Filmbranschen och Nyckelpositionerna (del 2).

65 Responses to Filmbranschen och Nyckelpositionerna (del 2).

1. Hannah!

   Visst är det intressant att betydligt fler kvinnor sökte medel när det fixades ett öronmärkt stöd för enbart kvinnor. Frågan är om samma sak hade hänt om det fanns motsvarande stöd för enbart män? Chansen att få stöd fördubblas ju (förutsatta att det finns lika många regisörer av båda könen) om det införs ett öronmärkt stöd för enbart ett kön. Det ökar säkert också benägenheten att söka.

   Vad gäller statistiken så är du ju inne på det, men kommer inte till någon slutsats. Hur många regisörer, manusförfattare och producenter finns det av respektive kön. Andelen kvinnor respektive män som får stöd borde (om alla är i medeltal lika duktiga) vara ungefär densamma som andelen är för respektive kön i respektive yrke.

   Hur hade det sett ut om förskolan började betala ut 50 procent av lönesumman till de 3 procenten manliga förskolelärarna och de resterande 50 procenten till de övriga 97 procenten kvinnliga förskolelärare?

   För övrigt säger jag som jag sa hos Pelle Billing. Att jag tycker att det är i grunden bra att Rafael Edholm inte fick sin film finansierad av Svenska filminstitutet, utan var tvungen att söka andra vägar att finansiera filmen. Enligt min mening borde Svenska filminstitutet och alla andra liknande kulturinstitutioner som finansieras med skattepengar läggas ner. Vill man göra film, sätta upp teaterpjäser eller liknande så får man också se till att fixa finansieringen själv och inte förvänta sig att skattebetalarna ska hosta upp pengarna.

   Jag vill inte att vissa utvalda grupper i samhället ska ha särskilda privilegier och kunna leva som parasiter på skattebetalarna istället för att behöva konkurrera på den fria marknaden som alla andra vanliga människor måste göra. Speciellt när pengarna många gånger dessutom går till politiska projekt som syftar till att propagera ut hatiska budskap mot grupper i samhället.

   • Jag delar inte din uppfattning om att alla skattebetalare är parasiter. Jag ser flera fördelar med att de som gör bra filmer som senare kommer att underhålla oss får hjälp med alla de omkostnader det innebär att göra en film innan den gör premiär. Däremot tycker jag att filmer som först får stöd och sedan gör enorm succé borde ha råd att betala tillbaka det stöd de först fick. En variant vore således att först bara låna ut stödet och sedan göra en bedömning om filmskaparen behöver stödet för att inte gå back eller ändå får in så stora intäkter att stödet bara är en del av dem.

     På ett sätt håller jag dock med dig om att det är problematiskt med stödet överhuvudtaget: Ett filminstitut med eget tycke och smak som gynnar vissa konkurrenter med andras pengar. I så fall vore det bättre att entusiastiska skattebetalare utsåg vilka filmer som borde få stöd. En annan variant vore förstås att fördela stödet jämnare så att fler fick men lägre.

     (Ursäkta metadebatten Hannah, men det handlade åtminstone inte om feminism.)

     • På ett sätt håller jag dock med dig om att det är problematiskt med stödet överhuvudtaget: Ett filminstitut med eget tycke och smak som gynnar vissa konkurrenter med andras pengar.

       Om man tar bort stödet så blir det istället rika råkapitalister som beslutar, efter eget tycke och smak och utan att på något sätt vara accountable till någon annan, vad som produceras.

     • Übereil!

       Nej, om man tar bort stödet får filmskapare göra som alla andra småföretagare. Använda sina besparingar, ta lite extra lån på sin bostad, vända sig till vänner och bekanta för stöd samt gå till banken med sin affärsplan för att försöka få ett in blanco-lån för att starta upp verksamheten.

     • Fast nu är det väldigt få filmer som kostar så lite (totalt) att vem som helst kan ”[a]nvända sina besparingar, ta lite extra lån på sin bostad, vända sig till vänner och bekanta för stöd samt gå till banken med sin affärsplan för att försöka få ett in blanco-lån för att starta upp verksamheten.” utan att gå i konkurs.

     • En svensk långfilms absoluta smärtgräns är 15 miljoner. SFI ger stöd med upp till en viss procent (kan eventuellt vara upp till och med 50%, eventuellt lägre, jag minns inte riktigt).

       Man ska ha rätt mycket rika vänner och bekanta och en jävligt saftig bostad om man ska skrapa ihop 15 mille, vill jag bara säga.

     • Deus!

       Man får då anpassa munnen efter matsäcken, precis som den som startar en liten privat bilverkstad och den som startar en liten frisörsalong. De kan heller inte starta en stor bilhall med försäljning och service eller en kedja med skönhetssalonger till att börja med. De får arbeta sig upp och återinvestera den vinst de gör i företaget, för att på sikt kunna utveckla det lilla företaget till det stora företaget.

       Samma sak kan filmmakare göra, börja med mindre kortfilmer och med de i rygger ragga mer kapital för att göra större filmer.

       Rafael Edholm lyckades ju ragga tillräckligt med privat kapital för att göra den film som SFI inte vill ge stöd till. Samma sak kan alla andra filmmakare också göra.

     • Mmm men även det kostar pengar som de flesta inte kan få tag på. Och även om vi bortser från det så nog inte marknaden för film att jämnföra med att starta en bilverkstad eller frisörsalong (om du inte lägger till något i still med, i en stad där det redan finns tillräckligt med bilverkstäder/frisörsalonger som redan är etablerade och har bättre ekonomi än dig).

       ”Samma sak kan filmmakare göra, börja med mindre kortfilmer och med de i rygger ragga mer kapital för att göra större filmer. ”

       Här är du ju farligt nära att gå med på det du sade nej till hos Übereil för ingen kommer att ge någon annan pengar utan att förvänta sig något i gengäld – även om man gjort några ”bra kortfilmer”.

       ”Rafael Edholm lyckades ju ragga tillräckligt med privat kapital för att göra den film som SFI inte vill ge stöd till. Samma sak kan alla andra filmmakare också göra.”

       Nu är inte jag något expert på Rafael Edholm men han är väll inte ”vem som helst” som gör sin första film, så det är väll ändå inte helt rimligt att säga att om han kan det kan du (eller jag) ochså göra det (i alla fall inte utan en massa tilläg som pekar ut alla relevanta skillnader mellan oss och hans sociala position inom filmvärlden). Och det var ändå vad ”gemene person som vill göra film” skulle kunna göra givet att vi tog bort allt statligt stöd vi talade om (inte vad en person inom ”en priviligerad makt elit” – för att härma dig lite – kan göra under rådande omständigheter).

     • Deus!

       Sedan när blev just att göra film eller något annat konstnärligt en mänsklig rättighet som ska finansieras av skattebetalarna? Varför ska inte dessa aktiviteter behandlas som alla andra?

       Varför behövs det överhuvudtaget nya filmer? Det finns ju redan miljontals filmer!

