Visa mig det land där skolan inte försöker “indoktrinera” barnen till att vara snälla

Det är en sak jag inte riktigt kunnat släppa sedan jag lyssnade på p1’s dokumentärserie “Rädda Sverige”, eller mer specifikt del 2, vid namn “Flykten från pisslandet”.

Det är när den intervjuade Anton förklarar varför han och hans flickvän, som bor i Danmark, inte ska flytta ihop i varken DK eller Sverige, utan flytta någon annanstans.

Anton: “Vi vill att våra barn ska växa upp och få komma på själva hur de vill tänka och vad de vill tycka. Vi vill inte att de ska bli indoktrinerade i skolan om att “du måste tänka rätt”. De ska inte behöva lära sig att nej så får man inte säga för då kanske nån blir kränkt.”

Detta sägs precis i introt, inte ens en minut in, ni kan själva lyssna.

Det sista stycket där är det som fäst sig i mitt sinne. Och jag tänker att det blir svårt för Anton att hitta en förskola eller skola till sina barn där de vuxna inte försöker lära barnen att “Nej, så säger man inte, det är inte snällt”. Faktiskt: Att vara snäll är väl cirka det enda vi egentligen försöker lära våra ungar, och blir som stoltast över dem när de är, när de visar empati och omtanke för andra?

Nijas och jag brukar lite skämtsamt kalla vår ideologiska hållning för “dagispolitik”. Och det låter kanske nedvärderande, men tänkt efter!

Låt oss tänka oss att förskolan är en metafor för samhället. På förskolor finns vissa regler, för både barn, pedagoger och föräldrar. Att man inte kallar varandra fula saker, att man inte slåss, att man samsas om de gemensamma leksakerna, att man inte utesluter någon ur lek eller säger att någon inte får vara med, att man bjuder in ALLA barn till kalas så ingen blir konsekvent exkluderad, att man tar hand om varandra, håller varandra i hand när man går över gatan, säger till någon vuxen om någon blir skadad, säger till om man själv blir ledsen, och så vidare.

Alltihop helt rimliga saker att lära barn, om ni frågar mig. Helt rimliga saker att lära vuxna också, för den delen. Helt rimliga deviser att basera ett samhälle på, faktiskt.

Om vi tar den förskola min egen son går på just nu så arbetar de väldigt aktivt med vad som kallas “Fri för mobberi” och betyder “Utan mobbing”. Eller som Anton kanske skulle kallat det; indoktrinering.

Ett par gånger i veckan, varje vecka, i tre år, sitter de ner hela gruppen och talar om känslor, om att bli ledsen, om empati, om att förstå när någon blir ledsen och varför, de har bilder och historier med “cases” där någon kanske har varit elak eller någon råkat bli ledsen trots att ingen VILLE vara elak, och så får de tala om det, barnen, 3-6 år gamla, och diskutera hur det hade kunnat göras annorlunda, hur man kan göra för att göra allting bra igen och om de själva upplevt något liknande.

De tränar helt enkelt jävligt noga på att lära sig att inte kränka någon.

Inte för att de inte “får”. Men för att de ska förstå när någon annan blir ledsen, och att göra någon ledsen – det vill nästan ingen. De vill faktiskt inte kränka någon, barnen.

Visa mig den skola där de vuxna inte försöker “indoktrinera” barnen till att vara empatiska och snälla mot varandra.

Jag tror helt ärligt inte att Anton skulle vilja sätta sina barn i den skolan.

 

6 Responses to Visa mig det land där skolan inte försöker “indoktrinera” barnen till att vara snälla

  1. Håller med, vi kör oxå dagispolitik här hemma. Inte slåss, inte säga elaka saker. Prata om känslor och hur det går att bemöta andras känslor på ett bra sätt. Om alla kunde lära sig den grunden och leva efter den skulle vi få ett fantastiskt samhälle!

  2. Han vill väl till USA och köra lite homeschooling så att han kan lära barnen hur Gud skapade vapen, bacondonuts, Nascar och Cherokee Jeeps. Eftersom det är definitionen av frihet.

    I USA läste jag för några år sedan att det var kritik i Mason-Dixon staterna för att de ville införa “Character Counts”, vilket var ett program för att lära ut omtanke och respekt, med just kritiken att USA är ett fritt land där föräldrarna eller specialskolor (läs kristna) skall lära ut moral, inte (public) skolan.

    Mycket är annorlunda där på andra sidan Atlanten.

  3. Det är just därför jag stör mig på när folk stör mig när folk säger “hen beter sig som ett dagisbarn”. Många “dagisbarn” beter sig mycket bättre än vuxna, tack vare indoktrineringen.

