Recension: “Jämställdhetsbluffen” av Pelle Billing

Jag fick ett exemplar av “Jämställdhetsbluffen” i min brevlåda för några veckor sedan. Dagarna innan hade jag precis fått hem Ströms bok “Mansförbjudet” och redan börjat läsa i den, så Pelles bok blev liggande på skrivbordet någon vecka mer än den förtjänade. Och när jag precis hade läst ut den meddelade Pelle att han nu lämnade jämställdhetsdebatten, varpå jag helt ärligt blev så ledsen att jag inte kunde komma mig för att recensera hans bok – helt enkelt för att jag inte kunde uppbåda någon vilja att skriva något negativt om den. Och dålig recension vore det väl om det enbart var en hyllning till författarens samlade gärning och inget mer. 

Nu har jag dock hämtat mig en smula, så nu blir det äntligen:

Recension: Jämställdhetsbluffen av Pelle Billing.

Eftersom jag just spenderat ett halvår med att skriva en akademisk examensuppsats som dessutom var en textanalys, känner jag ett starkt behov av att upplysa om min metod innan jag går vidare med själva recensionen.

Jag har läst Pelle noggrant i minst ett års tid, på bloggen och i de dokument som där finns länkade. Jag är dessutom gruvligt insnöad i den här debatten sedan innan och ni som läst mig ett tag vet att jag inte alls är oemottaglig för resonemang från meningsmotståndare. Således förväntade jag mig inte att bli upplyst när jag läste Pelles bok. Och det blev jag inte heller. Vilket på intet vis innebär att det är någon låg nivå på innehållet, absolut inte. Jag kände bara till resonemangen och argumentationen sedan tidigare.

Det jag istället fokuserade på var 1. hur är retoriken uppbyggd, 2. hur väl argumenteras det i förhållande till de källor som det hänvisas till och 3. hur ensidigt är resonemanget?

Punkt 2 och 3 har jag förhållit mig till analytiskt. Punkt 1 är en känslofråga. Jag har helt enkelt medvetet gått in i en feministroll (ej att förknippas med feminist-troll), och läst med sådana ögon, för att se hur upprörd jag blir, hur anklagad jag känner mig, hur exkluderad jag känner mig, och så vidare. Och givetvis klottrat i marginalerna å det grövsta, som sig bör.

Och således:

Låt mig börja med att ge mitt slutgiltiga betyg. Om ni fortfarande tror att Pelle Billing resonerar på samma vis som Pär Ström ska ni genast tänka om, köpa denna bok, läsa den noga, och komma ut på andra sidan pärmen med ett nytt förhållningssätt gentemot mansfrågor.

Om ni redan visste att Pelle Billing har en bättre förmåga att uttrycka sig i skrift men ändå tror att utgångspunkten för resonemangen är samma som random halmdocke-antifeminist uttrycker – samma rekommendation som ovan.

Det här är en väldigt bra bok. Och liksom alla andra böcker finns det vissa stycken som skiner ljusare än andra. Och det finns de som är mörkare.

Jag saknar exempelvis en del hänvisningar till siffror och kunde ha varit utan en del “det är rimligt att tänka sig” och “risken är att”-argument utan förankring i något handgripligt. Jag ifrågasätter också om “makten att bli beskyddad” (s. 37) som kvinnor skulle ha verkligen är en makt – måste inte makt vara något man själv utövar? Har barn samma makt över sina föräldrar? Och givetvis, och som alltid, ifrågasätter jag utgångspunkten “man kan inte ha kakan och äta den” gällande barn och karriär – eftersom detta är en slutsats baserad på att det samhällssystem vi byggt upp, där en bör jobba och en bör vara med barnen, är oföränderligt.

Sedan har vi det där med den liberalistiska attityden gällande människors fria val, som jag givetvis måste problematisera. Ett utmärkt exempel till det ges här, där Pelle skriver:

Bland landets knappt 4 miljoner anställda visar det sig dock att de flesta kvinnor som jobbar deltid gör det frivilligt. I LO:s rapport är det endast var fjärde deltidsarbetande kvinna som anger att heltidsarbete saknas, och att hennes deltid därmed är ofrivillig. Övriga kvinnor förklarar sin deltid med att man inte vill arbeta heltid, att det är för krävande med heltid, att man vill vara hemma med barn eller att man har studier eller egen sjukdom som hindrar. Ett lagstadgande om rätten till heltid skulle således påverka en begränsad andel av deltidsarbetande kvinnor. (s. 66)

Jag tycker nu inte att 200 000 kvinnor, som jag räknade ut att det handlar om, som arbetar deltid fast de vill arbeta heltid, är en summa man kan skaka av sig när det ändå handlar om RÄTTEN till heltid och inte KRAV på heltid. Speciellt inte eftersom Pelle 30 sidor senare tänker sig fram till ett scenario där ett par med barn går isär och vad det kan få för konsekvenser om de tidigare valt att låta pappan arbeta heltid och mamman 75%:

När det gäller månadsinkomst efter en eventuell separation får lösningen för Camilla troligen bli att hon går upp och arbetar heltid, eftersom deltid endast var realistiskt så länge hon var gift. (s. 94)

Ja precis. Men om hon inte FÅR heltid då eftersom rätten till heltid saknas? Jävligt surt för Camilla.