       Vi har heller ingen myndighet som heter Svenska Bilmekanikerinstitutet eller Svenska Frisörinstitutet som varje år får X antal miljoner att dela ut till duktiga bilmekaniker och duktiga frisörer som lämnar in ansökningar för att de vill skapa nya bilverkstäder och nya frisörsalonger. Varför? Varför ska bilmekaniker och frisörer behöva leva under andra villkor än filmmakare och konstnärer?

       (Filmmakare och konstnärer får ju dessutom specialskydd i upphovsrättslagen så snart de gjort en nya film eller ett nytt konstverk. Gratis skydd i hela deras livstid plus 70 år efter deras död. Något motsvarande skydd har varken bilmekaniker, frisörer eller någon annan yrkesgrupp. Inte ens ingenjörer som gör avancerad uppfinningar får ett sådant skydd för sina produkter. De måste söka och betala patent (hundratusenstals kronor per patent) för att kunna skydda sina produkter. Dessutom måste de göra det i varje land. Och skyddet räcker bara 25 år. Varför ska filmmakare och konstnärer ha den typen av privilegierade villkor?)

       Om någon kommer att ge pengar utan att förvänta sig något i gengäld är snarast en förhandlingsfråga. Men sedan när blev det en mänsklig rättighet att få pengar av någon annan utan några motkrav? Ränta är väl det minsta den som lånar ut kan förvänta sig att få?

       Rafael Edholm var väl en nobody han också en gång i tiden. Alla är barn i början. Det gäller både bilmekaniker, frisörer och filmmakare.

     • Många intresantra frågor för en helt annan diskussion. Du gör mistaget att tro att bara för att jag pekar ut en brist i ditt resonemang (det faktum att gemene person saknar det kulturella och ekonomiska kapital som behövs för att producera och lansera en film i dagens samhälle) så är jag emot din slutsats och för det motsatta… jag ber dig därför att från och med nu – om jag inte explicit skriver ”jag tror/tycker/tänker” eller dyligt om någon specifik sakfråga – inte tolka mig som om jag tror att slutsatsen hos den jag kritiserar är fel – det gör jag nödvändigtvis inte – det jag pekar ut är att premisserna som personen ifråga framhäver i försvar av slutsatsen inte visar på slutsatsen (men det betyder inte att det inte kan finnas andra premisser som visar på slutsatsen). Och om det jag nu skrev var oklart så låt mig exemplifiera (överdrrivet ja vist men det visar på poängen); Om någon sa ”Jorden är uppskatningsvis rund för att månen är gjord av ost” – så skulle jag kritisera det påståendet, inte för att jag inte tror att jorden är uppskatningsvis rund utan för att jag är osäker på om vi bör tro att månen är gjort av ost, eller att även om det var så att det skulle vara ett bra skäl på att tro att det har något med jordens form att göra… i det här fallet är ”månen är gjort av ost” – (det mycket mer seriösa) påståendet – vem som helst kan göra film och ”jorden är uppskatningsvis rund” är de flesta av frågorna du väcker i posten ovan (dvs bör skattebetalarna stå för att sponsra filmproduktion/distrubition). Och eftersom jag inte gick ut för att argumentera varken för eller emot hurvida det bör vara så, så ämnar jag ”kräva min rätt” att få skjuta upp mitt omdöme på frågan (eller mer konkret, jag ämnar inte lägga energi på att besvara dina frågor då de inte är relevanta för det vi diskuterade – dåliga argument är alltid dåliga och bör förkastas även då de ser ut att ge stöd för en postition man tror på)

     • Deus!

       Här har du ett par feministiska kvinnor som tydligen har tänkt sig att själva finansiera en egen kortfilm med hjälp av donationer.

       För egen del stärks jag i min syn på feminismen som något ytterst negativt när jag ser deras manifest för filmen.

       Vi är jävligt trötta på att feminism över huvud taget betraktas som något fult och gnällkärringaktigt. Om samhället systematiskt ser till att alla kvinnor automatiskt får det sämre, vem ska se till att du får ett värdigt liv? Hur länge tänker du vänta på att någon ska tänka på dig också?

       Feminism handlar om en fucking jävla kamp för de mänskliga rättigheter som du som kvinna inte har. Vi känner inte en enda feminist som tycker att män ska ha det dåligt bara för att kvinnor ska ha det bra. Att det ens har startats upp organisationer som Antifeministiska samfundet är lika absurt och vidrigt som organiserad rasism.

       Vi tänker inte backa längre, Pär Ström. Vi tänker inte ta din smutskastande skit längre, Pelle Billing.
       Vi tänker genom vår kortfilm tydliggöra det ni är på riktigt: kvinnofientliga as.

       http://skabbteatern.se/

       Synd att teatergrupper som denna allt för ofta får offentliga medel och bidrag.

     • Ledsen, MbX, men ska du skriva långa brev till feministiska teatrar som avslutas med orden ”dags att beväpna sig” så får du verkligen göra det på din egen blogg. Jag raderade din kommentar. Du förstår säkert iallafall några av anledningarna till varför.

     • Hannah!

       Alla har rätt att försvara sig, inklusive män. Det gäller även när könskriget bryter ut på allvar.

       Men du kan gärna få maila över den borttagna kommentaren. Du har ju mailadressen.

     • Klart alla har rätt att försvara sig. Du ska bara inte aktivt dra in något slags krig mot en grupp feministiska esteter eller vad de nu är in på min blogg och sedan hävda din rätt att försvara dig här inne.

       Jag har mailat dig.

     • Medborgare X: Om en feministisk terrororganisation skulle ta till vapen mot oss är det självklart att vi ska rusta upp och slå ner dem. Men du talar om en dystopi som inte ens jag tror kommer inträffa. Du skriver ofta väldigt revolutionära kommentarer som knappast ger oss feministkritiker några landvinningar. Om du överhuvudtaget ska diskutera feminism här, så gör det då demokratiskt. Speciellt när du ändå inte kontrar någon vänsterextremist som kallar oss kvinnofientliga as.

     • Se mitt svar på din andra post.

     • Übereil: Om statens makt minskade, så skulle världen bli kvitt ”de rika råkapitalisterna”, eftersom deras intäkter kommer av monopol och ”intellektuella äganderätter” som staten tillhandahåller dem. Och eftersom de inte längre skulle finnas skulle de inte längre besluta något.

       Det som skulle hända skulle vara filmer och liknande finansierades av vanliga människor via siter som flattr och kickstarter och liknande.

     • ”Om statens makt minskade, så skulle världen bli kvitt “de rika råkapitalisterna”, eftersom deras intäkter kommer av monopol och “intellektuella äganderätter” som staten tillhandahåller dem.”

       Ehhh, vad baserar du det på?

     • Vad är det för organisation som skapat begreppet ”aktiebolag”? Jo, staten.
       Vad är det för organisation som skapat begreppet ”intellektuellt ägande”? Jo, staten.
       Vad är det för organisation som allena kan skapa monopol? Jo, staten.

