När alliansen vann valet 2006, var en av de snabbast påföljande åtgärderna de firade vinsten med detta: att höja avgifterna till a-kassan samt den fackliga avgiften, med en chockhöjning dessutom, på över flera hundra procent på många håll.
Detta fick som effekt, om jag inte minns helt fel, att både fackets och a-kassans medlemmar blev väsentligt många färre. Ett fantastiskt bra sätt att minska arbetarnas möjlighet till mobilisering, och dessutom pressa ut människor i ett onödigt bidragsberoende efter avslutad anställning (eftersom a-kassan inte är ett bidrag, mind you). Bra där.
Men det som störde mig allra mest, i den situation jag och många av mina kamrater var, och fortfarande är för den delen, var den förändring i a-kassan som innebar att man inte längre kunde kompa upp sina timmar på en arbetsvecka, om en exempelvis bara blev erbjuden arbete en av dagarna.
Detta förändrades nån gång senare, inför nästa val, tror jag, så nu har man hela 75 a-kassedagar som man kan kompa upp en deltidsvecka med. Dessa räcker till ett halvår, och det kan ju tyckas lång tid, men när dessa dagar är slut – too bad. Då tjänar du på att låta bli att arbeta istället, om du inte kan bli lovad mer arbete den veckan.
För oss som arbetade och arbetar som timvikarier, ni vet, de där som vaknar varje morgon klockan 6 och gör sig klara för dagen IFALL nu någon skulle ringa och säga att en behövs på ett dagis, eller skola, eller på ett hem för äldrevård, eller på ett LSS-boende, var ju detta tämligen katastrof. Ni vet, de där timvikarierna som faktiskt gör att sådana instanser fungerar ÄVEN om den ordinarie personalen drabbas av influensa eller vinterkräksjuka under natten.
För plötsligt var vi tvungna att börja kalkylera. Vi var tvungna att börja räkna på våra dagar, på timlönen, och vi var tvungna att säga till de desperata personalansvariga och chefer som ringde måndag morgon och undrade om vi kunde komma in genast för två ordinarie hade sjukanmält sig på morgonen att ”tyvärr, om du inte kan lova mig minst 16-24 timmars arbete (beroende på a-kassenivån) måste jag tacka nej, för annars får jag inte ut så mycket pengar den här veckan att jag kan överleva”. Tills alla a-kassedagar är slut, för de tar ju slut fortare om en inte kan arbeta strödagar, och så sitter man plötsligt där på AMS och ska söka aktivitetsbidrag (i utbyte mot närvaro på en jävla söka-jobb-kurs) istället.
”Arbetslinjen” my ass. ”Aktiva fattigdomslinjen” såg jag att Ali Esbati kallade det igår, och det är visst ett uttryck som passar något bättre.
Men döm om min förvåning över att ingen snackar om det här. Att Alliansen vann EN GÅNG TILL sen. Att folk redan har glömt detta? Trots att det fortfarande ÄR SÅ?
Ni vet vad jag vill kalla det.
Jag vill kalla det arbetarklassförakt.
För det handlar i grund och botten om en pissig och likgiltig attityd kring de timanställda och vikarierna, de som står till förfogande och hoppar in utan större trygghet än vad a-kassan tillåter, de som VILL arbeta och gladeligen gör det så fort de får chansen, de som håller uppe dessa instanser som är så gruvligt beroende av en arbetskraftreserv som finns tillgänglig alltid. Det är att pissa på deras insats och kalla dem värdelösa. Det är vad det är.
Och det är inte bra FÖR NÅGON. Och allra minst samhället.
P.S. Jag har efter noga övervägande valt att placera mitt politiska engagemang hos Vänsterpartiet istället, då jag insåg att klassperspektivet är allt för viktigt för mig för att kunna ställas efter miljöfrågan. Så vet ni det. D.S.
Läs också:
-
Post-partiledardebatten
-
Gästblogg: Om samvetsklausuler i jobbet
-
Skicka dem någon annanstans vetja
-
ABB motaktion. (OBS! Äckelvarning. Jag menar det.)