  4. Lite sen kommentar nu, men, vafan, ett annat perspektiv:
    Just det där med att inte få exkludera någon eller säga att någon inte får vara med och leka är typiskt för sådant som jag för min del absolut inte skulle vilja att någon lär ut till mitt barn, eller helst något barn alls. Barn har rätt att välja sitt umgänge, att tycka illa om andra barn och inte vilja leka med dem, att bara gå undan och vara ifred, födelsedagskalas är rimligen avsedda att glädja födelsedagsbarnen och inte vara våta filtar av kravlös inklusion.

    (Om ett barn blir konsekvent exkluderat beror det nästan alltid på att det barnet är konsekvent jättejobbigt mot andra barn — det är något jag själv minns från exempelvis fritids. Det GÅR inte att hindra ett normalintelligent barn från att veta vilka andra barn som är jobbiga; jag fattar att försöket syftar till att alla ska må bra, men jag fattar inte VARFÖR eftersom det bara lär det jobbiga barnet att dess beteende inte har några konsekvenser; vuxenvärlden kommer att försvara dåligt uppförande och se till att det inte för något ont med sig. Dessutom reducerar det de andra barnen och deras lek till verktyg för den önskade sociala harmonin, något som jag heller inte tål. Alla människor existerar för sin egen skull, inte som någon annans medel.)

    Att något av detta ens skulle vara en kränkning eller ens en mild elakhet är en idé jag tycker att det är direkt illvilligt att lära ett barn, även om de inte går på det — till all lycka tror de flesta vuxna trots allt att de får spendera sin tid med vilka de själva vill. Att i åratal förhindra barn från att göra detsamma är alltså inte bara ett utslag av en helt missriktad och ogenomtänkt ansats till välvilja utan dessutom meningslöst.

    Så det är EN anledning till att jag aldrig skulle vilja sätta ett barn i svensk förskola.

    • Intressant perspektiv! Dock stämmer det till dels inte alls överens med min erfarenhet av utfrysning och mobbing (det behöver absolut inte ha att göra med att den som inte får vara med är “jobbig” och behöver “lära sig konsekvenser”) och till dels håller jag inte med om att det handlar om socialt tvång. Heck, i mitt mellanstadium var det en tjej som blev utanför på grund av att hennes mamma var parfymallergiker!

      Däremot håller jag med om att man inte ska tvinga barn att leka med alla, och samma sak i vuxenlivet, på skolorna och på arbetsplatser. Men man kan absolut sätta upp regler som skyddar mot strukturell utfrysning, tex genom att säga att man antingen bjuder alla i klassen eller bara ett litet fåtal av de närmaste. Det handlar om empati, och då går egoism inte före, hur mycket det skulle handla om “födelsedagsbarnets glädje”.

      • Jag anade nog att det måste ligga olika erfarenheter bakom det här; jag kan ärligt säga att alla mina från förskola och skola pekar åt det håll jag beskrev tidigare, utom möjligen ett fall där en tjej blev utfryst som jag helt uppriktigt inte har en aning om orsakerna till, eftersom jag inte hade någon vidare koll på vad tjejerna i min klass sysslade med på mellanstadiet. Det är i vart fall så att min personliga erfarenhet av “alla måste få vara med och leka” är bokstavligen 100% missriktat välvilliga lärare som tvingade oss att stå ut med outhärdliga barn under skoltid, för att de inte skulle må dåligt — alltså 3-4 stycken istället för en. Jag misstänker dock att vi bägge tycker att vårt eget sätt att hantera det hela på är överlägset även om bägges erfarenheter accepteras som sanna, så det ligger väl någon grundläggande värderingsskillnad bakom i slutänden…

        Sedan kan jag uppleva det som provocerande att formulera det som en fråga om “empati mot egoism”, som du gör — märk väl, jag menar inte att du försöker provocera mig, utan jag förstår att det är så du själv ser och analyserar det; jag nämner bara det här som en sakupplysning, eftersom det är slående olikt mitt sätt att se på det och det är den sortens formuleringar som ofta leder till hätskheter. Helt säkert oavsiktligen inbäddat, men likväl inbäddat, i det där är ju ett slags “vi är goda (empater) och ni som inte håller med är onda (egoister)”. Det är väldigt frustrerande; rimligen ungefär lika frustrerande som när någon av, hm, “oss” (jag är inte riktigt bekväm med att ställa mig med en odefinierad grupp på det här sättet, men…) säger att “vi är för frihet och ni är mot frihet”.

        (Edit Södergran för att förtydliga: Jag menar alltså inte alls att jag själv skulle vara oskyldig till det här sista på något sätt, utan det finns säkert massor av likartade irriterande fraser i mina två kommentarer. Däremot är de inte tydliga för mig på samma sätt. Jag tror att det är väldigt lätt att hamna i det där läget att man inte fattar att något framstår som provocerande eftersom det är så uppenbart för en själv, och det var därför jag sade något alls.)

Svara