       Aktiebolag ger sina ägare (de rika råkapitalisterna) potentiellt obegränsad vinst, men begränsar risken till de pengar de valt att investera. Intellektuellt ägande gör människor som besitter kunskap artificiellt beroende av de människor som ”äger” den (återigen de rika råkapitalisterna). Och monopol gör att de rika råkapitalisterna inte behöver konkurrera mot varandra.

       Ser du ett mönster här? Det gör jag.

     • Mmm (då förstår jag mer hur du tänkte (osäker på att staten skapat begrepp, men skit samma))… men även om ”kapitalist” och ”kapitalism” tenderar att användas för att beskriva industrisamhället så tar det ju inte bort det faktum att det innan ochså fanns ”kapitalister” i bemärkelsen enstaka individer som hade svinigt mycket pengar, det finns inget skäl att tro att det inte skulle fortsätta vara så om vi tog bort statens makt… så jag ser inte relevansen i det hela (mer än möjligen att du vill ta bort begreppet ‘kapitalist’ så vi inte kan beskriva dessa individer)

     • Innan industrisamhället fick de rika sin makt genom att äga marken som bönderna brukade. Och varför ägde de marken? Jo, därför att kungen (staten) hade gett dem den. Det feodala bondesamhället byggde på samma relation mellan staten, de rika, och vanliga männisor, som dagens samhälle gör.

       Utan statens våldsmonopol så kan de rika inte suga ut vanligt folk; om de vill fortsätta vara rika så måste de kontinuerligt tillverka och sälja saker som folk vill ha.

       Vad får dig att tro att jag vill ta bort begreppet ”kapitalist”? (En ”kapitalist” är för övrigt en person som tjänar pengar på att äga och investera kapital. Detta säger i sig inget om detta är ett bra eller dåligt beteende. I dagens samhälle kan man dock konstatera att de med mest kapital är de största utsugarna och att de har statens assistens i detta).

     • Mjo om vi använder en mer bred definitionen av stat så… men då kommer vi ju alltid att ha en stat som har makt (eller, ja det beror ju på hur man definerar ‘stat’ nu är jag förvirrad)… jag tänkte i alla fall mer på folk som var rika genom handel o dyligt snarare än jordägare eftersom det var kapitalister vi talade om… Jag är nämligen väl medveten om att ‘kapitalist’ ursprungligen deifinerades som en person som tjänar pengar på att äga och investera i kapital…

       Men jag använde dock den mer lösa definitionen; djävligt rika (mao enbart äga räcker) – eftersom det är en rimligare tolkning av Übereils uttalande ovan (eftersom det är rimligare att tro att han menade ”vem som helst som har massa pengar och kan sponsra filmskapare” än det smallare påståendet att ”enbart de av dem som har massa pengar som tjänar pengar på att äga och investera i kiapital kan sponsra filmskapare).

       Jag tror inte att du vill ta bort begreppet ‘kapitalist’ och det var inte heller vad jag skrev. Det jag skrev var (här omformulerat); vad är relevansen i påståendet ”ta bort statens makt så försvinner kapitalisterna”? För om vi nu läser det påståendet med Übereils utalande snällt – dvs. de som har kapital kommer vara de som sponsrar filmskapande om inte staten gör det och vi läser ditt påstående i samma betydelse – ta bort statens makt helt så kommer det inte finnas folk som har kapital – då kvarstår min fråga, varför ska vi över huvudtaget tro på det (eller tänker du dig att vi skulle övergå i kommunism så att vi tar bort allt kapital)? Även med den mer strikta definitionen (både äga och tjäna) så tycks frågan kvarstå, varför ska vi tro att folk inte kommer äga och tjäna pengar på kapital bara för att statens makt minskar? T ex varför skulle bankväsendet upphöra för att staten inte hade makt (det skulle kanske ändra form till enstaka individer som lånar ut på sina vilkor snarare än ett ordnat system som följer statliga regler men det är ju inte det samma som att det skulle upphöra helt). Det enda sättet att bli av med folk som är svinrika (på pengar) eller äger och tjänar pengar på pengar torde rimligen vara; 1) ta bort pengar, 2) förbjud folk från att äga mer än andra, och om den strikta definitionen gäller 3) förbjud folk att tjäna pengar på pengar. Eller, är det något jag missat?

     • Om staten försvann (eller iallafall fick mindre makt), så skulle inte kapitalister eller kapital försvinna. Däremot skulle de ”rika råkapitalisterna”, som Ûbereil pratade om, försvinna. Skillnaden mellan en ”kapitalist” och en ”rik råkapitalist” är att det förstnämnda kan vem som helst vara; har man pengar, oavsett hur lite, och investerar dem, är man en kapitalist. För att vara en det sistnämnda, en ”rik råkapitalist”, däremot, krävs att man har makten över samhället på det vis som endast kan fås genom staten.

       Notera att det är väldigt stor skillnad mellan ett samhälle med sju miljarder kapitalister som vardera har ett kapital på 10000 kr, och ett samhälle med 1000 kapitalister som vardera har ett kapital på 70 miljarder kronor. I båda samhällena är förvisso filmstödet beroende av kapitalisternas godtycke, men i det första samhället så utgör ju kapitalisterna, som man är beroende av, hela mänskligheten. Och även om man vill göra en smal film som endast berör 1% av mänskligheten, så finns ju 700000 kapitalister som kan tänka sig att vara intresserade att stödja denna film.

     • Deus!

       Det har aldrig slagit dig att den största ”kapitalisten” i Sverige är staten själv? Förutom alla företag, fastigheter och annat som staten äger direkt så har staten dessutom kontroll över AP-fonderna, som i sin tur har ägarintressen i både börsbolag, icke-noterade bolag och framförallt fastigheter. Det är alltså du, jag och alla andra medborgare som indirekt är ”kapitalister”.

       I princip alla som arbetar har också en avtalspensionsförsäkring. Den förvaltas av något av alla de livbolag och försäkringsbolag som finns (vissa privata, andra börsnoterande, andra ömsesidiga och några ägs av facket). De har genom pensionsförsäkringarna också ägarintressen i börsbolag och fastigheter. Så här är det återigen du, jag och alla andra medborgare som indirekt är ”kapitalister”.

       För övrigt vill jag ge D.B. en eloge för att påpeka att det faktiskt är staten som sätter upp villkoren och lagarna i en marknadsekonomi. Det innebär att det är med statens goda minne som vissa branscher (t.ex. filmbranschen) har en usel konkurrens och ger enorma vinster till de företag i branschen som skyddas av villkoren och lagarna.

     • D.B.

       Som sagt, om vi har en enomrt bred definition av stat (de som har makt och kapital t ex) så håller jag med för det ska jag påpeka – vi är nog överens i sakfrågan om hur vi bör fördella resurserna (lika för alla) men jag tror bara inte det är så simpelt att om man tog bort makten från de som har den nu så skulle det bli bra – för historien lär oss att när en maktelit försvinner så bildas en ny…

       Medborgare X

       Jo, relevans? Det enda jag sakt är att genom att slå ut t ex Svenska staten så skulle det inte per definition bli rättvisa för alla utan det som mer troligt skulle ske är att de med minst skrupler (och tillgång till vapen) skulle bli de nya makt/kapital-inehavarna (staten om vi använder begreppet så brett som möjligt).

