Pedagoger bör hålla sig borta från hjärnforskningen

Rapport från Danmark, som vanligt översatt av undertecknad. Fann denna artikel om hjärnforskning i det danska vetenskapsnätmagasinet Videnskab.dk och tyckte att den hade ett tämligen intressant innehåll, inkluderande uttalanden från en hjärnforskare angående vad vi egentligen kan dra för slutsatser om hjärnor genom scanningar, samt några omdömen om humaniora som man kanske sällan hör från naturvetenskapligt håll, så väl bekomme:

 

Pedagoger bör hålla sig borta från hjärnforskningen

Hjärnforskning har mycket lite den kan bidra med, gällande hur vi ska utforma våra skolor och förskolor. Det framkom nyligen under en konferens.

En kväll ringde telefonen hemma hos professor Jesper Mogensen. Han forskar i neurologi – hjärnforskning alltså – vid Köpenhamns Universitet. Den som ringde var en kvinna som ville veta vad skillnaden mellan pojkars och flickors hjärnor är.

Jesper Mogensen sa att det vet man faktiskt inte speciellt mycket om. Men han berättade i stora drag vad han visste. Det var dock inte nog för kvinnan.

“Jag är pedagog, och jag behöver vetenskapliga belägg för att pojkar och flickor bör behandlas olika i skolan” sa hon.

Professorn svarade att det fanns många forskare inom psykologi och humaniora som hade undersökt den frågan. På det svarade kvinnan “Ja, men jag vill ha riktigt vetenskap”.

Anekdoten ovan berättades av Jesper Mogensen under konferensen “Pedagogisk neurovetenskap” som nyligen hölls vid Institutet för Utbildning och Pedagogik på Århus Universitet.

Anledningen till konferensen var att många lärare, pedagoger och beslutsfattare är intresserade av att veta hur hjärnan är uppbyggd. De tror nämligen att om de vet hur hjärnan fungerar, så vet de också hur de på bästa sätt kan lära barnen nya saker. Men den förhoppningen är en smula optimistisk.

“Kan neurovetenskapen upplysa oss om hur vi ska undervisa? Eller hur vi ska forma skolorna? Det ställer jag mig skeptisk till. Faktum är att vi neuroforskare troligen fungerar bäst som brandsläckare i samband med de omfattande populärvetenskapliga missuppfattningar om vad våra resultat kan användas till” sa Jesper Mogensen på konferensen, där både pedagogikforskare och neuroforskare deltog.

Skärmavbild 2014-01-21 kl. 22.19.50Hjärnan är inte riktigt så enkel

Många tror att kunskap om hjärnan kan vägleda oss gällande viktiga beslut kring hur vi bör organisera våra liv. Resonemangen går på att om vi känner till hjärnans naturliga utformning, kan vi anpassa vår vardag och våra inlärningsmiljöer för att ge hjärnan optimal trivsel och på så vis bli bättre på att lära nytt.

Jesper Mogensens forskning visar dock att hjärnan inte är riktigt så enkel att förstå sig på.

I sitt laboratorium har han experimenterat med att rehabilitera hjärnskadade råttor. Försöken visar att råttorna kan lära sig lösa olika problem igen, även om de delar av hjärnan som normalt sett löser uppgifterna är förstörda.

Och det beror inte på att den förstörda delen av hjärnan återskapas – det beror på att andra delar av hjärnan kopplar ihop sig på nya sätt och kompenserar för den förlorade egenskapen.

(Läs mer i artikeln Stress og motion genoptræner blodprop-hjerner.)

Vi – och våra hjärnor – förändras

Hjärnan förändrar sig alltså efter vilka behov den ska uppfylla. Den blir hela tiden påverkad och förändrad utefter vad livet utsätter oss för.

“Vi kan exempelvis se att violinister har ett särskilt stort område i hjärnan på den plats som styr den hand de använder när de spelar.”

“Blinda människors områden som gäller känsel i fingerspetsarna är också speciellt stora för de fingrar de använder för att läsa punktskrift med. Och taxichaufförer i London, som är riktigt bra på att hitta rätt, får större områden som har med geografi att göra, ju längre tid de arbetar som chaufförer,” berättade Jesper Mogensen.

Vi ska använda oss av humaniora och psykologi

Den danska professorns forskning tyder på att hjärnan inte är statisk. Därför finns det ingen anledning att utforma skolundervisningen efter hur vi tror att “standardhjärnan” fungerar. Hjärnan är plastisk, och den förändrar sig allt eftersom vi får olik upplevelser i livet.

Våra hjärnor är olika utformade beroende på vilka vi är. Därför bör pedagogikforskare fortsätta undersöka de sociala och psykologiska förhållandena – istället för att kasta sig över neurovetenskapen.

“Neurovetenskapen spelar tillbaka frågorna till de humanistiska disciplinerna. Svaren från humanisterna är sannolikt bättre än de vi kan komma med. Humanisterna arbetar närmare de problem som ska lösas,” sa Jesper Mogensen.

Vi är vana att lita på ‘hjärn-förklaringar’

(Grafik: Colourbox)

Enligt den så kallade REF-modellen består hjärnan av både specialiserade center och speciella “program”, som kan kombinera centren på nya vis genom hela livet. Därför är hjärnan plastisk – alltså, den ändrar sig efter våra upplevelser.  (Grafik: Colourbox)

Det finns hos många en tendens till att inte ta den traditionella humanistisk-pedagogiska forskningen allvarligt. Tänk bara på pedagogen som ville ha “riktiga” vetenskapliga bevis för att pojkar och flickor inte ska undervisas på samma sätt.

Tendensen är inte så märklig. I en rad år har journalister varit benägna att dra in hjärnforskare i studion så fort de vill få en förklaring på vad exempelvis kärlek, religion eller samarbetsförmåga är.

Så pekar forskaren på ett område på en plasthjärna och säger att “i det här området sitter samarbetsförmågan”. Och så kanske han (sic!) även berättar om vilka kemiska processer som sker i hjärnan när två människor samarbetar kring en uppgift.

Den sortens uppvisanden på tv har sannolikt varit med till att vänja oss vid att lita extra mycket på “hjärn-förklaringar”, menar konferensens arrangör,  lektor och biolog Theresa Schilhab från Forskningsprogrammet Fremtidsteknologi, kultur och læreprocesser, Aarhus Universitet.

Svårt att använda biologiska förklaringar i praktiken

Theresa Schilhab konstaterar att det inte är något fel på hjärn-förklaringar. Man ska bara komma ihåg att de “bara” ger biologiska förklaringar på fenomen som religion, kärlek och samarbetsförmåga.

Den sortens förklaringar är inte speciellt användbara för att försöka att verkligen förstå eller ändra något i vår vardag.

En biologisk förklaring beskriver nämligen processer som ligger otroligt långt bort från de upplevelser vi människor har i vår omedelbara vardag. När vi blir förälskade upplever vi att vår utvalda är den mest fantastiska på jorden – inte att våra hjärnor utsöndrar några speciella hormoner.

Hjärnans processer befinner så långt bort från våra omedelbara upplevelser att det är mer rimligt att konsultera den humanistiska eller psykologiska forskningen om vi vill lära oss något användbart om exempelvis kärlek eller samarbetsförmåga. Den forskningen tar nämligen utgångspunkt i de upplevelser och erfarenheter som vi människor har.

“Ett humanistisk förhållningssätt till lärande skiljer sig från ett naturvetenskapligt,” sa Oliver Kauffmann, filosofiutbildad forskningsassistent vid Institut for Uddannelse og Pædagogik, Aarhus Universitet.

“De beskrivningar och förklaringar som framträder i humaniora är kopplade till meningsskapande villkor och förhållanden. Det har inte de naturvetenskapliga beskrivningarna av synaptiska förbindelser i hjärnan.

Skärmavbild 2014-01-21 kl. 22.19.17Neurovetenskap är fortfarande värdefull

Bland forskarna på konferensen rådde allmän enighet om att det finns gränser för vad du kan använda biologisk kunskap till i utbildningssammanhang.

