Joakim Lamotte har skrivit ett och såg Alfons Åberg, inklusive historien ”Alfons och Milla”, vars hela storyplot lite snabbt sammanfattat går ut på att pojkar inte leker med flickor för flickor är flickiga och gör flickiga töntiga saker som sina läxor och vara svaga och fåfänga. ”Alfons leker inte med flickor – såklart!”.
Men Milla är inte ”som flickor”. Hon gråter inte för småsaker och annat ”tjejigt”, Milla är skoj hon. Och när de andra pojkarna retar Alfons för att han leker med tjejer (med en släng av heteronormativa insinuationer om kärleksrelation) blir han först ledsen, men försvarar sig sedan genom att säga:
”Det där? Det är väl ingen tjej, precis. Det är ju Milla!”
Kontenta: att vara tjej är inget man ÄR, det är något man GÖR genom att bete sig på ett visst (feminint kodat och således dåligt) sätt. Men om man låter bli att göra en tjej av sig själv genom att exempelvis gråta så kan man få lov att bli accepterad av killarna.
Hepp.
Som varande cis-kvinna och född i början av 80-talet har jag förstås vuxit upp och identifierat mig med Milla i Alfons Åberg och Pippi Långstrump och Mia i Madicken och alla andra (orimligt ofta rödhåriga) tjejer som inte beter sig enligt mallen för hur flickor ”är”. Inklusive min egen mor, för den sakens skull. Det är visst ingen slump att jag färgar mina blonda lockar röda. Inte heller är det någon slump att jag inte kan räkna antalet gånger olika män och pojkar med beundran i rösten sagt något i stil med ”Du är ju inte en sån där tjejig tjej”.
Jo men tack, hörni. Känns ju skönt att få bekräftelse på att det jag har lärt mig genom hela uppväxten, dvs ”se ut som en tjej men var som en kille” och strategin ”internalisera föraktet mot allt som räknas som tjejigt” fungerade för att få er acceptans.
Men NEVERMIND för nu är jag vuxen och har egna barn, och dessa råkar kategoriseras som pojkar. Men jag kommer med allt jag förmår försöka förhindra dem att se på Alfons och Milla och en massa andra barnprogram som å ena sidan förstärker föraktet mot så kallade ”tjejiga” saker och begränsar barn av alla kön som måste förhålla sig till den här tvåkönsuppdelningen, och å andra sidan förstärker en negativ stereotyp av pojkar som ”de elaka”.
För så här är det: jag kan ta snacket med mina söner. Jag kan prata med dem om att pojkarna i Alfons som retas för att han leker med tjejer är elaka och inskränkta och förmodligen aldrig ens testat att leka med tjejer. Jag kan prata med dem om att när Oscar i Vildes favoritbok ”Oscar og Olivia og sørøverjagten” (2014) kallar det ”tösepjat” (tjejtrams) att lillasyster vill ha med sina röda prinsesseskor när de ska leka undervattensskattjakt så är det ju rätt fånigt gjort av honom, dels för att han förstås kan göra sin syster ledsen men också för att det ju är skorna som gör att de får skatten i slutet. Inte för att Oskar ger henne någon cred för detta. Istället himlar han med ögonen åt både henne och den piratbläckfisk som alltid önskat sig ett par prinsesseskor och styr ubåten vidare. Jag kan prata med mina barn om dessa och tusen andra filmer, böcker och framställningar som de kommer falla över. Och jag gör det också.
Men jag är så innerligt trött på att behöva upprepa ”ja, det var visst lite dumt sagt/gjort av pojken/pojkarna”. Herregud, måste barnlitteraturen vara full av så mycket dumma pojkar? Ska det vara så innerligt svårt att skapa pojkkaraktärer som INTE är oempatiska, korttänkta och ibland öppet elaka, ska det vara så svårt att skriva historier som INTE har en slentrianmässig släng av ”pojkar ska ta avstånd från flickor och flickighet” alternativt en slags sensmoralisk ”se vad dumma pojkar är som (exempelvis) säger såna där saker om flickor”?
Jag fattar att Gunilla Bergström skrev Alfons och Milla med ett i grunden positivt budskap, att man ska strunta i fördomar och andra människors idéer om vilka man bör leka med. Men det slår fel, på så många sätt, när ”tjejighet” ändå framställs som något negativt och Milla som det icke-tjejiga undantaget, och pojkarnas utsagor om hur flickor ”är” således får stå oemotsagt, och när pojkar igen framställs som de brötiga och tykna och taskiga.
Barn härmar, efterliknar, lär sig att man kan bete sig på olika sätt genom att notera hur beteenden framställs. Det är inte pedagogiskt att visa hur man INTE ska bete sig. Det bästa sättet att förklara för barn att kön inte spelar någon roll på är att skapa historier där kön de facto inte spelar någon roll.
De andra diskussionerna kan vi vuxna föra med varandra.
