Den här texten är oerhört bra och viktig. Jag tänker således översätta den till svenska här då jag misstänker att den annars förbises av många som inte kan/orkar läsa så långt på engelska. För er som inte har några problem med engelska men kanske däremot med eventuellt taffliga översättningar från enskilda bloggare hittar ni den engelska versionen HÄR (och original på Dutch HÄR). Det är långt, men det är oerhört intressant, så avsätt 10, 15, 20 minuter (vad du nu behöver) och läs det. (<– min helt opartiska rekommendation, naturligtvis).
Varför vi borde ge villkorslösa pengar till alla
London, maj 2009. Ett småskaligt experiment involverande tretton hemlösa män tar sin början. De är gatuveteraner. Några av dem har sovit på de kalla stenplattorna på The Square Mile, världens finansiella centrum, i över fyrtio år. Deras närvaro är långt ifrån billig. Polis, juridiska tjänster, hälso- och sjukvård: dessa tretton har kostat skattebetalarna hundratusentals pund. Varje år.
Den våren tar en lokal välgörenshetsorganisation ett radikalt beslut. Gatuveteranerna ska bli omfattade av ett innovativt socialt experiment. Inga fler matkuponger, soppköksmiddagar och sporadiska övernattningsmöjligheter. Männen kommer få en drastisk utbetalning, finansierad av skattebetalarna. De kommer få 3,000 pund var, kontant, utan krav på motprestation. Männen är helt fria att själva bestämma vad de ska spendera pengarna på; rådgivning är frivilligt. Inga krav, inga svåra frågor. Den enda fråga de måste svara på är:
Vad tror du är bra för dig?
Trädgårdsarbete
‘Jag hade inte särskilt stora förväntningar,’ minns en biståndsarbetare.
Men önskemålen från de hemlösa männen visade sig vara ödmjuka. En telefon, ett pass, en ordbok – varje deltagare hade sina egna idéer om vad som vore bäst för honom. Ingen av männen slösade sina pengar på alkohol, droger eller spel. Tvärtom, de flesta av dem var väldigt sparsamma med pengarna de hade fått. I genomsnitt spenderades bara 800 pund det första året.
Simons liv vändes upp- och ner av pengarna. Efter att ha varit beroende av heroin i tjugo år lyckades han bli ren och gick kurser i trädgårdsarbete. ‘För första gången i mitt liv klickade allting, det känns som att jag kan göra något,’ säger han. ‘Jag funderar på att återvända hem. Jag har två barn.’
Ett år efter experimentets början hade elva av tretton tak över huvudet. De fick boenden, gick utbildningar, lärde sig laga mat, fick behandling mot drogmissbruk, besökte sina familjer och gjorde upp framtidsplaner. ‘Jag älskade det kalla vädret,’ minns en av dem. ‘Nu hatar jag det’. Efter decennium av myndigheters fruktlösa knuffande, dragande, böter och förföljelse, flyttade slutligen elva ökända lösdrivare från gatorna.
Kostnad? 50,000 pund per år, inklusive löner åt biståndsarbetarna. Förutom att ge elva individer en ny möjlighet i livet, hade projektet sparat pengar med en faktor på minst 7. Till och med The Economist konkluderade:
‘Det mest effektiva sättet att spendera pengar på de hemlösa kan vara att helt enkelt ge dem till dem.’
Jultomten finns
Vi tenderar att anta att fattiga inte är kapabla att hantera pengar. Om de hade några, resonerar folk, skulle de förmodligen spendera dem på skräpmat och billig öl, inte på frukt och utbildning. Den här sortens resonemang föder den uppsjö av sociala program, administrativa djungler, arméer av programkoordinatorer och och legioner av övervakande personal som utgör den moderna välfärdsstaten. Sedan krisens början har antalet initiativ som bekämpar bedrägeri gällande förmåner och bidrag ökat kraftigt.
Folk måste ‘arbeta för sina pengar’, tänker vi. De senaste årtiondena har social välfärd svängt mer och mer mot en arbetsmarknad som inte skapar tillräckligt många jobb. Att ersätta ”välfärd” med ”arbetsfärd” är en internationell trend, med obligatoriska jobbansökningar, återintegrerande åtgärder och obligatoriskt deltagande i frivilligt arbete. Det underliggande budskapet: Villkorslösa pengar gör folk lata.
Fast det gör det inte.
Bernard Omandi arbetade i många år i ett stenbrott, någonstans i västra Kenya. Bernard tjänade $2 om dagen, tills han en morgon fick ett märkligt textmeddelande. ‘När jag såg meddelandet hoppade jag rakt upp’, minns han senare. Och av en god anledning: $500 hade just blivit insatt på hans konto. För Bernard motsvarade summan nästan en årsinkomst.
Några månader senare vandrade en reporter från New York Times runt i hans by. Det var som att alla hade vunnit på lotteri – men ingen slösade bort pengarna. Folk reparerade sina hus och startade små verksamheter. Bernard tjänade mellan $6 och $9 om dagen genom att köra runt på sin nya Bajai Boxer, en motorcykel som han använde för att erbjuda transport för lokalbefolkningen. ‘Det här sätter valet i händerna på de fattiga och inte hos mig,’ säger Michael Faye, medgrundare till den koordinerande organisationen GiveDirectly. ‘Sanningen är att jag inte tror att jag vet speciellt mycket om vad de fattiga behöver.’ När Google fick titta på hans insamlade data beslutade företaget omedelbart att donera $2.5 miljoner.
Bernard och de andra i hans by var inte de enda som hade sådan tur. 2008 gav den Ugandiska regeringen ungefär $400 till nästan 12,000 ungdomar i åldrarna 16 till 35. Bara pengar – inga frågor. Och gissa vad? Resultaten var häpnadsväckande. Bara fyra år senare hade ungdomarnas investeringar i utbildning och entreprenad ökat deras inkomster med nästan 50%. Deras chanser att bli anställda hade ökat med 60%.