Men ändå menar många att biologisk kunskap har större värde än humanistisk kunskap, som betraktas som osäker.

“När en forskare står med en hjärna och säger ‘När du tänker så, är det aktivitet här’, så framstår det som mer övertygande än en flock humanister som står och tjatar. Humanisterna kräver nämligen att vi är redo för att förstå sakerna på en högre nivå, och det blir så komplicerat,” sa Theresa Schilhab.

“Jag tror att neurovetenskapen står stark i debatten idag för att vi människor är lata i vår igenkänning. Vi har en benägenhet att vilja förstå något på lättast möjliga vis. Och det framstår onekligen som lätt att förstå kärlek eller religion när man kan peka på en konkret plats i hjärnan och säga att det finns där”.

Det betyder dock långt ifrån att hjärnforskning skulle vara slöseri med tid. Långt Man ska bara tänka riktigt noga öve hur man använder den, konstaterade Jesper Mogensen.

“Jag menar att vi neuroforskare kan användas i arbetet med personer som är hjärnskadade eller som är psykiskt sjuka – alltså människor som har neurologiska sjukdomar. Men vår förmåga att säga något på det pedagogiska området är mycket begränsad”, sa Jesper Mogensen.

Konferensen ‘Pædagogisk neurovidenskab’ avhölls med anledning av att den pedagogiska tidsskriften Cursiv har utgivit ett temanummer, som bär samma titel.

100 Responses to Pedagoger bör hålla sig borta från hjärnforskningen

  1. Nu tänker jag fritt, men om nu hjärnan förändras utifrån vad den stöter på i livet så kanske det är så att de skillnader som finns mellan könen beror på socialiseringen? Bara en tanke… Så otroligt kul det skulle vara om hjärnforskningen kunde slå fast det!

    • Det finns några, relativt få, skillnader – som man inte riktigt vet vad de gör. Men som Martin Ingvar sa till Belinda Olsson i fittstim – “det är större skillnad på din och min hjärna för att vi är individer än att vi är man och kvinna.” (Ungefärligen i alla fall).

      Problemet med att fastslå vad vad beror på (förutom att vår kunskap om hjärnan är begränsad) är det som talas om ovan – det är svårt att översätta elektrokemiska reaktioner i hjärnan till t ex socialiseringsprocesser.

      Men det skulle vara kul om de kunde det.

      • Men egentligen så avgör det ingenting i frågan, även om allt kan socialiseras så kan biologiska förutsättningar påverka startpunkten där socialiseringen börjar verka, vilket i statistisk mening antagligen kommer att leda till skillnader i fördelningen/resultatet även efter socialiseringsprocessen.
        Det moraliska dilemmat kvarstår också, även om det skulle vara möjligt att socialisera bort biologiska skillnader, har vi någon rätt att kräva det av individer eller grupper?
        Om det rent tekniskt skulle gå att träna bort kvinnors generellt något lägre muskelmassa, skulle det då vara rätt att t.ex. tvinga alla tjejer att styrketräna två timmar varje dag för att uppnå “idealet”?

      • Att hjärnan är plastisk och att skillnader mellan individer kan vara större än mellan grupper avgör ingenting m.a.p. humaniora/neurovetenskap eller biologi/socialisering.

  2. Neurovetenskapen säger massor om allt möjligt, inklusive inlärning. Som vanligt (med många olika vetenskaper) blandar man ihop att det finns osäkerhet i frontlinjen och ytterkanterna med att det skulle finnas en övergripande osäkerhet inom hela vetenskapsområdet. Som att blanda ihop att vi inte kan förutsäga vädret EXAKT med att vi inte kan förutsäga vädret öht. Vi kan förutsäga vädret med mycket hög sannolikhet vad gäller t.ex. temperatur om vi håller oss till rimligt stora intervall i stället för till exakta, punktvisa mätvärden. (Håller man sig till helt exakta värden är faktiskt meteorologins förmåga att förutsäga vädret ungefär noll.) Men det man är nyfiken på, och diskuterar, och ofta är direkt osams om, är just osäkerheterna i gränslandet. Därför blir det lätt en skev bild av kunskapsområdet som helhet.

    Neurovetenskapen kan säga massor, med väldigt hög säkerhet, om inlärningens grunder för både människor och djur, men däremot inte om finlir i ytterkanten, typ t.ex. eventuella (genomsnittliga) medfödda skillnader mellan tendenserna och yttergränserna och flexibiliteten vad gäller pojkars och flickors inlärningsprocesser. Och naturligtvis inte om vad t.ex. religiös tro, eller vänskap, är för något. Det ligger långt fram i tiden att uppnå ett one-to-oneförhållande mellan neurovetenskapen och människors upplevelser. (Men det kommer.)

    Det är lika farligt med undertro på ett kunskapsområdes förmåga att uttala sig om saker och ting som med övertro.

    • Fråga vad menar du med “inlärningens grunder”? Att vi vet vilka biokemiska processer som sker när någon lär sig något?

      Och; på vilket sätt tänker du att “[d]et är lika farligt med undertro på ett kunskapsområdes förmåga att uttala sig om saker och ting som med övertro.]?

      Väldigt Ot. men kanske intresant… vi kan (med hjälp av superdatorer) förutspå vädret ganska exakt – men väldigt kort (en timme framåt om jag inte minns fel) innan det blir för många möjliga scenarion varianterna. Vet inte vart min bok om chaosteori ligger så jag kan inte kolla upp mer detaljerat (nu).

      • Undertro-övertro: Exempel: Undertro på läkarvetenskapen kan leda till man stannar hemma och dör i stället för att söka vård och bli frisk. Övertro på läkarvetenskapen kan leda till att man lyder läkarens direktiv blint och fortsätter ta en medicin som enligt hittillsvarande forskning inte har några allvarliga biverkningar, trots att man själv får fruktansvärda plågor och så småningom dör. (Sju år senare kommer ny forskning som visar på den tidigare okända biverkan som drabbar en på miljonen (som just man själv råkade vara).)

      • Och de två scenariona ska vara lika dåliga? I think not! 😛

        Men, tack för svar, då hänger jag (nog) med i det du skrev.

      • Neurovetenskapen (bred definition) kan kanske uttala sig om inlärningsprocesser generellt och en del påverkande faktorer, men den hanterar ganska basala processer och det är svårt/otympligt att beskriva komplexa interaktioner på högre abstraktionsnivåer även om modellen skulle finnas (och det gör den knappast för neurovetenskapen).

        (Lite som att det i de flesta fall är ganska mycket overkill att använda kvantmekanik för att beskriva en bils framfart på motorvägen.)

        Om man vill veta vad som fungerar bäst för en individ, eller en grupp, så är det antagligen bättre att använda en modell på en högre abstraktionsnivå som kanske inte kan beskriva hela processen i detalj, men ändå ge tillförlitliga resultat som är förenliga med de bakomliggande processerna.

        Risken med undertro är att man inte ens försöker få de olika modellerna förenliga, vilket riskerar att sluta i blindspår. Risken med övertro är att man på samma sätt kan hamna i blindspår för att man extrapolerat för mycket utan att ta hänsyn till komplexiteten.

      • Nästan all mänsklig verksamhet går ut på att överexpolera utan att ta hänsyn till den fulla komplexiteten. Det är en av de saker hjärnan är, ett överexpoleringsorgan med inbyggda korrigeringsfunktioner (i sig oftast överexpolerande, fast åt något annat håll) som (i bästa fall) kickar in när överexpoleringen ställer till med för stor oreda. Ganska mycket av hjärnans och övriga nervsystemets aktivitet går ut på att olika delar kompenserar för varandras överexpoleringar. Alla bra pedagoger vet det här, åtminstone på ett omedvetet plan, och använder det löpande i sin vardag.

      • Förlåt, ska vara överextrapolera.