Om vi dessutom ser på hur Genusfolket delat upp samma siffror så ger det genast en annan bild:

Som förklaring till deltidsarbetet uppger drygt 120 000 kvinnor att de inte vill heltidsarbeta (s. 56). Det är den tredje största gruppen. Den näst största gruppen på drygt 140 000 kvinnor uppger vård av barn som skäl, och den allra största gruppen, ca 200 000 kvinnor, uppger att de söker heltid eller att heltidsarbete inte finns. Bland övriga förklaringar uppges bland annat sjukdom eller att arbetet är fysiskt/psykiskt påfrestande. Bland de som arbetar på vikariat och timanställningar är också kvinnorna betydligt fler än männen (s. 58).

Så man kan antingen välja att säga att bara en fjärdedel av kvinnorna VILL arbeta mer än de gör, eller säga att den största gruppen av de som uppgett olika skäl till att arbeta deltid är just desamma. Ni är välkomna att välja vilken version ni vill. Oavsett är det 200 000 kvinnor det handlar om som jag tycker ska ha RÄTT till heltid.

Jag gillar inte heller att Pelle skriver att genusdagiset “Egalia” förbjudit “han” och “hon” när det mig veterligen iallafall inte är värre än att de försöker undvika att använda dessa epitet speciellt när det kommer till att läsa historier osv (för att alla könlösa karaktärer alltid blir “han” annars) och att han gör detta med enbart en referens till en artikel i Aftonbladet, som säger något helt annat.

I den samma intervju med förskolan säger de rakt av att

”Hon” och ”han” är inte bannlysta men varvas med det könsneutrala ”hen”.

– Till luciafirandet skrev vi faktiskt om ”En sockerbagare”. ”Han” blev ”hen”, säger Gabriella Martinson.

Pelle däremot skriver att

Mer extrema genuspedagogiska varianter är de förskolor som försöker sudda ut barnens kön så långt det är möjligt, genom att förbjuda orden “han och “hon” samt ersätta dem med “hen”. Så har man gjort på förskolan Egalia i Stockholm. Det kanske mest anmärkningsvärda med förskolan Egalia är  att när Aftonbladet intervjuar en av föräldrarna, framgår det att föräldrarna själva inte gått över till att använda “hen”. Barnen ska alltså drillas i något som föräldrarna själva är ointresserade av att anamma i sin vardag. Hörde jag någon säga dubbelmoral?

Vad Pelle glömmer att påpeka är att dessa föräldrar inte själva valt detta dagis utan blivit erbjudna en plats där,  som sig bör när man skriver upp sitt barn till dagis i en kommun, och är mycket nöjda med det:

– Det är inte ett aktivt val. Men det känns bra för det är ett viktigt område för oss, säger pappa Klaes Thorsén, 33.

Hemma har de inga regler om att till exempel använda mer könsneutrala ord. Men diskussionerna om jämställdhet och genus i barnuppfostran kommer ofta.

– Att han går här känns naturligt, det är positivt och modernt. Jämställdhet är ett väldigt viktigt område för oss.

Men allt detta bleknar lite i förhållande till det som verkligen är viktigt i jämställdhetsdebatten just nu. Nämligen att skapa förståelse för varför människor kämpar för olika saker. Och detta lyckas Pelle med den äran framföra i kapitel fem, Mansfrågor och deras uppkomst, som är denna boks verkliga källa till behållning för oss som egentligen tillhör “den andra sidan”.

Här lyckas nämligen Pelle med mästerstycket att föra fram sin poäng om mansfrågor utan att stöta sig med varken feminismen som ideologi, kvinnokampens historia, eller på något vis förminska den sammas betydning historiskt. Istället vävs mansfrågorna och kvinnofrågorna samman och så framstår det som så självklart, så naturligt – det ena hänger ihop med det andra och det är dödfött att försöka förneka det.

