Jag, mina barn, och allt detta med vaccin

Förra måndagen publicerade jag , som i denna stund lästs över 50 000 gånger och delats på Facebook 16 000 gånger.

W00t. Jag som inte ens är någon vidare hetsig vaccinförespråkare. Det är inte som att jag förespråkar tvångsvaccinering (även om vissa av anti-vaxxarna i kommentarerna försöker få det till det) eller som att jag inte tycker att det är helt rimligt att väga för- och nackdelar mot varandra gällande medicinering, eller som att jag inte gjort det själv.

Hell, hela inlägget startar ju med att jag berättar att jag själv inte tagit ställning i frågan förrän på senare tid. När jag själv fick barn.

Det som hände när jag fick mitt första barn var att jag tackade nej till de vaccin som erbjöds oss efter några månader med hänvisning till att jag ville att barnet i fråga skulle ha fått möjlighet att utveckla sitt eget immunförsvar först, innan vi satte igång med att provocera det till att utveckla immunitet mot en massa tillförda virus.

Jag vet inte vad jag tänkte mig att det skulle kunna skada att ge vaccin egentligen. Men. Det kändes helt enkelt tryggare så. För mig, för mitt barn. Jag ville honom ju allt det bästa. Och senare, efter 2010, hade jag ju hört om svininfluensavaccinet och narkolepsin vilket förstås gav vatten på min kvarn och fick mig att fortsätta tacka nej till vaccin. Och dessutom ogillar jag ju skarpt att det finns en läkemedelsindustri som är kapitalistisk (som alla andra industrier, might I add) för allt som har med läkemedel att göra borde ju vara altruistiskt förstås, annars är det något som är skumt. Typ.

Och, såklart, eftersom risken att bli smittad av de där sjukdomarna ändå var så liten (pga alla andra som vaccinerat, men inte ens så långt tänkte jag). Så jag vägde ovan stående saker – eventuell negativ påverkan på immunförsvaret, eventuell risk för konkreta bieffekter á la narkolepsi, en eventuellt korrupt läkemedelsindustri –  mot scenariot ”mitt barn blir aldrig smittat ändå”. Nej, jag kollade aldrig upp de faktiska siffrorna eller omständigheterna. Hade jag gjort det hade hela den här processen gått lite snabbare, såklart.

Tills jag flyttade till Danmark och fick en ny läkare, en läkare som delade praktik med en annan läkare, som i sin tur hade haft polio när han var barn och således hade ett obrukbart ben.

Där någonstans kom jag på att vaccinen som ingår i vaccinationsprogrammen inte är samma sak som de vaccin som hetsas fram mot helt nya sjukdomar, som fågel- eller svininfluensa.

Där någonstans kom jag på att det scenario jag måste sätta upp är riskerna för mitt barn om det får vaccin gentemot riskerna för mitt barn om han blir smittad med de sjukdomar jag vägrat honom immunitet mot.

OM det skulle bli ett utbrott av mässling (vilket vi ju har nu i både Tyskland, Danmark och Sverige) och OM mitt barn skulle bli smittat, och OM han skulle vara den 1 av 1000 som får hjärnhinneinflammation med svåra konsekvenser eller OM han skulle vara den på 2000 som dör av det – hur skulle jag någonsin kunna förlåta mig själv?

Det skulle jag aldrig kunna. Aldrig någonsin.

Så vi påbörjade vaccinationerna. Det var läskigt, han grät lite, och fick en glass efteråt. Inga andra effekter.

Jag fick ett till barn. Nu bor vi i Danmark och här blir man inte inkallad för vaccination, här finns inte BVC, man ska boka tiderna själva hos sin husläkare. Jag glömde bort det. Och kom ihåg det igen när typ smittskyddsinstitutet eller vad den danska motsvarigheten nu heter skickade ett brev om att de kunde se att mina barn inte var registrerade som vaccinerade. Och nu är vi igång igen.

Men nu har mässlingen brutit ut i DK och inget av mina barn är fullt vaccinerade emot det. Och jag kommer ALDRIG kunna förlåta mig själv om det värsta sker nu. Aldrig.