För mig så är det ren okunskap, och detsamma tror jag gäller får många i min årskull (runt 20 år). En vet helt enkelt inte hur det varit, vilka regler som gäller eller vad en har för rättigheter. När de gäller de något äldre, som jobbat under skiftet från socialdemokraterna till moderaterna tror jag en slags hopplöshet infunnit sig. Jag kan känna den. Som att jag inte har något att säga till om, inget att påverka, samhället går bara käpprätt åt helvetet.
Så länge jag kunnat rösta har jag röstat socialdemokraterna. Fast denna omgång ska jag nog kolla upp vänsterpartiet. Det måste ske en förändring, NU! Moderaterna förstör vår välfärd och försämrar det mesta.
Hm, jag röstade på moderaterna för tre år sedan och jag skäms faktiskt för det idag. Alltså jag var ung och är det fortfarande men har mognat lite sedan dess. Saken var den att socialdemokratin som var det andra ”regeringsalternativet” inte kändes bättre. Alltså man brukar ju ibland säga att Göteborg (jag kommer från Göteborg) är socialdemokraternas skyltfönster och jag fattar inte varför för under min skoltid så var det många neddragningar inom skolan till exempel och det påverkade mig direkt negativt. För mig känns det som att sossarna tappat sin ideologi och till varje pris vill sitta kvar vid makten. Men, men, inte moderaterna någonsin igen, de förstör samhället.
Fast så där (alltså att man får mindre pengar av att arbeta någon timme här och där i stället för att vara arbetslös på heltid) har det varit tidgare ochså. Så det är nog inget nytt fenomen som upstod pga det förändringar som moderaterna införde (möjligen att det har blivit värre).
När jag jobbade på det viset innan, ca 2005, kunde jag kompa upp hel- och halvdagar. Vilket alltså innebar att om jag enbart jobbade en timme så förlorade jag ersättning för 4 timmar, men jag tappade i varje fall inte hela veckans ersättning.
Ah, det har blivit värre då
För typ en evighet sedan, när jag gick på universitetet, så bestod en ganska stor del av gruppen av sådana som arbetat under några år direkt efter skolan och därefter börjat plugga igen, varpå de i stort sett fick lön under hela sin utbildning medans vi andra fick ta lån. Att någon form av begränsning behövdes var uppenbart och samma sak för de som säsongsarbetade och tjänade stora pengar under halva året och sedan hade ”ledigt” med a-kassa under resterande tid.
Förändringarna tillkom inte av en slump eller pga någon sorts arbetarhatande ideologi, utan för att de tidigare reglerna utnyttjades av stora grupper på ett sätt som i längden inte var hållbart.
Därmed inte sagt att nuvarande system är det bästa möjliga, men det framstår som något enögt att helt ignorera de tidigare problemen.
Det där hänger ju inte ens ihop. Hade det inte varit extremt mycket rimligare att se till att reglerna som säger att en ej får ta ut a-kassa under studierna efterlevdes lite bättre då? Inget av det du skrivit går ens att koppla till de försämringar av a-kassan som jag nämner ovan.
Jo, de hänger ihop i och med att det fanns flera sådana sätt att få ut a-kassa samtidigt som man gjorde andra grejer. Regeln om att man inte kan få ut a-kassa under studier gällde inte då, minns inte om den inte fanns alls eller varför den inte gällde, men det var inte efterlevandet som var problemet.
Kombinerandet av jobb och a-kassa var också ett sätt att i princip få ett fullbetalt deltidsjobb.
Detta var en del av anledningen till att begränsningarna infördes. Det var inte heller några få individer som utnyttjade systemet på det här sättet. Det handlade inte om att de inte kunde få heltidsjobb, flera av de i min bekantskapskrets tackade nej till heltidsjobb just för att de fick ungefär lika mycket betalt ändå och bara behövde jobba halva tiden. Det är ingen myt och inget illvilligt påhitt från moderaterna eller alliansens sida.
De förändringarna som infördes skapade andra problem, som de du tog upp, men lösningen kan inte vara att gå tillbaka till det som var förr, då blir Sverige ett nytt Grekland.