Jag närmast slickar i mig detta kapitel, som en törstig katt. Mångsidigheten som så ofta saknas i debtten finns här i överflöd – och inte en enda gång behöver jag känna mig provocerad, som kvinna och/eller med mina nu igen påtagna feministglasögon. Detta kapitel är fantastiskt på alla vis. Kanske speciellt för de/oss som fortfarande har svårt att se vad mansfrågor har för plats i dagens samhällsklimat egentligen.

Det blir så tydligt. Och just i respekten för kvinnofrågorna vinner han över mig. När han inte använder kvinnorörelsens eller feminismens framgångar som ett slagträ utan som en förebild – så här borde vi också se på mansfrågorna – så är jag såld.

Självklart är det så. Självklart måste mansfrågor också få plats.

Det är det där han skrev redan den första gången jag upptäckte honom, att baksidan av att vara “normen” är att de negativa erfarenheterna av att vara man inte får synas, för de räknas som allmänmänskliga och inte som mansfrågor.

Köp denna bok, läs den, bli irriterade om ni vill (det blev jag emellanåt) men läs kapitel fem med den största vördnad, för däri ligger allt vi kvinnor och eventuellt feminister behöver veta om varför mansfrågorna är viktiga. Och varför vi måste börja ta dem på allvar -nu. Läs det – och försök sedan hävda att mansfrågor inte är viktiga.

I dare you.

36 Responses to Recension: “Jämställdhetsbluffen” av Pelle Billing

  1. Hej Hannah!

    Tack för en jättebra recension. Jag har tyvärr inte kommit mig för att beställa Pelles bok ännu så förutom att beröma detta inlägg som verkligen fick mig att bli sugen på att boken så har jag bara en fundering. Det är naturligtvis av underordnad betydelse men ändå.

    ” Jag ifrågasätter också om “makten att bli beskyddad” (s. 37) som kvinnor skulle ha verkligen är en makt – måste inte makt vara något man själv utövar?”

    Du tror inte att kvinnor i många situationer utöver denna (eventuella) makt genom att agera på sådana sätt att män vill beskydda dem?

    • ”Du tror inte att kvinnor i många situationer utöver denna (eventuella) makt genom att agera på sådana sätt att män vill beskydda dem?”

      Är inte det snarare manipulation än makt?

      • Till både KullaGulla och Noémi: Jag har fått för mig att man ofta definierar makt som förmågan att få andra att agera på det sätt man själv vill. Det skulle man ju kunna kalla manipulation också men jag ser inte att det förändrar sakfrågan.

    • Fast redan det faktum att du inte kan skydda dig själv utan måste låta andra göra det ställer dig i en beroendeställning till beskyddarna. Visst kan det vara en position man kan manipulera utifrån (man tar det man har) men jag har svårt att se hur det skulle vara fråga om någon verklig maktposition.

      • Det du och Hanna missar är att Pelle talar om makten till liv. Detta kan exemplifieras på följande vis:
        A (kvinnan) och B (mannen) som tillsammans utgör ett hushåll med x antal barn råkar hamna i en viss situation där det krävs att en av dem tar en risk som kan leda till döden. Det måste göras för att det finns en föreställning om att överlevnaden är hotad. Personen A kan då utöva makt över personen B genom att hänvisa till den rådande samhällsideologin om att det är B som är pliktskyldig till att ta sig an den riskfyllda situationen, trots att B egentligen inte vill göra det gör B det än då eftersom det förväntas av B.
        Detta exempel utgår från den mest klassiska maktanalysen (Max Weber) där A utövar makt över B genom att få B att göra något som B egentligen inte vill göra. Således ser jag inga som helst problem med Pelles resonemang om att kvinnan i det här fallet har makten till liv eftersom hon inte behöver ta på sig risken att dö för att andra ska få leva vidare.

      • Med den definitionen är inte heller mycket pengar en maktfaktor, eftersom pengar inte har något intrikat värde. De har bara ett instrumentellt värde i att det kan få andra människor att göra saker. Trots detta så skulle ingen säga att mycket pengar inte är en maktfaktor.

      • Det är väl inte så att kvinnor inte “kan” skydda sig själva utan snarare att de inte behöver göra det. Det finns rent tekniskt inget som hindrar att de skyddar sig själva, men de har getts makten att få beskydd av någon annan istället.
        Visst kan man hävda att detta inte egentligen är makt, men då får man också vara konsekvent när man pratar teorier som t.ex. “mäns makt i samhället” eller liknande uttryck eftersom dessa då faller på samma grunder, de är egentligen makt heller med en sådan utgångspunkt.
        Kalla det makt, kalla det manipulation, kalla det fördelar, privilegier eller något annat, men var konsekventa.

