WTF!? – en mors historia

Jag har fått in några historier från människor som inte är bekväma med att kalla sig varken feminister, jämställdister, eller överhuvudtaget sätta några etiketter på sig själva. Denna är inte en av dem, men jag vill ta tillfället i akt att poängtera att ni på intet sätt behöver applicera etiketter på er själva för att deltaga i WTF!?-projektet. Det enda jag behöver är en slags kontextplacering, exempelvis

“Jag delar många åsikter med feminismen men inte tillräckligt många för att jag ska kunna ansluta mig till den ideologin”

eller

“Jag är kritisk mot många begrepp som feminismen använder sig av, men jag kallar mig inte antifeminist för det”

eller

“Jag tycker inte att det finns någon ideologi som lyfter upp det humanistiska perspektivet i jämställdhetsarbetet tillräckligt mycket, men jag är helt klart intresserad av jämställdhetsfrågor”.

Eller liknande. Bara nånting, så jag kan balansera vilka som ska återberättas, så det inte slutar med att jag har 20 serier med historier från uttalade feminister, det är ju inte det jag är ute efter.

Och för att ytterligare skruva till det lite tänker jag hädanefter inte skriva ut om historierna som berättas är av feminister, jämställdister, maskulister eller andra. Så får ni själva gissa på vart personen i fråga står i jämställdhetsfrågan. (Facit kommer i Januari).

Dagens WTF!?:

21 Responses to WTF!? – en mors historia

  1. Ghuuaaaa! Män kan inte passa spädbarn, män sparkar på fotbollar tänk om pappan förväxlar barnet med en fotboll ghaaaa!

    Varför är den här poängen en feministsak? Är det inte mer förolämpande mot män att anta att de per automatik är helt inkompetenta med småbarn? Just sayin’..

    • Och vad är det nu feminister i allmänhet säger? Jo, att de faktiskt tycker att det är förjävligt att män betraktas som mindre lämpliga föräldrar. 🙂

      Å andra sidan sa jag aldrig att det här var en historia från en feminist.

    • Att feminism börjar med “femi-” har att göra med att man en gång i tiden önskade lika borgarrättigheter för kvinnor som män hade.
      Man önskar fortfarande lika rättigheter och friheter för så väl kvinnor som för män. Det är nämligen inte möjligt att vara feminist utan att önska att män också ska ha lika rättigheter och möjligheter (förutom där naturen sätter sin gräns – barnafödandet).
      Vill man, som i tillfället som du nämnde, att kvinnor inte ska ses på som automatiska barnavårdare så måste man ge männen samma möjlighet att delta i familjelivet som kvinnan har. Så att det lika gärna kan vara pappan som är hemma från jobbet när barnet/-nen blir sjukt/-a.

  2. Tror det här är sjukt vanligt faktiskt. Jag har hört ett antal varianter på temat. Folk förutsätter att man ska vara hemma uppemot ett år som mamma. Jag började jobba när dottern var drygt ett halvår, och många kollegor ville gärna visa sitt medlidande och säga hur jobbigt det måste vara att lämna en så liten på dagis. Det föll dem inte in liksom att barnets far skulle kunna vara hemma en längre period.

    Jag slapp dock all form av anklagelse om att vara en dålig mor, men jag vet många som fått höra liknande saker som hon i serien. Trots att de kanske inte gått tillbaka till jobbet förrän barnet varit 6 månader eller äldre.

  3. Åhåhå hörni, har fått feedback från hon som berättat historien och nu måste jag skriva om en replik. Återkommer inom kort med uppdaterat inlägg. 🙂

    • UPPDATERAD! Ordet “barnvakt” hade visst blivit nämnt i förhållande till pappans föräldraansvar, det var ju för bra för att inte ta med. Och så tog jag åt mig av Tanjas kritik i ruta två också, så nu borde det vara lättare att läsa.

  4. Jag måste bara säga, vad du är duktig på att rita, Hannah! När jag försöker teckna så ser det ut som en tre-åring gjort det. 🙁

  5. Åh herre gud. Vilka människor det finns, alltså! Visst är det förståeligt att folk resonerar så där med tanke på hur samhället ser ut (kvinnor förväntas stanna hemma med barnen och män ses inte som lika kompetenta för att ta hand om barn), men att t.o.m. vräka ur sig en sak som “vad är det för mamma” och att mannen får vara “barnvakt” så att kvinnan kan jobba… snacka om drygt.

  6. Ja, ja, nu har jag i alla fall gått igenom hela processen med inloggning och allt.

    Just det här känner jag själv igen så enormt väl. Och det var bara kvinnor (inte alla kvinnliga kollegor, inte ens en majoritet av dem, men de som reagerade var kvinnor), när jag kom tillbaka efter 6 månader. Min fundering är om det var män på arbetsplatsen som sa samma sak, eller om könet på de som ifrågasatte inte togs med?

    • Eftersom det är min story så kan jag bara bekräfta din misstanke om att det bara var kvinnor som kom med kommentarer. Oftast sådana som hade barn själva eller på annat sätt var i “barnsvängen”.

      Inte en enda man höjde ens på ögonbrynen. Sen var det inte heller en majoritet som kom med dessa kommentarer, många visade beundran (vilket jag än i dag har svårt att förstå, till och med mina mest slitsamma jobb har varit softare än att vara hemma med barn) och många visade dessutom stor nyfikenhet.

      Min upplevelse är att många unga kvinnor (tyvärr inte lika vanligt med frågorna från män) är intresserade av alternativ till att vara hemma själva i ett år (som tycks vara något av en norm). Många vill växla mellan jobb och ledighet för att dels ha kvar kontakten med arbetslivet med det sociala och utmanande som det innebär. Men även för att dom vill att deras partner ska få samma start i föräldralivet (ja, återigen är det dessa rabiatfeminister jag talar om och återigen är det just dom som anstränger sig och intresserar sig för mäns möjligheter att vara mer närvarande föräldrar).

      Det här svaret blev längre än jag tänkt men så går det när jag börjar fundera om det här!

      • Yes, det är här det luriga i illustrationer kommer fram. Jag tänkte aldrig på att fråga om könet på de som reagerat, det borde jag kanske gjort. Jag har själv upplevt samma sak, och i mitt fall var det både män och kvinnor som reagerade, dock att männen reagerade mer genom att säga “Jasså, pappan är barnvakt? Är han okey med det?

        Det var dock inte min intention att framställa det som att det var jämn könsfördelning bland de som kommenterade, och om du, Minnia, önskar kan jag gärna ändra på det. Det är viktigast att du känner att det är en återberättning som känns bra.

  7. Det centrala för mig var nog att ingen man någon sin yttrade något negativt om min roll som mamma. Det fanns nog män som uttryckte förvåning om jag tänker efter lite mer – men bara väldigt snabbt och sen var det överstökat.

    Jag har funderat lite på om jag vill att du ändrar (dock att den korthårige lika gärna skulle kunna vara en kvinna egentligen) och kommit fram till att det skulle göra historien mer rättvisa även om den inte står och faller med det.

    Intrycket jag fick av kvinnorna som faktiskt kommenterade var dessutom att de var “feminina” kvinnor som själva la stort fokus på moderskapet och sin kvinnliga framtoning.

    • Pappor har väl alltid setts som mindre lämpliga föräldrar än mammor och då pappan tagit hand om barnen har det kallats att han “sitter barnvakt”? Skillnaden är att nu för tiden reagerar folk på det och tycker att det är fel och att det är ett problem att mammor ses som riktiga föräldrar och pappor som barnvakter.

Svara