Hm.
Nej, jag vet inte jag, om det är så roligt att vara orimlig egentligen.
Jag fick ett infall av kaxighet igår, av lite olika anledningar. Exempelvis att jag hade feber på tredje dagen. Exempelvis att vi fick veta att vi hade vunnit budgivningen på en lägenhet så vi äntligen ÄNTLIGEN kan flytta till något större än den här tvårummaren. Exempelvis att det är en jättedålig idé att kombinera feber och glädjeyra med att läsa bloggar som jag VET triggar mig bortom all sans.
Alltså. Det ÄR ju roligt att vara orimligt upprörd. Massa endorfiner och adrenalin som rusar runt i hjärnan. Meeeeeeeen.
Det är ju för lättköpta känslor, alltså. Det är för enkelt att skriva saker i versaler.
Å andra sidan; jag bloggar igen. Det är ju roligt i sig självt. Och jag har kanske för mycket annat seriöst att ta mig an hela tiden för att också palla vara så himla resonlig på alla tänkbara nivåer.
Jag vet inte. Det var roligt igår.
Idag, när febern lagt sig, känns det ju dock ganska meningslöst, om jag ska vara ärlig.
Jag får väl se det som en lärdom om mig själv. Och försöka komma ihåg det nästa gång orimligheten slår till.
Oh well.
Nu ska jag försöka kurera resterna av det här sjukdomstillståndet med ingefära och otroliga mängder vitlök.
Det ska nog bli bra till sist.
Edit: Kom just på att jag inte varit så här orimlig sedan jag var gravid sist gång. o.O Låt oss hoppas att det är en tillfällighet.
Edit 2: Jag tror jag raderar gårdagens inlägg. What good could ever come of it anyway?
Edit 3: Efter kommentar från Dolf har jag nu valt att återpublicera inlägget ändå.
Läs också:
-
Förolämpningar och rasism
-
Vi behöver lite fler internetlagar, tack
-
Sjukfrånvaro
-
Rollspel + sexiga underkläder
Inte så att jag inbillar mig att du ändrat inställning, men din självreflektion talar i alla fall till din fördel. Jag tycker personligen att det är lite synd att du raderade gårdagens inlägg. Hade hellre sett både gårdagens och dagens.
Oavsett vilket, skulle du någonsin få lust till det är du välkommen in att diskutera på GD. (Och jag ställer mig inte främmande till att ta in gästinlägg från dig där du framlägger din syn på saker och ting.)
Sen tycker jag också att det är synd att du blockade mig på twitter. Begriper ärligt talat inte riktigt varför. Så jäkla farligt var väl inte vårt meningsutbyte.
Jag tackar för inbjudan – det är ett bättre sätt att svara på, än att skriva ett raljant och personpåhoppande inlägg som jag gjorde. Jag ska tänka på det nästa gång.
Har återställt det andra inlägget nu.
Jamen radera för i helvitte inte gårdagens inlägg! Det var klokt och bra tyckte jag!