       Edit; Jag tänkte till, menar du att eftersom staten är den största kapitalisten så skulle den per definition försvinna om vi tog bort staten? Ja vist, men se min komentar ovan för att se min poäng.

     • Deus: Du har helt rätt i att det som händer när folk gör revolution etc är att revolutionärerna tar över och blir minst lika förtryckande som det som fanns innan. Detta är en nödvändig följd av revolutionärernas metod att använda våld mot våld. Ej heller går det att reducera statens makt genom att bli vald politiker, då detta endast resulterar att man blir lika korrupt som de man ersatte. För att verkligen reducera statens makt krävs istället att allmänheten slutar se staten som en definitionsmässigt legitim auktoritet.

       Exempel: Säg att du på väg hem bevittnar två personer misshandla en tredje. Om det för din reaktion spelar roll om förövarna har polisuniform på sig, så har staten vunnit, även om din reaktion är att försöka ta över makten och byta ut poliserna mot andra (som kommer begå samma övergrepp). Om alla istället insåg att illegitimt våld inte blir legitimt för att förövarna är uniformerade så skulle statens makt däremot försvinna och inte kunna ersättas av en ny stat.

       (För övrigt delar jag inte riktigt din uppfattning att jordens resurser ska ”fördelas” lika för alla, då denna formulering tyder på att det ska finnas någon entitet som ”fördelar” dem. Men denna min invändning består alltså i ordet ”fördelas”, inte i orden ”lika för alla”).

     • D.B.

       Våld borde aldrig vara legitimt i min bok (möjligen undantaget lek men det blir lätt slipery slop). Problemet är dock att det är alldeles för få pacifister och aldeles för många realister* och jag tror inte det räcker med att folk ”slutar” se staten som auktoritet pga. att när de personer som har vapen och saknar skrupler inser att de kan härja fritt så kommer de ochså göra det… men om vi bortser från det så tror jag vi har en ganska likartat synsätt på den här fronten

       (ursäkta ordvalet, det var inte bärande för min poäng bara jag som inte reflekterade så noga över ordval… men du får väll läsa mig snällt, Smiths osynliga hand kanske :P)

       * Här menat att vem som än har makten är inte bara rättfärdigad utan även bör använda våld om det ger bäst resultat (att jämnföra med realister inom filosofi om krig).

     • Deus

       För det första så har jag inte nämnt något om självförsvar och nödvärn. Om du, när du ser två personer misshandla en tredje, ingriper i syfte att skydda den som just då utsätts för just det övergreppet, så har du inte bidragit till någon tar makten över samhället med våld, men ändå hjälpt till att hindra våldsverkare från att härja fritt.

       För det andra är våld inte alls lika effektivt (ur förövarens synvinkel) som hot om våld. Så även om det finns en massa förövarare som faktiskt härjar fritt, men de hela tiden faktiskt måste använda våld (istället för att alla viker sig när de ser att de är uniformerade) så kommer de inte så långt. Maffiaorganisationer begränsas t.ex. inte av staten (tvärt om gynnar staten dem genom att ge dem monopol på narkotika- och vapenförsäljning), utan att vanligt folk inte frivilligt har med dem att göra.

     • dvs. de som har kapital kommer vara de som sponsrar filmskapande…

       Snarare: De som har kapital och ett intresse av att utnyttja kapitalet för att få mer kapital. Det kommer förvisso finnas enstaka filantroper också, men de kommer knappast bli fler än idag, utan det kommer bara i ännu större utsträckning än idag handla om finansiering med ett enda mål – att tjäna pengar.

     • Du har helt rätt i att det som händer när folk gör revolution etc är att revolutionärerna tar över och blir minst lika förtryckande som det som fanns innan. Detta är en nödvändig följd av revolutionärernas metod att använda våld mot våld. Ej heller går det att reducera statens makt genom att bli vald politiker, då detta endast resulterar att man blir lika korrupt som de man ersatte.

       Men hur kommer det sig då att Tyskland är ett mycket mer öppet samhälle idag än på 30-talet?

     • Übereil: Anledningen till att Tyskland är ett bättre land idag än det var på 30-talet är att folk där till slut insåg nazismens vidrighet. Om de inte gjort det, utan bara tillfälligt hade låtit sig kväsas av ockupationsmakterna, så hade europa fortfarande varit en kontinent av krig och folkmord.

     • Så under vissa förutsättningar så KAN korruptionsnivån i staten minska?

     • Ja, om människor som inte tillhör statsapparaten slutar att betrakta handlingar utförda i statens namn som per automatik goda, så minskas statsanställdas möjligheter att begå övergrepp, och därmed statens korruption.

       Däremot kan man inte göra revolution eller ta över makten med demokratiska medel för att påverka staten i rätt riktning. Det som händer då är att man sugs in i staten och blir lika korrupt själv.

       Eller, för att uttrycka det annorlunda: om svenska folket glömde bort att staten fanns, så skulle polisen betraktas som en maffialiga och skulle inte längre kunna verka och staten skulle diffundera bort. Om statsministern däremot glömde att han var statsminister, så skulle han snabbt bli påminnd eller ersatt, och inget skulle förändras.

     • Så problemet är inte staten utan att folk ser det staten gör som bra. Skulle staten försvinna så skulle det inte ändra folks syn på saker och ting – och då skulle någon annan sonika gå in och göra det staten gör nu.

     • Helt riktigt. Så länge människor tycker att det är en bra idé att en grupp människor ska ha legitim rätt att lösa samhällsproblem med våld, så kommer det finnas en grupp människor som löser samhällsproblem med våld.

       Egentligen finns inte staten, och har aldrig funnits, utan det som finns är en ideologi/åsikt/moraluppfattning som på engelska kallas ”statism” (ett ord som mig veterligen inte finns på svenska), som betyder ungefär ”uniformerade personer har rätt att använda våld”. Och det är denna ideologi/åsikt/moraluppfattning jag finner skadlig och därför ifrågasätter.

       Ungefär som att Gud inte finns (enligt min uppfattning), och således inte orsakar någon skada, men det finns religioner, och dessa orsakar skada (i mitt tycke).

       Notera för övrigt att staten (trots att den alltså inte existerar) som bekant anses syssla med andra saker än att tillhandahålla uniformerade personer som använder våld, som till exempel sjukvård och vägbyggen och vad det nu vara månde. Dessa aktiviteter skulle fortgå ungefär som vanligt även om ”statism”-ideologin försvann, även om det skulle administreras och finansieras lite annorlunda.