      • Men är det inte så, att den som blir beskyddad tvingas finna sig i beskyddarens villkor? Dessa villkor kan i sammanhanget röra sig om att bete sig typiskt “kvinnligt”, eller kanske kan en dra det så långt som “våpigt” om en så vill. Jag skulle snarare vilja hävda att den beskyddade MISTER makt och beskyddaren VINNER makt, just för att beskyddaren får sätta spelreglerna.

      • Det stämmer Julia om vi talar om beskyddarverksamhet, t.ex. maffian. I vanliga fall är det regeringar, chefer och andra överhetspersoner som sätter reglerna. I vårt moderna samhälle sätter de beskyddade (riksdagen och väljarna) reglerna för de som ska beskydda (t.ex. militär och polis). För vanliga människor är det ett oerhört privilegium att slippa tvångsrekryteras till militären. Under 1600-talet var det lika med en säker död att skrivas ut till militärtjänst. Enligt mitt sätt att se det handlar inte beskydd om rättigheter (undantaget de som sitter högst upp på samhällspyramiden) utan om skyldigheten att ställa din kropp till samhällets befogande. Om du tycker att det innebär makt för beskyddaren så är det väl bara att söka jobb inom det militära och så får även du sätta spelreglerna.

      • Men vad tror du det är som gör att män nu vill beskydda. Det faktum att en man är villig att riskera liv och hälsa för någon annan antyder ju någon sorts makt. Eller?

        Den ena har valet att avstå att bli beskyddad, den andra kan avstå att beskydda.

        För övrigt känns kanske tanken på just beskydd lite otidsenlig. Men oavsett så tycks ju män och kvinnor vilja ha relationer med varandra, någon vinst måste finnas hos båda parter annars hade de avstått.

      • Vinsten är reproduktion.
        För övrigt råder jag dig till att läsa Pelle Billings bok för det är den vi diskuterar. Det jag värjde mig emot var Hannas obefogade invändning mot Pelle Billings resonemang om kvinnans större makt till liv i ett historiskt perspektiv. Framför allt talar Billing om att makt inte är något ensidigt utan flerdimensionellt, en syn som jag själv delar.
        För övrigt har jag aldrig hävdat att män vill beskydda utan jag hävdar att det inte vill det men män gör det för det greater good, en ideologi som kan nyttjas av de som inte omfattas av den.

      • Jag håller med Hannah om att bli beskyddad inte handlar om en makt utan snarare i så fall om ett privilegium, privilegiet att bli beskyddad. Och om vi pratar om ett historiskt perspektiv är det ganska uppenbart att kvinnor har fått privilegiet att bli beskyddade men fått “betala” detta med att inte ha någon riktig makt varken i samhället eller i familjen (vem var det egentligen som ansågs vara “familjens överhuvud”?).

      • Således var den privilegierade adeln maktlös eftersom de hade privilegier i stället för makt? Eller kan det vara så att privilegier i vissa fall kan leda till maktutövning? Jag tror på det senare. Jag har aldrig hävdat att män inte hade makt i ett historiskt perspektiv utan det jag hävdar, och Pelle Billing hävdar (förmodar jag), är att även kvinnor hade makt på vissa områden, om än inte lika stor. Tyvärr verkar diskussionen har fastnat i föreställningen om det perfekta offret (kvinnan) och den ständiga förövaren (mannen).

      • På vilka sätt går adeln att jämföra med kvinnor? Adeln hade väl både makt och privilegier? Det fanns visserligen kvinnor av adelsbörd som hade makt, men inte för att de var kvinnor utan för att de var adel. Nu påstår jag inte att kvinnor inte hade någon makt alls nånsin, men de hade sällan makt utifrån att de var just kvinnor utan av andra skäl, och det att slippa kriga/bli beskyddad ser jag inte som makt. Lika lite som ett barn har makt över de vuxna för att hen slipper diska. Makt är väl snarare att kunna påverka, att ha makt att påverka andra att göra som man vill. Eller få det man vill. En kvinna hade inte makten att själv välja om hon ville strida eller inte lika lite som en man hade det, hon hade bara en bättre position i det fallet (dock i många andra fall inte).

        Och ja, kvinnor hade makt på vissa områden, överklasskvinnor till exempel, men de hade inte så stor makt i egenskap av att vara kvinnor. I princip alla kvinnor förr hade haft mer makt om de hade haft samma klasstillhörighet men varit män istället.

        Jag har aldrig påstått att kvinnor är ständiga offer och män är förövare, det jag påstår är att bli beskyddad inte är lika med makt.