Ett annat program i Uganda gav $150 till 1,800 fattiga kvinnor i den norra delen av landet. Också här gick inkomsterna märkbart upp. Kvinnorna som dessutom fick stöd av en biståndsarbetare klarade sig lite bättre, men senare beräkningar visade att programmet hade varit ännu mer effektivt om biståndsarbetarnas lön helt enkelt hade blivit fördelat till de fattiga kvinnorna direkt.
Studier från hela världen kommer fram till exakt samma poäng: villkorslösa pengar hjälper. Det finns bevisade korrelationer mellan villkorslösa utbetalningar och minskad kriminalitet, minskad ojämlikhet, mindre undernäring, mindre spädbarnsdöd och tonårsgraviditeter, mindre skolk, bättre skolresultat, högre ekonomisk tillväxt och högre grad av frigörelse. ‘Den största anledningen till att människor är fattiga är att de inte har tillräckligt med pengar,’ som ekonomen Charles Kenny, på Center for Global Development, torrt anmärkte förra juni. ‘Det borde inte komma som en överraskning att detta att ge fattiga pengar är ett utmärkt sätt att minska det problemet.’
2010 kom boken Just Give Money to the Poor där forskare från Organization for Economic Cooperation and Development (OECD) ger ett antal exempel på projekt där pengar delats ut framgångsrikt. I Namibia minskade undernäring med 25%, kriminalitet med 42% och skolk med nästan 40%. I Malawi steg andelen flickor och kvinnor inskrivna i skolan med 40%. Från Brasilien till Indien och från Mexiko till Sydafrika har program för villkorslösa utbetalningar blomstrat under de senaste årtiondena. Och även om Millenium Development Goals inte ens nämnde programmen är det nu över 110 miljoner familjer i minst 45 länder som gynnas av dem.
OECD-forskarna summerar programmens fördelar: (1) hushåll använder pengarna på gynnsamma sätt, (2) fattigdom minskar, (3) långtidseffekter på inkomst, hälsa, och skatteintäkter är anmärkningsvärda, (4) det finns inga negativa effekter på arbetsmarknaden – mottagarna av pengarna arbetar inte mindre, och (5) programmen sparar pengar. Varför ska vi skicka välbetalda utlänningar i stadsjeepar när vi bara kan ge ut pengar? Detta skulle även minska risken att korrupta tjänstemän tar sin del av kakan. Villkorslösa pengar stimulerar hela ekonomin; konsumtionen går upp, vilket resulterar i mer jobb och högre inkomster.
‘Fattigdom handlar i grund och botten om brist på pengar. Det handlar inte om dumhet,’ påpekar författaren Joseph Hanlon. ‘Du kan inte ta dig i kragen om du inte ens äger någon krage.’
En gammal idé
Idéen har propagerats för av några av historiens största tänkare. Thomas More drömde om det i sin berömda Utopia (1516). Oräkneliga ekonomer och filosofer, många av dem Nobelpristagare, har fortsatt på det spåret. Förespråkare kan inte hänvisas till den ena eller andra sidan av det politiska spektrat; det tilltalar både höger- och vänstertänkare. Till och med grundarna av nyliberalismen, Friedrich Hayek och Milton Friedman, stöttade idéen. Artikel 25 i den allmänna deklarationen av mänskliga rättigheter (1948) refererar till den direkt.
Basinkomsten.
Och inte bara under några få år, i utvecklingsländer, eller enbart för de fattiga – men villkorslösa pengar som en basal mänsklig rättighet för alla. Filosofen Philippe van Parijs kallade det ‘den kapitalistiska vägen till kommunism’. En månatlig utbetalning, tillräcklig för att leva på, utan någon yttre kontroll av hur du spenderar dem eller ens om du förtjänar dem. Ingen djungel av extra avgifter, förmåner, rabatter – vilka allihop kostar mängder att implementera. Som mest med extra tillägg för de gamla, arbetslösa och de med funktionshinder.
Basinkomsten – en idé vars tid är kommen.
Mincome, Kanada
På en vind i Winnipeg, Kanada, står 1,800 lådor och samlar damm. Lådorna är fyllda med data – tabeller, rapporter, diagram, transkriptioner – från ett av de mest fascinerande sociala experimenten i efterkrigstidens historia: Mincome.
Evelyn Forget, professor vid Universitetet i Manitoba, hörde om experimentet 2004. I fyra år ansökte hon hos Canadian National Archive för att få tillgång till materialet. När hon slutligen fick tillåtelse att komma in på vinden, 2009, kunde hon knappt tro sina ögon: arkivet innehåll en enorm mängd information om det Thomas More-gamla idealet.
En av de nästan 1000 intervjuerna nedpackade i lådor var med Hugh och Doreen Henderson. Trettiofem år tidigare, när experimentet utfördes, arbetade han som vaktmästare på en skola medan hon tog hand om deras två barn. Livet hade inte varit enkelt för dem. Doreen odlade grönsaker och de hade egna höns för att kunna säkra den dagliga ransonen mat.
En dag ringde det på dörren. Två män i kostym gav dem ett erbjudande de inte kunde motstå. ‘Vi fyllde i formulär och de ville se våra kvitton’, minns Doreen. Från den stunden var pengar inte längre ett problem i Hendersonfamiljen. Hugh och Doreen var en del av Mincome – det största experimentet med basinkomst som någonsin utförts.
I mars 1973 beslutade en guvernör i provinsen att reservera $1,7 miljoner till projektet. Experimentet skulle ta plats i Dauphin, en liten stad med 13,000 invånare norr om Winnipeg. Den följande våren började undersökningar kartlägga projektets utveckling. Ekonomer kollade folks arbetsvanor, sociologer såg till effekter i familjelivet och antropologer gjorde nära observationer av den individuella responsen.
Reglerna för basinkomsten skulle garantera att ingen föll under gränsen för fattigdom. I praktiken innebar detta att ungefär 1000 familjer i Dauphin, 30% av den totala befolkningen, fick en månatlig inbetalning. För en familj på fem innebar detta en summa på $18,000 om året idag (siffran korrigerad för inflation). Villkorslöst.