Jag (och att döma av valresultatet många andra) är inte speciellt intresserade av att jobba och betala skatt för andras betalda semester, de flesta har nog inga problem med att betala för de som är sjuka, inte kan jobba eller inte får jobb, men det är en helt annan sak än att betala för de som utnyttjar systemet. Som med alla system som utnyttjas så innebär gränserna och kontrollerna för att hindra eller minska det problemet att man ibland förenklar och begränsar lite för mycket för att inte kontrollorganisationen ska kosta mer än det som betalas ut.
Om a-kassan ska förbättras behövs alltså förslag som kan motivera människor att jobba men utan att motivera så mycket att det istället utnyttjas för att inte jobba. Att ignorera problemen med utnyttjandet eller missbruket av a-kassan kommer att slå över som tidigare och ge motsatt effekt.
Borde lyssna på S-kongressen. Eller läsa Framtidskonceptet när det är igenomröstat. Storleken på partiet är också viktigt om man ska få igenom sina frågor.
Vid valet 2006 stod jag och välkomnade väljare och då stod en M-man där samtidigt. Han tyckte att det gör inget om man höjer avgiften till A-kassan för det är ju ingen som är med där ändå. Så mycket visste han. Men som du skrev han fick ju rätt något år senare då folk inte hade råd att betala avgiften.
Min uppfattning varför man inte pratar om a-kassan är att det är en sista åtgärd om det värsta hänt.
Om man då väljer att ta bort den åtgärden eller förändra den till de sämre kommer det ge rop och skrik för ingen gillar försämringar.
Dessvärre kommer en sista livlina som blivit försämrad inte heller vara något som folk kommer slåss för att förbättra då man har vant sig och det är den nya standarden.
Även om vi nog inte delar politiska åsikter särskilt mycket så håller jag med om att det är ett fantstiskt korkat system om man inte ger alla arbetssökande incitament att arbeta, om det så är en timmer eller två dagar i veckan. Naturligtvis ska man tjäna på att arbeta istället för att gå hemma och om konsekvenserna är som du påstår (att man tvingas tacka nej till jobb pga lägre total inkomst) så har man verkligen inte tänkt till.
Det får mig att tro att så dumt kan det väl inte fungera, det rimmar ju i alla fall väldigt illa med den s.k. arbetslinjen.
Måste nog läsa på, aldrig brytt mig om att sätta mig in i hur det fungerar.
Ps. visst är väl a-kassan till stor del skattefinansierad och då i varje fall delvis ett bidrag? En snabb googling ger att a-kassan finansieras till ca 10 % av medlemmarnas avgifter och ca 90 % genom del av sociala avgifter på lön (denna del antar jag tas ut för samtliga lönetagare, inte endast för de lönetagare som är medlem i a-kassan, men kan ha fel, i så fall blir ju större delen av a-kassan bidrag).
http://www.utredarna.nu/matsessemyr/2011/09/01/finansieringen-av-a-kassan-ar-orimlig/
Har inte gjort någon källgranskning dock.
Med 80 % i A-kassa så innebär det att
Arbeta 5 dagar i veckan => 100 % i lön
Arbeta 4 dagar i veckan => 96 % i lön
Arbeta 3 dagar i veckan => 92 % i lön o.s.v.
Har en kompis som är butikschef för en matbutik. Han sade att innan de gjorde om reglerna så ville ”ingen” (vad han med det nu menar) arbeta heltid eftersom t.ex. 80 % arbetstid ändå gav nästan samma lön men en massa mer ledighet. Det fanns naturligtvis inga arbetsplatser som kunde erbjuda de återstående procenten varför system i slutändan blev alltför frikostigt. Incitamenten att arbeta heltid (så tillvida du hade en lägre lön än genomsnittet) inom flera branscher var för lågt med det gamla systemet.
En andra poäng är att A-kassan inte är en försäkring, förutom till en mindre del vilket tidigare redovisats. Det bästa vore om man kunde sluta att blanda ihop försäkringssystemen med skatterna, oavsett vilken nivå man nu vill ha avgifter/skatter på. Bästa vore att göra A-kassan självförsörjande via avgifter. Då kan ju vi arbetare själva bestämma reglerna. Alla som arbetar betalar in till de som är arbetslösa. Då finns incitamenten hos oss arbetare att få till ett vettigt system.