        Det mesta vi vet vet vi på ett omedvetet plan (dvs omöjligt eller åtminstone inte utan stor möda tillgängligt för det medvetna tänkandet.) I princip hela kroppsspråket inklusive tonfall, hållning m.m., med alla dess nyanser, kan vi och använder vi mestadels på ett omedvetet plan. Svensk grammatik, som människor kunnat alldeles utmärkt långt innan nån kom på att dissekera det och kalla somligt adjektiv och annat verb. Vilken mat som för stunden är bra för oss har vi mer kunskap om på ett omedvetet plan än på ett medvetet. Varför vi EGENTLIGEN föredrar saab framför volvo. Varför vi EGENTLIGEN röstar på moderaterna i stället för på vänstern. Motoriken när vi spelar brännboll. O.s.v.

        Det medvetna tänkandet är en ganska liten del av människans tänkande, och på många sätt ganska underlägset de andra delarna.

      • Räcker det inte med ‘extrapolera’?

        Inser att jag var väldig vag i mitt förra inlägg så jag ska försöka förtydliga och utveckla på det du skriver.

        Ibland känns det som du ligger och snuddar vid undermedvetenhet när du talar om omedvetenhet – t ex. själva uttrycket “veta omedvetet” antyder att det är frågan om två olika medvetanden Q.E.D.. Men låt oss gå vidare.

        Med undantag för två* av de exempel du ger så handlar det om “procedural knowledge” (know-how), och du har rätt i att vi gör sådant utan att behöva “frammana” den kunskapen i vetandet men…

        * Möjligen den om mat ochså, men den är klurig (eller jag är trött).

        Att “[a]lla bra pedagoger vet [att] ‘Nästan all mänsklig verksamhet går ut på… olika delar kompenserar för varandras överexpoleringar.'” Eller,

        Att någon vet varför “[V]i EGENTLIGEN föredrar saab…” eller, “[V]i EGENTLIGEN röstar på moderaterna…”, handlar om propositionell kunskap.

        För att ha propositionell kunskap om något påstående måste man åtminstonde tror på det påståendet säger. Hur tror man omedvetet? Vanligen brukar man även tala om att vara rättfärdigad i sin tro. Hur är man rättfärdigad att tro på något som är omedvetet för en?

        Oj nu börjar det låta som jag snuddar vid undermedvetenhet.

        Oavsätt vilket så måste man “fått in” informationen någon gång för att veta något. När det gäller “procedural knowledge” så har man fått det genom erfarenhet av att göra handlingen t ex hur man lär sig tala sitt/sina modersmål utan formella gramattiska kunskaper om det. Men propositionell kunskap måste man ha studerat till sig (på något sätt). Så det där om “överextrapolera” – hur kan man omedvetet veta det? Om man studerat något så lagras det förvisso i det omedvetna men, så till vida koplingen till de “noder” där informationen finns* inte bryts så kan man återkalla det till ett medvetet stadium utan problem. M.a.o det omedvetna är, för propositionell kunskap, främst en lagringsplats.

        * samt de till kunskapen om att man lärde sig det.

        Eller?

    • Det var det mest vettiga jag läst på länge!

      Just “(Men det kommer)”, för självklart vore det så att vi med exakt kunskap om precis hela hjärnan också skulle kunna förklara precis allt om vårt betéende. Men vi är inte där, och kommer antagligen inte vara det på väldigt länge, om någonsin.

    • Det du skriver här + “Det ligger långt fram i tiden att uppnå ett one-to-oneförhållande mellan neurovetenskapen och människors upplevelser. (Men det kommer.)” från förra posten:

      Kanske, men det förutsätter metafysiska antaganden som är mer eller mindre kontroversiella. T ex. Även om man accepterar någon form av fysikalism*, som många gör, så är det långt ifrån uppenbart att det skulle gå att reducera allt till något fysiskt.

      * Materiallism i folkmun men det tål att diskuteras om det är samma sak

    • Håller inte med. De tar också med vad hjärnans konsekvenser är för kroppens handlande och vad för konsekvenser kroppens handlande har på omgivningen. Vidare också hur en grupps (hjärnors och kroppars) handlingar och dess påverkan skiljer sig från en individ, under påverkan av ett flertal olika faktorer et cetera. Och så vidare in i all oändlighet.

  3. Som nybliven pedagog vill jag hoppa in och ge min syn på det här – kanske i synnerhet fynd om skillnader mellan killar och tjejers hjärnor. Jag vet inte nog mycket om hur det neurologiska forskningsläget på den fronten ser ut, men säg att det stämmer att killars och tjejers hjärnor fungerar olika. Hur bör man förhålla sig till det som pedagog? Bör man differentiera sin undervisning på något sätt?

    Jag vill säga nej, av flera skäl. För det första pygmalioneffekten. Om du på förhand antar att någon är sämre lämpad för något (säg killar för språk och tjejer för matematik), kommer eleven troligen att bli det. Det vill säga, en existerande skillnad kommer att förstärkas och en icke-existerande kommer att skapas.

    För det andra: Om en elev sticker ut ifrån sin grupp – säg att en tjej råkar vara ovanligt duktig på matematik – och du differentierar undervisningen så att hon på förhand antas vara sämre, klipper du hennes vingar redan från början.

    Och det här gäller även humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning. P.g.a. av Bourdieu och Broady vet vi att barn från bakgrunder med lägre kulturellt kapital troligen kommer ha det tuffare i skolan. Bör vi därför leta efter indikatorer på elevers kulturella kapital och anpassa undervisningen? Från genusvetenskapen vet vi att killar och tjejer har olika förväntan på sig, olika fostran och så vidare. Bör vi därför differentiera undervisningen för killar och tjejer? Nej, nej och åter nej.

    Så, vad tycker jag att man som pedagog bör göra med forskningsresultat inom neurologi, sociologi, genusvetenskap, o.s.v.? Bör man hålla sig ifrån det? Naturligtvis inte. Jag tycker att man bör göra sin arsenal av undervisningsmetoder mer mångsidiga för att kunna möta behoven av alla elever. Och se individer som representanter för sig själva, inte sina grupper.

    (“Vi” och “man” bör läsas som “lärare”)

    • Eftersom vi inte kan ha en individualiserad undervisning får vi utgå från större grupper.
      Undervisning som passar flest killar, samt undervisning som passar flest tjejer.
      I dagens skola utgår man ifrån vad som passar flest tjejer. (Förutom att lärare är allmänt kassa och saknar djup kunskap inom sina områden).
      Idealet hade varit om olika undervisningsmetoder kunde användas gruppvis. Alltså de tjejer och killar som är mer typiskt “tjejiga” i sina behov i en grupp. Och de övriga i en annan grupp.

      Du verkar utgå från att differentiering är detsamma som att man är sämre på något. Att olika metoder passar olika grupper bättre eller sämre är inte att utgå från att man är sämre.

      Ditt sätt att tänka är dömt att skapa kassa förutsättningar för undervisning. Du kan inte ha individualiserad undervisning (25-30 elever i en grupp med olika möjligheter och behov) och du vägrar anpassa för större gemensamma parametrar. Alltså blir det det sämsta möjliga utfall.

      • Jag tror du missförstod mig, förståeligt då jag har feber. En 100%-ig individualiserad undervisning är inte möjlig, men man kan ha en undervisning som ser till att alla elever får möjlighet att lära sig. Exempelvis genom att involvera såväl muntliga, skriftlia, skapande som matematiska element i undervisningen.

        Det där med att man utgår ifrån det som passar tjejer har jag aldrig köpt. Det verkar mest vara ett antagande – har du någonting som bevisar det?

        “Du verkar utgå från att differentiering är detsamma som att man är sämre på något. Att olika metoder passar olika grupper bättre eller sämre är inte att utgå från att man är sämre.”

        Differentiering måste utgå ifrån styrkor och svagheter hos de grupper man vill differentiera, inte sant?