      • “Jag har aldrig påstått att kvinnor är ständiga offer och män är förövare, det jag påstår är att bli beskyddad inte är lika med makt.”
        Inte ens när en person kan nyttja den till sin egen fördel som att få behålla livet för att andra gör grovgörat åt en?
        Jag skulle absolut hävda att det här är en makt som kvinnor i perioder har haft över män. Men vill man inte se så vill man inte.
        Med ditt resonemang skulle man kunna hävda att en adelsmän inte hade makt på grund av sitt kön utan endast på grund av sin ståndstillhörighet. I och för sig ligger det nog rätt nära hur det var förr i tiden: genus var obetydligt i förhållande till ståndsläran. Det kan vara svårt för oss att greppa i dag men det var andra förutsättningar då än i vårt postmoderna samhälle.

      • Kim:
        “Inte ens när en person kan nyttja den till sin egen fördel som att få behålla livet för att andra gör grovgörat åt en?”

        Beror på om kvinnor haft möjlighet att välja om de vill “göra grovgörat” eller inte och om männen måste göra det för att kvinnor säger så. Men så har det inte varit, snarare att män och kvinnor har haft olika roller där “göra grovgörat” har ingått i mansrollen och “ta hand om hem och inte ha någon makt i samhället” ingått i kvinnans. Ingen har kunnat (enkelt) ta sig ur sin roll, så i det avseendet har båda grupper varit maktlösa.

        “Med ditt resonemang skulle man kunna hävda att en adelsmän inte hade makt på grund av sitt kön utan endast på grund av sin ståndstillhörighet.”

        Nej, en adelsman hade antagligen både makt utifrån sitt kön OCH utifrån sitt ståndstillhörighet dvs han hade både mer makt än arbetare av bägge kön och mer makt än en adelsdam. Som jag tidigare nämnt så var en gift kvinna inte myndig fören 1920, innan dess var hennes man målsman och hade rätt att hushålla över hennes tillgångar även de hon intjänat själv (om hon arbetade). Så en adelsman hade antagligen rätt mycket mer makt än en adelsdam. Tror inte att genus var obetydligt då kvinnor exempelvis inte heller hade samma rätt att ärva innan 1845.

      • Jag ska ge dig ett exempel på när en adelsdam kunde åtnjuta makt på grund av sitt kön. Under stormaktstiden fick många adelsmän, fädrar som söner, rycka ut i krig. Ibland följde hustrun med men oftast stannade hon kvar på godset och förde ansvar för dess drift. Genom att hon var kvinna så kunde hon stanna kvar på godset, njuta av dess frukter och slippa gå ut i krig. Mannen hade inte det valet eftersom det var hans plikt att gå ut i krig. Om hennes man dog, vilket skedde ganska ofta, tog hon även över godset på papperet. Därmed hamnade hon i en maktposition, inte enkom för att hon tillhörde adelsståndet utan även för att hon var kvinna.
        Detta tycker jag är ett lysande exempel på vad Billing kallar för överlevnadsmakt, vilket Hannah bl.a. ifrågasatte lämpligheten med att använda. Som jag har nämnt tidigare hade männen mer makt och fick i större utsträckning åtnjuta myndighet och arv (som jag hädanefter inte kommer att gå in på eftersom det inte hör ihop med diskussion om kvinnor hade en överlevnadsmakt eller inte).

      • Till Kim och andra som försöker förklara begreppet:

        Ser ni överlevnadmakten som ett begrepp som är relevant i stort i Sverige – idag och i fredstid?

        När jag läst snabbt så känns det som att det handlat mycket om män som offrar sig och då i krig. Är det tänkt som en makt som ligger lattent tills det blir hårdare tider?

      • Kim:
        Jag ser fortfarande inte det som makt utan som ett privilegium. Dvs en av de få privilegium som kvinnor hade på den tiden av att vara just kvinnor. Att hon fick ärva sin mans ägor om han dog är inte heller ett tecken på makt på grund av sitt kön utan makt på grund av klasstillhörighet, hade hon varit man (med samma klasstillhörighet) hade hon fortfarande haft mer makt och fått tillgång till mer egendom från första början, om än med större risk för att dö i krig.

        Men jag antar att det handlar om vad man lägger i ordet “makt” och tror inte att vi kommer så mycket längre i den här frågan. Att det fanns fördelar med att vara såväl man som kvinna är väl det som vi kan enas om.

