Detta är en översättning av en artikel vid namn ”Jeg har bevist, at under de nuværende omstændigheder kan kapitalismen simpelthen ikke fungere”, återfunnen i danska ”Information”, som i sin tur är en översättning av originalartikeln ”Occupy was right: capitalism has failed the world”, som publicerades på engelska i ”The Guardian” den 13 april 2014. Jag har valt att översätta främst från den danska då den är något förkortad, men hämtar även vissa delar från originalet när jag tycker de saknas. Vill ni läsa helheten på engelska (eller för den delen danska) finner ni dessa texter i länkarna ovan. Diverse omformuleringar är på mitt ansvar. Mina egna reflektioner över texten återfinns längst ner.
_________________________________________________________
Ecole d’économie de Paris liknar vilket franskt universitet som helst; grått, tråkigt och slitet. Det är här jag möter Thomas Piketty, en blygsam ung fransman i början av de 40, som spenderat det mesta av sin karriär i arkiv och med att samla in data, men som är på väg att bli den viktigaste tänkaren i sin generation.
Som Yale-professorn Jacob Hacker beskrev honom: en fritänkare och demokrat som är intet mindre än ”2000-talets Alexis de Tocqueville”, medan Brank Milanovic, tidigare ledande ekonom hos Världsbanken, har kallat hans senaste verk ”ett definierande ögonblick i ekonomiskt tänkande”, och den amerikanska nobelpristagaren Paul Krugman har beskrivit boken som ”episk”. Och Pikettys inflytande sträcker sig långt utanför det avskärmade microsamhället av akademiska ekonomer. Boken sägs vara en favorit i Milibands (ev. Ed Miliband, reds. anm) innerkrets – en plats där man traditionellt inte kunde bry sig mindre om franska ekonomiprofessorer.
Det är verket med titeln Capital in the Twenty-First Century som gett honom detta omtal. 700 sidor lång, fylld med fotnoter, grafer och matematiska formulär, framstår den först som både skrämmande och ohanterlig. Men boken har under de senaste månaderna ändå skapat en intensiv debatt om kapitalismens dynamik, och inte minst om den till synes obegränsade succén för den pyttelilla elit som kontrollerar mer och mer av världens rikedomar.
På bloggar och hemsidor över hela USA har boken väckt frågor om makt och pengar och inspirerat till ifrågasättanden av själva kärnan i den amerikanska drömmen: att kapitalismen förbättrar livskvaliteten för alla. Så ligger det helt enkelt inte till, säger Piketty, och motbevisar på ett tydligt och noggrant sätt allt vad kapitalister tror på gällande etiken i att tjäna pengar.
En skribent på Economist skrev i senaste numret att Piketty var på väg att ”omskriva 200 år av ekonomiskt tänkande i ojämlikhet”. Kortfattat har argumenten hittills intagit en av två huvudpositioner: Den första är en tradition som startade med Karl Marx, som menade att kapitalismen skulle förgöra sig själv i sin ändlösa jakt på profit. På motsatta änden av spektrat finner vi Simon Kuznets, som vann ett nobelpris 1971 och vars tes var att ekonomisk ojämlikhet blir mindre allt eftersom ekonomier utvecklas och blir sofistikerade.
Enligt Piketty har bägge förklaringsmodellerna fel, när man jämför dem mot den data han har insamlat. Med utgångspunkt i data från två århundraden påvisar Piketty att det inte finns någon som helst anledning att tro att kapitalism någonsin kan lösa problemet med ojämlikhet, vilken han menar bara blir större. Från den ekonomiska kollapsen 2008 till Occupy-rörelsen 2011 har detta varit en intuitiv känsla hos vanligt folk. Det i särklass viktigaste med Pikettys bok är att den vetenskapligt bevisar att denna intuition är korrekt. Det är därför denna akademiska bok har blivit uppmärksammad av allmänheten: den säger det som folk redan känner och tänker.
”Jag har medvetet riktat boken mot den vanliga läsaren,” säger Piketty. ”Även om det givetvis är en bok som även kan läsas av specialister ville jag att informationen skulle vara tillgänglig för alla som ville läsa den.”