      • Sämre på ett ämne är inte detsamma som att man passar sämre för en viss undervisningsmetodik. Män tillhör oftare extremerna men det saknar ju betydelse för det stora flertalet. Visst killar och tjejer har olika stor språkförståelse vid tester. Detta kan ha både biologisk och social grund. Dock förmåga att kunna läsa och förstå texter verkar vara detsamma dock vad man vill läsa och hur man bäst får ungar att läsa skiljer sig åt. Tjejer och killar gillar inte att läsa samma böcker osv. Om att få killar att läsa lika mycket som tjejer kräver annan undervisning och litteratur så får man anpassa sig efter det.

        Och jo gruppuppgifter, avsaknad av tävlingsmoment, enskilt arbete osv är anpassning efter vad som generellt funkar bättre för tjejer. Ändringen av idrott till ett pluggämne är också en anpassning till tjejer. Man ändrade högskoleprovet för att tjejer inte fick lika bra poäng där som de fick i betygen. Vilket till viss del beror på diskriminering av killar betygsmässigt och positivsärbehanding av tjejer.

      • Listar vad du säger fungerar bättre för tjejer.

        (x) Gruppuppgifter
        För det första blandar de allra flesta pedagoger jag mött enskilt och kollektivt arbete. Dessutom ger du inte direkt någon fakta som styrker att killar skulle vara bättre på det. Slutligen: Skolan är en förberedelse för arbetslivet. De flesta måste samarbeta med andra människor i sitt yrkesliv. Alltså bör undervisningen involvera gruppuppgifter.

        (x) Avsaknad av tävlingsmoment
        Kan du ge något exempel på hur det skulle göras i praktiken?

        (x) Enskilt arbete
        Vänta, vänta, vänta. Gruppuppgifter OCH enskilt arbete är mer lämpat för tjejer? WHAT, HUR går detta ihop?

        (x) Ändring av idrott till ett pluggämne
        När menar du att detta skulle ha skett? I senaste läroplanen är det ungefär lika delar teoretiska som praktiska moment.
        Överhuvudtaget försöker skolan minska rent “plugg” i skolan. Senaste är “entrepenöriellt lärande” (eller estetiska läroprocesser som i stort sett samma sak kallades innan borgerlig regering) går ut på skapande, byggande att “get your hands dirty”.

        Högskoleprovet är inte riktigt mitt område så jag släpper det nu. Vad gäller “bättre eller sämre” verkar vi helt enkelt ha olika syn på saken – det här ter sig mer intressant tycker jag.

      • “Gruppuppgifter OCH enskilt arbete är mer lämpat för tjejer? WHAT, HUR går detta ihop?”

        Det är väll inget konstigt; killar är sämre än tjejer både när det gäller grupparbete och enskilt arbete. Sedan det där med att man anpassat skolan till tjejer förklaras enkelt med en (variant av) cambridge förändring. Dvs. när det bara var killar i skollan så var det “anpassat” för dem, sedan när tjejer fick gå så var det inte längre så.

        Och ne, jag menar inte att det är så…

      • Nog för att jag helt förespråkar ökad variation och mindre grupper i undervisningen, men det här att skolan skulle utgå ifrån vad som passar flest tjejer stämmer inte.
        Undervisningen som den ser ut idag är i dess grundläggande utformning ganska lik hur den varit under väldigt lång tid. Givetvis har det skett mycket förändringar, men grunden är fortfarande densamma. Och den såg ut så redan innan kvinnor alls hade tillträde till undervisningen, vilket gör att det säger sig självt att undervisningen inte utgår från vad som passar flest tjejer. Det är möjligt att undervisningen som den ser ut bättre passar tjejer generellt, det finns dock inget som direkt tyder på det, men utformningen utgår absolut inte ifrån det.

        Vidare är kön faktor som påverkar väldigt lite i undervisningen, vi ser till exempel en enormt mycket större variation när det kommer till föräldrarnas utbildningsnivå och elevernas klasstillhörighet, vilket gör att dela upp undervisningen efter könskodning vore att missa målet ganska rejält. Det finns helt enkelt andra “uppdelningar” i metodikgrupper som är betydligt mer relevanta att göra. Kön är en gemensam parameter som avgör relativt lite i kunskapsinhämtningen.

        Slutligen. Lärare är inte allmänt kassa. Vi är en av Sveriges mest välutbildade yrkesgrupper.

      • Killar har varit negativt särbehandlade i skolan sen 60-talet. Finns citat från lärare om det i Skolverkets egna skrifter. Skolan har konsekvent anpassats efter tjejer. Visst tjejer har varit bättre i skolan men killarna har det gått allt sämre för. Detta är något man ser i hela västvärlden.
        Du kan också se mer anpassning till tjejer i läroplaneras utformning. Studera hur tiden i olika ämnen skiftat. Detta kan iofs varaen del i vänsternskunskap och utbildnkngsförakt som också verkar har understötts av lärarkåren.

        Ditt snack om bakgrund ger jag inte mycket för. Det är snarare ett tecken på att undervisningen är kass. Det går betydligt sämre för killarna än tjejerna givet samma bakgrund. Detta är ett tydligt exempel på skolans katastrofala miusslyckande och ett totalt fiasko för den svenska lärarkåren. Och nej det är inte bara politikernas fel.

        Mest utbildade? Ja ni har gått länge i skolan. Kunskapsmässigt verkar det stå sämre till.

      • Nu var det ju inte det jag vände mig mot, utan att skolan skulle varit utformad för att passa tjejer. Det är helt enkelt inte sant eftersom arbetssätten inte förändrats från grunden. Visst har det skett mycket förändringar, men den grundläggande tankegången är fortfarande kvar.
        På vilket sätt? Vilka förändringar är det som skett sedan 1960-talet som varit anpassade efter tjejer? I vilka skrifter ser vi det stå att skolan ska anpassas efter tjejer?
        På vilket sätt är läroplanen mer anpassad till tjejer nu jämfört med tidigare? Ge exempel? Hur visar vänstern ett kunskaps- och utbildningsförakt?

        Baserat på vad? Det jag talar om är slutsatser dragna av pedagogiska forskare och skolverket. Vad bygger du dina tankar på?
        Det går betydligt bättre för den generella överklasskillen än vad det gör för den generella arbetarklasstjejen. Det är ingen åsikt, utan det är fakta som stöds av de flesta utredningar och pedagogiska forskare.

        Vad baserar du det på? Är du utbildad lärare? Arbetar du inom skolan? Har du forskat om skolan? Hur många studiebesök i skolan har du gjort sedan din egen student? Vad bygger du slutsatsen om att vi kan lite på? Presentera dina källor.

      • När jag gick i skolan så sas det åtminstone uttryckligen att man gjorde förändringar av undervisning och prov för att dessa bättre skulle passa tjejer.

      • Har du någon källa på att det varit den faktiska avsikten? Någon rapport från skolverket eller liknande? Och på vilket sätt?

      • Nej, inte mer än att det stog om det i tidningarna också i samma veva, bl.a. att högskoleproven skulle göras om för att passa tjejer bättre.
        Samma diskussion fördes kring undervisningen mer generellt och centralprov/nationella prov, men den informationen fick jag för att jag var med som elevrepresentant i en del sådana diskussioner på skolan. Det var någonstans i början av mina WTF-upplevelser och jag höll inte reda på alla detaljerna då.

        Mycket av det som diskuterades var att undvika att skapa tävlingsmoment, öka den språkliga delen, t.ex. genom att låta eleverna skriva berättelser om fysik i vardagen istället för att räkna på den. Man ville knyta uppgifterna närmare tjejerna genom att utgå från berättelser som var mer intressanta för dem. Grupparbeten ansågs vara bättre för tjejer, samt mer presentation och man ville uppvärdera tjejerna i klassrummet, bl.a. genom att försöka/uppmuntra till/ placera dem längre fram och i mitten. De skulle framhävas när de svarade på frågor och en del annat. Idrotten skulle undvika utomhusaktiviteter och speciellt löpning och bollsporter, istället skulle man öka andelen gympaliknande aktiviteter.

