandefrihetens namn, oavsett om det kan anses gynnande för demokratin eller ej. Och speciellt rätten att få vara satiriskt rasistisk så länge det som sätts som motpol är typ terrorism. SOM OM DE TVÅ VAR MOTPOLER.
Och bara för att bevisa att jag på intet vis är emot satir har jag papercraftat ihop en jävla satirbild på ämnet:
Om alla nu ÄLSKAR demokrati så mycket, varför inte stå upp för demokratins faktiska förutsättningar för att faktiskt fortsätta existera, och stå upp för människors lika värde, istället för att ropa högt och lågt om yttrandefrihetens okränkbara värde?
That’s right, I said it.
P.S. Visste ni att Yttrandefrihetsgrundlagen inte tillkom i Sverige innan 1992? HUR KUNDE VI ENS HA DEMOKRATI INNAN DESS???. D.S.
Läs också:
-
Dennis Nørmark, vad är det du säger om Sverige egentligen?
-
Prekariatet igen och igen
-
Sex timmars arbetsdag + Medborgarlön = vinnande koncept?
-
Det här inlägget tangerar tankar om demokrati som Marx långt innan demokrati blev allmänt i Europa formulerade. Han menade då att man måste skilja på en stats karaktär och dess statsskick.
En demokratisk stat kan vara extremt hemsk. En diktatur kan vara extremt bra. Statsskicket i sig är nämligen mindre viktigt jämfört med vad det innehåller.
För att koppla till ditt inlägg menar jag precis som du att prat om demokrati blir irrelevant ifall det inte pratas om vad som ingår i demokrati.
Till sist, en vän till mig uttryckte i en diskussion om ett liknande ämne följande; ”En demokrati som kan avskaffa sig själv är ingen demokrati”.
Jag tycker det är en rimlig position.
Aj lav jo.
Jag har också funderat mycket kring det här med yttrandefriheten på sista tiden, framför allt i relation till satir/humor. Visst ska man ha rätten att uttrycka sin åsikt utan att utsättas för hot eller riskera att åka i fängelse, men bara för att man får, är det verkligen rätt? Bara för att man har en juridisk rätt att göra något är det inte samma sak som att det är moraliskt rätt att göra det.
Resonemanget du för här är verkligen otroligt likt det många av mina ultralibertarianska vänner för.
Och jag håller med.
Demokratin som den ser ut idag har flera brister. Så stora att de hela tiden riskerar stjälpa den.
Problemet är att jag inte ser någon enkel och samtidigt bra väg ut. Du släpper rimlighetsgarden här och raljerar en del för de enkla vägarna ut. Problemet är nämligen att de enkla vägarna bygger på att någon bestämmer, utan möjlighet att ändra på det genom demokratiska processer, att si eller så får ingen göra.
Men det får konsekvenser! Stora konsekvenser. Om någon enskild eller i grupp står över demokratin (att folket väljer alltså), har vi inte längre en demokrati (enligt min och, tror jag, många andras, definition).
De som är svaga och förtryckta idag, kan vara starka och förtryckande imorgon. Och tvärt om. Det är oändligt komplext att ens konkret veta vilka som är förtryckta och inte idag. Än mer få reda på vem som kommer vara det imorgon.
Genom att kunna säga vad vi vill utan risk för reprimander från samhället, bygger vi en styrka i att människor vågar säga och rösta som de faktiskt tycker.
Kanske är människor överlag onda och/eller så egoistiska att det här inte fungerar? Kanske. Jag tror inte det.
Jag tror att människor som garanterat har tak över huvudet och mat på bordet till sig och sina barn oavsett vad som händer, mot enda motkrav att de hjälper andra till detsamma, om de kan, har väldigt svårt att vara onda. Generellt.
Jag tror också att ingen människa, enskild eller i grupp, är intelligent och rationell nog att bestämma något större över hur andra människor får eller inte får göra. Jag tror att makt korrumperar. Framförallt makt över andra människor. Och denna makt är en förutsättning för de regleringar jag känner ligger nära till hands till din raljering.
Det känns fördjävligt att försvara människor som vill andra ont. Men jag tror det är det enda vettiga. :/
Du ser demokrati precis på det viset Jag (och kanske författaren) kritiserade innan; att formen är viktigare än innehållet. Det är en stagnerande politisk syn när folks rätt till rättigheter är viktigare än vilka rättigheter vi har.