Fyra år gick på detta vis, tills ett nytt valår satte käppar i hjulet. Den nyvalda konservativa regeringen gillade inte det kostsamma experimentet som var finansierat till 75% av Kanadas skattebetalare. När det därefter visade sig att det inte ens fanns pengar nog till att analysera resultatet beslutade initiativtagarna att lägga ner projektet. I 1,800 lådor.
Befolkningen i Dauphin var bittert besvikna. I början av experimentet, 1974, var Mincome betraktat som ett pilotprojekt som eventuellt skulle bli nationellt. Men nu verkade ödet istället döma det till att glömmas bort. ‘Regeringens tjänstemän som motsatte sig projektet ville inte ens spendera pengar på att analysera den data som skulle bevisa det de redan visste: att det inte fungerade.’ minns en av forskarna. ‘Och folket som gynnades av Mincome oroade sig över att om analysen gjordes och kom fram till att svaren inte var till förmån för projektet, så skulle de bara spenderat ytterligare en miljon dollar på en analys och således behöva skämmas ännu mer.’
När professor Forget först hörde om Mincome visste ingen hur experimentet faktiskt hade fallit ut. Men 1970 hade även varit året då Medicare, det nationella hälsovårdssystemet, hade implementerats. Medicare-arkiven möjliggjorde för Forget att jämföra Dauphin med en stor mängd kringliggande städer och byar och andra kontrollgrupper. Under tre år utförde hon analys efter analys, och fick konsekvent samma resultat:
Mincome hade varit en stor framgång.
Från experiment till lag
‘Politiker fruktar att folk skulle sluta arbeta, och att de skulle skaffa en massa barn för att öka sin inkomst,’ säger professor Forget. Men resultatet var det motsatta: den genomsnittliga åldern för äktenskap gick upp medan födelseltalen gick ner. Mincome-mottagarna hade bättre resultat gällande avslutade studier. Den totala andelen arbetstimmar minskade med enbart 13%. Familjeförsörjarna gick nästan inte ner alls i arbetstid, kvinnor använde basinkomsten till att vara hemma med barnen ett par extra månader och ungdomar använde den till mer utbildning.
Forget’s mest anmärkningsvärda upptäckt var att sjukhusbesöken gick ner med 8,5%. Detta innebar enorma besparingar (i USA skulle detta översättas till $200 miljarder per år nu). Efter ett par år kunde det även ses minskningar gällande våld i relationer och mentala hälsoproblem. Mincome gjorde hela staden sundare. Basinkomsten fortsatte att påverka följande generationer, både vad gäller hälsa och inkomst.
Dauphin, staden utan fattigdom, var en av fem nordamerikanska basinkomstexperiment. Fyra projekt i USA hade utförts tidigare. Idag vet få hur nära det var att USA på sextiotalet införde ett solitt socialt välfärdssystem som kunde jämföras med vad de flesta andra västländer har idag. 1964 deklarerade president Lyndon B. Johnson ett ”krig mot fattigdom”. Demokrater och Republikaner stod enade i sin ambition att fundamentalt reformera den sociala säkerheten. Men först behövdes fler tester.
Många miljoner sattes av för att testa effekterna av basinkomst hos 10 000 familjer i Pennsylvania, Indiana, North Carolina, Seattle och Denver. Pilotprojekten var de första storskaliga experimenten med kontrollgrupper och olika sorters test. Forskarna försökte finna svar på tre frågor. 1: Gör en basinkomst att människor arbetar betydligt mindre? 2. Om det gör det, gör det projektet olönsamt? 3. Och skulle det således bli politiskt ouppnåeligt?
Svaren: Nej, nej, och ja.
Minskningen i arbetade timmar visade sig vara mycket begränsad. ‘Påståendet om ”lathet” stöds helt enkelt inte av våra resultat’, säger chefen för analys av data gällande Denver-experimentet. ‘Det är inte ens i närheten av det massavhopp som undergångsprofeterna förutsåg’. Generellt minskade arbetstimmarna med 9% per hushåll. Precis som i Dauphin bestod majoriteten av denna minskning av unga mödrar och studenter runt 20 år.
”Denna minskning i arbetstimmar var otvivelaktigt kompenserade genom delaktighet i andra nyttiga aktiviteter, som letande efter bättre jobb eller hemarbete,’ konkluderar Seattle-rapporten. En mamma som aldrig hade avslutat High School fick en examen i psykologi och fortsatte med en karriär inom forskning. En annan kvinna tog skådespelarkurser medan hennes man började komponera musik. ‘Vi är nu självständiga, inkomsttagande artister’, berättade de för forskarna. Skolresultaten ökade i alla experiment: betygen gick upp och avhopp minskade. Närings- och hälsoeffekter var också rapporterade – exempelvis ökade den genomsnittliga vikten bland nyfödda.
För ett litet tag verkade det som att basinkomst skulle ”fare well” i Washington.
VÄLFÄRDSREFORM INRÖSTAD I VITA HUSET löd en huvudrubrik i NYT den 17:e april 1970. En överväldigande majoritet hade godtagit President Nixon’s förslag om basinkomst. Men när förslaget nådde senaten återkom tvivlen. ”Den här motionen representerar den mest omfattande, dyra och expansiva välfärdslagstiftning som någonsin hanterats av finansutskottet,’ sa en av senatorerna.
Sedan kom den ödesdigra upptäckten: antalet skilsmässor i Seattle hade ökat med mer än 50%. Denna procentandel gjorde andra, mer positiva resultat, fullständigt ointressanta. Det skapade en rädsla för att kvinnor skulle bli allt för oberoende. I flera månader skickades förslaget fram och tillbaka mellan Senaten och Vita Huset, och hamnade till slut i historiens soptunna.
Senare analys skulle visa att forskarna hade gjort ett misstag – egentligen hade skillsmässotalen inte förändrats.
Lönlöst, farligt och perverst
‘Det kan göras! Besegra fattigdom i USA till 1976′, skrev James Tobin, som senare vann ett Nobelpris, 1967. Vid den tidpunkten var nästan 80% av den amerikanska befolkningen positiva till en liten basinkomst. Ändå fnyste Ronald Reagan hånfullt flera år senare att ‘På sextiotalet förde vi krig mot fattigdomen, och fattigdomen vann’.
