Läste just ett inlägg av en feminist (utgår jag ifrån) som jag inte håller med till fullo men som har jävligt relevanta poänger i förhållande till vad som är feminism och vad som egentligen är feminism.
Anti-feminism beror till viss del på missuppfattningar om vad feminism är. Men det beror även, eller egentligen allra mest på att själva begreppet feminism har blivit i stort sett betraktat som synonymt med en viss typ av ideologisk grund, det synes finnas många feminister som delar vissa ideologiska utgångspunkter, och som samtidigt mer eller mindre tagit sig rätten till ett tolkningsföreträde av vad feminismen ska både betyda och reflektera, och det är denna grund och tolkning som sedan också tagit över både populäruppfattningar men faktiskt även mer akademiskt hållna föreställningar om feminism. Det är inte ovanligt att akademisk forskning och litteratur behandlar feminism som om det vore ett analytiskt redskap som man kallar för ”feministiskt perspektiv”. Men vad är egentligen ett ”feministiskt perspektiv” när det nu faktiskt ändå är så att det inte finns ett perspektiv?
Och vidare:
Ett av de mest talande exemplen på hur feminismen hegemoniserat ligger i hur radikalfeminismens teorier definierar feminism och att det är denna definition som blivit allmänt utbredd och talar emot flera perspektiv.
Den brukar lyda ungefär så här:
1. Det finns en könsmaktsordning.
2. I den könsmaktsordningen är kvinnor underordnade män.
3. Detta är fel och bör förändras.
Den här definitionen används både populariserat och akademiskt. Men den speglar alltså inte alternativa ideologiska perspektiv som finns inom feminismen.
Nej men precis. Tack ska du ha, Luisep. Feminism är INTE enbart det som kommit att framstå som den hegemona definitionen av begreppet. Och därför:
Hur ska vi definiera den [feminismen] utan att lägga ett specifikt ideologiskt perspektiv i den? Det finns inget annat än ”jämlikhet” och ”jämställdhet”, tanken att män och kvinnor ska ha samma rättigheter är feminism. Men som redan påpekats finns det allstå inte en syn på vad denna jämlikhet innebär och hur det ska gå till. Och det problemet att ta ställning till har alla som på något vis anser sig vara för jämlikhet mellan män och kvinnor även om man inte vill kalla sig feminist. Må det vara grundat på socialistiska föreställningar eller liberala, etatistiska eller frihetliga politiska diskurser. Så för att avsluta där jag började, feminism definieras efter sitt ideologiska innehåll och perspektiv, inte efter popularitet. Precis på samma vis handskas vi med liberalismen och utvecklingen av den.
Jamen tackar tackar. Läs gärna hela inlägget, även om det är långt som en mindre uppsats här.
Läs också:
-
Vem behöver feminism?
-
8 mars – Hej igen, feminism!
-
Farväl ”feminist”.
-
Lästips (Triggervarning: transfobi)
Vad är feminism för dig? Har kollat runt lite på din blogg och jag får intrycket av att du skriver mkt om ”könsnormer”, ”könsroller”, förväntningar och föreställningar om kön. Är feminism enligt dig ”föreställningar om det kvinnliga könet”? För jag tänker på ordet, eller begreppet, ”feminism”, syftar inte det på något sätt till ett ställningstagande för kvinnan? Om man menar att det inkluderar mannen också, borde kanske ett annat begrepp användas?
Jag uttrycker mig kanske klumpigt, men jag hoppas att du förstår vad jag menar
Jag förstår vad du menar, absolut! Och jag har ju ifrågasatt om jag ens kan kalla mig feminist utifrån min definition av ordet ett par gånger, bland annat här och här.
Men jag tänker litegrann såhär: Om feminism förr (i Sverige) handlade enbart om att kvinnor skulle bli jämställda med män, så handlar feminism för mig, idag, lika mycket om att män ska bli jämställda med kvinnor, att vi ska ha lika stor tillgång till alla delar av samhället, inklusive familjesfären (som tidigare inte ens räknats). För faktum är att jag inte ser hur det feministiska projektet för jämställdhet går att genomföra utan att inkludera även mäns erfarenheter och upplevelser av att leva i ett könat samhälle. Uppfattningar om män skapar uppfattningar om kvinnor, det går inte att separera dessa två. Att då entydigt fokusera på det ena könet blir, enligt min mening, lite som att skjuta sig själv i foten. Kvinnor och män lever gemensamt i samhället, skapar och upprätthåller könsrollerna tillsammans, och förlorar på dem bägge två, fast på olika vis.
Jag kommer förmodligen alltid fokusera lite mer på kvinnofrågor, eftersom jag är kvinna själv och det således ligger mig närmare att relatera till de frågorna, men jag ser ingen motsättning kring att se dem i ett större perspektiv och samtidigt kunna kalla mig feminist (ett ord som i sitt ursprung dessutom användes nedsättande mot män som bröt mot den manliga normen, typ ”girlieboy”).