Och Capital in the Twenty-First Century är förvånansvärt lättläst. Den är full av anekdoter och litterära referenser som driver berättelsen framåt. Men enkla människor liksom mig själv kan ändå behöva lite hjälp, så jag ställde den mest uppenbara frågan: vad är den grundläggande idéen bakom boken?
”Det började med en enkel forskningsproblematik. För några år sedan började jag undra var den hårda datan som backar upp alla teorier om ekonomisk ojämlikhet fanns någonstans, från Marx och David Ricardo till mer nutida tänkare. Jag började med Storbritannien och USA och upptäckte att det nästan inte fanns någon alls. Sedan upptäckte jag att den data som faktiskt fanns motsade nästan alla ekonomiska teorier, inklusive Marx och Ricardo. Därefter började jag se till andra länders data och upptäckte ett mönster: att kapitalet, och pengarna som produceras, ackumulerar snabbare än tillväxten i kapitalistiska samhällen. Och detta mönster, som vi senast såg på 1800-talet, har blivit ännu tydligare sedan 80-talets våg av avregleringar i rika länder.”
Så Pikettys tes, understödd av hans omfattande forskning, är att ekonomisk ojämlikhet på 2000-talet har stigit och accelererar i en farlig takt. Detta betyder en ändring i sättet vi tidigare sett på historien. För enligt Piketty var det enbart de olika kriserna – först och främst två världskrig – som hindrade en ständig ökning av välstånd, och därigenom temporärt och artificiellt jämnade ut ökande ojämlikheter. I motsats till hur vi brukar se på det förra århundradet, som en tid då ojämlikheter utplånades, var den i verkligheten konstant växande.
På 2000-talet är detta inte begränsat till så kallat rika länder – US, UK och västra Europa – men även i Ryssland, Kina och andra länder som nu utvecklar sina ekonomier. Faran är att om denna process inte stoppas, kommer fattigdomen öka i samma grad och så, menar Piketty, kan 2000-talet mycket väl bli ett århundrade av ännu större ojämlikhet, och därför också ännu mer socialt kaos, än 1800-talet.
Piketty förklarar att inkomst är ett flöde – det är rörligt och kan växa och förändras i förhållande till output. Kapital är ett lager – välståndet kommer från vad som har blivit samlat ”i alla föregående år tillsammans”. Det är lite som skillnaden mellan en övertrassering och en inteckning, och om du aldrig äger ditt eget hus kommer du aldrig ha något lager och du kommer alltid vara fattig. Med andra ord säger Piketty att de som har kapital och tillgångar som genererar rikedom, alltid kommer vara rikare än den entreprenör som arbetar hårt för att skapa ett kapital. Den kapitalistiska modellen tenderar att koncentrera mer och mer välstånd i händerna på färre och färre människor.
Men visste vi inte redan detta? Och sjöng inte The Clash och andra om detta redan på 70-talet?
”Nej, vi visste faktiskt inte, även om vi kanske gissade det,” säger Piketty. ”För det första är detta första gången vi har samlat ihop den data som visar att det faktiskt är så. För det andra, även om jag inte är politiker, är det uppenbart att den här rörelsen, som blir större och större, kommer få politiska konsekvenser. Vi kommer alla bli fattigare på alla sätt i framtiden, och det skapar kris. Jag har bevisat att under de nuvarande omständigheterna kan kapitalism helt enkelt inte fungera.”
Pikettys data kommer primärt från den anglosaxiska världen. Men han är helt igenom fransk, vilket verkets mängd av franska referenser aldrig låter läsaren glömma. Han växte upp i ett arbetarklassområde i Clichy som barn av två militanta medlemmar av Lutte Ouvriere (Arbetarnas Kamp) – ett trotskistiskt parti som fortfarande har ett betydligt antal medlemmar i Frankrike. Liksom för många andra i deras generation blev euforin i maj 1968 efterföljt av besvikelse. Hans föräldrar tog konsekvenserna, hoppade av och började föda upp getter i Aude. Den unga Piketty arbetade hårt i skolan och fick en Ph.D. från London School of Economics vid den unga åldern av 22 år, och därefter åkte han vidare till Massachusetts Institute of Technology, där han blev känd som ett underbarn.
