Okey. Jag bara testar av en tanke här. Medan ni läser detta måste ni hålla följande saker i åtanke:
1. Jag är pacifist.
2. Jag förespråkar inte detta. Jag bara funderar.
Av någon anledning tänker jag tämligen ofta på en övning i moral och etik som vi fick göra på högstadiet. Det var något om att det satt 11 människor i en livbåt, men båten kunde bara bära 10. Vilken av personerna i båten skulle offras för de andras överlevnad? Och sedan följde en rad beskrivningar av folk utifrån ålder, kön, utbildning och yrke.
Jag kan inte minnas om vi i min grupp någonsin kunde enas om någon som skulle offras, men dilemmat om vem som ska stryka på foten för vilka andras skull anser jag vara ständigt aktuell i den politiska debatten, och kanske speciellt den om flyktingpolitik.
Vem ska vi offra för att vi ”faktiskt inte kan ta hand om alla flyktingar i världen” och ”är det inte bättre om vi tar hand om våra egna först”?
Och den diskursen är om inte helt accepterad så iallafall inte ovanlig. Och alltid alltid handlar det om att sparka nedåt, att offra någon som har det sämre än vi själva.
Men varför?
Det kom en rapport häromveckan om att nu äger en procent av världens befolkning över hälften av resurserna. Kan inte länka för jag bloggar från mobilen, men ni kan nog googla fram det.
En procent. Hälften av resurserna.
Hur kan det komma sig att det ALDRIG i debatten, förutom i hätska AFA-kretsar kanske, framförs en tanke om att det är DE som borde ”offras” för alla andras skull?
Man skulle ju kunna tänka sig att om 99% av befolkningen bestämde att nu, nu är det nog, nu plockar vi de jävlarna och deras barn och fördelar resurserna mer rättvist… Vad skulle hända då? Då skulle de kanske i ren och skär rädsla börja dela med sig helt ”frivilligt”?
Alltså. Jag tycker inte vi borde döda alla rika (och äta dem) MEN. Hur kan det komma sig att när vi talar om att ”ta hand om våra egna först” så räknar vi in de som äger typ allt bland ”våra egna” och ängsligt värnar deras ekonomiska intressen och istället vänder våra misstänksamma blickar mot de som ingenting har?
Tror vi verkligen att de är mer giriga än de som redan äger allt?
Om det var en livbåt med Bamse, Lille Skutt, Skalman, Nalle-Maja, Vargen, Brumma, Mikelina Räv och Krösus Sork, och båten bara kunde klara sju tecknade karaktärer – vem skulle du putta i sjön?
Läs också:
-
Lästips: Fascismen och Breivik
-
Utan kön – ett experiment på dagis
-
Skicka dem någon annanstans vetja
-
Könskvotering
En i taget skulle få simma bredvid båten och de andra vaka över den. Bytas om, alltså.
Skalman kan ju ligga på rygg och bli dragen efter båten.
Men ja, då funkar det självklart plötsligt inte att debattera. Ingrupp/utgrupp är dessvärre en överlevnadsinstinkt som funnits med sedan landet för längesedan.
Krösus Kamprad
Klok observation, tycker jag. Det är definitivt en fråga om fattiga mot rika snarare än fattiga mot fattiga. Finns så oerhört mycket överflöd i Sverige totalt sett, men väldigt ojämn fördelning av resurserna. Förutom de allra rikaste, så får jag obehagsrysningar av både miljö- och rättviseskäl varje gång vanligt folk lägger tiotusentals kronor på att göra sitt redan snygga och välfungerande kök snäppet snyggare och mer välfungerande. Bara för att nånting måste man ju göra med pengarna. Och varje gång jag tänker på hur de som har jobb (och nyrenoverade kök) blir deprimerade för att de jobbar för mycket och andra blir deprimerade för att de inte får jobba.
Men offrar andras liv för vår egen trivsel gör vi i princip allihopa, så gott som varje dag. Vi är bara väldigt duktiga på att (avsiktligt) inte inse att det är det vi gör. Varje liten vardagslyx vi unnar oss hade vi kunnat lägga på andra människors överlevnad via donationer till t.ex. vaccineringar, rent vatten o.s.v. Att ha en slags skala (olika för varje individ) för vilka människor som har större värde och vilka som har mindre värde för just mig är tämligen allmänmänskligt. Först kommer en själv och eventuella egna små barn, sen kommer eventuell partner och de närmaste släktingarna och vännerna. Sen kommer jobbarkompisar, bekantskapskretsen, chefen, andra med liknande intressen som en själv. Längst ned kommer de människor vi har minst beröring och gemensamt med, vanligen någon som bor långt, långt bort som vi aldrig hört talas om. Alla människors lika värde är en lögnfloskel som ingen egentligen tror på eller agerar efter. Så fort man pratar värde måste man fråga ”Värde för vem?” De flesta av oss har inga stora problem med att komma fram till vem i båten som har minst värde för oss, svårigheterna ligger på andra plan.
Åh vilken klockren liknelse i slutet.
ååååh, vad glad jag blir att du postar här igen! Det enda som är synd (enligt mig) är att du tycker att du ”raljerar” för att känslor syns. Dina argument och poänger är vassare än de flestas i vilket fall och du tar till dig synpunkter och kritik. #förebild <3
En liten kommentar apropå din liknelse i slutet: det är kanske inte helt rättvist att använda just Krösus Sork som exempel?
Han är förvisso snorrik, och på det viset en representant för den ”överklass” du ifrågasätter. Han är också girig, känslokall, lömsk och opålitlig. Med andra ord en väldigt osympatisk karaktär, som det är lätt att hiva över relingen (det hade jag med gjort, ställd inför det specifika scenariot).
Det jag ifrågasätter är rimligheten i att välja just en så uppenbart vinklad representant för ”överklassen” som exempel. Vad sägs om en båt med plats för 7, där de 8 passagerarna utgörs av:
– 7 arbetarklassungdomar. De kommer från trasiga hem, och är därmed värda sympati för sin bakgrund. Samtliga har dock brottsregister som innehåller poster som rån, misshandel, droghandel och sexuella övergrepp.
– 1 Bill Gates. Han är en oerhört rik, vit, medelålders man. Å andra sidan ger hans stiftelse årligen mer till olika humanitära insatser och välgörande ändamål än vad vissa i-länder (nationalstater) ger i bistånd.
Puttar man fortfarande i krösusen? (Inte heller detta var ett rättvist exempel, men det är ämnat att belysa det vanskliga i att likställa rikedom med brist på empatiska/sympatiska drag.)
Nackdelen med undersökningen som hänvisas till är att den räknar med skulder och räknar av dom mot personens tillgångar. Jag som äger ett hus (och har höga skulder på det samt även studieskulder) är, med deras sätt att räkna, fattigare än nästan varenda barn i Afrika.
Ungefär där är det dags att ta en ny titt på hur dess undersökningar görs och varför de publiceras med de rubriker de får. De innehåller inte en korrekt bild av sanningen.