Men det är nu. Det hotet fanns inte när jag kom fram till vad som är min egentliga drivkraft här – solidariteten. Att jag är frihetlig socialist är ingen hemlighet. Och mina politiska ståndpunkter påverkar givetvis hur jag ser på frågan om vaccin.

Det finns de som inte KAN få vaccineras. Att jag med mina iallafall till synes helt friska barn (privilegium alltså) skulle låta bli att vaccineras för att jag tror att det eventuellt kan finnas en risk att de… jag vet inte ens, får i sig kemikalier? Får ett sämre immunsystem gentemot mindre dödliga sjukdomar? När det finns andra barn (ja, jag är lite barnfixerad här, är det något som får mig att gråta som en fors är det ledsna samt döda barn) som inte kan vaccineras på grund av tex ålder eller sjukdomar? Skulle mina barn kunna riskera deras liv?

I can’t even. Det kan jag inte gå med på.

Jag ser det lite som att betala skatt. Och i det perspektivet förstår jag också vissa av anti-vaxxarna. För de resonerar likadant som de som inte tycker att vi ska betala skatt för om de betalar mindre i skatt så har de själva mer pengar att röra sig med och det är bättre för dem. Utan att tänka på de som inte ens har en inkomst att skatta på och således blir ännu mer utsatta om vi inte betalar skatt till den gemensamma välfärden. Eller i vaccintermer: utan att tänka på de som inte har en möjlighet att vaccinera sina barn.

Men, oavsett om vi snackar skatt eller vaccin, utgår de som är motståndare givetvis ifrån att de själva inte kommer drabbas. För när de väl gör det, när sjukdom slår till (oavsett vilken grupp vi än snackar om här) så utgår jag ifrån att även de vill ha sjukvård till hands (som man har råd med).

För att inte förvirra till det för mycket här: alla som väljer att inte vaccinera sina barn borde inte bara läsa på olika anti-vax-sidor om hur dåligt det är med vaccin, utan även läsa på om de sjukdomar som det kan vaccineras emot. (Ja, jag inser det ironiska i att i princip alla anti-vaxxare skrivit att jag borde läsa på lite – tro mig, jag har läst på). Om man läser det, vad som kan ske om man vaccineras och vad som kan ske om man drabbas av någon av de sjukdomar man kan vaccineras för, och sedan jämför; vilken risk vill man utsätta sitt barn för?

Och sedan välja.

Och här är jag sådär att jag TROTS att jag tycker att svininfluensa-vaccinet var jävligt dåligt skött ÄNDÅ tycker att man borde jämföra de effekterna, tex narkolepsi, med konsekvenserna av att drabbas av själva sjukdomen. Jag tycker att det är skitdåligt om det är så att de som drabbats inte får ordentligt stöd och ersättning. Det är verkligen utan tvivel en skandal.

Men är de effekterna verkligen värre än vad konsekvenserna av svininfluensa kan vara? (Det är förstås lätt för mig att säga, jag förstår att man inte ser det så om man har ett barn som drabbats av bieffekterna av Pandemrix).

Och jag tycker inte alls att vi behöver ha någon vaccin-hysteri när det kommer till nya sjukdomar. Nytt vaccin borde kanske enbart erbjudas de som verkligen är i riskgrupper för sjukdomen.

Men med det sagt: Om man låter bli att vaccinera sitt barn för att man tror på något om att typ alla läkare i världen är köpta av läkemedelsindustrin och att den i sin tur har som agenda att hålla människor sjuka… well. Då säger jag bara som Jimmy Kimmel: Då får ni aldrig mer gå till läkare.*

Enjoy:

*(Vilket för övrigt är något som jag hört är rätt relevant i DK just nu; många läkare säger till föräldrar att deras barn inte får vistas i deras väntrum om de inte vaccineras, för de har för fasiken ett ansvar inför sina andra patienter att inte utsätta dem för mer än nödvändig smittorisk).