Hans eget politiska intresse väcktes vid Berlinmurens fall 1989. Han reste igenom hela det tidigare Östeuropa och fascinerades av kommunismens ruiner. Det var dem som förde honom till ekonomin. Och Gulfkriget.
”Jag kunde se hur politiker tog många dåliga beslut, helt enkelt för att de inte förstod ekonomi. Men jag har ingen politisk agenda. Det är inte mitt uppdrag. Men jag skulle bli glad om politiker läste min bok och drog sina egna slutsatser.” säger Piketty, som dock inte är mindre politiskt engagerad än att han 2007 arbetade som rådgivare för den franska socialistiska kandidaten Ségolène Royal.
Men spela roll. Vad har vi lärt oss? Kapitalismen är dålig. Hurra! Vad är svaret? Socialism?
”Det är inte så enkelt,” säger han. ”Jag skulle argumentera för en progressiv skatt, en global skatt, baserad på beskattning av privat egendom. Det är den enda civiliserade lösningen. Den enda lösningen som inte är barbarisk.”
Det låter förnuftigt, närmast snusförnuftigt. Men inte ett enda parti i Europa eller USA, varken till höger eller vänster, vågar gå till val på ett så ideologiskt grundlag.
”Det är sant,” säger Piketty. ”Självklart är det sant. Men vad jag och mina kollegor visar i den här boken är också sant, nämligen att det nuvarande systemet inte kan överleva speciellt mycket längre. Och det är inte absolut en apokalyptisk förutsägelse. Jag har ställt diagnoser kring tidigare och framtida situationer, och jag övertygad om att det finns lösningar. Men innan vi når dit måste vi förstå situationen. När jag började samla in data blev jag uppriktigt överraskad över vad jag fann. Att ojämlikheten växer så snabbt, att kapitalismen inte löser problemen över tid. Många andra ekonomer börjar i den andra änden, att undersöka roten till fattigdom. Men jag vill veta hur rikedom, ja, super-rikedom, skapar ojämlikhet,” säger han.
”Man måste fråga sig vad det här kommer betyda för vanliga människor, för dem som inte är rika och aldrig kommer bli det. Jag tror att vi kommer se en erosion av kollektivets ekonomiska välstånd, alltså en nedbrytning av välfärdsstaterna. Du kan ju bara se på när Obama-regeringen försökte utplåna ojämlikhet genom sjukförsäkringarna, och hur närmast omöjligt det var att genomföra, för att förstå hur viktigt det är.” säger Piketty.
”Det finns en djup tro hos kapitalisterna kring att kapital kommer rädda världen, men det har visat sig att det helt enkelt inte är så. Inte på grund av det Marx sa om de interna motsättningarna inom kapitalismen, men helt enkelt på grund av att kapital är ett mål i sig självt och inget mer.”
En av de mest genomträngande teser som Piketty levererar i boken är den om ökningen av chefer, eller ”super-chefer”, som inte själva producerar rikedomar men som får sin lön från dem. Detta, menar han, är en effektiv form av stöld – men det är inte det värsta brott super-cheferna begår. Det skadligaste är sättet som de positionerar sig själva som i en tävlan gentemot de miljardärer vars rikedomar, som accelererar bortom ekonomin, alltid kommer vara utanför räckvidd. Detta skapar en permanent ta-fatt-lek, vars offer är ”förlorarna”, det vill säga vanligt folk som inte drivs av en lust till sådan status eller sådana rikedomar men som ändå föraktas av av chefer, VD’s och andra ”Wolves of Wall Street”. I den här delen av boken river Piketty effektivt ner en av 2000-talets största lögner – att super-chefer förtjänar sina pengar, eftersom de har speciella egenskaper som tillhör en närmast övermänsklig elit.