       Och för att anknyta till ursprunget av denna subtråd: ”statism”-ideologin leder alltså till att folk accepterar att bli hunsade av uniformerade personer. Detta innebär att de som administrerar de som administerar de som administerar (etc) de uniformerade personerna, får makten över samhället. Om filmstöd införs eller avskaffas i det läget så resulterar det på sin höjd att i det blir andra personer som får nöjet att använda filmproduktion för att stärka sin makt.

     • Joakim!

       Jag skrev inte att skattebetalare är parasiter, utan att de som lever på skattebetalarnas pengar (likt filmskapare lever på statliga anslag) är parasiter.

       Det finns ingen anledning att filmskapare och andra konstnärer ska ha andra ekonomisk villkor än vanligt folk.

       Varför ska staten ge bidrag och extra stöd till dem när de inte gör det till Petra som vill öppna en ny bilverkstad eller till Lasse som vill öppna en ny frisörsalong? De får minsann själva ta av sina besparingar, utöka pantbreven på bostaden och ta in blanco-lån för att ha råd att köpa in all utrustning som krävs för att komma igång med sina nya företag och för att ha till lön under de första tunga uppstartsåren. Varför ska inte filmskapare och konstnärer ha samma villkor som dem, utan istället glida runt på en räkmacka av statliga bidrag och få specialbehandling?

     • Nu råkar det väl finnas något som heter ”starta eget-bidrag” om jag inte missminner mig? Eller har de tagit bort det?

     • Jag fick för mig det jag ochså så jag försökte hitta något om det. AF har någt liknande medans det inte stod något om det i skatteverkets allmänna information om att starta eget (mer än ta lån :P). Kollade dock inte så noga.

     • Hannah!

       Det enda starta-eget bidrag jag känner till är att Arbetsförmedlingen kan hjälpa arbetslösa ekonomiskt under 6 månader för att starta eget företag. Den arbetslöse får då motsvarande ersättning som a-kassan under dessa 6 månader, trots att denna så snart företaget är startat faktiskt har ett jobb formellt sett.

       Det bidraget kan, så vitt jag förstår, både den som startaer en bilverkstad, en frisörsalong eller ett filmföretag få.

     • Till att börja med upptäcker jag nu en katastrofal felsägning. Jag menade SJÄLVKLART filmskapare och inte skattebetalare. Det var mycket att göra igår för mig så hjärnan hängde helt enkelt inte med.

       Med det sagt står jag dock för det jag skrev. Jag delar inte din uppfattning, men jag tycker inte att det är bra som det är heller. Det var snarare det senare jag ville diskutera.

     • Det här är inte metadebatt. Det här handlar om ämnet. Precis som jag vill ha det.

2. Hannah:

   ”När det var enbart för kvinnor sökte plötsligt 78 kvinnliga regissörer. På ett år.
   Det betyder något. Vad betyder det? Det kan vi gärna diskutera. Låt oss göra det.”

   Ja vad betyder det? Här vill jag påminna om studien som utfördes gällande att kvotera kvinnor för att kompensera bristande tävlingsvilja. Forskning visar det inte är tävlan i sig som kvinnor ogillar utan konkurrens om vinsten.

   ”Resultatet var tydligt. Utan någon form av påverkan var antalet kvinnor som ville tävla bara hälften så stort som antalet män. Med tre av de fyra kvoteringsmetoderna visade kvinnorna betydligt högre större vilja att delta. Effekten var särskilt stor när kvinnorna var starkt gynnade.”

   http://aktivarum.wordpress.com/2012/02/05/den-nya-vetenskapen-for-mansfragor-del-2-reaktioner-fran-politiska-vanstern/

   • Aktivarum!

     Mycket intressant. Ger också en indikation på varför färre kvinnor än män är intresserade av att tävla om toppositionerna i näringslivet och politiken.

   • Det hade varit att föredra om du postade en länk till studien du refererar till i stället för till din blog (som förutom att vara lång så man fick leta sig fram till stycket) där du citerar en annan blog som (förutom att verka dissa studien du hänvisar till) inte hänvisar till studien (utan enbart en av förfatarna)… svårt att avgöra vad de vekligen säger i studien…

     Sedan får du gärna förklara vad du menar med ”det inte är tävlan i sig som kvinnor ogillar utan konkurrens om vinsten.” för mig låter det som två sätt att säga samma sak (vad är tävlan om inte konkurens om vinsten?)…

     Dessutom -något jag inte vet för jag har inte läst ”just den studien” utan bara skummat en annan (liknande) som fanns högst upp på Matthias Sutter CV (orka inte leta) – men som kan vara värt att ta med i beräkningen är att; de test (tävlingar) han verkar ha gjort (och det är vanlig i liknande studier av andra) var väldigt ”konstgjorda” (vanligen; det här är en tävling där ni deltagare ska ‘räkna matte’ och de(n)* som vinner får ”småpengar” i belöning. Och inte frågar man om varför de som inte inte ställer upp väler att avstå utan tittar enbart om personer är intresserade eller inte under olika omständigheter) och det är oklart om det är rimligt att generalisera till en sådan här situation (Man kan ju t ex tänka sig att både intresse och möjlig belöning borde vara större hos de kvinnor som är intresserade att producera film men som inte söker än det är för kvinnorna i Sutter’s studie).

     * Det fanns olika möjligheter t ex enbart en vinnare eller två vinnare (en man, en kvinna) eller två vinnare (minst en kvinna) osv.

     • Deus:

       Länkar:

       http://www.svt.se/2.108068/1.2701734/konskvotering_positivt_for_hela_arbetsplatsen

       http://www.handels.gu.se/om_handelshogskolan/press/pressmeddelanden/nyheter-detalj//ny-forskning-visar-positiva-effekter-av-konskvotering-.cid1063783

       ”(vad är tävlan om inte konkurens om vinsten?)”

       Tävlan är underhållande styrkemätning, test av vem som presterar bäst. Särskilt killar tävlar ofta helt utan vinst. De bryter arm för att se vem som är starkast, de ser vem som surfar snabbast. De ser vem som har bäst ljud i högtalarna osv. Det finns ofta ingen vinst så det finns orsak att tro tjejer mer sällan gör sådana saker.

       ”Man kan ju t ex tänka sig att både intresse och möjlig belöning borde vara större hos de kvinnor som är intresserade att producera film men som inte söker än det är för kvinnorna i Sutter’s studie”

       Detta är ju lika sant för killarna. Testet handlade ju om skillnaden och hur den minskade när man kvoterade.

     • Först, tack för länkarna…

       För det andra; ah då förstår jag du använder ”vinst” som något man får utöver äran av att vinna då förstår jag ditt resoneman bättre (jag tolkade ”att vinna” som vinst, därav att jag inte riktigt förstod). Jag är dock osäker på att det inte har ”någon vinst” – t ex den social statusen som det inebärr att vina är väll ändå en ”vinst” som kan tänkas komma av att vara ”starkast” eller vad man nu tävlar i… eller?