Har aldrig förstått mig på vänstermänniskor och beklagar mig faktiskt något att du vill tillkännage dig till vänsterpartiet. Min enda rekommendation är att du beaktar såväl intäkts- som kostnadssidan i politiken. För det är enkelt att vara generös med andras pengar. Eller som vi under en lång tid såg, våra barns och barnbarns pengar (lån som gick till bidrag)
Fast igen – det där har inte heller något med det jag skrev i inlägget att göra. För förändringarna gör inte att människor arbetar den sista dagen som du skriver – den gör att människor inte vågar arbeta den första dagen.
Detta att högern (säger jag lite svepande och menar inget illa med det) vill piska människor att arbeta så jävla mycket de bara kan innebär ALLTID att de som har det sämst ställt, dvs de som inte har någon möjlighet att varken välja till eller från den sista eller ens den andra arbetsdagen, drabbas värst.
Det knappast de som går på a-kassa som har den största skulden gällande hålen i statskassan. Det är nog verkligen läge att titta uppåt, på de som får skattelättnader efter skattelättnader, för att finna de bovarna.
För övrigt ser jag inga problem med att människor hellre vill arbeta 80%. 6-timmars arbetsdag borde vara standard oavsett.
Du har rätt i att nuvarande system skapar problem det också, precis på det sätt som du anger. Det måste korrigeras, men knappast genom att återgå till det gamla systemet.
Dagens samhälle är ju fantastiskt egentligen för merparten (60-80 %) av befolkningen, framför allt de som bor tillsammans i någon konstellation. ”prylar” kostar ju i stort sett ingenting, vare sig på billiga affärer eller via blocket/tradera och som ensam person krävs det inte många tusenlappar efter boendet är betalt (boende är dock dyrt ofta dessvärre) för att man ska kunna drifta sig. Det jag menar är att ganska många egentligen kan arbeta t.ex. 30-timmar i veckan (75 %) och klara sig alldeles utmärkt ekonomiskt på 75 % av lönen (t.ex. 15tkr i månaden). I ett historiskt perspektiv är ju detta fantastiskt.
Det kluriga är dock att förmå sig själv att ta klivet ut ur snurran man springer i hela dagarna. Men det krävs en del av sig själv för att klara det. Ber om ursäkt ifall det blev lite flummigt
Dags att sova.
Men ja, och om alla dessutom taggade ner till 75% skulle det ju i sin tur frigöra en jävla massa jobbmöjligheter för de arbetslösa och voila! Så har vi löst hela problemet! Us for presidents!
Sova var det ja…
Jag har närt en KOMMUNIST vid min barm!
…hoppas jag din mor säger.
Om att ge bort något frivilligt gör en till en kommunist är du definitivt kommunist.
haha
Åh, jag säger massa fula ord om a-kassa, fast mest hemma. Hade ju F-skatt vid sidan om mitt jobb, får inte jobba med mitt företag alls nu om jag ska få a-kassa. Inte marknadsföra mig, ingenting. Inte ens så att om jag tjänar nåt på f-skatt så dras det från bidraget, utan inte alls. Fuckers. Trippelfuckers.
En av moderaternas bakomliggande strategier är att sabba folks tilltro till sveriges offentligt finansierade trygghetssystem alla kategorier öht. Kanske inte alla moderater, men ”arkitekterna” bakom ”Nya” moderaterna. Hade väl varit ok om de vunnit valet på att vara ärliga med vad de ville, men det de kör med är till ungefär hälften rent ordvrängeri för att lura folk. Rekommenderad läsning: Det sovande folket av Fredrik Reinfeldt. Går att hitta på nätet för den som letar. Finns även kort wikipediaartikel om boken. Han var yngre då (ca 28 år), men hans inställning har nog snarare mognat än ändrats till det rakt motsatta. Minns jag det rätt så var hans inställning då att samhället ska se till så att ingen direkt svälter, men utöver det ska inte samhället stå för några ekonomiska tryggheter alls. Och moderaterna har ju sedan länge förespråkat privata trygghetslösningar i stället för offentliga, men med stark tilltro till det offentliga bland folk i allmänhet kommer ju aldrig den marknaden att öppnas på allvar. Därför är det ur moderat synpunkt smart och önskvärt att göra de offentligt finansierade trygghetssystemen opålitliga och oattraktiva. Obs! Jag tror inte att Reinfeldt är en dålig och ond människa, jag tror att han på fullt allvar tror att det han gör är bra för Sverige och svenskarna.
