Pojkar slåss för att de gillar varandra

Ibland när jag läser barnböcker för min son så väljer jag att modifiera könen på de inblandade karaktärerna, där jag finner det passande. Det kan exempelvis handla om att ge ett par av alla de i praktiken könslösa djurkaraktärerna pronomenet “hon” istället för “han”, för att väga upp den extrema övervikt av manliga karaktärer som återfinns i vårt gigantiska lager av barnböcker.

Och anledning till att vi har så många barnböcker är givetvis att jag fått med mig all mina gamla böcker. Och en del är till och med från när min mamma var liten. Så man kan väl påstå att det ibland är lite si och så med hur modernt könen presenteras.

Men det handlar inte bara om att skriva in flickor där de lyser med sin frånvaro. Jag läser också in pojkkaraktärer om behovet och möjligheten finns. Dock sker inte detta lika ofta, på grund av redan nämnda övervikt av pojkkaraktärer. Däremot händer det att jag avskriver pojkar kön och antingen enbart kallar dem “barn” eller vid något tillfälle skriver om dem till flickor av den enkla anledningen att jag inte gillar när obehagligt/negativt beteende enbart tillskrivs pojkar.

Som i barnboken “Janna är rädd ibland” som jag läste för min son idag. Den handlar om snart 7-åriga Janna som blir rädd vid olika tillfällen (boken ingår i en serie på tre bäcker där hon också är arg ibland och glad ibland). Dessa tillfällen kan vara när hon ska till doktor, tandläkaren, ser något läskigt på TV, när hennes bror skrämmer henne eller när… de stora pojkarna kommer. 

 

Så här säger jag “de stora barnen”. För aldrig i livet att jag ska säga till min son att stora pojkar specifikt slåss och skriker när de vill visa sin uppskattning. Wtf?  Vad kommer han lära sig av det? Att detta att slåss och vara våldsam är ett givet beteende för pojkar (men ej för flickor genom dikotomins logik)? Att det till och med kan vara en kärleksförklaring? Herregud. Han som är mitt uppe i att försöka förstå vad skillnaden på flickor och pojkar är – jag ska NOG lära honom att flickor är rädda för pojkar för pojkar är stora och slåss FET CHANS.

Jag blir faktiskt både jävligt förtvivlad och frustrerad när jag läser detta. Och jag hoppas vid alla gudar att den självklarhet som pojkarnas beteende beskrivs på, som vore det ett naturgivet beteende för pojkar att bråka när de egentligen vill kramas, inte skulle kunna stå oemotsagd i en nypublicerad barnbok idag.

Den här är ju ändå från 1977. 35 år, något måste väl ha hänt ändå.

Fråga er dessutom en gång vad små flickor lär sig av att läsa i den här boken. Fråga om de lär sig att stora pojkar inte är något att vara rädd för – eller om de bara blir bekräftade genom Jonnas rädsla och pappans tämligen usla tröst (de ser dig nog inte) i att pojkar är våldsamma och det är nog faktiskt bäst att hålla sig borta ändå.

Spring, lilla flicka. SPRING.

37 Responses to Pojkar slåss för att de gillar varandra

  1. Asså… i en barntidning jag hade fanns en novell om en flicka som hette Sidorova och det var en pojke som brukade drämma henne i huvet med sin skolväska och hon säger typ “Men pucko!”. Så en dag förklarade nån vuxen för henne att det betyder att han är kär. Så slutet i novellen är att han drämmer henne med väskan och “‘Men pucko!’ suckade Sidorova lyckligt”. Jag valde ut den till uppläsning på nåt roliga timmen jag ordnade. ASSÅ FYFAN VAD I HELVETE såhär i efterhand.

    • Kom inte längre än till att han var emot “nolltolerans” men har en åsikt redan där :).

      SJÄLVKLART ska det vara nolltolerans på “maktlekar”. Jag kan tänka mig att det säkert kommer argument om att träna på ledarskap lr nåt längre ner i det där men själv skulle jag aldrig acceptera att jobba under någon som utövade “makt”. Att utöva “makt” där man pushar varandra till övergrepp, slår eller slås, kränker för att få känna sig “maktfull”…. Jag är inte en tillräckligt bra människa för att kunna lyssna på en person som kan se något av nytta i det.

      Har kusiner som gått på nolltolerans-dagis (absolut inget fysiskt våld, ret eller öknamn osv). Det gav killen tid att stärka sin person inför låg och mellanstadie där det inte var riktigt lika bra men fortfarande tillräckligt bra för att han skulle kunna fortsätta få vara sig själv vilket jag tror var avgörande för att han över huvud taget orkade finnas utan att svika sig själv när full on “maktspel” satte igång på högstadieskolan (6-9).