Civilisationens milstolpar är oftast först ansedda som omöjliga utopier. Albert Hirschman, en av de stora sociologerna av det senaste århundradet, skrev att utopiska drömmar brukar motsägas på tre grunder: Lönlöshet (det är omöjligt), farlighet (riskerna är för stora) och perversitet (förverkligandet kommer utmynna i det motsatta, en dystopi). Men Hirschmann beskriver även hur dessa utopiska idéer, när de väl är implementerade, snabbt accepteras som det normala.
För inte så väldigt länge sedan ansågs demokrati vara ett utopiskt ideal. Från den radikala filosofen Plato till den konservativa aristokraten Joseph de Maistre, ansåg de flesta intellektuella att massorna helt enkelt var för dumma för demokrati. De ansåg att den generella viljan hos folket snabbt skulle degenrereras till en Generals vilja istället [jämför gärna argumentet att kvinnor inte behöver rösträtt för de skulle ändå bara rösta som sina män, ett vanligt argument i början av 1900-talet, reds. anm]. Applicera den här tanken på basinkomst: det vore lönlöst för vi kan inte bekosta det, farligt för folk skulle sluta arbeta, och perverst eftersom vi bara skulle behöva arbeta hårdare efteråt för att städa upp i röran vi skapat.
Men vänta nu ett ögonblick.
Lönlöst? För första gången i världshistorien är vi rika nog att finansiera en robust basinkomst. Det skulle tillåta oss att skippa de flesta bidrags- och övervakningsprogram som det nuvarande sociala välfärdssystemet kräver. Många skatteavdrag skulle vara överflödiga. Övrig finansiering skulle komma från högre skatt på kapital, miljöförstöring och konsumtion.
Ett snabbt överslag. Landet jag bor i , Holland, har 16,8 miljoner invånare. Fattigdomsgränsen är satt till $1,300 [ca 8500 SEK, red. anm.]. Det skulle bli en rimlig basinkomst. Lite enkel matematik skulle sätta kostnaden på 193.5 miljarder euro om året, ungefär en tredjedel av vår BNP. Det är en astronomiskt hög summa. Men kom ihåg: staten kontrollerar redan mer än hälften av vår BNP. Det hindrar inte Nederländerna från att vara ett av de rikaste, mest konkurrenskraftiga och lyckligaste länderna i världen.
Den sorts basinkomst som Kanada experimenterade med – villkorslös inkomst som rättighet för de fattiga – skulle bli mycket billigare. Att utrota fattigdom i USA skulle kosta 175 miljarder dollar, har ekonomen Matt Bruenig nyligen räknat ut – en fjärdedel av landets 700 miljarder stora armébudget. Men ett system som enbart hjälper de fattiga bara underbygger skillnaden mellan dem och de välbemedlade. ‘En politik för de fattiga är en fattig politik’ som Richard Titmuss, hjärnan bakom den brittiska välfärdsstaten, en gång skrev. En universell basinkomst, å andra sidan, kan räkna med ett brett stöd då alla gynnas av den.
Farligt? Ja, vi skulle jobba lite mindre. Men det är en bra sak, då det ger rum för att skapa underverk i våra personliga liv och familjeliv. En liten grupp artister och författare (‘alla de som samhället avskyr medan de lever men högaktar när de är döda’ – Bertrand Russel) kanske faktiskt slutar lönearbeta. Men oavsett finns det mängder med bevis för att den stora majoriteten av folket, oavsett vilka fördelar de skulle få, vill arbeta. Arbetslöshet gör oss mycket olyckliga.
En av fördelarna med basinkomst är att det stimulerar ”de fattiga arbetarna” – som under nuvarande system är mer trygga när de mottar bidrag på fulltid – att söka jobb. Basinkomsten kan enbart förbättra deras situation; ”bidraget” skulle vara villkorslöst. Minimilöner kunde avskaffas, vilket skulle förbättra anställningsmöjligheterna på de lågbetalda jobben. Ålder skulle inte längre vara ett problem för att hitta och behålla ett arbete (eftersom äldre anställda inte absolut tjänar mer) vilket skulle öka det totala deltagandet på arbetsmarknaden.
Perverst? Tvärtom, de senaste årtiondena har våra sociala säkerhetssystem degenererat till perversa system av social kontroll. Regeringstjänstemän spionerar på människor som får bidrag för att säkerställa att de inte slösar bort sina pengar. Inspektorer spenderar sina dagar på att ”coacha” medborgare till att förstå allt nödvändigt pappersarbete. Tusentals tjänstemän är upptagna med att hålla ett öga på denna bedrägerikänsliga byråkrati. Välfärdsstaten byggdes för att ge trygghet, men urartade i ett system av misstro och skam.
Tänk annorlunda
Det har sagts förut. Vårt välfärdssystem är inaktuellt, baserat på en tid då män var ensamma familjeförsörjare och anställda stannade på samma företag genom hela karriären. Vårt pensionssystem och arbetslöshetssystem är fortfarande baserade kring de som är lyckliga nog att ha fast anställning. Social trygghet är baserad på den felaktiga premissen att ekonomin skapar tillräckligt många jobb. Välfärdsprogram har blivit fallgropar istället för studsmattor.
Aldrig tidigare har tiden varit så mogen att införa en universell och ovillkorlig basinkomst. Våra åldrande samhällen uppmanar oss att hålla våra gamla ekonomiskt aktiva så länge som möjligt. En allt mer flexibel arbetsmarknad skapar behov av mer trygghet. Globaliseringen urholkar medelklasslönerna över hela världen. Kvinnors frigörelse kan enbart fullföljas när större ekonomisk frigörelse är möjlig för alla. Den allt djupare klyftan mellan låg-och högutbildade gör att de förra är i behov av extra stöd. Ökningen av robotar och den ökande automatiseringen av vår ekonomi kan kosta även de högst upp på stegen sina jobb.