      • Jag tror att man, för att förstå poängen med dylikt tänk, bör ha i åtanke att modern skolverksamhet utformades under en tid då bara män skulle gå i skolan. Därmed har skolan, from the start, utformats för att passa män (eller snarare stereotypen av män). Sen 200 år senare så insåg folk att, fan, hälften av de som pluggar nuförtiden är kvinnor. Så vi kanske borde tänka lite på den kvinnliga hälften också, så kanske vi får en skola som passar fler än bara männen.

        Så det har inte handlat om att få en skola anpassad efter kvinnor, det har handlat om att få en skola som inte längre är anpassad enbart efter män.

        Sen ska det sägas att en hel del av de anpassningar som gjorts är väldigt vettiga utifrån hur det moderna samhället ser ut. Vi vill ha kommunikativa medborgare med god samarbetsförmåga som är lugna och disciplinerade, och skolan är anpassad för att forma individer med de egenskaperna. Sen har kvinnor i yngre åldrar i snitt mer av de egenskaperna än män i samma ålder, vilket gör att de klarar skolan bättre än män. Vi bör titta på hur vi uppfostrar kvinnor för att de ska klara skolan så bra, inte på att rulla tillbaka skolan till den skola vi hade på den tiden då vi hade en massa varvsjobb och grejer.

      • Nja, det var nog riktigt för 200 år sen, men “modern skolverksamhet” och dess bakomliggande värderingar är snarare färgade av 70-tal.
        Det är också ganska svårt att hävda en skola anpassad för män, och ännu mindre bara för män, när 70% av lärarna är kvinnor. Den bilden förstärks ytterligare av betygsstatistiken, statistiken för nationella prov och förhållandet mellan dem som diskuterades nyligen.

      • Det där låter snarare som mediala missförstånd i mina öron, och jag kan inte hitta något som tyder på att det alls förekommit. Det närmsta jag kan hitta är texter om att kvinnor missgynnats, och då är det bara rationellt att en väger upp det, alltså “gynnar kvinnor”.

        Nu vet jag inte hur gammal du är, så jag kan inte placera det i tiden. Men borttagandet av tävlingsmoment skedde ju när vi gick över från en relativ till en absolut betygsskala. Tidigare skulle det finnas en jämn fördelning i varje klass eller distrikt av betygen, vilket innebar att en elev i en högpresterande klass hade mycket svårare att få högsta betyg eftersom en konkurrerade om en förutbestämd mängd femmor, osv.

        Att knyta uppgifter till vardagen har inget med kön att göra, utan om något som kallas “meningsfullt lärande”, som innebär att det undervisade ska inkluderas i en autentisk social praktik, en så realistisk situation som möjligt, eftersom det ökar både motivationen och inlärningen.

        Grupparbeten började i högre grad användas av samma anledning; eftersom att de ansågs stämma mer överens med den typ av utmaningar som elever skulle komma möta i arbetslivet. Mer grupparbeten anses vara mer förberedande för eleverna. Sen har grupparbeten också används för att stärka svagpresterande killar, genom att placera dem i grupp med “duktiga flickor”, då en hoppats på att “duktigheten” skulle smitta av sig eller att tjejerna skulle “hålla koll” på killarna. Det finns också en gedigen pedagogisk baktanke (Vygotskijs “den kompetente andre”).

        Manliga elever tar enligt undersökningar upp 66% av talartiden, så det är rationellt att försöka uppvärdera tjejerna i den aspekten.

        Jag har svårt att se hur gympaliknande aktiviteter gynnar kvinnor.

      • I den mån som det faktiskt funnits ett missgynnande så kan det vara relevant att få bort det, men jag är tveksam till hur mycket i det avseendet som handlat om fakta och hur mycket som varit tendentiösa tolkningar.

        Förändringarna var för sig har även andra syften och funktioner i skolan, men det var nu inte poängen. Det handlar också om en gradfråga eller snarare balans mellan olika delar. Det är nog få som anser att grupparbeten BARA är bra för tjejer.

        Att knyta uppgifter till vardagen är mycket riktigt en viktig del i förståelsen och “meningsfullt lärande”, men det var inte riktigt vad det handlade om här även om det kunde se så ut på ytan.

        Tävlingsmomenten handlade inte bara om betyg utan om alla former, även individuellt, dvs det skulle inte ens finnas något som liknade tävlingsmoment.

        Det är också helt riktigt att grupparbeten använts för att tjejerna ska styra de svagpresterande killarna, de har också använts för att högpresterande killar ska lyfta lågpresterande tjejer och för att de tystlåtna killarna ska hålla uppe de ointresserade tjejerna o.s.v..

        Man kan för övrigt också se det som att de manliga eleverna tvingas ta 66% av talartiden för att få en tredjedel av hjälpen som tjejerna får med en tredjedel av talartiden, och då har vi inte ens tagit upp vilken typ av tid det handlar om eller ifall det är en korrekt mätning eller bara ett resultat av att alla inblandade svarar det de fått lära sig är “rätt svar”, dvs att pojkar/män “tar för mycket plats”.

        Vad/vem gympaliknande aktiviteter gynnar är dels en stereotyp liksom mycket annat i det här och dels en fråga om vad man jämför med.

      • Vad grundar du den tveksamheten på?

        Men om förändringarna har andra syften så är det ju väldigt konstigt att mena att de kommit till för att gynna kvinnor. Idén med en relativ betygsskala är ju komplett vansinnig, så jag ser verkligen inte problemet med att ha tagit bort den?

        Okej, vad handlade det om? Och har du en källa på det inträffade, för mig veterligen skrivs det inga berättelser i fysiken.

        Vilka typer av tävlingsmoment? Och varför ska det finnas tävlingsmoment i skolan? Det låter ju väldigt konstigt.

        Hur kommer det sig att du skriver “styra” i fråga om högpresterande tjejer och lågpresterande pojkar, men “lyfta” när det kommer till högpresterande pojkar och lågpresterande flickor?
        Och ja, grupparbeten bygger som sagt på den pedagogiska principen, samt ett försök till verklighetsanpassning. Så jag förstår inte var problemet ligger?

        Vad baserar du tanken på att manliga elever får mindre hjälp?
        Studien gjordes genom att mäta antalet talminuter, och jämföra det med könsfördelningen i klassen. Situationen upplevdes som ungefär 50-50 av både lärare och elever. Har väldigt svårt att se hur vanlig matematik kan bli en fråga om “rätt svar”.

        Så, om gympaliknande aktiviteter är en stereotyp kopplad till kvinnor, kan vi också tänka att bollsport är en stereotyp kopplad till män. Så varför ska vi inte ha gympaliknande aktiviteter? Ifall vi utgår ifrån att gympaliknande aktiviteter är “kvinnligt” och bollsport är “manligt” är det väl rimligt att bägge finns? För bollsport spelas fortfarande i skolornas gympasalar, men nuförtiden är det inte bara det.

      • Ska väl också tilläggas att om det nu är så att kvinnor är bättre på grupparbete än män, något jag inte läst något som visar på att det är så, så är det väl om något bra för män att det är mycket grupparbete i skolan?
        Det går ju knappast att förneka att grupparbete är en stor del av samhället, i både yrkeslivet och privatlivet, så OM män är sämre än kvinnor på grupparbete så är det väl om något är det väl bra att män får öva på det i skolan i och med att det är såpass viktigt? Det är ju därför vi har en skola, för att folk ska lära sig saker.

      • Tveksamheten grundar sig bl.a. på att ju djupare man gräver desto mer stereotypa tolkningar hittar man.
        Jag väntar på att hitta en hyfsat neutral undersökning som kan svara på frågan utan att förutsätta det den skulle undersöka.

        Om du läser det första inlägget där jag tog upp bakgrunden så klarnar det nog lite kring vad jag skriver och vad det är rimligt att tolka utifrån vad jag skriver, så slipper vi tjafsa om det.

        Ordvalen i beskrivningarna kring pojkar och flickor var en lätt sarkastisk form av ombytta roller. Det är synd att mönstret i värderingar sällan uppmärksammas när förhållandet är det omvända.

