Våldtäkt och den onda cirkeln

För några veckor sedan skrev Blixa ett förbannat bra inlägg om våldtäkt som jag inte kunnat släppa, eftersom jag tycker att hon sätter fingret på något som jag också menar och har menat ett bra tag nu, nämligen detta:

[…] jag är jävligt skeptiskt till föreställningen om att det inte bara är kvinnors kroppar som går att våldta utan även deras själar. Det riskerar att bli något av en självuppfyllande profetia som bland annat leder till att kvinnor som INTE känner sig drabbade in i själen av övergreppet börjar ifrågasätta om det verkligen var En riktig våldtäkt™. Jag ser också risken att våldtagna kvinnor mår sämre än vad de hade behövt göra för att de tror att deras själar sitter i fittan.

DETTA.

Detta är själva grunden för en hel jävla massa problem, på både micro- och macronivå i vårt samhälle. Tanken om att en våldtagen kvinna är en förstörd kvinna, psykiskt som fysiskt. Och den tanken är global. Det finns platser där våldtagna kvinnor (och detta gäller verkligen också för våldtagna män) blir utstötta av sina familjer, av sin äkta make, av hela samhället för att hon blivit våldtagen. Där gäller visserligen andra strukturer, där den sexuella integriteten är en sak för hela släkten, men poängen, att kvinnans respektabilitet sitter i fittan, är den samma.

En person som blivit våldtagen förväntas bli helt förstörd. Hela hens liv förväntas vara förstört. Och speciellt hela hens sexliv. För all framtid. Jag har sett allt för många unga kvinnor (för det är främst kvinnor som vågar tala om att de blivit våldtagna) som bara ett par månader efter våldtäkten bestämt hävdar att detta är något som kommer påverka henne i hela hennes liv.

Hur kan hon veta det?

För det har hon fått berättat för sig.

Berättelserna kring att våldtäkt är det värsta du kan göra mot en människa har flera jävligt problematiska aspekter. Dels är det problemet att den våldtagna behöver leva sig in i rollen som våldtagen, behöver bli någon som har blivit våldtagen, med allt vad det innebär.

Men det innebär också att alla runt omkring förväntar sig att kunna se om någon har blivit våldtagen – helst ska hen inte göra annat än att sitta gråtandes i duschen och effektivt spola bort all slags bevisning (vem i helvete startade den dumma narrativa trenden egentligen?) och sedan bli introvert och avsky all slags (sexuell) beröring.

Och om detta inte uppfylls har personen i fråga förmodligen inte blivit våldtagen. Så låter logiken också i det senaste våldtäktsfallet som fått mycket uppmärksamhet:

Samma tjej säger senare i förhör att hon inte tror på att flickan har blivit våldtagen då hon hävdar att hennes vänner ”berättat att hon fortfarande är med killar och har urringade kläder”.

Den andra tjejen, som är nära vän med flickan, säger sig först tro på henne eftersom hon är ledsen, men börja tvivla då hon stundtals beter sig normalt och bland annat pratar med killar.

Detta är helt enkelt inte klokt. Å andra sidan, hur ska vi kunna förvänta oss att barn, för det är fanimej barn vi snackar om här, ska ha någon som helst annan uppfattning om våldtäkt och hur man beter sig efteråt än den de har fått lära sig, via exempelvis diverse medier och tusen skönlitterära filmer.

Det gäller väl visst för övrigt för vuxna också.

Och vad följer på den här uppfattningen? Jo, den att själva våldtäkten måste ha varit så jävla fruktansvärt sjukt traumatisk till sin utformning att ingen normalt funtat människa skulle kunnat begå den. Den måste ha innehållit 1. en oskuldsfull person med oskuldsfulla kläder som 2. blir överrumplad av ett nedrigt svin, slagen till blods och sedan knullad i alla tillgängliga kroppsöppningar för att det alls ska ha kunnat åsamka personen i fråga ett så enormt trauma.

Det är helt enkelt inte rimligt att vi ska ha det såhär. Våldtäkt är våldtäkt, och om vi förväntar oss att de våldtagna ska bete sig som att det vore ett öde värre än döden så förväntar vi oss också att själva handlingen ska vara det.

