Vart har jag tagit vägen?

Fick ett mail förra veckan från en läsare under signaturen “Annika” och tänkte att jag kan väl lika gärna svara här som i privat mail. Annika skrev:

Hej! Vart har du tagit vägen? Jag saknar verkligen dina texter! Hoppas att du snart är tillbaka!

Först och främst: tack för att du skrev och tack för dina fina ord om att du saknar mina texter. Det gör mig glad.

Sedan: Ja var fan ska man ens börja.

I februari, kanske. När vi av en slump sprang på en lägenhet som var till salu för ett pris vi kunde betala tack vare att min sjukt snälla mormor erbjudit sig att låna ut pengar som banken inte vill bevilja oss. Att den var så billig som den var berodde på att han som hade haft den före oss hade gått igång med att renovera och sedan inte orkat fullfölja utan satt sig inne på toaletten och rökt tusen cigaretter (om man ska döma utifrån högen med aska på golvet) lagom efter att han rivit ut köket och badrummet och lagt in en ful plastmatta i vardagsrummet.

Men det var ju helt perfekt för oss, tänkte vi, för då fick vi ju möjligheten att bygga upp den precis som vi ville. Och Nijas är ju snickare så det var ju bara nemas problemas att renovera den billigt liksom.

Samtidigt fick jag veta att jag skulle få börja jobba heltid efter ett år på halvtid eftersom en av mina kollegor slutade. Stor glädje och champange. En fulltidsanställning! Mitt i prekariatet! Nu faller ju allt på plats!

En vecka senare fick jag veta att min tjänst skulle avslutas i slutet av juni på grund av centralisering, dvs de vill hellre ha den tjänsten placerad i Stockholm.

Jag grät en hel helg.

Men nu hade vi ju redan köpt lägenheten så det var ju bara att sätta igång och arbeta på den. Nijas fick gå ner lite i arbetstid för att hinna bygga i lägenheten och trots dubbla hyror kunde vi klara det på min nu fulltidslön.

Men så skulle vi slå ut en vägg. Och det behövde vi boligstyrelsens godkännande för. Och det tog nästan två månader att få den. Och hela planen att kunna flytta in i nya lägenheten 1 maj föll som ett korthus. Men den gamla hyreslägenheten hade vi ju sagt upp. Så istället för att flytta in i vår nya lägenhet fick vi flytta in i min svärmors radhus, 2 mil norr om Köpenhamn.

Så här sitter vi alltså nu.

Och det har varit en rätt hektisk tid, för att säga det milt. Nijas har jobbat 18-timmarsdagar i princip varje dag sedan februari för att hinna med vanligt arbete, lägenhetsarbete och Zirkusarbete. Jag har jobbat fulltid i Malmö med en pendlingstid på 3 timmar om dagen sedan samma tid samt haft ensamt ansvar för båda barnen samt hemmet nästan varje kväll (vilket på intet vis faller sig naturligt för mig). Och somnar ihop med ungarna vid 20-tiden på kvällen ungefär varannan kväll.

Så det finns inte så mycket tid till övers för att blogga. Eller ens hinna tänka på saker som man kan blogga om.

Och jag vetefan om det ens ser ut att bli bättre. Nu tar anställningen slut snart, och jag har blivit arbetsbefriad den här sista månaden, vilket ger mer tid. Men uppepå det har jag ju konsultandet för Add Gender samt den där nopoo-appen jag är i full gång med att utveckla också som tar en del tid. För att inte tala om den ekonomiska stressen i att veta att från september, när jag går tillbaka till skolan igen eftersom jag inte fått något av de nya jobb jag sökt, kommer jag ha cirka 9000 i fast inkomst varje månad varav största delen är CSN-lån. Det blir ungefär 7000 danska kronor. Det betalar inte ens vår nya hyra. Om allt går som det ska kommer appen kanske börja dra in pengar i slutet av 2015. Och då ska jag först och främst betala tillbaka lånet till mormor.

Såatteee.

Så ser det ut.

Jag hinner varken tänka eller blogga just nu.

Och nu måste jag verkligen gå och lägga mig om jag ska palla med morgondagen.

Som vanligt.

Men snart kommer vår hemsida om appen ligga uppe och där kan man ju med fördel tex donera en slant i utvecklingsbidrag om man tycker att den låter intressant, så jag lovar att uppdatera igen när det väl är på plats.

God natt.

11 Responses to Vart har jag tagit vägen?

  1. Åh, ett inlägg, ett inlägg! För min del, även om jag gissar att det är en ganska ensam önskan, så behöver du inte komma på något intelligent att blogga om, det räcker bra med rapportering på den personliga fronten (vilket kanske inte är så lockande för dig men när man följt dig några år så ökar ju nyfikenheten kring vad som händer i era liv så att säga) 🙂

  2. Woho! Inlägg!

    Hoppas verkligen det grer sig allting. Jag är sjukt imponerad över all tid och energi du lagt på både den här men också andra bloggar och texter, trots barn o jobb o whatsnot.

    Alla inlägg ses alltså som en bonus. En sjukt bra bonus dessutom. 🙂

    Dessutom, tänk om 20 år, då kan du tänka tillbaka på den här hektiska tiden och ba “oh shit, vad grymma vi var som tog oss igenom det där on top”.

    Jag jobbar på med basinkomstmålet och mot prekriarkatet från mitt håll allt jag kan så länge. 🙂

  3. Härligt att du är tillbaka! Och skönt att höra att du lever och har hälsan, även om det verkar kämpigt just nu. Var rädd om dig!

  4. Lycka till med allt. Det låter intensivt. Hörde just på (podd)radio att ligga med p3 söker ny sex och relationsexpert, och då tänkte jag på dig. 🙂

      • Nej vad tråkigt av dem. Förstår att du inte gör dig besväret den här gången då. Håller tummarna för dig och andra jobb.

Svara