        Om tävlingsmoment finns i någon form nästan överallt i resten av samhället, varför skräcken för dessa i skolan?

        Jag vet inte vilken taltidsundersökning som du har utgått ifrån så jag kan inte kommentera just dina siffror. Däremot har jag sett inspelningar från klassrum och hur dessa tolkats, vilket gör mig något skeptisk till sådana resultat tagna ur ett sammanhang.

        Självklart anses bollsport vara en stereotyp kopplad till män, gympa är mer en stereotyp av modellen – vad som helst som inte är något killar tycker om.

      • Även grupparbete är givetvis en stereotyp som kanske gynnar betygen mer än själva lärandet.

        Grupparbete i yrkeslivet börjar nog för många med en avprogrammeringsprocess för att undvika alla avarter som de lärt sig i skolan.

        Märkligt nog så verkar män klara sig väldigt bra i grupparbeten i yrkeslivet.

      • Men det är ju standard inom vetenskapen att arbeta efter en hypotes. Det gör inte forskningen tendensiös per definition, och det innebär inte att tolkningarna är stereotypa.

        Menar du det om att du fått höra det i skolan? Men det bevisar ju inte att det var så, det finns mycket missuppfattningar omkring varför saker görs, även bland lärare som borde vara mer insatta.

        Det håller jag inte med om att det inte görs. Åtminstone inte på lärarutbildningen.

        För att alla har rätt till en likvärdig utbildning, oavsett hur bra eller dåligt de andra eleverna i omgivningen lyckas. Och vid en inlärningsprocess hamnar fokus i så fall på tävlandet istället för på lärandet, på resultaten istället för på kunskapen, vilket skadar kunskapsinhämtningen å det grövsta. Det leder till ett ytbaserat lärande istället för ett djupt lärande. Händer redan med betygshetsen, men det är knappast något vi bör stärka ytterligare.

        Och jag har läst vetenskapliga undersökningar gjorda av pedagogiska forskare.

        Vad bygger du det på? Att mer gympa är inlagt för stereotypen att killar ogillar det snarare än för att stereotypen att tjejer gillar det? Eller ens något av dem?

        Men så är det inte. ”Grupparbetesreformen”, om vi nu kan kalla den långsamma förändringsprocessen så, kom till för att rådande didaktiska teorier menar att det underlättar lärandet. Dels för att det är mer verklighetsnära, dels för att eleverna kan stötta varandra, och dels för att eleverna då gör något aktivt istället för att sitta passiva och lyssna.
        Sen går det att kritisera grupparbeten också, givetvis, men att de skulle vara inlagda för att de gynnar kvinnor stämmer helt enkelt inte.

        Om män klarar grupparbeten i yrkeslivet bör de rimligtvis kunna klara dem i skolan med. Förklaringen till dåliga resultat är en annan.

      • De flesta har en hypotes, få upphöjer den till sanning utan att ha försökt testa den. Nej, det är inte att utgå från en hypotes som “per definition” gör forskningen stereotyp mm., det handlar t.ex. om hur hypotesen byggs upp.

        Jag har så vitt jag vet inte försökt påstå beskrivningen var en absolut sanning för varje skola och lärare i hela sverige, men det är också en viss skillnad på att ha hört någon lärare som i ett stressat sammanhang kläckt ur sig något konstigt eller missuppfattat och i princip en hel skola utgår från ett perspektiv.

        Vad är det som inte görs på lärarutbildningen?

        Vad gäller din utläggning om likvärdig utbildning så förefaller det som om du valt att särskilja tävling, resultat, kunskap och kunskapsinhämtning från varandra på ett sätt som knappast låter sig göras i verklighet. Vad det leder till beror i första hand på hur man utvärderar dessa, inte momenten i sig. Det problemet är detsamma med betygen, att ytligt lärande främjas är för att det är ytligt lärande som utvärderas i många fall, de nationella proven och högskoleproven som många lärare ondgör sig över är en viktig motvikt i det avseendet, även om de har brister i andra.

        En viktig skillnad med avseende på gympan är betydelseskilnaden mellan “inte gillar” och “ogillar”.

        Man kan kalla problemen vid många olika namn och om du föredrar att kalla den stereotypa synen på kön där män ska missgynnas och kvinnor gynnas som jag beskrev ovan som “rådande didaktiska teorier” så har jag ingen anledning att säga emot, de kan mycket väl vara inbakade i “rådande didaktiska teorier” eller i de som var rådande då, det ändrar dock inte poängen mer än att de då utgör ett ännu större problem.

        Nej, det är delvis min poäng också, grupparbeten i sig är knappast anledningen till att män får sämre betyg i skolan, men anledningen till att de införs och formerna för dem kan vara det.

      • Och du förstår väl då att jag då känner mig benägen att lyfta samma tveksamheter till tal om att män missgynnas. Särskilt när du inte givit mig något som stöd för ditt påstående.

        Egentligen inte, eftersom skolor ofta styrs av en rektor som kan sätta den typen av agendor. Rektorerna styrs i sin tur av kommunpolitiker som, om vi ska vara ärliga, kanske inte är de mest kompetenta politikerna i världen. De politikerna ska sen i sin tur tolka Skolverket, trots att det förekommer att kommunpolitiker inte ens bryr sig om att läsa igenom grejerna de beslutar om.
        Det krävs bara en idiot.

        Ah, var oklar där. Ber om ursäkt för det. Mönstren i värderingarna förekommer inte på lärarprogrammet. Och inte i någon skola jag varit ute i än.

        Då tolkar du mig fel. Jag relaterar tävling och kunskapsinhämtning och menar att tävling skadar kunskapsinhämtningen. Jag menar att resultatfokus också skadar kunskapsinhämtningen.
        Hur menar du med ”ytligt lärande som utvärderas”? Ytligt och djupt lärande är inte två olika sorters kunskap, utan det handlar om retentionen och förståelsen. Ett djupt lärande innebär att personen förstår och kan extrapolera, ett ytligt lärande innebär att personen memoriserar mekaniskt.
        Nationella proven och högskoleproven är snarare processinriktade, som läsförståelse. Processer kan läras in på både ett djupt och ett ytligt sätt, där det förstnämnda är bättre.

        Nu svarade du inte på min fråga.

        Då är bara problemet att inlärningen, oavsett kön, gynnas av grupparbetesliknande processer. Däremot missgynnas slackers av grupparbete, eftersom de får för sig att de kan ta sig igenom dem och inte göra ett skit, och fattar inte att läraren oftast ser det vilket leder till att de får betygen deras arbete förtjänar.

        Du har fortfarande inte givit mig något som bekräftar att grupparbete infördes för att missgynna män/gynna kvinnor.

        Jag upplever det som att du bestämt dig för att män missgynnas, och sedan vrider det du ser till att stödja det.

      • Och du förstår väl då att jag då känner mig benägen att lyfta samma tveksamheter till tal om att män missgynnas.

        Så länge samma grad av skepsis tillämpas både när män och kvinnor anses missgynnas så är det väl inget problem, jag ser dock ingen större skepsis vad det gäller påstått missgynnande av kvinnor och väldigt stor skepsis så fort det ens antyds att män skulle kunna missgynnas någonstans i någon form, i alla fall om det inte kan påstås egentligen vara deras eget fel.

        Du får tycka vad du vill om kompetensen hos diverse personer i skolornas ledning, jag ser dock inte att det gör någon större skillnad om de gör det för att de är inkompetenta eller inte, effekten blir ungefär densamma oavsett. Skillnaden mellan en individ vid enskilt tillfälle och en skolas agenda (oavsett orsak) kvarstår därmed.

        Mönstren i värderingarna förekommer inte på lärarprogrammet. Och inte i någon skola jag varit ute i än.

        De fanns där i fallet jag beskrev ovan, vilket var vad jag diskuterade, och de fanns där när jag hade kontakt med lärarutbildningen för 5-6 år sedan. Jättebra om det ändrats, men i övrigt avvaktar jag nog en förändring i praktiken först.