       För det tredje; Ja visst kan det vara lika sant för de filmintreserade killarna att det är värt mer än vad det hade varit att vara med i Stutter’s studie – men, som vi vet så är killar bättre på matte (eller ja hur var det nu, är dem det?). Vi vet i alla fall att det är vanligare som intresse bland killar än bland tjejer, vi vet att mattekunskaper uppmuntras mer blan killar än bland tjejer, vi vet att tävlande uppmuntras mer blan killar än bland tjejer* – kan inte det vara skälet till att killarna var mer benägna att ställa upp i mattetävlingen för en liten summa än tjejerna? Vem vet? Det frå man ju testa för, och det kanske man kommer att göra (eller någon har gjort) och om det då visar sig att resultatet kvastår… ja då får man omvädera studien (det finns säkert andra saker att testa för ochså men det kan man fundera på då…)

       * Dessa påståenden var lite lösa generaliseringar som kan visa sig vara mer oviktiga än man kan tro men då Stutter inte testar för det så kan vi inte utesluta att det kan spela roll.

3. Medborgare X har helt rätt i att chansen att få stöd fördubblas när man kvoterar. Gör man inte lika säljbara filmer är det lätt hänt att man inte tycker att det är värt att ansöka om bidrag. Men vad ska vi göra åt det? Är kvotering verkligen lösningen? Man skulle ju kunna inrätta “lilla filmstödet” med lägre stöd och uppmärksamhet för alla som inte tror att de har någon chans att få det vanliga filmstödet. Eller också så kvoterar man, men är inte det ändå ganska kvinnoförnedrande? Inte mot kvinnorna som får stöd, utan mot kvinnan som kön. Ni kvinnor skulle inte ha någon chans mot det mer lyckade könet, så här reserverar vi några platser åt er för att ni ska få känna er lite duktiga.

   Sen förstår jag inte vad du menar med att manliga filmer “berättar männens historia”. Hur vet du att alla filmer är löst baserade på episoder i självbiografier? Det finns nog många filmskapare som nästan uteslutande berättar någon annans historia, eller något allmänt fenomen, baserat på intervjuer med utomstående personer, inte minst kvinnor. I så fall är det ett större problem med manliga huvudkaraktärer, det kan jag hålla med om att variation är bra om könet inte har någon större betydelse för handlingen, men filmskaparens kön som inte ens har med handlingen att göra?

   “För bara för att det är något nytt, eller något som inte ännu är kommersiellt gångbart, betyder inte det att det inte är något bra, något som är värt att skapa för den svenska kulturskattens skull.”

   Det där är i princip det enda jag håller med dig om. Men varför är det så viktigt vem som har gjort en helt ny slags film? Varför utesluta de män som också gör “något nytt”? Ge lite mer stöd till alternativa filmer så kanske det får fler kvinnor att våga söka.

   • Vem pratar om att utesluta?

     • Filminstitutet. Reserverar man visst stöd för kvinnliga filmskapare så utesluter man ju vissa män. Jag tror verkligen inte på kvotering, jag tror på att anpassa kriterierna även efter ”kvinnliga” egenskaper. Genusanpassning är lämpligare här än på högskoleprovet. Det skulle även gynna mer feminina män som just utesluts genom kvotering.

4. Som jag förstår inlägget så förespråkas inte kvotering utan snarare en analys hur ansökningsförarandet genomförs. Män har generellt inget problem om att ”tävla” om pengar. Kvinnor tycks inte ha det heller (om de tävlar mot andra kvinnor).

   • Tack! För att du förstår att jag inte förespråkar kvotering.

5. Jag uppskattar din nit att ta fram verklig statistik. Det förbättrar debatten.

   Skulle du vilja hjälpa mig förstå din argumentation? I hur stor utsträckning ser du egentligen mänskligheten som kollektiv som kan delas upp i olika grupper men smetas ihop inom grupperna?

   När jag hör att män är bättre på att konkurrera om medel så hör jag att några manliga individer lyckats kämpa sig fram och få medel. Jag kan respektera att de i förhållande till kvinnor har ett manligt perspektiv, även om jag ser mänskligheten som mer diversifierad än så, men det är svårt för mig att förstå hur det skulle vara en framgång de delar med alla andra män.

   Tvärtom skulle jag säga att de representerar sig själva. De män som inte kan konkurrera eller som inte är lagda åt att ta för sig gynnas väl inte av att några män är särskilt framgångsrika?

   Så när du försvarar att kvinnor får särskilt stöd blir jag förvånad. Varför förtjänar kvinnor som inte vill konkurrera med de mest framgångsrika männen mer stöd än männen som inte vill det?

   Det du skriver hade ju kunnat bli en allmän kritik mot hur filmpengar delas ut. Vissa individer är oproportionerligt bra på att få stöd i förhållande till sin förmåga/talang låter som en av dina poänger. En annan poäng skulle kunna vara att även om vissa är bättre än andra på att skapa film är det viktigt att många perspektiv skildras och därför behöver man dela ut medel till olika typer. Båda de argumenten tycker jag har en viss bäring. Utan att klassificera oss som män och kvinnor är de dock bättre. Några män representerar inte alla män, några invandrare representerar inte all invandrare, några med dålig självkänsla representerar inte alla med dålig självkänsla, några som är intresserade av naturen representerar inte alla som är intresserade av naturen o.s.v.

   Vi är individer och det värsta för mig med alla dessa man/kvinnofrågor är att vi hela tiden glömmer bort individer. Det är individer som har känslor, tankar och drömmar och smärta. Inte kollektiv.

   • En varm applåd för det perspektivet! Väl tänkt och väl sagt.

   • ”Vi är individer och det värsta för mig med alla dessa man/kvinnofrågor är att vi hela tiden glömmer bort individer. Det är individer som har känslor, tankar och drömmar och smärta. Inte kollektiv.”

     Väldigt fint formulerat, och i viss mån håller (nog de flesta*) jag med men samtidigt hur ska vi kunna diskutera något (på samhällsnivå) om vi aldrig får generallisera (som jag brukar säga; generaliseringar är det bästa och det sämsta verktyg vi har när vi undersöker och försöker vår omvärld)?

     * Det finns en del post-whateva personer inom samhällsvetenskapen/humanioran som talar (skriver) som om de inte gör det men jag är osäker på om de verkligen menar att kollektiv har egenskaper som enbart verkar finnas hos t ex personer, vanligen är det frågan om liknelser, metaforer och liknande ”skit” (eller ”the dark side” som W.G. Lycan kallade det i en språkfilosofi bok).

     • Jag tror också att vi behöver generalisera för att förstå. Något annat är omänskligt. Det går ju inte ens att ta kollektivtrafiken till stan utan att generalisera att vilken buss som helst med rätt siffra är rätt buss.

       Jag tänker att ett problem är att vi fastnat i en fast mall för hur vi ska kategorisera. Man tittar nästan alltid på genus, klass, etnicitet och/eller sexualitet. Det är inte irrelevant men problemet är att de grupperna gått från att vara statistiska generaliseringar till att ses som absoluta kategorier. Då är det svårt att se att en rik liten svensk heterosexuell pojke inte är sina kategorier utan en alldeles egen individ med egen smärta, oberoende av sina tillhörigheter. Det har förstås gjorts ännu värre av att man delat in dessa grupperingar hierarkiskt vilket ibland fullkomligt raderar förmågan att förstå den i verkligheten mycket mer komplexa maktdynamiken och att empatisera.