För jag vill faktiskt aldrig mer behöva ”ta snacket” med mina söner om varför pojkar i barnlitteraturen är så jädra dumma.
Note: enligt de nya kommentarsreglerna kommer jag enbart publicera kommentarer som är positiva, konstruktiva alternativt sådana som jag orkar svara på. Övriga kommentarer hänvisas till där jag har en högre toleransnivå.
Läs också:
-
Pojkar slåss för att de gillar varandra
-
”Jag vill INTE vara flickan!”
-
Till och med ett barn fattar detta.
-
Video från Stockholm + mer
”se ut som en tjej men var som en kille” gäller ju dock inte fullt ut, en ska ju fortfarande vara underordnad. En ska ta plats i mäns värld på mäns villkor och vara medveten om det, inte försöka styra det själv.
Ja, alla kan ju inte vara My Little Pony.
Det är i och för sig inte så konstigt att gammal barnlitteratur har gamla dammiga värderingar. De är skapta då det var ännu mer spikat som norm. Det vill till att en saga ska vara väldigt progressiv för att den ska bli tidlös.
Många barnberättelser skulle nog må bra av att uppdateras och få mer moderna värderingar.
Tycker jag i alla fall.
Kram!
Purre’s senaste blogginlägg: Glad Midsommarrrrr!
Åh vad bra skrivet! Jag blir helt lycklig nu!
Barnböcker, barnsånger, barnkläder.. Allt som har med barn att göra verkar bero på vilka fack vuxna ska pressa in dem i.
Åh, om du har några böcker som klarat ditt skarpa öga så vill jag jättegärna ha tips. Vi kollade på just det avsnittet av Alfons hemma häromdagen (youtube), och jag blev arg och stängde av med en gång när de började prata om att killar inte kan leka med tjejer. Innan mitt barn ens fått för sig att det är så behöver man ju inte trycka ner det i halsen liksom. Jag kommer verkligen att göra mer research på saker jag introducerar för mitt barn i framtiden. Alfons kändes så harmlöst, men icke…
Tips för övrigt, skriver jättebra om barnböcker: http://tiotusenord.wordpress.com/
Herreminje, vad tröttsamt det är att ständigt behöva ändra och diskutera det som står i böcker. Missförstå mig inte, jag pratar jättegärna med mitt barn om det som står i böckerna vi läser tillsammans, men jag pratar hellre om hennes tankar kring det vi läst, än att jag ifrågasätter konstiga saker folk säger/gör. Det tar på krafterna att ständigt vara på sin vakt när man läser barnböcker för att vara beredd att fånga upp tveksamheterna.
Bra skrivet! Jag är så trött på att det ”tjejiga” konstant ska nedvärderas och inte vara tillräckligt bra. För det är ofta de tjejer som har skinn på näsan och är mer ”pojkiga” som får vara med på ett hörn. Men aldrig på samma villkor. Det upplever jag ofta. Har många intressen som anses som typiskt ”manliga” och där kan jag få vara med, men jag måste hela tiden bevisa mig själv. Det är som att få göra test varje gång, medan killar är godkända utan det. Blir så trött på det. Och den attityden börjar nånstans så att folk påstår att det barn får höra och se inte påverkar dem, visar bara hur dåligt insatta de är.
Tack för att du skriver om detta som också jag uppmärksammat på sistone. Intressanta reflektioner som alltid.
Väldigt tydligt i klippet, att det särskiljs mellan den ”fina” flickan Millan och de ”dåliga” flickorna. Millan är subjekt de andra flickorna endast objekt. Dessutom debila argument varför tjejer skulle vara tråkiga/sämre,(att det öht ska finnas med)som att lämna in läxor i tid, leka med dockor och att skratta skulle vara dåligt?
Hela klippet igenom är en instruktionsfilm hur tjejer(Millan) ska bete sig för att vara ”bra” och accepteras av killar(patriarkatet)
[…] där med bristen på starka flickaraktärer (och snälla pojkkaraktärer) får jag säkert tillfälle att komma tillbaks till. Det är en fråga som min bästa […]
Hurra! Du är tillbak med besked
Viktigt och intressant inlägg tycker jag! Har delat detta på den nystartade Facebooksidan ”Feministiska bloggar” () som är tänkt som en portal för att sprida feministiska blogginlägg till fler. Hoppas ok!
Tycker det ofta talas om fall som dessa i barnböcker, men finns det verkligen inga barnböcker som riktar sig huvudsakligen till tjejiga tjejer där grabbiga pojkar beskrivs på ett föraktfullt eller objektiviserande sätt?
Hur är det för övrigt inom förskolan, är det tjejiga tjejer som det ses ned på där eller är det grabbiga pojkar? Vilken typ av barn är det som förskolelärarna uppnuntrar respektive försöker hålla tillbaka?
Tja alltså, i den HÄR boken beskrivs ju grabbiga pojkar på ett negativt sätt. Bland många andra. Det är ju det inlägget handlar om? Läste du ens klart?