Historien förtäljer att när Henry Ford II på sextiotalet fick en rundvisning i en ny, automatiserad fabrik, vände sig till fackliga ledaren Walter Reuther och skämtade:
”Walter, hur ska du få de här robotarna att betala de fackliga avgifterna?”
Reuther sägs ha svarat:
”Henry, hur ska du få dem att köpa dina bilar?”
En värld där lönerna inte längre ökar kräver fortfarande konsumenter. De senaste årtiondena har medelklassens köpkraft underhållits medelst lån, lån och lån. Den Calvinistiska reflexen, att du måste arbeta för dina pengar, har förvandlats till en licens för ojämlikhet.
Ingen föreslår att hela världen ska genomföra ett dyrt basinkomstsystem på en gång. Varje utopi måste starta i det lilla, med experiment som långsamt vänder vår värld upp-och ner. Som den för fyra år sedan i London. En av biståndsarbetarna sa senare att ‘Det är rätt svårt att över en natt förändra sättet man alltid hanterat de här problemen på. De här pilotprojekten ger oss möjlighet att tala annorlunda, tänka annorlunda, beskriva problemet annorlunda.’
Det är så alla framsteg startar.
…
Läs mer: Swiss to vote on 2,500 franc basic income for every adult
Skriv under för basinkomst: Our chance to end Poverty
Läs också:
-
Märkliga sossar och medborgarlön
-
Kapitalismen har svikit världen
-
Prekariatet igen och igen
-
En politik som faktiskt slår mot medelklassens unga
Fantastiskt att du översatte detta! Jätteintressant läsning.
Tack själv för att du läste!
Aaaaaah vilken propagandistisk wall of text. Mycket jag ville kommentera på men, näe. Får fundera på och stycka upp det för att se om jag kan få ihop något kort och vettigt.
Så nu får jag nöja mig med att jag har ett år kvar som ungdom (även det måste vara ett försök att charma mig att skriva på* :P)
* Med det sagt är jag inte nödvändigt emot basinkomst – enbart glorifieringen i texten ovan som tycks mig väldigt selektiv.
Du får hemskt gärna komma med relevant kritik. Gärna baserat på t ex källorna refererade till i texten eller andra underlag och inte enbart retorisk och hypotetisk kritik för att den ”tycks dig” selektiv.
Oj, lätt jag så illa… det gjorde jag not – ta det med en nypa salt (fem, om ni råkar vara som farbror Melker). Vi får se om jag orkar sätta ihop något.
Jag är också mycket intresserad av argument mot medborgarlön.
Det jag, innan jag läste ovanstående artikel, känt mig osäker på är just hur arbetsviljan påverkas hos befolkningen i stort. Jag hoppades och trodde sådär i själen att det skulle funka bra, men ovanstående tyder ju på att vetenskapen håller med.
Det enda argument jag hört som har någon form av relevans är den rent politiska värdegrunden. De som är mot staten i sin helhet som inte vill att vi betalar skatt alls. Med den värdegrunden ter sig medborgarlön dåligt. Men ska man ha ett socialt skyddsnät har jag inte sett/hört/funderat ut någon vettig anledning att ha något annat än medborgarlön.
Mjo, frågan (här) är bara om det ovan verkligen stöder det där med arbetsvilja – vilket var en av sakerna jag reagerade på… som jag skrev till Hannah om jag orkar ska jag skriva något om det. (personligen kunde jag inte bry mig mindre om den blev sämmre men artikeln verkar vilja hitta stöd för idén att den inte påverkas så…).
Tack för att du översatte denna!
Tack för att du läste!
Texten är väldigt bra. Och väldigt övertalande. Jag var helt övertygad om att de inte skulle funka när jag hörde om det först (här), nu vette fan
Om man bortser från alla småpetitesser (skattelagar och annat skit), så är väl hela teorin baserad på att vi har effektiviserat så mycket numera att ett visst antal arbetstimmar för tidigare generationer motsvaras av mycket mindre arbetstimmar idag och därför behöver vi inte jobba lika hårt? Effektiviseringar har helt enkelt gjort människan delvis överflödig. Det som skulle kunna vända på detta (och således medborgarlön?) är väl energikrisen, om den kommer att komma. Om oljan försvinner och vi är där dagens teknologi är så kommer vi ju behöva jobba hårdare för att behålla dagens standard, vilket betyder att mycket av effektiviseringen försvinner. Men det är ju lite väl flummig kritik kanske (och dessutom hade nog oljekapitalets död lett till mer resurser på alternativ energi).
(Dock tror jag som den teknikfreak jag är att den teknologiska singulariteten kommer ske långt före vi kommer kunna införa medborgarlön, vilket i sig kommer innebära medborgarlön :))
Vi arbetar mer idag än någonsin i (västerländska) historien (som vi känner till) med undantag för tidiga industraliseringen samtidigt som teknologin har blivit så ofantligt mycket bättre så…
Jag vetefan om det är just industrialiseringen som teorin baseras på med tanke på att det kom förslag på det redan på 1500-talet.
Lysande text. Själv tycker jag att det behövs fler experiment av den art som beskrivs innan jag är HELT för den totala omdaning av samhället som medborgarlön skulle innebära – men det verkar ju väldigt lovande.
Hur många fler experiment tycker du behövs?
”Du kan inte ta dig i kragen om du inte äger någon krage.” Helvete vad bra sagt, sätter fingret på SÅ mycket.
Visst gör det!
Så. Jävla. Bra. Tack! Har letat info om detta, och nu har jag mer att gräva i. Känns som framtiden. Det med att ”vara sin egen lyckas smed” funkar helt enkelt inte längre, och vi hade sparat in en hel massa på administration och förmynderi på detta. En sak missar dock artikeln – som bonus kommer kriminalitet att MINSKA, liksom spänningarna i samhället. Vackert.
tack själv! Dock att det står i texten att kriminaliteten minskat på projektområdena, med 40% på åtminstone en plats.
Men vem har skrivit texten, borde det inte stå?