När formen blir viktigare än innehållet förlorar vi meningen med politiken. Demokrati är spännande begrepp och när det uppstod ansågs det vara sämsta möjliga formen av statskick; rent pöbelvälde!
Ifall den som enväldigt bestämmer tar bättre beslut än om alla människor hade fått delta är det att föredra. Nu är det ett extremt sällsynt fall men värt att fundera på.
Demokrati som system är inte mindre förtrycksbenäget än andra. Eller mindre våldsamt. Eller mindre orättvist. (paradoxalt nog har en enskild medborgare oändligt mycket större chans till påverkan i ett envälde än i en demokrati.)
Demokrati har koloniserat och förtryckt stora delar av världen, demokrati har släppt atombomber på folk, demokrati har tvångssteriliserat, förbjudit, mördat, skövlat, bränt osv. De demokratiska staterna är de största hoten mot världsfreden idag mm.
Det finns egentligen inget eftersträvansvärt i demokrati helt enkelt. Om vi inte pratar innehållet. Och det är någonting dagens mitt-höger inte vill göra.
största hotet mot demokratin idag kommer från mitt-högerfolket som står för frihandel, öppna marknader, post-kolonialism osv. Så länge såna tillåts verka kan vi aldrig säga vi har en demokrati värd sitt namn.
[…] OneWay-Communication: Yttrandefriheten och demokratiälskarna Göran Rosenberg: Bra för vad? Kickan Wicksell: Yttrandefriheten har inget […]
Jag är helt med dig och Kickan i det här. Yttrandefrihet är ett verktyg, som redan har en del inskränkningar. Vi kan idag inte säga vad som helst, och vi kan framförallt inte räkna med att inte bli emotsagda. Viktigare att diskutera är hur vi säkerställer att verktyget inte används för att tysta förtryckta grupper!
Människans naturliga tillstånd är nåt slags halvdemokrati, där de som är mest sugna på olika sorters makt med jättemarginaler har mest att säga till om, och resten (”folket”) har en del att säga till om via officiella eller inofficiella ombud, men inte så värst mycket. Så är det idag, så var det innan den parlamentariska demokratin infördes. Visst har proportionerna förskjutits lite grann i och med rösträtten, men det är fortfarande halvdemokrati. Att tro att alla medborgares vilja räknas ens inom interkontinental missilhåll lika mycket vid lagstiftning och rikets övriga styre är bara naivt.
Rent allmänt tycker jag man ska följa principen att man ska ha lika mycket, och matchande, skyldigheter som rättigheter. Vill man ha en yttrandefrihet får man se till att sköta den med varsamhet, respekt och ansvar. Kan tycka att det är lite märkligt att något som för så många är så extremt centralt i deras hjärtan och mening med livet som religionen är, räknas som typ ingenting, som att det är helt ok att trampa på vad som helst. Väldigt många som inte har en stark religiös tro verkar rätt oförmögna att förstå vad en sådan betyder för den som har den. Mer vett och etikett i yttrandefriheten skulle inte sitta fel.
Misstänker att den parlamentariska demokratin som historiskt experiment inte har så extremt länge kvar att leva, på sin höjd ett par hundra år. Sen får vi arvtalmansdöme eller nåt. (Kungar valdes en gång i tiden, om någon glömt det.)
Men så länge vi har parlamentarismen har jag några förslag det vore kul att pröva:
– Proportionell rösträtt som kompenserar för hur lite samhällsinflytande man har i praktiken. Typ lågutbildade arbetslösas röster räknas fyra gånger så mycket som ledarskribenters och professorers.
– Möjlighet att lägga sin röst MOT ett parti i stället för för. Ganska många har lättare att hitta ett parti man ogillar än ett man gillar.
– Möjlighet att dela upp sin röst, t.ex. 10% S, 60% MP och 30% KD. Utifrån vilken riksdagssammansättning man helst såg.
Angående vad demokrati är: Sett över tid står folkviljans inflytande i direkt proportion till hur mycket folk faktiskt vill någonting, och hur mycket de anstränger sig för att få eller behålla det. Oavsett statsskick.