      Eller det beror ju på hur man ser det. Om han INTE vägrat slå neråt för att lyfta sig själv så hade han ju själv kunnat vara “kung” istället för den som fick ta skit “uppifrån” för att han försvarade svaga OCH “nerifrån” för att han blev måltavla för andras “stigande” då han inte gav dem någon skit för det. Han förstod ju de som bara ville upp för att slippa vara längst ner. Sååå, nolltolerans dagis gjorde att han blev så mobbad att han fick byta klass? Nej, pga att ett par idioter (yes, jag kallade barn för idioter), inte fått lära sig från början hur man behandlar sina medmänniskor, får fortsätta och fortsätta att härja fritt så har det förstört miljön för ett halvt högstadium. Och fortfarande så dras fler och fler elever in på den här skolan.

      Tycker även att nolltolerans är bra för föräldrar som inte tänkt till själva. De dras med i tänket. Varför för de inte puttas? Skrika argt åt varandra för ingenting? Var för måste de prata ut med vuxen och sen säga förlåt till varandra efter bråk?

      • Tack, jag kände ett stort obehag när han skrev om hur pojkar tränade på ledarskap genom att leka kung och slav men kunde inte riktigt sätta fingret exakt på varför. Men det du skrev angående att utöva makt i ledarskap sätter fingret på vad som var så obehagligt. Är det ett bra ledarskap man lär sig om man övar på att tvinga sina “undersåtar” till jobbiga och förnedrande saker annars blir det utstötta eller slagna? Låter som att det är värsta typen av ledare enligt mig.

    • “Boys will be boys”?

      Nä men för att rada upp tankar kring det hela:

      1. Givetvis är det inte alltid bra med nolltollerans, håller med om att man bör se till situationen, men..
      2. Att slå folk som inte har samtyckt till att vara med i “leken” bör aldrig vara okej oavsett om det är en pojke som slår en pojke, pojke som slår en flicka, flicka som slår en flicka eller flicka som slår en pojke. Precis som att partnervåld aldrig är okej oavsett vem som slår vem. Det är väl det som är jämställdhet? Antingen är det okej att alla slår alla eller så ska ingen slå någon. Att prata om att “det är så pojkars lek ser ut” tycker jag låter som ett okejande av att pojkar slår andra pojkar.
      3. Att använda kraftfullt våld (som att slå det hårdaste man kan) på en kompis tycker jag också är problematiskt, även om kompisen samtyckt. Vad barn gör utanför skolan i samtycke är väl en sak, men i skolan tycker jag att barn kan låta bli sådant, inte minst för att någon som ej samtyckt till det hela kan hamna emellan av misstag om barn slåss “på skoj” i korridorerna. Jag tror inte att det behöver vara farligt att skojslåss med vänner ibland, men tror inte heller att det är något som bör sanktioneras av vuxna som “pojkars naturliga lek”, barn/pojkar/flickor gör massvis med dumt helt “naturligt” som inte behöver uppmuntras, och personligen tror jag att det inte bara går, utan även är bättre att lära ALLA barn att visa vänskap och uppskattning på annat sätt.

      • Nej, håller enbart men om att det inte behöver vara bra, beroende på VAD man har nolltolerans på.. Men han gav ju exemplet att ta på någons bröst och där är det ju sant att det enbart ska vara icke okej vid ovälkommet tafsande men okej om någon samtycker. Om någon tex frågar “vill du ta på mitt bröst? Du får om du vill” och den andre då gör det (vilket faktiskt hände en gång när jag gick på högstadiet, dock tackade personen som blev tillfrågad nej till förslaget), då ska det givetvis inte ses som lika illa som tafs. Fast å andra sidan kan man ifrågasätta om klämma på folks bröst är något en bör hålla på med i skolmiljön, öppet inför alla även då någon samtycker..

        Jag kanske är dåligt insatt på vad nolltolerans innebär exakt och har väl personligen inga jätte starka åsikter i frågan (för eller mot) utan det beror ju som sagt helt på vad det är nolltolerans mot.

      • Hehe, jo … nolltollerans verkar kunna betyda lite olika saker i olika sammanhang. Och jag trode du skulle svara något som du gjorde på resten det vara bara att jag själv reagerade på hans påstående att det aldrig kan vara bra.

    • Jag kan förstå, och i viss mån hålla med om inlägget. Men …

      1) Jag förespråkar för tillfället pacifism så: våld är alltid fel även om det är “på lek”.* Jag vet att alla inte håller med, men jag skriver inte detta för att argumentera för och nackdelar med en sådan position utan enbart för att förklara vad jag anser och varför. Sedan förespråkar jag inte retributivism eller dylikt så att bestraffa (i bred bemärkelse) någon för ett felaktigt beteende är inte heller bra (sätt dem i karantän i stället :P).

