Så himla typiskt barn

Nå. Semester kom i vägen för mitt återfunna bloggande, men nu är även den slut så here we go again.

Jag har haft anledning att tänka rätt mycket på mina barn de senaste veckorna. Av den enkla anledningen att de blivit så förbannat stora, var och en på sitt sätt. Den stora börjar i nollan på tisdag, och har varit på fritids sedan i måndags. Herregud. Och den lilla började inskolningen hos sin “dagbarnvårdare” som jag förstått är den mer moderna benämningen på “dagmamma”, i måndags. Iof heter det “dagpleje” alltså “dagvård” på danska så det är ju inte särskilt långt ifrån.

Men nu när den yngsta har börjat utvecklas från att vara ett tämligen menlöst spädbarn, som spädbarn ju är, till att uppfylla alla de där stegen på utvecklingstrappan som barn ju ska, så kan jag se sådana otroliga skillnader mellan dem. På alla sätt. Om jag trodde att det andra skulle följa i samma fotspår som det första så trodde jag definitivt fel.

Jag ska inte nämna några specifika personlighetsdrag här, av integritetsmässiga skäl, men som personer är de väldigt olika, om man jämför hur den stora var i den lillas ålder. Och utvecklingsmässigt är de närmast motsatser; det den stora kunde i den här åldern kan den lilla inte alls förstå, men det den lilla kan nu lärde sig den stora först flera månader senare.

Och detta är ju väldigt roligt för oss som känner båda barnen. Att kunna jämföra på det här viset och förundras lite smått över att två helsyskon kan vara så olika.

Men de som inte känner båda barnen. Eller som inte har följt med i den storas yngsta år. De kommer med väldigt underliga uttalanden. Om att det är “typiskt pojkar” att göra ditt eller datt.

Det kanske är nu jag ska poängtera för er som inte följer mig så noga att båda mina barn (tills vidare) kategoriseras som pojkar.

Och jag tänker på hur det hade låtit om den ena av dem tolkats som flicka. Hur mycket “ja där ser man vad olika flickor och pojkar är” jag hade fått höra på grund av att mina två barn, dessa syskon, som personer, är väldigt olika varandra?

Jag tänker på hur man ALLTID kan välja ut vissa specifika egenskaper och drag och utvecklingsfaser och välja att fokusera på dem och förstärka dem utifrån en jämförelse med någon annan av ett annat kön. Att om man tar två grupper och jämför dem, oavsett vilka grupper det är, så kommer man nästan ALLTID få ett överslag av det ena eller det andra som man kan se som någon slags generellt resultat, hur liten skillnaden än är.

Nu har båda mina söner fått höra att deras totalt motsatta sätt att vara på är “typiskt pojkar”, av människor som inte känner dem båda men som väljer att se dem i förhållande till en (fiktiv) kategori av “flickor”. Det tycker jag är fruktansvärt intressant. Också i förhållande till alla de kommentarer jag fått genom åren av föräldrar som motsätter sig detta med genus och annat könsneutralt trams och låt nu pojkar och flickor vara pojkar och flickor, som påpekat att “JAG har alltså en flicka och en pojke och DE är minsann varandras motsatser och DET ÄR NATURENS GÅNG och försök du säga till mig att det inte är skillnad på kvinnor och män redan i barnaåren!”.

Och jag tänker: klart det är skillnad på era barn, oavsett vilket kön de har. Klart de är egna personer. Klart att alla flickor inte är likadana, klart att alla pojkar är olika. Och klart de är olika varandra.

Och jag tänker: kan vi inte låta bli att jämföra utifrån de kategorierna? Kan vi inte låta bli att dra slutsatsen att bara för att vi tar en flicka och en pojke och ställer dem bredvid varandra och de är olika varandra så är det på grund av deras kön? Kan vi låta bli att ta en av mina söner och säga att delar av hans personlighet är “typiskt pojkar” när hans bror är raka motsatsen? Och kan vi låta bli att göra exakt samma sak men gällande andra egenskaper med den andra sonen? Kan vi låta bli att säga att de är typiska vadsomhelst?

Kanske är de bara helt unika individer som inte lämpar sig att jämföras men som förtjänar att ses för vad de är?

Bara en tanke, alltså.

ungarOlika som bär.

 

3 Responses to Så himla typiskt barn

  1. Hahaha, jag känner igen det där från när mina barn var små, fast tvärtom… För jag hade en son som ofta tolkades som flicka och en dotter som ofta tolkades som pojke. Så ofta att barnen, som till en början rättade dem som sa “fel”, så småningom bara ryckte på axlarna åt det…

    Jag läste nyligen en bok nyss där den manlige författaren låter en småbarnsfamilj tycka att barn är psykopater de första åren och inte har någon personlighet förrän de blivit uppåt skolåldern… Jag kollade upp, författaren är tvåbarnsfar, men kan inte spenderat mycket tid med barnen när de var små… Det kanske är så att han började umgås med dem först när han kunde föra ett samtal med dem och då fascinerades av att de hade så uttalade personligheter, och trodde att de inte haft det innan… Mina barn var sina egna personligheter redan på BB, helt olika varandra, och tydligen födda i helt fel kön om jag skulle lyssnat på de som till varje pris måste köna allt som barn gör…

  2. Jag ett bra citat häromdagen (fritt ur minnet):
    – Vad kallar man en akademiker som tror på teorierna om ‘det oskrivna bladet’?
    – Barnlös!

    Och jag/vi har gjort ungefär samma empiriska observationer som du, barn är olika individer redan från början, hur man uppfostrar dem har mindre betydelse. Det lynne som våra barn har i skolåldern, kunde vi se redan på sättet de sparkade i magen. Ettan är lugn, tvåan är livlig och trean kan tidvis fara runt som en skållad råtta.

    På statistisk nivå kan man förstås se tydliga skillnader i hur könen ‘är’, men den informationen kan ej användas för att prediktera enskilda individers egenskaper.

  3. När folk påstår att deras barn var HELT olika för de har ju så unika personligheter, och jag säger att det är nog större skillnader mellan personer än mellan kön och folk då fräser att; nähä, flickor är si och pojkar Så!
    Och jag blir så trött på deras egna intrasslade argument.
    VARFÖR är det så jobbigt att tänka att flickor och pojkar kanske inte ÄR varandras motsatser bara pga könet?!

Svara