Men det stämmer helt enkelt inte överens med verkligheten.

Våldtagen kan man fanmej bli av precis vem som helst, och det är tråkigt, och det är förjävligt, men våldtäkt måste inte vara synonymt med “det värsta som kan hända”… för det är det helt enkelt inte. Och det går att komma över. Man måste inte vara förstörd för all framtid. Och man kan absolut njuta av sex efteråt. Så det så.

Och det innebär också att våldtäkt kan vara just precis det det är – att ha sex med en människa utan att hen är med på det, utan att hen är sexuellt upphetsad, utan att hen är intresserad av att vara med. Och det måste inte vara mer traumatiskt än så. Det måste inte vara någon som blir nedslagen i en buske och knullad blodig med ansiktet nedtryckt i lera medan någon demon med lysande ögon dregglar över en.

En våldtäkt behöver inte vara traumatisk för att ändå vara FEL.

Det är där poängen ligger: att handlingen är FEL, inte att den är fruktansvärt hemsk och att likna med död och tortyr. Den är bara FEL.

Det måste vi komma ihåg. För alla våldtagnas skull, för de som kommer bli våldtagna och undrar hur fan detta ska påverka dem. och för alla de som våldtars skull också – bara för att det inte var dramatiskt betyder det inte att det de gjorde inte var ett brott.

För annars får vi den onda cirkel vi till dels har nu: en våldtäkt SKA innebära trauma för den våldtagna och om inte trauma uppstår – ingen våldtäkt. Och en våldtäkt SKA med samma logik innehålla mycket traumatiserande element, annars – ingen våldtäkt.

Men så enkelt är det inte.

Dessvärre.

30 Responses to Våldtäkt och den onda cirkeln

  1. Mycket bra skrivet, det här är en aspekt som det sällan talas om. Mycket viktigt att detta förs fram. Att som våldtagen behöva känna skam inte bara över att ha blivit våldtagen utan även för att hen inte ha blivit så påverkad av det som hen “borde” är ju hemskt! Att behöva skämmas över att kunna gå vidare med livet, att behöva tvivla på att det ens skett en våldtäkt, att bli misstrodd. Hemskt är vad det är!

  2. Ja det där är intressant, jag insåg egentligen inte förrän jag blev vuxen att en våldtäkt inte behöver vara så himla dramatisk (typ slå ner nån i en park style).
    Att den kan vara mer att man är med en kompis, inte vill ligga, säger nej, personen skiter i det, kanske håller en kvar och det är mest obekvämt och jobbigt att inte bli lyssnad på osv men inte heller riktigt läge att peta ut ögonen på personen och springa.

    Grejen är att det är en balansgång mellan att bagatellisera på ena sidan och överdriva betydelsen på den andra sidan och jag tycker att det är svårt att hålla balansen på den linan.

    Hur säger man typ “ryck upp dig! ditt värde sitter inte i fittan” till någon som ändå bor i ett samhälle som dagarna i ända hävdar att hennes värde VISST finns i fittan på henne? Det är ju klart att man som våldtagen i det samhället kommer ta det som att ens själ är pajad.
    Det blir liksom en ond cirkel…

  3. För mig handlade det inte bara om att jag haft en kuk i fittan som jag inte ville ha där, det handlade om så mycket mer, skuld, skam, ångest, tankar som tänk om jag hade gjort så istället. Hur kunde jag agera så under våldtäkten? Hur kunde jag agera så efter våldtäkten? Dessutom kände jag mig jävligt kränkt.
    Jag fick prata med en kurator som undrade om det kändes bättre nu när jag fått prata om det en gång o nu gäller det att tänka positivt sa hon.
    Inte ett ord om att känslorna kan gå upp o ner, att man ibland tom kan bli rädd för sig själv, vilket resulterade i att jag trodde att jag höll på att bli tokig!
    För jag mådde jättedåligt, jag kände mig som en främling i min egna kropp, hela världen förändrades, jag ville inte ens gå utanför dörren.
    Så jag trodde att jag var det enda våldtäktsoffret i hela världen som inte gick vidare efter ett samtal.
    Jag tycker därför inte heller att det är fel att informera offer om att man känna så här.
    Dessutom skulle jag inte vilja att någon kurator/psykolog sa till mig att din själ sitter inte i fittan!