”En av de stora splittrande krafterna i spel idag,” säger han, ”är vad jag kallar meritokratisk extremism. Det är konflikten mellan miljardärer, vars inkomst kommer av egendom och tillgångar, och super-chefer, vars inkomst kommer av andras produktion. Ingen av dessa kategorier skapar eller producerar något annat än sin egen rikedom, vilket egentligen är en rikedom som brutit sig loss från den verkliga marknaden som avgör hur vanligt folk lever. Och ännu värre är att de tävlar mot varandra för att öka sin rikedom, och det värsta scenariot är när super-chefer, vars inkomst primärt är baserad på girighet, fortsätter att öka sina löner oavsett hur marknaden ser ut. Det var det som hände med bankerna 2008, exempelvis.”
När fattigdom ökar globalt kommer alla bli tvungna att lyssna på Piketty med stor uppmärksamhet. Men även om hans diagnos är korrekt och tilltalande är det svårt, närmast omöjligt, att tänka sig att den lösning han föreslår – skatter och fler skatter på privat egendom – någonsin kommer implementeras i en värld, från Beijing till Moskva till Washington, där pengar, och de som har fler pengar än alla andra, fortfarande är de som bestämmer.
_________________________________________________________
Lite egna reflektioner här. Jag har inte läst boken, såklart, har inte ens hört om den innan idag, men min generella känsla är att personen som utförde intervjun och skrev originalartikeln inte riktigt hade de relevanta förkunskaperna om ekonomisk ojämlikhet och tidigare tänkares verk kring kapitalismens konsekvenser, för hade hen haft det torde hen inte skrivit en text som lämnar så mycket oförklarat. Det känns som att huvudpoängerna lämnas därhän, eventuellt för att artikelskrivaren inte kunnat lokalisera dem i intervjun.
Men om jag försöker abstrahera från detta får jag ut följande av Pikettys resonemang: Kapitalismen kommer inte upphöra av sig själv på grund av att marknaden kollapsar (även om den väl på sätt och vis redan gjort det i och med finanskrisen, men se, vi har bara ännu mer nyliberalistiska kapitalistiska tankegångar on the uprise, politiskt sett). Dock är jag inte säker på om Piketty förespråkar en folkets revolution eller en inomparlamentarisk politisk svängning gentemot en omfördelning av kapitalet. Det är kanske inte heller så viktigt.
Klart är ändock att Piketty menar att det kapitalistiska systemet, där de som redan har kapital blir rikare och rikare på andras produktionsarbete, är oetiskt, för att uttrycka det milt. Jag personligen har väldigt svårt att förstå att kapitalister inte bara är giriga utan faktiskt någonstans inbillar sig att kapitalism är av godo, men jag har å andra sidan hört Nestlés högsta chef sitta och säga att han menar att det bästa för världen är om vatten som naturresurs privatiseras, och jag antar att man inte kan säga en sådan sak helt öppet om man inte faktiskt tror att det är sant.
Att Piketty lyfter och kritiserar den idé om att vissa människor ”förtjänar” att bli snuskigt rika (på bekostnad av andra, tro inget annat) är enligt mig en väldigt bra (och iallafall för mig på intet vis ny) tankegång – det borde vi kanske prata mer om. ”Egendom är stöld” är ett annat gammal uttryck som faller mig i åtanke och som verkar korrelera väl med Pikettys tal om att beskatta privat egendom högre.
Men jag är lite besviken över att han inte lyfter basinkomst som ett alternativ. För han talar ändå om ”de vanliga människorna”, de som producerar så att ägare och chefer kan plocka ut mer vinst, och deras ointresse av att ingå i ett ekonomiskt spel där redan rika människor vill bli ännu rikare. Skatt är fint och bra, men att bara fokusera på att vilja stoppa sjukligt rika människor från att bli ännu sjukare, förlåt rikare, löser inte ”roten till fattigdom” som ändå på något vis avfärdas i texten ovan. Och roten till fattigdom, och anledningen till att ”super-chefer” kan sko sig så gruvligt på arbetarnas bekostnad, är brist på pengar, brist på trygghet, en brist på fuck-off-kapital som i händerna på arbetarna och prekariatet kan vara med att stoppa den överambitiösa kapitalismens tendens att utnyttja maximalt för maximal vinst.
Stoppa kapitalismen som ett sätt att utrota ojämlikhet, visst. Men kanske hellre stoppa ojämlikhet som ett sätt att krossa kapitalismen.