       Min lösning på det skulle vara att luckra upp kategorierna. Genom att oftare se till individer eller allra minst att använda en uppsjö av kategorier, att alltid utforska om de finns några intressantare än de klassiska. Vi kanske borde ge stöd till introverta människor med låg självkänsla ibland istället för att ge det till de män och kvinnor som är bäst att slå sig fram. Jag jobbar en del med människor som tillhör den gruppen därför kommer mitt exempel därifrån, men man skulle ju kunna ha andra kategorier. Varför får vi bara budskap från de i landet som är mest verbala. Kanske skulle vi behöva får mer perspektiv från de som är konkreta och praktiska?

       Framförallt tror jag man ska vara medveten om att den analysmodell man väljer, särskilt när många väljer samma, skapar samhället. Om vi ständigt beskriver samhället utifrån individuella perspektiv kommer vi se dem. Om vi hela tiden beskriver det utifrån kamp mellan vissa grupperingar är det vad vi ser. Skulle vi analysera Sverige ur ett klanperspektiv skulle folk så småningom börja tänka så. Förenklat, självklar för det är inte så lätt att ändra en kultur, men ett litet steg i taget formas den hela tiden.

       Frågan är, vilket samhälle vill vi ha? Jag, för min del, vill faktiskt inte ha ett samhälle där mina barn kommer växa upp i en kamp mellan könen. Där de av skolledning och andra ses som representanter för ett kön mer än en individ. Då måste vi hitta en annan berättelse tänker jag. Någon som innehåller individer och samarbete om gemensamt väl.

       Sorry för att det blev ett långt svar som snabbt slutade handla om din reflektion, men jag blev inspirerad. Jag tror inte vi kan undvika generaliseringar men vilka generaliseringar vi väljer formar vår samhälle. Jag skulle gärna se ett samhälle med mer fokus på individer och mindre konflikter inom samhället. Då behöver vi andra generaliseringar, eller kanske så många att inga blir starka identiteter.

     • Haha, gudomlig inpsirerad(?), jag håller med dig helt och hållet – väl skrivet

       Måste dock säga (med tanke på att du kallar det ”traditionella sociologiska grupperingar” i en annan post – och jag är för slö för att posta där, där det borde höra hemma då denna post var superbra – vill bara påpeka det extra tydligt :P) att det där med att gå från ”statistiska generaliseringar” till ”absoluta kategorier” nog är vanligare utanför akademierna än inom dem (även om det så klart förekommer där ochså). Dvs. det är folk som läser ”om sociologi” som säger ”sociologi är ett konstigt ämne som gör dåliga generaliseringar” än att de flesta sociologer de facto gör dåliga generaliseringar (eller? hmm, mjo i alla fall inte i den utsträckning som många verkar tro). ”I dag” är det ändå på modet (och har länge varit tradition inom ”sociologin”) att ifrågasätta sådana fyrkantiga kategoriseringar (omg, här sitter jag och försvarar sociologi som ämne, jag som själv sade både innan och efter jag studerat det att det mest är massa flum… skillnaden är att efter så har jag fått en helt annan bild av ”vad” som ämpligen kan/bör kritiseras och vad som mer var ogrundade fördommar).

   • Hej Johan! Trevlig och intressant kommentar, tack för den.

     Jag vill absolut försöka förklara hur jag menar.

     Jag utgår ifrån teorier kring identitetsskapande. Även om vi alla är individer och även om inte varenda individ kan bli representerad i något som helst sammanhang, försöker vi människor ändå alltid förstå vår verklighet och oss själva både i förhållande till vad vi faktiskt upplever och i förhållande till framställningar av den samma verkligheten. Vi lär oss vilka möjligheter vi har kring hur vi kan agera och reagera först när vi fått tillfälle att faktiskt uppleva olika alternativ. Ett barn lär sig inte att säga förlåt innan någon lär det att det ens är ett möjligt agerande, exempelvis.

     Med det sagt menar jag inte att vi är viljelösa nickedockor som kopierar beteenden vi ser på film. Men jag menar att vi kan inspireras och påverkas av dem. Och i förhållande till gruppidentiteter, som vi inte kan komma ifrån att vi ändå relaterar oss själva till, lär vi oss om både oss själva och om ”de andra”, de vars gruppidentitet vi inte delar, genom exempelvis mediala framställningar av de samma. Och därför är det viktigt, anser jag, att människor som tillhör alla dessa olika grupper som listade i bloggposten får lov att skapa verklighets- eller fiktionsframställningar ur sitt subjektiva perspektiv – även om de inte kan representera ALLA ur den samma gruppen. Mångfald. Jag uppskattar mångfald för spridandet av en mer komplex och ”riktig” världsbild.

     Sedan måste jag säga att jag faktiskt inte försvarar att kvinnor får mer stöd. Jag vet inte om det är en speciellt bra lösning. Jag förklarar bara att det uppenbarligen har fungerat att locka fram fler kvinnliga filmskapare genom att göra så. Om det är ”rätt” eller ”fel” kan jag inte ta ställning till.

     ”En annan poäng skulle kunna vara att även om vissa är bättre än andra på att skapa film är det viktigt att många perspektiv skildras och därför behöver man dela ut medel till olika typer.” Detta ÄR min poäng. Även om jag också kritiserar vad ”bättre på att skapa film” skulle innebära.

     Och givetvis skulle jag kunnat skriva detta inlägg utan att dela upp det i män och kvinnor. MEN som sagt, det hela ska förhoppningsvis mynna ut i ett inlägg om Rafael Edholms uttalande om att man får skämmas för att vara man och vilja göra film. Därmed detta perspektiv.

     • Jag tycker om perspektiv och därför har jag viss sympati för att många perspektiv ska synas. Samtidigt måste jag säga att det här med identitet är svårt. Jag är mer individpsykologiskt lagd än sociologiskt och i mig väcker det obehag när man kör på med de traditionella sociologiska grupperingarna, genus, klass, etnicitet, sexualitet o.s.v.

       Det är klart att de fångar några samhällsfenomen men de missar förmodligen många fler än de fångar. Jag möter individer som identifierar sig med sina familjer, sin uppväxt, sin ålder, sin hemstad, sitt fotbollslag, sin personlighet, sitt yrke o.s.v. i all oändlighet.

       Ur mitt perspektiv går det helt enkelt inte att fånga alla människors perspektiv och genom att försöka dela in oss i några sociologiska grupperingar förringar man individerna mer än vad vi gör om vi inte gör det.