Ah, eftersom jag länkar oroginalen högst upp och inte kände till författaren sedan innan missade jag den lilla detaljen, men det är ju enkelt att ta reda på, kan man säga.
Taxiförarna i Lund kan väl vara ett bra exempel? Vägrar arbeta vitt och går på bidrag samtidigt.
Svart lön plus bidrag ger mer pengar i kassan.
Potentiellt med medborgarlön inom diverse yrkesgrupper kan generera mer svart arbete plus bidrag. Särskilt som bidraget inte är villkorat.
Det kanske hjälper en del. Men frågan är. Hur solidariska vill folk vara?
Lutar nog mer åt en medborgarlön. Tror dock det måste kompenseras med bättre hantering av personer som taxifolket. Hur fusk ska hanteras har inte behandlats allt. Basinkomsten ska ju vara villkorslös. Detta borde göra det ännu mer lönsamt att fuska. Ingenstans i texten behandlas skatt och svartarbete. Det saknar jag.
Problemen med våra bidrag idag är förstås att de INTE är villkorslösa, dvs allt du tjänar vitt dras av från bidragen, så för många är det faktiskt helt lönlöst att arbeta vitt då de ändå inte kommer över (eller mycket över) bidragsinkomsten. Med en ovillkorad basinkomst tror jag att svartarbete skulle minska rejält, iallafall när det gäller småskaligt svartarbete.
Vilket alltså innebär att fusk som du beskriver det inte är något egentligt problem, eftersom det då inte kommer handla om ”fusk” utan enbart om ”svartarbete” vilket i sig är ett brott och som vi redan har regler och lagar emot.
Det här är nåt jag känner till väldigt väl då man varit arbetslös (”arbetssökande”, ”i arbetsmarknadsprojekt”, och så vidare…) ganska länge.
När man har bidrag måste man redovisa allt man får in på annat håll, så det betyder att om du får pengar från vadsomhelst annat så får du ändå inte mer pengar den månaden eftersom det dras av bidraget. (De vill t.o.m. veta om du har fått en hundralapp när du hjälpte din gamla farmor att skotta snö eller liknande, för de vill aldrig betala ut pengar som de skulle kunnat undvika.)
Har du praktik eller liknande som du får aktivitetsersättning av så dras det av ditt bidrag.
Dom betalar alltid bara mellanskillnaden till ”basnivån”, oavsett vad. Sen vill dom mest av allt bara bli av med dig, så dom slipper betala ut pengar.
Jag skulle gärna studera och skaffa den utbildning jag har haft ögonen på i ett par år nu, men jag har inte råd på annat sätt än att ta (mer) studielån. Och som bekant så finns det få med mer miserabel ekonomi än studenter som betalar tillbaka sina lån så därför måste man ha lite pengar sparat undan innan man börjar plugga, men hur ska man spara pengar om man alltid bara får ut det som är beräknat att vara precis så man har råd till mat och tak över huvudet och kläder på kroppen?
Det är verkligen som det citatet om att fattigdom är p.g.a. en brist på pengar.
Grejen är ju att det kan bli mer lukrativt med svart arbete just för att det inte är villkorligt. Mindre risk att åka dit.
Kan du vara lite mer generaliserande gentemot en yrkeskår?
Som boende i Lund och som arbetar på ett företag som har internationella kunder som ofta åker taxi kan jag på bas av detta säga att antingen så har du lyckats med det fantastiska att konstant bara hitta den handfull svarttaxichaufförer i Lund. Eller också ljuger du.
http://www.sydsvenskan.se/lund/svartjobb-gor-att-han-inte-kan-anstalla/
eller så läser jag tidningen. 24k svart el 17k vitt som ska skattas.
Bra och intressant läsning. Att U.S.A var så nära att införa detta hade jag ingen aning om. Däremot har ju detta börjat uppmärksammas mer och mer i diskussioner i olika globala forum som behandlar matsäkerhet och fattigdomsbekämpning. Jag skrev själv en artikel för ca ett år sedan, om projektet i Namibia som ju nämns i denna artikeln ovan.
http://www.sida.se/OmVarlden/Branschnytt/Medborgarlon-minskar-fattigdom/
Tack för översättningen! (Och till min sambo som skickade mig länken…)
Jag är väl förmodligen lättövertalad då det är tankebanor som jag vart inne på en lång tid redan, särskilt sett ur perspektivet av hur mycket resurser vi spenderar på kontroll och byråkrati när vi bara kunde ge alla en basinkomst och kapa hela den utgiften.
Och om folk jobbar mindre är det väl bara bra?
Vi kanske kunde få till 6 timmars arbetstid på frivillig basis, istället för en debatt som inget politiskt parti tycks vilja röra.
Det har tycks mig som att vårt ekonomiska system, baserat på en idé om att samtliga skall arbeta heltid för att försörja sig, inte vart i fas med verkligheten under någon del av mitt vuxna liv – sedan 80-talet iallafall. – och basinkomsten tycks mig vara det enklaste sättet att åtgärda detta.
Att följdeffekterna sedan blir mindre stress, mindre våld och i allmänhet ett bätte samhällsklimat känns naturligt men det är trevligt att se det bekräftat i studier med.
Tråkigt att ingen av de nuvarande riksdagspartierna har nog med ideologisk drivkraft och sammhällengagemang att driva frågan.
Jag tror absolut på basinkomst. Har dock en fundering: vad har hänt med det som är absolut nödvändigt i samhället; skola, vård, äldreomsorg mm Har det funnits folk till de jobben?
Är inte grundidén med ett samhälle att alla bidrar? Det jag betalar in i skatt är primärt vad jag själv förbrukar samt en viss utjämning för de mest utsatta. I unga år är det en minusaffär och vid yrkeslivets höjd en plusaffär, om jag tjänar riktigt mycket så tillfaller mer till de som inte tillför lika mycket.
Jag kan inte se det som en självklarhet att man tar saker från individer för att ge dem till andra.
Har du provat att göra ett eget socialt experiment? Ta 6000 i månaden och ge dem till en utslagen i grannskapet. Gör så varje månad i några år. Tror du på fullaste allvar att det löser samhällsproblem?