      • Mar*
        det finns säkert bättre sammanställningar, jag tror att försvaret har gjort en nyligen, men nog påverkar överlevnadsmakten även i fredstid.
        http://www.aftonbladet.se/nyheter/article11416456.ab

        Sen så handlar inte överlevnadsmakten bara om soldater/krig utan även om t.ex. mer riskfyllda arbeten.
        De senaste åren dog ca 50 personer/år i arbetsolyckor, 80-90% av dessa var män. Vi behöver inte gå tillbaka speciellt långt för att se betydligt värre siffror.
        http://www.av.se/dokument/statistik/dodsfall/2011/Dodsfall_kon_arbtagare_1955-2011.pdf

        Svaret är alltså nej, det här med överlevnadsmakt är inget som bara påverkar någon enstaka gång om det blir krig utan något som finns inbyggt i samhället på flera plan.

      • Till Lo: Som jag har sagt tidigare är privilegier en god grund för maktutövning. Men som du säger så har vi olika syn på makt: du erkänner bara makroperspektivet men jag erkänner även mikroperspektivet. I makroperspektivet syns mannens makt i ett historisktperspektiv tydligt, i ett mikroperspektiv blir det mer komplext.
        Tack och adjö!
        PS. Läs sidan 178 i Billings bok: Kanske kan det få dig att tänka om? DS.

      • Det finns hyllmetrar skrivna om makt och hur det skall definieras. Makt är inte enbart något som utövas, det handlar om påverkan. Det kan vara allt från pistolhot till att ha respekt för mormor som du älskar och vill hjälpa. I relationer finns ofta ett ömsesidigt känslomässigt beroende, och således möjlighet att påverka från båda håll.

        Om du påverkas av andras beteende har de makt över dig. Ex skönhetsideal i tidningar etc.

        På samma sida (s37) i boken, där Hanna refererar och vänder sig mot att kvinnor utövat någon sorts makt, står att att män är i så fall de enda förtryckarna i världshistorien som gått ut och slitit på åkrarna för sina förtrycka undersåtar.

        Om ett barn hotar med att hoppa ner från balkongen om det inte får sin vilja igenom, har det då någon sorts makt?

        http://sv.wikipedia.org/wiki/Makt

      • Jag känner till hur makt fungerar. Men som jag skrev till Kim, jag påstår inte att kvinnor inte hade någon makt alls utan att de hade väldigt lite makt (om ens någon) i egenskap av att vara just kvinnor. De kanske hade viss makt över sina män, men oftast inte mer makt än männen hade över dem. Betänk att gifta kvinnor var omyndiga fram tills 1920. De män som slet på åkrarna hade antagligen fruar som slet minst lika mycket men med andra uppgifter.

      • Jag håller verkligen med om att kvinnor INTE hade MER makt över sina män, än tvärtom. Men att kvinnor inte utövade eller hade någon makt tror jag är att gå för långt.

        Tror inte heller att flertalet män hade makt i egenskap av att vara just män. De hade rättigheter och plikter.

        Däremot hade vissa sociala grupper makt. Om man vill göra en maktanalys på ex 1600-talet så borde en klassanalys vara ett bättre redskap än en genusanalys. Det blir nästan fånigt att 0,5 % av männen som hade makt skall anses påvisa en manlig struktur, när 99,5 % var närmast maktlösa. Och som du säger slet ju både män och kvinnor hårt. Det var för övrigt inte dessa bondfruar som ledde emancipationen, utan borgarklassens kvinnor som inte ville sitta hemma sysslolösa. Så det var först när mannen slet för brödfödan och kvinnan inte gjorde det som kvinnans frigörelse började.

        Makt är svårt att mäta. Har barnet som hotar med att hoppa ner från balkongen mer makt än mamma? Och vad baseras makten på?

        Kort sagt, makt och vad det är kan man filosofera om resten av livet.

      • PeterO:
        “Jag håller verkligen med om att kvinnor INTE hade MER makt över sina män, än tvärtom. Men att kvinnor inte utövade eller hade någon makt tror jag är att gå för långt. ”

        Ok, men då är vi överens över nånting iaf. 🙂
        Som sagt, kvinnor kunde säkert utöva makt, precis som att barn och tonåringar kan utöva makt över föräldrar även då föräldrarna är de som “ska” bestämma enligt lag osv. Men män ansågs fortfarande som familjens överhuvud och kvinnor förväntades lyda (sen att de inte alltid gjorde de är en annan sak).

        “Tror inte heller att flertalet män hade makt i egenskap av att vara just män. De hade rättigheter och plikter. ”

        De hade rätt att t.ex. förvalta sin frus inkomst bland annat, och de var sin frus målsman och hade därmed laglig rätt att bestämma över henne, det är vad jag kallar makt p.g.a. sitt kön. Sen hade de rika männen en massa makt som inte de rika kvinnorna hade på samma sätt eftersom kvinnorna inte fick arbeta och studera och därför inte kunde bli höga tjänstemän, akademiker, politiker och annat med makt över samhället. Så jo, män hade makt genom att vara män (men inte alltid enbart pga det).