      * Till skillnad från författaren av inlägget så uppskattade jag aldrig den typen av lekar även om alla förväntade sig att man skulle vara med utan att klaga.

      2) Jag ogillar påståenden som: “Denna lek övar dig även på ledarskap.”. Inte för jag tror att det är nödvändigt falskt (denna klyscha borde undersökas i stället för att bara antas) utanför att det oftast används för att rättfärdiga det som författaren påstår att han är emot; du säger att det är dåligt men vet du vad…

      Jag blev själv utsatt för det som barn när jag klagade till lärarna. Det är minsann inget dåligt, dels för att jag var pojke dels för att det egentligen var något bra, bara att jag inte förstod bättre: att det var frågan om att lära sig något viktigt inför vuxenlivet. I och för sig så lade det grunden till min pacifistiska inställning men tyvärr verkar det inte gälla för majoriteten.

      3) Uttalandet; “… är pojkars sätt att leka. Jag ser inte problemet med det …” är smått underligt i min tanke värld då det uttrycker resignation. Det går även att tolka som ett implicit tecken på det som Hannah skriver att hon är emot, dvs. att det är av naturen givet att det är pojkars sätt att vara på, vilket jag ser lite som ett “epistemiskt självmord”. Jag utgår förvisso från mitt eget epistemiska system men jag har trots mina studier om det “naturliga” aldrig funnit några egentliga skäl att tro att ett visst mänskligt beteende skulle vara onormalt i den normativa bemärkelse som det oftast antyds.

    • Jamen det kanske blir “deras sätt att leka” just för att såna typer alltid ursäktar deras beteende med att “men det är så pojkar gör”. Att envist stå fast vid att pojkar typ behöver slåss, är ju som att säga att det är helt okej när högstadiegäng möts för att puckla på varann. Och sen kommer antifeminister och lyfter fram statistik om att flest män blir misshandlade och man ba: AMEN GUESS WHY? Var det inte ni som ville låta pojkar va pojkar eller?

      • Poängen från de som du väljer at ge epitetet antifeminister är väl snarare att det inte räcker att klaga på de individuella pojkarna, när de förväntas kunna slåss och också får ta den rollen i samhället, samt när deras deras attraktivitet i kvinnors ögon är beroende av båda.

        Sen hade det givetvis varit bättre om kvinnor hade varit mer jämställda i sin syn på vad som gör män attraktiva, kunde hantera sina egna konflikter utan att kräva beskydd från män och dessutom även tog det ansvaret även i samhället istället för att skylla allt våld som inte direkt gynnar dem själva på diffusa strukturer, men som egentligen mer utgörs av deras egen stereotypa och fördomsfulla syn på manlighet.

        “Amen guess why?” kan alltså tillämpas i fler och mer nyanserade former än den som utgör första delen av ditt nick, och jämställdhet kan handla om mycket mer än bara ett kvinnligt perspektiv.

      • Mittenstycket är kanske svårt att smälta, men är både en mer konkret och relevant struktur även om den inte uttrycks på det sätt som gruppen ifråga är van vid, dvs utan eget ansvar. Det är på sätt och vis en övning i praktisk jämställdhet där strukturanalys, tolkning och även beskrivning av resultatet jämställts.

      • “… är både en mer konkret och relevant struktur”

        Än vad?

        “… även om den inte uttrycks på det sätt som gruppen ifråga …”

        Vilken grupp? (kvinnor?)

        “… där strukturanalys, tolkning och även beskrivning av resultatet jämställts

        Med vad?

      • “Än vad?”
        Än de strukturbaserade förklaringsmodeller som utgör alternativet, och är vanligast förekommande, t.ex. radikalfeminismens syn på män och maskulinitet.

        “Vilken grupp? (kvinnor?)”
        Syftas det på någon annan grupp i det stycket? Fanns det någon anledning att vrida om kniven dessutom?

        “Med vad?”
        Med avseende på kön, dvs den vanligaste betydelsen, speciellt i sammanhanget.

      • Det beror väl på exakt vad det är du inte förstår? Det är t.ex. ganska svårt att förklara om problemet ligger i att du inte vill acceptera andra förutsättningar för analysen.

      • Jag vet ju inte om jag vill acceptera en annan tolkning, om jag inte förstått vad tolkningen innebär. Alltså, jag måste ju förstå vilka förutsättningar du har för analysen, för att se om jag tycker att förutsättningarna är vettiga. Och jag fattar inte ens vad du förutsätter.

        På vilket sätt kräver kvinnor beskydd av män vid sina egna konflikter?

        Skylla våld som inte gynnar dem själva på strukturer, kan du ge ett exempel?