Kravlöshet finns inte naturligt någonstans.
Krav finns inte naturligt någonstans heller… (beroende på vad du menar med naturligt men det torde vara det samma för både krav och avsaknad av krav.)
Så alldeles underbart tänk va kreativt det skulle bli
Jag blir alltid till ett stort frågetecken när jag läser liknande inlägg om basinkomst/medborgarlön, det är alltid tusen mycket kritiska frågor som väcks. Här är en av dem: Finns det någon som har en bild av hur inflationen skulle utvecklas om något sådant skulle införas nationellt eller globalt?
Nu är jag ju ingen professor i ekonomi, men det är Guy Standing vars bok om prekariatet och basinkomst jag läser för tillfället, så kanske kommer det tas upp i den? Men eftersom du ställer frågan antar jag att du har en idé om hur inflationen skulle utvecklas och att det skulle vara negativt? Vill du utveckla hur du resonerar så kan vi diskutera utifrån det?
Hittar du något om det så hojta gärna till! Jag tänker att sannolikheten är stor att pengarnas värde urholkas, ja. När människor har mer pengar i handen har priserna en tendens att stiga, handlarna anpassar sig efter hur mycket de kan få ut, varför man inte får lika mycket för dem imorgon som man kan få idag.
Nu vet jag inte hur beräkningarna eller analyserna sett ut, men det skulle vara intressant att se både det och hur Forget har resonerat kring till exempel generaliserbarhet.
Jag ska absolut hålla extra stor koll efter stycken som tar upp detta! Men spontant tänker jag att på en global nivå så blir det självreglerande om basinkomsten hela tiden baseras på en fattigdomsgräns i de specifika länderna. Om marknaden då höjer priserna höjs även basinkomsten, och då kommer vi även vara tvungna, utgår jag ifrån, att höja skatten eller momsen för de produkter som står för de högre priserna, och då jämnar det ju liksom ut sig självt?
Jag läser också Standings bok. Den kommer att medföra lång lästid och mycken eftertanke och den är värdefull att läsa. Han tycks inte anse frågan om eventuell inflation vara relevant. En uppfattning jag delar. Den penningmängd medborgarna kan disponera under viss tidsperiod skall givetvis motsvara produktionen av varor och tjänster under samma period.
Han beskriver utförligt de grupper som utgör prekariatet och varnar för att de kan fångas upp av främlingsfientliga och fascistiska strömningar. På sid 271 i den svenska boken citerar han några berömda ord av Martin Niemöller. På den föreläsning han höll här i Malmö nu i december (kan ses på http://bambuser.com/v/4149109) framkom att han arbetat med Rudolf Meidner och hans förhoppning om ”paradispolitik” ligger nog på samma utvecklingslinje som Meidner och Ernst Wigforss.
En grupp som borde räknas in i prekariatet är den där en försörjare blir ensam kvar om den ena av två försörjare i ett hushåll av någon anledning försvinner. Då försvinner en stor del av inkomsten men hushållets utgifter kvarstår i stort sett oförändrade. Standing nämner visserligen ensamstående mammor, men i samma situation kan även pensionärer liksom andra former av barnlösa par befinna sig.
Ytterligare en fråga Standing inte går mycket in på är förhållandet att 4 av 5 anställda varken finner glädje eller tillfredsställelse i sitt arbete. Den fråga man där måste ställa sig är om den som finner sitt jobb trist och meningslöst verkligen kommer att vilja bidra till en likvärdig inkomst för den som inte alls behöver gå till jobbet varje dag och dessutom inte behöver utlova någon form av motprestation.
Apropå ditt sista stycke: min uppfattning (efter att ha deltagit på föreläsningen i Malmö och läst diverse artiklar av Standing samt sett andra föredrag inspelade) är att detta främst är ett problem för arbetsgivarna – precis som sig bör. Om en arbetsplats och dess arbeten är både trista och meningslösa kommer ingen vilja arbeta där med basinkomst – som sig bör. Varför ska människor tvingas syssla en tredjedel av sina liv med något som de finner fullständigt värdelöst om de har möjligheten att låta bli?
Dock: de allra flesta vill ändå arbeta, om inte annat så för att faktiskt ha mer disponibel inkomst än vad en basinkomst utgör. Dock kanske dessa tråkiga och meningslösa arbetsplatser kommer vara tvungna att hantera sina arbetsplatser på något annat vis; dela upp dem i 6-timmars skift och på fler medarbetare, exempelvis, så dessa jobb blir sådana som människor väljer att ta när de inte vill engagera sig mer än halvhjärtat på något de finner tråkigt men ändå få lite mer i kassan varje månad.
Vi kan inte utgå ifrån att enda anledningen till att människor förvärvsarbetar är för att de annars skulle svälta ihjäl, för det är helt enkelt inte sant, för det mesta. Och i de fall det ÄR sant – vad är det för sjukt samhälle som tvingar folk att utföra sysslor de finner själamördande enbart för att förtjäna att leva? Det kan inte vara folket det är fel på där – det är systemet.
”…vad är det för sjukt samhälle som tvingar folk att utföra sysslor de finner själamördande enbart för att förtjäna att leva?”
Det vi lever i. Rekomenderar Roland Paulsens ”Arbetssamhället – Hur arbetet överlevde teknologin” (som jag fick av Übereil i julklapp). Inte läst klart den än men har ändå gett en hel del idéer kring bla. det där med medborgarlön och arbete.
Det du beskrev, Hanna, om basinkomsten som regleras upp med prisnivån, leder till en spiral där handlarna höjer priserna ytterligare. Det riskerar att ske i en ond spiral och ett allt högre tempo. I historien har just det visat sig ödesdigert. Jag finner det anmärkningsvärt om Standing inte reflekterar särskilt mycket kring det. Att det skulle jämna ut sig är osannolikt.
Ni som ser basinkomst som en positiv sak att införa, vad har ni hört för andra argument mot det och vad föreställer ni er att beslutsfattare haft (och har) emot det?