  4. Ville bara säga att jag tycker att din blogg är sjukt bra. Inte specifikt det här inlägget utan typ allt jag läst när jag bläddrat bakåt i tiden. Jag kanske inte håller med om allt jämt men jag gillar hur du resonerar och väcker frågor. Nån gång hoppas jag få ordning på vad jag själv tycker och tror så jag kan bidra till diskussionen.

  5. Åh det är så mycket som jag vill skriva kring och om det här! Efter att jag blivit utsatt för övergrepp för några år sedan var jag helt säker på att mitt sexliv skulle vara förstört. För alltid. Detta var tack och lov helt fel vilket jag insåg ganska fort men det är som du skriver, någon sorts oskriven regel att en ska vara helt förstörd efter ett övergrepp på alla plan. Det är inte sant. Inte för mig iaf. Det har dock satt sina spår det ska jag inte ljuga om men det påverkar mig inte alls på det sättet jag förväntade mig. Och jag tror att det är viktigt för andra att förstå att oavsett om du utsätts för något, oavsett om det är ett övergrepp, misshandel, inbrott etc så fortsätter livet ändå. För många är jag säker på att det kan ge bestående men jag tror också att det är viktigt det du skriver om att en människa inte är förstörd efter en sån här händelse. Men vi förväntas att vara det. Och du pekar på en viktig aspekt i detta i frågan om fallet med den våldtagna 15-åringen. Hon beter sig inte som väntat efter en våldtäkt. Hon kan tex umgås med killar. Är hon då verkligen oskyldig till det hela? Ville hon verkligen inte med tanke på att hon ändå verkar fungera socialt med killar efter vad som hänt?!
    Samtidigt får det inte bli en bagatell av det hela, få folk att tro att det inte påverkar en det som hänt. Gah. Har så mycket tankar kring det här men känner att det mest blir svammel. Sjukt bra sak att problematisera dock!

  6. Så jäkla spot on. Har tänkt mycket på det där själv, i synnerhet runt tiden då en av mina vänner blev våldtagen och ganska snabbt reste sig upp igen och gav sig in i livet med full livsglädje och revanschlust.
    Synen på en våldtäkt som det värsta som kan hända en människa är liksom tätt sammankopplat med hederstänkandet; att en kvinnas hela person, respekt, heder, och människovärde sitter i hennes genitalier och blir förstörda vid en våldtäkt (eller en persons anal, eller mun, eller att man alls har utfört sexuella handlingar mot sin vilja och blivit ‘använd’, ‘förbrukad’).

    Jag vill absolut inte förminska det trauma som det kan innebära att bli våldtagen – för många och under vissa förutsättningar kan det säkert bli ett ärr för livet, men det här synsättet att man liksom SKA bli förstörd för all framtid, det skaver i mig.
    Om man direkt efter en våldtäkt går vidare och mår bra och kan njuta av sex precis lika mycket så är det varken konstigt eller en anledning till att tvivla på att våldtäkten var en ‘riktig’ våldtäkt. Problemet med våldtäkten är nämligen inte primärt att man blir skadad, traumatiserad, skakad eller skrämd för livet.
    PROBLEMET med våldtäkt är att man tar sig friheter med någon annans kropp, kränker någons integritet å det grövsta. DET är problemet, i mina ögon.

  7. Det blir lite resultatet av att man försöker framställa våldtäkt som väldigt hemskt för att rättfärdiga höga straff och sociala konsekvenser för de som begår brottet, samtidigt som man försöker hävda att våldtäkter ungefär är lika hemska oavsett omständigheter. Den modellen slår tillbaka i form av en stereotyp syn även på offren där de förväntas agera efter den uppmålade stereotypen av våldtäkt och våldtäktsoffer istället för vad de faktiskt utsatts för och vilka de själva är.

    • Hej En annan Andreas: Lite ot här, men kan det vara så att du i den tidigare tråden trodde att det var relevant att skriva till mig ang vad vissa feminister skyddar och inte mm pga att du tror att jag är en “Hmm” som skriver hos GD m fl? Det är inte jag utan LL som försöker svartmåla mig genom att plagiera mitt nick. Dolf har precis gjort mig uppmärksam på att så är fallet. Alltså jag är för lat för att ta debatten med er inne hos er. Jag läser där knappt ens. 😉 Kanske börjar jag nu bara för att avvärja mig ifrån LL :mrgreen:

      I vilket fall så borde du kanske inte ställa enskida till svars för vad andra gör.