        Nationella prov, högskoleprov o.s.v. är svårare att få bra resultat på genom ytinlärning, helt enkelt för att de inte är lika förutsägbara. Det är inte omöjligt, men kräver en långt större insats även vad gäller ytinlärning av processer.
        Utvärdering i klassrummen utgår ytterst sällan från något annat än ytinlärning och ytinlärning av och optimering mot lärarens processer förväxlas ofta med djupt lärande. Tävling och/eller resultatfokus är inte i sig hot mot kunskapsinhämtning, däremot är den ytliga utvärderingen ett hot som blir tydligare i de fallen, dock inte ett större hot p.g.a tydligheten.

      • Nu svarade du inte på min fråga.

        Det gick inte att svara på den specifika frågan utifrån din formulering av den.

        Det är knappast heller så att grupparbetsprocessen generellt gynnar kunskapsinlärningen. Den gynnar en viss kunskapsinlärning, nämligen den kring just arbetet i grupp, förutsatt rätt utformning och utvärdering. Det är däremot ett ganska dåligt sätt att inhämta kunskap om något annat än just detta. Grupparbetsprocessen, speciellt så som den brukar tillämpas i skolan, gynnar framför allt ytinlärning med ett väldigt smalt fokus.

        Jag har inget syfte att bevisa/bekräfta att specifikt grupparbeten infördes för att gynna kvinnor och jag upplever det som att du redan bestämt dig för att män aldrig eller inte kan missgynnas och därför vrider och bortförklarar allt för att hålla fast vid den tesen.

      • Du menar alltså att du påstår något som du inte är intresserad av att ge något stöd för, och sedan anklagar du mig för att redan ha bestämt mig? Dessutom något såpass radikalt som att en viss arbetsmetod, som har didaktiskt stöd, ändå skulle ha införts för att gynna kvinnor över män?

        Okej, nu får det räcka. Det här kommer inte leda någon vart. Tack och hej.

      • Tja, jag har varit ganska tydlig med vad det handlat om och vad jag utgick ifrån redan från början, så om du envisas med att tillskriva mig något annat och dessutom tror att jag ska bevisa det för dig får du nog bli besviken i så fall.
        http://www.onewaycommunication.co/?p=28141#comment-21153

        Du behöver inte tro på mina erfarenheter och du behöver inte se dem som allmängiltiga, men jag kommer inte att be om ursäkt vare sig för erfarenheterna eller för att jag finns till oavsett vad du tror i frågan.

        Jag skulle kanske kunna gräva fram någon av tidningsartiklarna från den tiden det gällde, men vad skulle det påverka? Det du ifrågasätter är ingenting som går att vare sig bevisa eller motbevisa, självklart kan lärarna helt ha missförstått vad det egentligen handlade om, självklart kan media helt ha missförstått detsamma, det är bara inte speciellt sannolikt.

        Ser man till de regressionsanalyser som gjorts på de nationella proven och slutbetyg så är det också ganska uppenbart att det finns någon form av nedvärdering av pojkarnas prestationer, om dessa sen beror på arbetsmetoder, utvärderingens former eller attityder är egentligen ganska ointressant.

        Med risk för att bli ganska tjatig så är återigen Doris Lessings berättelse relevant för sammanhanget.
        http://www.theguardian.com/uk/2001/aug/14/edinburghfestival2001.edinburghbookfestival2001

        Det finns vi det här laget ganska många indikationer på att pojkar diskrimineras i skolan och din hantering av problematiken påminner mest om ett tvångsmässigt förnekande, därav lär inte heller fler belägg leda någonvart och då föredrar jag att inte ödsla tid på att leta fram något som ändå bara kommer att avfärdas utan vidare eftertanke.

      • Jag har ett minne av att en offentlig utredning (visserligen från 90-talet, men ändå) visade att kön var en stark faktor: Givet att andra variabler konstanthölls hade tjejerna 60% högre betyg på gamla 1-5-skalan. (Om jag minns rätt). Och killars dalande betyg har ju en orsak.

        Så jo, jag tycker att kön (framförallt socialt kön, mind you) är en väldigt viktig faktor.

      • Påverkar gör det definitivt, det säger jag inte emot. Men i jämförelse med många andra faktorer så påverkar det väldigt lite.

  4. Word på den artikeln. Jag är väldigt glad över att det här tas upp och understryks väldigt noga på lärarutbildningen. Åtminstone den jag går.

    Och de vetenskapliga discipliner som säger mest om hur vi lär oss och hur undervisning bör gå till är ju pedagogiken och didaktiken ^^

    • “Och de vetenskapliga discipliner som säger mest om hur vi lär oss och hur undervisning bör gå till är ju pedagogiken och didaktiken ^^”

      Inte alls. De ger oss på sin höjd exempel på hur undervisning kan gå till, och det är vad man lär ut på lärarhögskolan. Om vi visste hur den “bör” gå till skulle vi ha gjort betydligt bättre ifrån oss i PISA t.ex.

      • Inte “vet allt”, utan “säger mest”. En jävla skillnad. Eller vet du någon vetenskap som säger mer i frågan?

      • Jag vet att den hade kunnat säga mer om man fokuserade på verkligheten i stället för poststrukturalistiska fantasier. Bok efter bok i ämnet (undervisningslitteraturen på i ämnet) har som utgångspunkt att beskriva det samhälle i vilket hans eller hennes teorier skulle kunna fungera. Det mesta av forskningen verkar också ha precis samma utgångspunkt.

        Under tiden examinerar vi ut elever med allt mindre kunskaper, lägre motivation att ta till sig fakta (men duktiga på moral), och så frågar sig skolpolitikerna vad som är fel.

      • Nej, det stämmer inte. Pedagogiken och didaktiken handlar om hur undervisning bör gå till och hur inlärning sker. Däremot styrs inte skolan av vetenskapen, utan av politikerna som ibland väljer att lyssna på vetenskapen och ibland låter bli.

        Ett exempel på det är att vetenskapen är pinsamt tydlig om hur klassbakgrund påverkar hur väl eleverna presterar i skolan, men trots det drivs en politik som ökar klassklyftorna i samhället.

        Det ska även tilläggas att PISA-undersökningarna knappast är objektiva test för hur mycket en person lärt sig eller hens kunskapsnivåer. PISA-undersökningarna testar en viss typ av kunskap som kommer genom en viss typ av inlärning som vi i Sverige överlag inte arbetar efter. Så kallad “korvstoppningsundervisning” är t ex något som premieras i PISA-undersökningarna, medan skolorna i Sverige i högre grad fokuserar på processkunskap. PISA-undersökningarna testar helt enkelt inte riktigt det som den svenska skolan fokuserar på att lära ut. De pedagogiska professorerna på min institution är väldigt noga med att påpeka det här.
        Det innebär förstås inte att vi inte ska ta PISA-resultaten på allvar, det finns stora problem i skolan. Men skolan lyder inte under vetenskapen utan under politiken. Det är helt enkelt en stor skillnad på skolan och pedagogiken/didaktiken. Det förstnämnda är en politisk institution, vars resultat är extremt nära sammankopplade med hur resten av samhället fungerar och är uppbyggt. De sistnämnda är vetenskapliga discipliner.

        Och nu säger jag inte heller att skolan bör fokusera på det PISA-undersökningarna testar heller, det bör den inte. Inte heller att PISA-undersökningarna är pedagogiska eller didaktiska. De är bara statistiska för att ha något att mäta som inte nödvändigtvis är relevant för samhället.

      • “Så kallad ‘korvstoppningsundervisning’ är t ex något som premieras i PISA-undersökningarna, medan skolorna i Sverige i högre grad fokuserar på processkunskap”

        Var har du forskningen som visar att “korvstoppningsundervisning” och “processkunskapen” står i motsatsförhållande emot varandra? Det är en skruvad, felaktig motsättning, skapad i den akademiska miljö som utbildar pedagoger och didaktiker. Tvärtom verkar de länder där man ägnar mer tid åt faktakunskaper också skapa större förmåga att processa dessa kunskaper till verkliga slutsatser.

