Vad fan ska man ens bry sig om när det finns så mycket skit

Jag känner mig uppgiven. Jag vet inte ens om det är för att jag har mina sinnestentakler för långt ute eller för långt inne. Jag läser om fruktansvärda saker som sker ute i världen, om Israel och Palestina, om Brasilien och VM och poliser som skjuter ihjäl gatubarn. Jag läser om saker som sker här hemma, om människor som tar livet av sig för att försäkringskassan inte litar på fem läkares uttalanden, om “medborgargarden” som förstör tält för tiggare. Jag lyssnar på radiodokumentärer om folkmorden i Rwanda och om Franco-regimen i Spanien. Jag försöker få grepp om det globala och om historien, om nutiden och upprepningarna, försöker förstå hur de hänger ihop.

Jag får inget grepp. Det är för stort, mina händer är för små, jag kan inte få tag i det. Jag kan inte förstå, kan inte förstå hur det kan fortsätta vara såhär, hur det ens är möjligt. Kan inte förstå att detta med allas lika mänskliga rättigheter, oavsett klass, religion, kön, sexualitet, könsidentitet, ursprung osv, FORTFARANDE kan vara något som inte respekteras.

Jag kan inte förstå det.

Så istället gör jag annat. Jag tränar, tar i så jag slipper tänka, svettas så all politik rinner av mig. Jag vänder fokus inåt. Jag irriterar mig över småsaker istället för det stora. För de små sakerna, de får plats i min hand. De kan jag ta ställning till, kan jag kanske påverka, kan jag kanske göra något åt. Jag är en enda person på en enda micronivå i samhället. Jag kan inte göra mer än det jag kan. Eller kan jag? Jag har två små barn. Jag måste ta hand om dem. Samtidigt vet jag att jag inte kan låta mina barn växa upp i en värld där jag inte gjort mitt yttersta för att skydda dem mot all denna helt sjuka inskränkthet som existerar, försöka förändra, försöka förhindra att historien upprepar sig.

Alla kan inte vara politiker. Alla kan inte vara de som bestämmer. Det är ju därför vi har representativ demokrati. Men så GÖR något då, ni som representerar!

Jag kanske måste bli politiker ändå. Riksdagspolitiker. EU-politiker. Minister. Sveriges första med en piercing i läppen.

Vem fan vet.

Jag vet inte vad jag ska göra. Vad jag kan göra. Jag är rädd. Jag är rädd, för människor verkar inte ens förstå att man inte ska hata på de fattigaste, de mest utsatta, för att de “förstör stadsbilden”. Jag är rädd, för det verkar som att ordet “humanism” fullständigt fallit ur folks vokabulär till förmån för “yttrandefrihet”. Jag är rädd, för ju större klasskillnaderna blir, ju mer avhumaniserade blir de längst ner på botten – man kan nästan inte se dem, de små monstren, som försöker hävda att vissa har fått det värre för att många har fått det bättre.

Men snart kan man inte höra dem heller, för alla kanaler till yttranden, till yttrandefrihet, kräver något som förbehålls de priviligierade. Till exempel internet. Eller ett språk, antingen det som talas eller det som skrivs. Vad skönt, va?

Om en fattig skriker mitt i stadsbilden men media inte hör det, har den då gjort något ljud alls?

Snart. Snart ska jag kanalisera all denna uppgivenhet till något konstruktivt.

Jag ska bara utveckla lite större händer först, så jag kan få grepp om saker och ting.

5 Responses to Vad fan ska man ens bry sig om när det finns så mycket skit

  1. Jag känner lite liknande, och det är väl därför man är så illa tvungen att fortsätta. Men jag blir fan bitter. Orkar inte med folk -.-
    Men, med det sagt tycker jag om att du börjat skriva mer igen. Jag vet inte om jag sagt det 🙂

  2. Jag har inte skrivit förut tror jag, men det är hög tid. Det är kul att du är tillbaka och skriver då och då, jag uppskattar dina blogg!
    Ang. det här inlägget så förstår jag dig så väl. För mig kom den rädslan och känslan av hjälplöshet när jag fick barn. Jag vill skydda mitt barn från allt ont, men det finns överallt. Jag vill inte skämmas när jag berättar för mitt barn varför tiggarna sitter där de sitter. Hoppas du får större händer snart.
    Och du skulle bli en skitcool minister!

  3. Ibland känner jag verkligen att jag borde göra något. Men jag orkar ju inte ens hålla köket städat…

  4. Åhh, så här känner jag med! Det är så tröstlöst, och så svårt att greppa. När hämnd leder till hämnd leder till hämnd och när alla slår nedåt för att det är så viktigt att ha någon att slå på. Då vill jag oxå bli politiker, och kämpa för allas rätt till ett värdigt liv. men så ska vardagen fungera och ingen ork finns för mer än det lilla…

  5. Och så går man här i sin gamla vana och tänker att det räcker med att hålla koll på twitterflödet för att veta när det händer nåt här …

    Jag tänker att det finns väl inget viktigare inför framtiden än att sköta det lilla, vardagen. Sen tänker jag att stranden bara består av små, små korn, och havet bara av droppar.

    Och så tänker jag att världen aldrig kommer att bli som man vill ha den, och att det inte är den enskilda människans sak att ens försöka åstadkomma det. Den enskilda människans sak, i sitt samhällsengagemang, är att försöka förstärka positiva trender med någon enstaka millimeter, och försöka försvaga negativa trender med någon enstaka millimeter. Inte att få de positiva trenderna i mål eller helt bromsa de negativa. Det är i alla fall de tänkesätt jag försöker hålla mig till själv. Funkar bra för mig, inte alls lika frustrerad som förr, och mycket mer nöjd med vad jag faktiskt åstadkommer.

    Och så tänker jag att herregud vad vackert du skriver sedan kanske ett par månader. Själva stilen, på något sätt. För mig har det nog passerat gränsen från bra och intressant bloggande till litteratur. Eller nåt sånt, typ.

Svara