      • Varför inte ställa frågan i rätt tråd?

        Om jag skriver något till dig som utgår från vad du skrivit i en annan tråd eller på ett annat forum/blogg så skriver jag någonting om det. I annat fall kan du nog vara ganska säker på att det jag skrev hade att göra med tråden jag skrev det i eller handlade om en mer allmän observation.

        Jag spårar inte generiska alias eller försöker hålla reda på dem i någon större utsträckning, det måste finnas hundratals Hmm på olika forum.

        Vem/vilka är “er” i det här fallet och vem är LL? Linus på linjen?

        “I vilket fall så borde du kanske inte ställa enskida till svars för vad andra gör.”
        Vad syftar du på nu? Den tidigare tråden? Och vad i så fall?

      • En annan Andreas: Jag utgår att andra är som jag, dvs efter ett tag så går de inte tillbaks till en gamla tråd. Jag har inte heller notifications skickande till mig. Jag har inte ens angett en korrekt mail-adress.Därför högg jag dig här. Men jag har nu fått svar på min fråga och ska inte älta mer i denna då den inte tillhör ämnet.

  8. Diskuterade detta med en kompis för ett tag sen och vi pratade om ifall det skulle vara bättre om våldtäkt låg under misshandel, typ, alltså inte var ett eget brott. Tänker nu typ i en utopisk framtid (i vilken våldtäkter förstås aldrig skulle begås, men du fattar). Utopin skulle då alltså bestå i att man avskaffat alla slags stigman som har med sex att göra. Och då blir det ju inte en KRÄNKNING av ens INNERSTA JAG att våldta någon, utan bara en misshandel som alla andra. Det är ju våra normer som gör att just sex är så himla laddat.

    • Jag läste någon debattartikel som hävdade ungefär samma sak. Att det ligger något skumt i att sex behandlas om något så totalt annorlunda från allting annat.
      En misshandel kan också påverka en person psykiskt länge, en misshandel kan också förstöra en persons tillit, en misshandel är också att göra något med en annan persons kropp mot dess vilja. Misshandel behöver inte heller ge några bestående fysiska men för att klassas som misshandel: även en örfil kan ju fällas som ringa misshandel, trots att den fysiska skadan inte är någon att tala om. Och en våldtäkt kan både lämna fysiska skador eller inte, beroende på hur det gick till.

      Det är väl ingen heller som drar till med “men du var på ju puben frivilligt?” till den som blivit nedslagen en utekväll, eller “om man bär en AIK-tröja och blir full, så sänder det ju ut signaler, hur kunde han veta att du inte ville slåss?”
      Kanske skulle man tjäna på att inte se våldtäkt som en “kvinnofråga” heller. Visst är det vanligare för kvinnor att bli våldtagna, men män kan också bli det. Precis som misshandel eller rån inte ses som “mansfrågor” fastän män oftare råkar ut för dessa saker.

      • Jag håller med, det hade på flera sätt passat bättre att betrakta våldtäkt som en form av misshandel och bedöma hur allvarligt brottet är efter omständigheterna, graden av våld o.s.v. på samma sätt som för misshandel.

    • Tänkte ni att våldtäktsmän har valt att just våldta därför att dagens samhälle har stigman runt sex och utan dessa stigman skulle antalet våldtäkter minska? Eller att det blir “bättre” för offret? Jag förstår tanken, lite :), och håller med om att som offer blir det nog lättare att “gå vidare”.

      • Hm, konstig mening i början där. “Valt”. Tänker då på de våldtäktsmän som använder det som maktmedel och inte “slentrianvåldtäktsmännen”.