Jag ser inga problem med att införa regleringar gentemot prisstegringar som syftar till egenvinst och medför inflation som konsekvens. Hellre hålla marknaden reglerad än att hålla människor i fattigdom, om du frågar mig.
@Hannah:
Tack för en intressant och välskriven artikel (om än översatt). Min personliga reflektion efter att ha läst den är att idén om medborgarlön inte är så flummig och verklighetsfrånvänd som man vid första anblick lätt kan tänka. Den stora fördelen som jag ser med en allmän medborgarlön jämfört med dagens bidragssystem endast för behövande är att det systemet kräver stora kostnader för att administrera och kontrollera att pengarna hamnar rätt – och fusk/svartarbete uppmuntras indirekt då arbetsinkomster ofta minskar bidraget i motsvarande grad.
En sak som jag dock saknar i analysen är en uppskattning på hur stor del av de totala bidgagsutbetalningarna som idag slukas av administrations- och kontrollapparaten. Är det 1%, 10%, 20% eller är det ännu mer? Ju större siffra, desto starkare argument för medborgarlön (och vice versa).
Slutligen en kommentar på ditt senaste inlägg som jag inte alls håller med om. Historien visar med all önskvärd tydlighet att prisregleringar ställer till med STORA problem då ett artificiellt lågt pris för en vara medför ett efterfrågeöverskott – och därmed blir det brist på varan. Eller vill du se brödköer a’la Sovjetunionen…?
För tydlighets skull kan jag påpeka att jag inte är någon marknadsfundamentalist. Jag håller med om att det finns ett antal marknader med så dålig konkurrenssituation att någon form av regleringar behövs – helst marknadsregleringar av typen som säkerställer en god konkurrens mellan aktörerna på den, men i undantagsfall kan även prisregleringar behövas. Dessa marknader är dock undantagen som bekräftar regeln!
Sorry om det blev lite långrandigt
En kort kommentar om inflation. Det är ett ofta anfört argument, men det finns ingen uppmätt effekt av inflation i de länder som har basinkomst. Det är en fördelningspolitik, inte ett nyskapande av pengar. Det är ett av de sämre argumenten mot basinkomst, även om naturligtvis effekterna av basinkomst på hela makroekonomin är intrikat (lönebildning, arbetad tid etc).
Att tro att basinkomst direkt skulle leda till prisökningar är dock ett logiskt felslut.
Åh vad bra att du skrev om detta, jag hade något jag skulle säga om hela inflationstanken som jag hade glömt, ping T och Henrik:
Precis som Martin J skriver ovan: det är ju inte det att ”folk” kommer få ”mer pengar” på så vis, det är ju bara en omfördelning. Annars vore väl inflationsargumentet något att kasta i ansiktet på Reinfeldt och hans skatteavdrag. De som är så fattiga att basinkomsten skulle innebära ökad konsumtion kommer ändå inte ha råd att betala dyrare priser, de som klarar sig fint på sin egen lön och således får ”extra” pengar kommer förmodligen gå ner lite i arbetstid/lön och således regleras även deras inkomst till en standardnivå, och de som tjänar mycket mer än så – tja, priserna kan inte sättas efter dem ändå, eftersom de är för få för att kunna bära hela marknaden.
Martin J:
Vilka länder har basinkomst?
Varför är det ett av de sämre argumenten?
Varför är det ett logiskt felslut?
Att vara nedlåtande på det vis du är i din kommentar gör bara att jag blir väldigt avogt inställd till dig som person, det leder absolut ingen vart, så var god och skärp dig.
Ingen som har hört något argument mot basinkomst någon annanstans? Det skulle vara väldigt intressant att höra vilka argument det i så fall har varit och vad ni tänker om dem.
Hannah:
Det är inte bara Reinfeldt, eller ens bara hans parti, som varit för jobbskatteavdragen. Inte ens Alliansen allena kan beskyllas för det. Jag tänker att det någonstans förutsätter att de flesta människor är intresserade av att ha en inkomst någonstans vid genomsnittet. Det finns troligtvis många som har den inställningen, särskilt som det ger en mycket god levnadsstandard. Jag förhåller mig ändå tveksam till det med, för man vänjer sig så lätt vid sin vardag, och när man tröttnar på den så är det lätt att tro att ”mer är bättre”, oavsett vad man fokuserar på (pengar, böcker, bostadsyta, mat, kultur, spabesök, vänner, semesterdagar osv.). Även om det bara är ett exempel så tror jag att det är ganska många som på det viset motiveras att sträva efter ”något annat” eller ”något mer”, varför det kan vara en betydande del människor som inte nöjer sig.
Det kan absolut stämma. Jag tror bara inte att de är så många att det skulle resultera i inflation.
Synd att det finns så mycket tro inblandat i det här, det hade många gånger varit enklare att veta.
Men man kan ju inte veta innan man testat.
Btw, under kategorin ”Basinkomst” ute till höger hittar du alla inlägg jag skrivit på det här ämnet, och speciellt i kommentarerna diskuteras det hejvilt, med mycket motsättningar.
Men man kan väl också konstatera detta; det är inte som att det ekonomiska system vi har idag är felfritt precis. Det är knappast en ”don’t fix what isn’t broken”-situation vi står i.
Tack
Det finns många problem med dagens ekonomiska system, helt klart, däremot är jag tveksam till att diskutera saker med människor som håller med mig i allt, när man fått sin egoboost ger det mer att lförsöka förstå människor som tycker annorlunda. Jag har hört det sägas att de grundläggande värderingarna är väldigt lika mellan olika delar av världen, men argumenten skiljer sig åt. Kanske kan det sättet att tänka användas i många sammanhang. Det gäller att vilja lyssna på andras argument och försöka förstå dem, det är först då man kan ta ställning till dem och fundera på vad man själv tycker och varför man resonerar som man gör.
Bra inställning! Tycker det är trevligt att du hittat hit och ger dig in i diskussioner med den utgångspunkten, måste jag säga.
(Btw, om du trycker på ”svara” nere till vänster på inlägget du svarar på blir det lättare att hålla reda på trådarna).