        “Om man vill göra en maktanalys på ex 1600-talet så borde en klassanalys vara ett bättre redskap än en genusanalys. ”

        Det går utmärkt att kombinera 🙂 det kallas för intersektionalitet! Jag tror inte att det är speciellt bra att enbart fokusera på klass heller, för kvinnor hade mindre makt. Arbetarkvinnor hade mindre makt än arbetarmän och överklasskvinnor mindre än överklassmän.

      • Julia
        Eftersom beskyddarna tvingas göra det så kan jag inte se att den beskyddade skulle behöva finna sig några speciella villkor. Det är strukturerna som tvingar män att bli beskyddare, inte den enskilda kvinnan som måste gå och be om beskydd. Om strukturerna inte funnits och en kvinna velat ha beskydd från en man så hade hon antagligen fått acceptera de villkor han ställt eller fått beskydda sig själv. Att kräva specialbehandling på det sättet brukar innebära att man också får ge upp något, men det innebär inte att beskyddaren vinner makt och den beskyddade förlorar den utan bara en omfördelning mellan olika former av makt eller privilegier.

  2. Kul lasning! 🙂 En grej tankte jag dock pa:
    “Jag saknar exempelvis en del hänvisningar till siffror och kunde ha varit utan en del “det är rimligt att tänka sig” och “risken är att”-argument utan förankring i något handgripligt.”

    Var det inte det som var problemet med Par Stroms bok – fast tvart om? Att han INTE anvande sig av den typen av resonemang? Hur kan det vara negativt att anvanda den typen av resonemang samtidigt som det ar negativt att INTE anvanda den typen av resonemang?

    • Hm? Nej nej. Det var samma med Ström, exempelvis “risken är att kvinnor blir bortskämda primadonnor”. Det är helt enkelt inte ett gott nog argument.

      • “Det jag saknar allra mest hos Pär Ström är förmågan att inse, eller kanske främst erkänna och ta med i sin analys, att vi inte har samma förutsättningar. Det finns fördomar, det finns könsroller, och de påverkar oss. Det påverkar de val vi tror att vi har. Visst kommer det alltid finnas en eller annan eldsjäl som verkligen brinner för något och skiter fullständigt i om det verkar lämpligt för hens kön/ålder/etnicitet/funktionalitet och så vidare. Men de är faktiskt bara undantagen som bekräftar regeln.

        Vi har alla en massa valmöjligheter – och vissa presenteras som möjliga för oss, och andra som omöjliga. För att vi aldrig får tillgång till dem, exempelvis. För att vi aldrig bjuds in. Få vill vara den oinbjudna gästen. Som han själv skriver, att vara en flickpojke är något fult, men att vara en pojkflicka är något häftigt (utan att alls fundera över om detta kan ha att göra med att allt som män gör är förknippat med högre status än det som kvinnor gör, och att det därför blir ett steg upp för en kvinna att bete sig som en man, och ett steg ned för en man att bete sig som en kvinna) (en annan del av genussystemet, för övrigt).”

        Det jag laser ar att du saknar argument som inte har med siffror att gora, utan mer en “forstaelse” eller resonemang kring det som diskuteras. Kanske gor jag ett daligt narrativ av det du sager men jag uppfattar det som att du i recensionen av Par klagar pa att han inte har resonemangen och att du i recensionen av Pelle klagar pa att han har resonemang :p

      • Då har jag formulerat mig dåligt. Det jag främst syftar på i Pelles bok är konsekvens-spekulationer, där jag tycker att ett resonemang som förde in andra möjligheter hade varit önskvärt.

        Dock är detta en petitess i sammanhanget och jag tycker inte vi ska göra för stor grej av det, eftersom boken i sin helhet visar upp just väldigt många perspektiv, vilket är just bokens styrka.

  3. Kanske lite OT, men jag fattar inte det där med “rätten till heltid”. Det är ju en enorm inskränking på arbetsgivares frihet. Tänk dig själv in i fallet där du är en restaurang-ägare och behöver extra personal till lunchen, men endast lunchen för det är inte så mycket aktivitet där under resten av dagen. Ska lunch-personalen då ha rätt till heltid? Det skulle ju troligen leda till att restaurangen gick minus och kursade. Sen mister de sina jobb fullständigt men kan njuta av “rätten att inte jobba”.

    • Omvänt så skulle arbetsgivaren då också kunna begära heltid.
      Jag tror inte att förslaget skulle hålla speciellt länge om det också innebär att det inte längre blir möjligt för kvinnor att välja att jobba deltid, t.ex. för att vara hemma mer med barnen.