      • Beror nog på vad syftet är. De våldtäkter som mer handlar om att demonstrera sin makt eller något liknande över någon kommer nog att minska om stigmat förändras, men det innebär egentligen bara att våldet kanaliseras på ett annat sätt. De som mer handlar om sex kommer antagligen att minska om man genom att minska stigmat gör sex mer till en fråga om egen vilja/attraktivitet och mindre en sorts social förhandlingsresurs. En minskning av stigmat kan nog också till liten del minska antalet våldtäkter, men framförallt sexuella övergrepp och mer lindriga varianter genom att underlätta kommunikationen mellan parterna.
        Att bara minska stigmat i sig åstadkommer nog inte så mycket av ovanstående, det måste ske kombination med andra förändringar som idag är svåra att genomföra pga stigmat.

    • Personligen tycker jag det är bättre att behålla våldtäktsbegreppet för de fall där våld, kamp och/eller hot uttryckligen används alltså egentligen överfallsvåldtäkter och även i viss mån fall där folk inte är vid medvetande.
      Sedan de fall där det mer varit otydligheter, man har gjort någon med i person i en utsatt situation eller en person försökt visa att det inte vill men inte sagt nej, eller sagt nej innan men inte orkar göra det till en stor grej så tycker jag det borde falla in i något med mer av ett namn som sexuellt utnyttjande eller liknande.

  9. Tror att det var Lisa Magnusson som skrev om detta tidigare efter övergrepp och liknade lite en kvarlega av kvinnans heder sitter i vaginan och att om hon utnyttjats så skulle hon vara krossad för alltid och själv ville hon inte finna sig i den rollen.

    Vet också att någon man på Expressen var så upprörd över att när en av läkarna i styckmordet som tappat hela sitt liv efter anklagelsen beskrev att det var som en våldtäkt tyckte att det var så hemskt att han kunde säga en sådan sak med tanke på hur fruktansvärt det var för kvinnor som blir våldtagen.

    Det är en känslig fråga fortfarande – och det är bra att du tar upp det.

  10. Det tog låång tid efter att jag blivit våldtagen innan jag kunde acceptera och börja bearbeta vad som hänt mig. Jag ville inte/kunde inte identifiera mig som ett våldtäktsoffer och ville definitivt inte att någon annan skulle se mig så, istället förträngde jag det hela och jagade på med livet.
    Det är precis tio år sedan det hände och mestadels av tiden har jag mått jättebra. I andra perioder har det legat närmre ytan och jag har gått i terapi i två omgångar för att reda ut mina känslor och mina reaktioner. Jag har fått acceptera att en del saker i mig är där som en direkt följd av det han gjorde mot mig. Men jag håller med om att det blir otroligt fel att utgå från att det alltid är ett öde värre än döden att bli våldtagen och att ett offer alltid bör bete sig därefter. Hur vi reagerar på en kränkning eller ett trauma är individuellt. Hade jag inte haft min bild av vad en våldtäkt är och hur fruktansvärt det är att vara ett våldtäktsOFFER hade jag kanske kunnat prata om och bearbeta min upplevelse tidigare. För mig var inte själva sexet det hemska utan att han ignorerade mina nej. Jag kan fortfarande känna mig lite chockad inuti när jag tänker på det.

  11. Jag var med om ”det värsta som kunde hända”, alltså en beväpnad överfallsvåldtäkt utomhus för elva år sedan och ärligt talat så var det inte alls det värsta som hänt i mitt liv. Jag fick posttraumatiskt stressyndrom akut i ett år och var sjukskriven till och från (mkt pga själva överfallet och mordhotet) och mådde tidvis dåligt i ytterligare två-tre år. Jag var främst livrädd för pistoler och att folk skulle hoppa på mig bakifrån. Men det gick över och sedan flera år har jag inga som helst sviter från detta och lever ett helt normalt liv.

    Ärligt talat tycker jag att åren med depression, mobbingen i skolåren och panikångesten senare varit mycket värre att hantera (och det beror ju inte på våldtäkten). Jag känner inte att våldtäkten var en kränkning av mitt innersta jag. En mycket djup kränkning, ja, men inte så som det ofta beskrivs!

    När jag var i 12-15 årsåldern pratade jag ofta om att våldtäkt måste vara det värsta som kan hända och att livet blir förstört. Lite ironiskt att jag sedan fick vara med om det och att jag kom ur det utan stora problem.

    Jättebra att du skriver om detta, för det är jätteviktigt!