Jag tror till och med att man kan hitta den på ljudbok – inläst av Reinfeldt själv! Har hört att det är en skrattfest – speciellt kapitlet skrivet ur en ung kvinnas ögon.
Några år sedan jag läste den, så minns inte så mycket mer än helhetsintrycket. Inga fantastiska litterära kvaliteer, men om man läser den som ett humordokument missar man delar av varför vi har den regering vi har idag. Bl.a. annat lyfte han fram ett antal viktiga frågeställningar som faktiskt vänstern inte hade några svar på alls på den tiden. Han gjorde i mina ögon en delvis mycket träffsäker samhällsanalys, men hans förslag på löningar var helt jävla störda.
Ska naturligtvis vara ”lösningar” i sista meningen.
Lite halvt off topic men som anställd på Försäkringskassan kan jag meddela att möjligheterna för timanställda och vikarier att kunna få sjukpenning också är åt helvete under moderaternas styre.
Det är så lustigt, för jag tycker också att nuvarande system är genomruttet, men har antagligen ett rätt radikalt annorlunda lösningsförslag än ditt.
Jag ser ju ett av huvudproblemen i att tveksamt begåvade politiker och/eller tjänstemän skall detaljstyra en arbetslöshetsförsäkring. Det var ju inte direkt bra förut, bara för att det var billigare att vara med. Det var bara lite mindre skitdåligt än vad det är idag.
Vad jag anser man borde göra är att helt slopa A-kassa och politiskt kontrollerade/styrda fackförbund och låta dem organisera sig som dom själva vill. Om någon vill ha arbetslöshetsförsäkring finns det utmärkta privata alternativ, som också kostar vad det faktiskt kostar att ha en (dagens A-kassa betalas av alla via de sociala avgifterna, och vi som är företagare får alltså vackert betala men har inte rätt till någon A-kassa).
Lägger man då en medborgarlön det går att leva på i botten, kan man kapa bort enorma administrationskostnader och lägga de pengarna på vård, skola och omsorg.
Ner med A-kassan!
Att medborgarlön är det ultimata scenariot är vi ju såklart överens om, men att du som egenföretagare inte har rätt till a-kassa är väl ändå inte sant. Om din firma lägger ner är du berättigad till a-kassa – om du varit med i en, vill säga.
Problemet är att A-kassans utbetalningar bygger på att man tar ut en stabil lön. Ett företag som går dåligt tar man sällan ut en stabil lön ifrån, utan sista tiden lever man på smulor innan man ger upp. Så ja, i teorin finns A-kassa för företagare. Men väldigt sällan i praktiken.
Problemet med medborgarlön är nog att förväntningarna på vad ”som går att leva på” är så höga att man ändå inte skulle komma ifrån problemet med att motivera människor att jobba.
Du har dock rätt i att det finns för stora möjligheter till politisk klåfingrighet i det nuvarande systemet. Att separera a-kassan från staten och lägga arbetsgivaravgifterna på lönerna istället hade gett utrymme att betala egna försäkringar, men frågan är kanske hur många som klarar av att ta det ansvaret och om inte resultatet blir att kostnaden hamnar i form av socialbidrag istället.
Ah, öppnar upp för en av mina käpphästar. Hur lite pengar man egentligen behöver för att leva ett alldeles ok liv rent ekonomiskt-materiellt. Ingen skulle komma på tanken att påstå att svensk medelklass led någon direkt nöd på 50-talet. Håll i er nu. Kolla upp lönenivåer och siffror över ekonomiskt tillväxt i Sverige sen 50-talet:
- Om man (inom alla områden) skulle nöja sig med helt OK 50-talsstandard så skulle man kunna försörja en hel familj på att en (1) person jobbade någonstans mellan 25 och 50% inom något normalavlönat yrke.