        Sen självklart måste alla, både kvinnor och män, omvärdera sin syn på vad som är “manligt” för att våldsamt beteende hos pojkar inte ska accepteras. Båda könen är ju med och upprätthåller dom skeva strukturerna.

      • En förutsättning för analysen är att negativa aspekter av den kvinnliga könsrollen och berörda beteenden inte värderas annorlunda eller ursäktas bara för att det är kvinnor som ägnar sig åt dem.

        Anser du att kvinnor själva tar ansvar för sina konflikter utan att blanda in män i sin omgivning? Att de inte förväntar sig eller kräver eller utnyttjar män för beskydd, dvs inte förväntar sig, kräver att män beter sig i enlighet med traditionella könsroller.

        Anser du att kvinnor tar ansvar för det våld som utövas i och av och mellan samhällen? Att kvinnor själva tar ansvar för att beivra och begränsa sådant våld utan att bygga detta på utnyttjande av könsrollerna?

      • Feministiska kvinnor som ju ofta är de som (utifrån dina ord) “skyller på diffusa strukturer”, kräver sällan beskydd från sin man (beskydd från vad?), så jag ser inte riktigt poängen med den retoriken. Klart det finns kvinnor som agerar så som du påstår och som önskar starka och våldsamma män, men dessa är sällan feminister enligt min erfarenhet och inte samma personer som anser att det är fel att pojkar ska slåss.

    • Håller med Billing om att man ska “förbjuda övergreppet – inte handlingen”. Det spelar ju ingen roll om det handlar om ett slag eller en puss. Om ett barn inte vill bli pussat ska barnet inte behöva bli det på samma sätt som om det handlade om slag. Jag kommer ihåg nåd och andra “maktlekar”. Skulle varit otroligt tråkigt om vi inte skulle fått leka det eftersom det varje gång är en lektion i att sluta när den andre säger ifrån.

      • Tyvärr blir det även en lektion i att hetsa varandra till att fortsätta med något man kanske hade velat avsluta tidigare då ingen vill vara den som ber om nåd.

        Tänker att det påminner om det som kallades “bögtestet” när jag var ung där någon skulle sudda med ett suddgummi på någons arm tills han skrek (för det var oftast en han) och om han gjorde det så var han bög. Förutom att det var extremt homofobt så var det också ett sätt att upprätthålla grupptrycket och sociala hierarkier eftersom den som tackade nej till bögtestet riskerade att bli kallad bög ändå för att han inte ställde upp.

        Tror det finns betydligt bättre sätt att öva på att säga nej och som inte skapar en situation där pojkar känner sig tvingade att delta i sådana lekar för att det “hör till” (som i fallet för deus).

        Det kan mycket väl vara så att många ser tillbaka på dessa lekar med nostalgi och därför känner sig personligt påhoppade då det kritiseras, men vi får inte glömma de som faktiskt inte tyckte det hela var så roligt men ändå kände sig pressade att delta. Att ha deltagit i sådana aktiviteter behöver ju inte betyda att man själv aktivt utsatte någon som inte ville, men jag tänker ändå att det är bättre att lära barn agera på andra sätt redan från början då jag själv inte kan se några fördelar med lekarna som inte kan uppnås på andra sätt, men dock flera nackdelar.

      • Jag tror förvisso att det råder en ekvivokation mellan kritikernas argument och de som förespråkar totalförbud. Det vill säga att kritikerna tolkar “övergreppet” som en sak (vad nu det är om inte en handling) och handlingen som något annant. Medan de andra definerar övergreppet som just en handling som inte bör tollereras. Och från det föjer att man ibland är överens (även om man inte ser det), även om det så klart finns fall där man ärgenuint oense, om än på felaktiga grunder.

        För att ge två exempel:

        I fallet med pussar så skulle kritikerna säga att “att pussa någon” är en handling som inte bör förbjudas men ett övergrepp (som är vad?) som involverar pussar bör förbjudas. De som är för menar att handlingen att pussa någon som inte vill (vilket är en handling) bör förbjudas.

        I fallet med våld så skulle man kunna framföra ett liknande argument som ovan, men här tror jag det finns en genuin konflikt även om den består av något annat än vad man kallar handling eller inte. Nämligen att de som är för ett totalförbud ser allt våld som ett övergrepp medan kritikerna menar att det finns fall där så inte är fallet.

    • Jag känner ett mycket stort behov av att påpeka att inlägget på Billings blogg INTE är skrivet av Pelle Billing utan är ett gästblogginlägg/krönika av David Holman.

  2. Perfekt att lära flickorna att pojkar visar sin kärlek på det sättet också, det skapar ju utmärkta förutsättningar för de förhållanden de eventuellt kommer ha med pojkar senare i livet.

Svara