  4. “Således förväntade jag mig inte att bli upplyst när jag läste Pelles bok. Och det blev jag inte heller. Vilket på intet vis innebär att det är någon låg nivå på innehållet, absolut inte. Jag kände bara till resonemangen och argumentationen sedan tidigare.”

    Men tror du att en person som lite slarvigt kan beskrivas som “genomsnittsfeminist” skulle bli upplyst?

  5. Tack för en bra och personlig recension, Hannah. Jag har också läst Pelles bok och skulle själv vilja kunna samla mig för att recensera den, men hittills har jag gått bet på det.

    Jag kände också att jag var ganska väl insatt i Pelles resonemang, utom just den mera personliga inledningen till boken där Pelle berättar om sin egen väg till att engagera sig i köns-/genusfrågor, så jag upplevde inte att jag fick så mycket nytt ur den rent “faktamässigt”. Som en sammanfattning och “testamente” av hans tankar fungerar den dock utmärkt, och den borde också kunna vara en utgångspunkt för en fortsatt diskussion. Du gör härvid en viktig insats genom att ha läst den och rekommendera den för läsning åt andra, feminister eller ej.

    Det är synd att Pelle lagt av att debattera, tycker jag. Han uttryckte en vilja att föstå och vara någorlunda rättvis och balanserad, som uppenbarligen var/är möjlig att uppfatta för mera sansat feministiskt inriktade personer. Jag tänker mig att Katrine Kielos spelar lite i samma liga, fast “på andra sidan”, så att säga. Hennes perspektiv är väl ganska så feministiskt (såg henne nyligen i ett “författarsamtal” om sin bok “Det enda könet” på Kunskapskanalen), men hon är ändå en intellektuell och självständigt tänkande människa, som i första hand verkar vilja förstå och bidra konstruktivt, snarare än att bara lägga över sin skit på andra, om uttrycket tillåts. Att se Katrine Kielos och Pelle Billing i en debatt om feminsim i TV, står på min önskelista, kan man väl säga…

    Vad så gäller “makten att bli beskyddad”, torde det väl i alla fall vara svårt att argumentera mot att förväntningarna att “beskydda” är större på män än på kvinnor? De män som inte kan beskydda “sina” kvinnor, ses ned på, hånas och kränks regelmässigt. Att ha en sådan allmän “förväntan om beskydd” på sin sida (en slags “osynlig struktur” kanske?), torde väl ändå innebära en fördel och en kanske rentav utgöra en grund för maktutövning, gentemot dem som förväntan riktas mot?

  6. Hej igen – det var ett tag sedan senast

    Angående relationsmakt så har du antingen tolkat Pelle fel eller också var det slarvigt skrivet. Det är självklart att “makten att bli beskyddad” inte är makt, utan det är att avhända sig makt, göra sig beroende. Jag tycker Pelle själv uttrycker det bättre här: http://www.pellebilling.se/2011/02/kommentar-i-tco-tidningen/

    “Samtidigt ska vi komma ihåg att överlevnadsmakten tillhör kvinnor, då män är ålagda att utföra farliga yrken och sysslor. Kvinnor har även relationsmakten, då de initierar skilsmässor och vinner vårdnadstvister.”

    Det handlar alltså om rätten att kunna när som helst kunna kräva att bli tagen om hand av eller beskyddad, inte omhändertagandet som sådant.

    Vad gäller relationsmakten, så är den väldigt stark. Kvinnor är de som primärt bygger upp förhållanden till sina barn, förhållanden till andra släktingar, förhållanden till granner och vänner. Det blir väldigt tydligt den dag paret tar skilda vägar, då många män inte bara förlorar kontakten med sina barnm utan även till gemensamma vännerna. Vän av jämställdhet kanske kommer med påståendet att män har ju också den förmågan, så varför gör de inte det? Svaret är enkelt – det faller helt enkelt utanför deras mansroll. Men också genom att inte vara primära föräldern förlorar han förmodligen anledningen till att bygga de andra relationerna i samma ögonblick som han tar eller tvingas ta det steget bakåt vad gäller föräldrarollen, för att istället bli huvudförsörjare.

    Jag skulle hävda att mannen betalar kvinnan (egentligen avhändar sig makt, gör sig utsatt) för att hon ska anta den rollen – vad han får i utbyte är fru, barn och med det status och bekvämlighet. Kvinnan betalar mannen för hans beskydd, men också om han är duktig försörjare, ett större välstånd än hon kan åstadkomma själv, och om man ska tro reklammakarna – större delen av familjekassan att spendera.

Svara