- Om man hittade en livspartner som också nöjde sig med den standarden, och bägge pluggade högskola direkt efter gymnasiet, och sen jobbade heltid till ca 35 års ålder (och sparade allt som blev över) så skulle man kunna skaffa barn OCH PENSIONERA SIG vid 35. Aldrig behöva dra in en krona mer resten av livet, utan bara lönearbeta i den mån man hade lust.
Medborgarlön JA. Skulle räcka med att sluta villkora socialbidraget annat än att man inte ska ha några andra större inkomster parallellt. Bara skicka in en ansökningsblankett och så är det klart. Skulle dessutom skapa en oerhörd trygghet i samhället att veta att grundnivån (ingen lyx, men tillräckligt för alla viktiga behov) ALLTID är säker. Skulle lösa många andra problem också.
VARNING SARKASM!
Men va då kan man ju inte ha flatscreen, senaste mobben, jadajadajada …
… dessutom skulle vi ju inte ha några (troligen få men det är inte lika dramatiskt) arbetslösa* hur skulle det se ut.
* Jag räknar inte de som är så sjuka att de inte är arbetsförda som arbetslösa.
Lite mer seriöst;
Lite högre lön (längre arbetsdagar/år) än så skulle vi kunna ha så vi kan ge de pengarna till de som behöver för att de inte ens kan leva på det sättet.
Och för alla singlar utan barn: Nöjer man sig med 50-talsstandard så försörjer man sig själv utmärkt och med marginaler på att jobba EN DAG I VECKAN. Blir till och med pengar över till åtminstone ett par veckor på Mallorca varje år, om man tycker sånt är kul.
En kommentar om ditt P.S, för att jag inte kan låta bli:
Enligt mig: Miljöfrågor och klassfrågor hänger givetvis ihop. Eftersom allt hänger ihop. Om vi tittar på begreppet hållbar utveckling, som det kan beskrivas, kan vi se att förutsättningarna för mänskliga samhällen är jordens livsupphållande system.
1) Livsuppehållande system, atmosfär, allt som lever osv (ramarna för allting annat)
2) Mänskliga samhällen (som är beroende av livsuppehållande system)
3) Ekonomiska system (som är beroende av mänskliga samhällen och kan ändras)
Så rent logiskt om du frågar mig kan jag tycka att klimat- och miljöfrågorna är, om inte viktigast, så i alla fall det centrala (ramarna) – även om de hänger ihop med och är ömsesidigt beroende av lösningar på de sociala och de ekonomiska frågorna.
Diskuterar gärna detta vid tillfälle! Tycker själv att klassfrågor överlag och ur ett internationellt perspektiv får otroligt lite utrymme.
Man skulle kanske prata om hållbart samhälle istället och då även i form av sociala förutsättningar och regler.
Dvs, det fungerar i längden inte att ha ett samhälle som överutnyttjar någon resurs, oavsett om det handlar om miljöpåverkan, finanssystem där banker kan trycka egna pengar, att ge för låga/höga löner i vissa grupper eller att de arbetande utnyttjas för att försörja de som väljer att inte arbeta.
Man löser inte de problemen med naiv arbetarromantik, naturromantik eller lika naivt prat om den fria marknaden som lösningen på alla problem. Vi måste på något sätt komma bort från alla populistiska quick-fixar som bara skapar mer problem senare och vars enda egentliga syfte är marknadsföring för de egna politikerna eller partiet.
Tyvärr är sakliga/genomtänkta förslag och förutsägbarhet inte något som ligger för nuvarande politikerelit som verkar var mer inriktad på att häva ur sig tomma floskler som lösning på varje problem.
Jag kan bara hoppas att Hannahs inträde i den vänsterpartistiska verkstaden tillför en del av det perspektivet som vi sett här på bloggen, men jag har inga större förhoppningar om att de övriga har något intresse av att ta till sig sådana tankar.