       Till syvende och sist kommer varje individs perspektiv aldrig bli sett men ju mer vi typar upp vissa grupperingar och låtsas att vi ser individer större blir tomrummet i de som inte passar in. Förr var bögar bara bögar. Nu förväntas de vara som de fjolliga mediabögarna och de bögar som inte är det, som är som vilken Svensson som helst, blir ännu mer osynlig. Sagt med all respekt. Jag är inte säker på vad de korrekta beteckningarna är men jag har arbetat en hel del med svenssonbögar och sett dem bli mer osynliga av att bli representerade än att inte vara det.

       Det är vad som får mig att reagera på din analys. De män och kvinnor som inte tillhör de som lyckas kämpa sig fram till bidrag blir ännu mindre synliga när de förväntas vara representerade som grupp av några de förmodligen inte normalt identifierar sig med. Sättet att se oss som kollektiv gör individen ännu osynligare.

       Utöver det finns ju det vanliga problemet med att det uppstår en naturlig konflikt så fort man börjar ställa grupp mot grupp. Då är det svårt att undvika att återigen tappa bort de svaga individerna. För det är knappast vare sig de ohörda männen eller de ohörda kvinnorna som blir hörda genom statliga bidrag till regissörer, så vilka ska de identifiera sig med?

       Det är ett svårt ämne.

     • Jag tror jag förde oss in på ett sidospår här, det var inte meningen, du får ursäkta. Får se om jag kan lyckas styra tillbaka utan att verka hänsynslös.

       Jag menar inte att alla kvinnor, män, invandrare, rullstolsbundna, osv osv ska känna sig ”personligt representerade” av andra som råkar ingå i den kategoriseringen. Jag menar inte heller att dessa kategorier är de enda eller ens behöver vara direkt viktiga för våra identiteter (dock att vi knappast kan komma ifrån att vi bygger mycket av våra identiteter på vilket kön vi har, även om vi inte reflekterar aktivt över det. Bara det faktum att vi har herrskor och damskor som skiljer sig åt i utformning mycket mer än i storlek – och att vi nästan allihop ändå väljer att köpa de som är riktade till vår könskategori talar sitt tydliga språk). Men jag menar att om vi inte använder oss av vissa kategorier som grundverktyg riskerar vi att VERKLIGEN missa vilka grupper som eventuellt förbises konsekvent.

       Det verkar som att du tror att jag menar att vi ska identifiera oss med filmskaparna? Jag ber om ursäkt om jag formulerat mig på detta vis, jag menar givetvis att vi kan identifiera oss med deras historier.

       Jag har arbetat med film, både som ung kortfilmare och på riktiga produktioner och till och med ett produktionsbolag. Jag har läst extremt många manus. Och det finns verkligen en skillnad i hur karaktärer beskrivs och vilket djup de får beroende på om det är en man eller en kvinna eller en ”etnisk svensk mitt i livet” eller en invandrare som skrivit dem. Det finns det verkligen. Allra sämst tycker jag om de manus där en man försöker beskriva en kvinnlig karaktärs beteende och känslor under och efter en våldtäkt. Sällan blir det så stereotypt och platt som då. Det finns givetvis underbara undantag, men i sådana lägen blir det så fruktansvärt tydligt hur ett utifrånperspektiv blir otillräckligt om framställningen ska bli trovärdig.

       Åh, jag har inte tid att skriva mer, det får bli stopp här för tillfället dessvärre, jag återkommer.

     • Hannah!

       Jag håller inte med att kön skulle vara en speciellt viktig faktor för vad för filmer, karaktärer, berättelser, m.m. som jag indentifierar mig med. Överhuvudtaget tycker jag att film är något som är väldigt svårt att identifiera sig med. Det är ofta väldigt udda karaktärer som framställd på film och i TV-serier.

       Samma sak när det gäller krönikörer i tidningar. Det är inte krönikörens kön jag identifierar mig med i första hand, utan betydligt oftare den politiska bakgrund och det tänk som krönikan förmedlar.

       Det allra värsta jag vet är alla filmer och krönikor som bygger på att skapa en tycka-synd-om-känsla för vissa grupper i samhället. Sånt spyr jag på direkt. Offerkoftementalitet är den sämsta grunden att bygga ett starkt samhälle på.

   • Johan Grå:

     ”Några män representerar inte alla män, några invandrare representerar inte all invandrare, några med dålig självkänsla representerar inte alla med dålig självkänsla, några som är intresserade av naturen representerar inte alla som är intresserade av naturen o.s.v.”

     Kanonbra!

6. Hah! det här att när ni raderar kommentarer så hamnar de i pending que?

   Ni får säga till om jag råkar återpublicera kommentarer ni har velat ta bort.

7. Hur ser procenttalen ut om man saetter dem i relation till antalet yrkesverksamma inom varje faelt? Gissningsvis har man stoerre chans att faa sitt projekt finansierat om man aer kvinna i branschen. Det aer fel paa tvaa saett. Dels borde det vara lika svaart att bli finansierad oavsett vilket koen man har. Och dels finns det alldeles foer faa kvinnliga filmarbetare.

   • Nu har jag egentligen bloggförbud och borde inte svara på detta, men jag gör ett undantag:

     Det är just de här gissningarna som stör mig i de här diskussionerna. Alla verkar utgå ifrån att det finns fler manliga än kvinnliga yrkesverksamma på just dessa nyckelpositioner, men frågan är när man kan börja kalla dem yrkesverksamma? Vilken definition ska vi använda? FINNS det verkligen alldeles för få kvinnliga filmarbetare? Jag har jobbat i branschen i en del år, min uppfattning är att det faktiskt är tämligen jämställt, att det faktiskt inte råder någon direkt brist på kvinnliga filmarbetare alls. Givetvis skiljer det sig åt mellan olika funktioner, men på just de som nämns i bloggposten är min erfarenhet att det inte är speciellt ojämnt.

     Sen fick jag just en tanke:
     Om vi ponerar att det kommer in många fler ansökningar om stöd till komedier än det gör för skräckfilmer: innebär detta då att det vore diskriminering om institutet väljer att inte producera fler komedier än skräckfilmer även om det kommit in fler av den sortens ansökningar? Har inte SFI ett ansvar för helheten av de svenska filmer som ges stöd? Borde det vara ”lika svårt” att bli finansierad vilken genre man än väljer att arbeta med? Även om detta innebär en enformig helhet?

8. Det var nagra ar sedan jag hade insikt i branschen, men da fanns det gott om kvinnor som var skriptor, kostymansvariga och assistenter till regissor och producent. Men fragestallningen handlade val om toppen av hierarkin vid en filmproduktion? Detta sagt med forbehallet att jag inte vet hur det ser ut pa den fronten 2012. Finns det ungefar lika manga kvinnliga regissorer pa hogsta nivan som manliga tar jag tillbaka det jag sagt. Fast det leder in mig pa en av mina gamla kapphastar – att filmkonsulenterna beviljar stod till spekulativa skitfilmer. Genre tycker jag ar ovidkommande nar manusen ar bra. Men oftast ar de ren dynga och filmen blir darefter… och jag kan inte fatta hur de har fatt produktionsstod. Men det ar inte en feministisk fraga.

   Lycka till med skolarbetet