    PS. Givetvis upplever inte alla det på samma sätt men det är sjukt att folk förväntas göra det!

  12. Åh, det här är nåt jag tänkt väldigt mycket på men liksom inte kunnat formulera utan att få det att låta bagatelliserande. Det tycker jag däremot du lyckas riktigt bra med!

    Ämnet våldtäkt närmas på så många sätt helt annorlunda än andra brott, som om det är något helt väsenskilt från exempelvis misshandel eller rån. Visst att våldtäkt kan upplevas som en mycket större kränkning, men det är ju precis som du skriver dels för att vi tillskriver det den betydelsen.

  13. I juridisk och politisk diskurs så är det väl ganska nyanserat eftersom vi har en mångfacetterad lagstiftning när det kommer till våldtäkt:
    * Mindre grov våldtäkt (vakna av att bli pullad i sömnen av din fulle pojkvän)
    * Våldtäkt (bli tvingad under strupgrepp att ha penetrerande sex med någon)
    * Grov våldtäkt (gruppvåldtäkt, penetrerande sex som tvingas fram genom grov misshandel)
    * Grov fridskränkning (fru som tvingar sin äkta man till sex under längre tidsperiod)
    * Grov kvinnofridskränkning (äkta man som tvingar sin fru till sex under längre tidsperiod)
    * Våldtäkt mot barn (30-åring som har samtyckande sex med 14-åring, en våldtäkt på någon under 18 år)

    Utöver det finns ju även sexuellt utnyttjande av barn (16-åring som har samtyckande sex med 14-åring) som vissa likställer med våldtäkt eftersom det kan tas upp i samma andemening som våldtäkt mot barn, det är inte ovanligt att yrkanden sker mot det ena men ändras efterhand till det andra.

    Skillnaden mot t.ex. graderna inom misshandelsfall är att folk i allmänhet kanske bara tänker våldtäkt, inte de nyanser som finns. Så inte nog med saken att folk har väldigt olika sätt att tampas med att vara offer för olika brott, de skall även försöka förlika sig mot att det de själva har varit med om kanske inte stämmer överens om ens egen bild av hur en våldtäkt™ skall vara.

  14. “Våldtagen kan man fanmej bli av precis vem som helst …”

    Tror det här kan spela in en del i bilden ochså. Kommer inte ihåg vad forskarn heter men på 60-talet, där ikring, var det en som åkte runt bland folk med drogberoende och samlade massa data och efter det så skapade han en ny teori om hur beroende uppstod. Och det blev en uppskö av kritik … men den mesta av kritiken handlade inte om hans forskning per se utan att teorin implicerade att VEM SOM HELST kunde bli beroende … det var inte längre lodisarna och alla de där samhällsonytiga personerna som var av naturen dåliga mäniskor som kunde drabbas … och det tog lång tid innan hens model blev accepterad som en rimlig beskrivning av beronende.

    Dvs. mäniskor vill inte att det kan vara vem som helst (teoretiskt) som kan vålta någon annan. Eftersom (då de flesta inte reflekterar över alla faktorer som spelar in för att det ska bli av) då kan man aldrig slapna av i andra mäniskors sällskap (inte ens sitt eget) … + att de flesta mäniskor inte ser sig själva som potentiella våldtäktshen.

    En stor fara med detta, utöver vad du tar upp, är att det sänker vårt moraliska “imunförsvar” … dvs vi reflekterar inte över vad det faktiskt innebär att våldta någon annan utan nöjer oss med att det måste ingå massa saker som inte är nödvändiga “ingredienser” – vilket i sin tur gör att vi kan begå handlingen utan att själva se det som att vi gör något fel.*

    * Använder ‘vi’ här som en generalisering över mäniskan som helhet, finns så klart undantag och det vart krångligare att formulera det i termer av “de flesta/många mäniskor”.

  15. Jag har mött ett antal våldtäktsoffer i jobbet, och kan mest bara hålla med. En del kan landa bra i sig själva bara några månader även efter en grov våldtäkt, för andra kan även jämförelsevis rätt lindriga övergrepp sätta mycket djupa spår. Men det gäller även för mobbing, misshandel, trafikolyckor, nära anhörigas död m.m.

Svara