      • Jag har aldrig påstått att de står i motsatsförhållande. Jag påstår att det är två olika saker, och att skolorna i Sverige fokuserar på det ena, medan PISA-undersökningarna fokuserar på det andra. Det innebär inte att de är varandras motsatser, och det är fullt möjligt att använda sig av bägge.

        Du verkar verkligen ogilla lärare. Vad är det som ligger bakom detta förakt mot didaktik och pedagogik? Och, och jag ber om ursäkt ifall det här låter oartigt, men vad är det som får dig att tro att du vet bättre än de som forskar inom området eller arbetar med det?

      • “vad är det som får dig att tro att du vet bättre än de som forskar inom området eller arbetar med det?”

        Tja du har ju visat i en annan tråd att du tror dig veta bättre om vad som är evolutionärt betingat hos människor än de som faktiskt forskar i evolutionsbiologi 😛 Du skulle kanske visa prov på samma ödmjukhet själv som du förväntar dig av andra?

      • Nej, jag har ifrågasatt din tolkning av forskningen och jag ifrågasätter dig och det du säger. Inte disciplinens giltighet.
        Och jag ser inga som helst skäl till att bete mig ödmjukt mot folk som agerar arrogant och otrevligt mot mig.

      • Jo, du motsätter dig visst forskningen. Du visar samma arrogans som är så vanlig bland samhällsvetare gentemot naturvetenskaplig forskning. Inom evolutionsbiologin är det konstaterat att högre intrasexuell konkurrens leder till könsdimorfism i storlek och skillnader i beteende vad gäller aggressivitet och risktagande. Det är inte min tolkning, det är det etablerad evolutionsbiologisk forskning.

      • Det var inte det jag kritiserade. Ifall du inte ens bemödar dig att läsa vad jag skriver så tänker jag inte spendera mer tid på att prata med dig. Tack, och hej.

  5. Det var uppenbarligen bara jag som fastnade för följande poäng i Hannahs text” samt några omdömen om humaniora som man kanske sällan hör från naturvetenskapligt håll, så väl bekomme:”
    Är det därför som min kommentar legat i granskningskön sedan mer än ett dygn?
    Som OT, när man ser vilket håll debatten går, eller? 🙂

  6. Jag uppfattar artikeln som tendentiös och allmänt “biofobiskt”.

    Exempelvis missar den att mycket av humaniora-kunskapen grundas i naturvetenskapligt tänkande, och hur ofta som humaniora är tvungna att stå med mössan i handen när det prövas emot en naturvetenskaplig verklighet.

    Det betyder inte att humaniora inte är viktigt – tvärtom den är grundläggande på många de sätt som artikeln framställer det. Naturvetenskapen behöver humaniora, betydligt mer och djupare än motsatsen. Det är förmodligen därför många naturvetare även har humanistisk bildning, men inte tvärtom.

    Men det finns ett flöde av information mellan båda disciplinerna. Och klipper man det för att man inte gillar det naturvetenskapen FAKTISKT kommit fram till hamnar man snabbt på sluttande planet.

    • Några frågor:

      Hur menar du när du säger “… att mycket av humaniora-kunskapen grundas i naturvetenskapligt tänkande…”? Kan du ge något exempel på det.

      Senare i samma mening skriver du: “att stå med mössan i handen när det prövas.” Vad syftar ‘det’ på?

      “Det är förmodligen därför många naturvetare även har humanistisk bildning, men inte tvärtom.”

      Det där har jag hört många gånger men ingen har kunnat säga vad de grundar det på. Du kanske kan svara på det.

      • Hur menar du när du säger ”… att mycket av humaniora-kunskapen grundas i naturvetenskapligt tänkande…”? Kan du ge något exempel på det.”

        Att upplysningen och positivismen lånade sina idéer från naturvetenskapligt tänkande är förmodligen inte obekant. Att sedan det kommit motreaktioner som post-strukturalismen, stärker det ännu mer, eftersom motreaktionerna är just motreaktioner.

        Senare i samma mening skriver du: ”att stå med mössan i handen när det prövas.” Vad syftar ‘det’ på?

        Jag tänkte främst på psykologin, som under hela sin tid som akademisk disciplin sneglat emot medicin och mellanformen psykiatrin. Du har beteende-vetenskapen som grundar hela sin vetenskap i naturvetenskapliga metoder. Men även i områden som ligger långt ifrån rena naturvetenskaperna finns det gränser som naturvetenskapen satt som man inte överträder.

        ”Det är förmodligen därför många naturvetare även har humanistisk bildning, men inte tvärtom.”

        Det där har jag hört många gånger men ingen har kunnat säga vad de grundar det på. Du kanske kan svara på det.

        Jag menar, att många inom naturvetenskapen också ägnar sig åt humaniora. De flesta av de duktigaste naturvetarna har ofta ägnat stor tid utanför sin egen disciplin. Ofta filosofi, men även ekonomi, konst, litteratur och andra delar av det ganska vidsträckta området som kallas humaniora. Här skulle jag förstås kunna räkna upp namn på ett antal Nobelpristagare men istället får du gärna hitta en framstående forskare som uttalat sig om att humaniora inte är något som denna befattar sig med eller tänker göra det. Det finns säkert någon enstaka men de är få.

      • Här skulle jag förstås kunna räkna upp namn på ett antal Nobelpristagare men istället får du gärna hitta en framstående forskare som uttalat sig om att humaniora inte är något som denna befattar sig med eller tänker göra det.

        Själv skulle jag gärna se den där listan först.

      • Direkt från den undangömda kunskapslådan i huvudet rycker jag följande.
        Under tidig vetenskap och forskning gjordes ingen direkt skillnad mellan filosofi och naturvetenskap. Många vetenskapsmän sågs också som filosofer och uttryckte sig filosofiskt. Pythagoras som lämnat vissa spår men som glömts bort i filosofiskt avseende exempelvis. Isaac Newton, Charles Darwin, Albert Einstein hade en stark teologisk inriktning. Åtminstone de båda förstnämnda, av dåtiden påbjuden men ändå.
        Humaniora behövs men förutom teologi så finns det ingen röd tråd som binder samman teserna och insikterna från antiken och till nu. Rönen inom dessa vetenskaper presenteras ofta som -ismer och är historiskt sett mycket kortlivade. Med en grov generalisering alltså!

      • “Under tidig vetenskap och forskning gjordes ingen direkt skillnad mellan filosofi och naturvetenskap.”

        …fast nu pratade vi specifikt om nobelpristagare. Dvs 1900-talsvetenskapsmän. Att Pythagoras var mer än bara matematiker är därmed inte särskilt relevant i sammanhanget.

        Den enda av de personer du nämnde som ÄR intressant var Albert Einstein – att han studerat teologi kunde jag å andra sidan inte googla fram något stöd för.

      • Det är väldigt få ämnen som hängt med sedan antiken så det finns inte så många “röda trådar” att binda samman några teser med. “Insikterna” där ifrån används flitigt inom “humanioran”, troligen mer än inom “naturvetenskaperna”. Och om vi ska se till ämnen som “hängt med” sedan antiken så är väll filosofi det ämne som har starkast kopling mellan nu och då.

      • Om man tror att våra rymdfärder är ett resultat av filosofisk forskning och inte bygger på Einsteins teorier som i sin tur bygger på Newtons vars Principia och Calculus bygger på tidigare landvinningar inom matematiken, ja då kan man ju knappast hitta någon röd tråd. Inte heller om man tror att ståltillverkningen eller det sexradiga vetet uppstod spontant genom en talgdank blir det uppenbart att det finns en röd tråd. Och vad skulle man kalla den R&D för som har gett oss de tekniska framsteg som vi har och nyttjar för vår bekvämlighet idag? Är det omständigheter och tur? Naturvetenskap?
        Jag kallar det för R&D eftersom begreppen forskning och vetenskap definieras mycket snävt i det här kommentarsfältet helt efter dagens definitioner och egen preferens.
        Om det inte finns en “röd” tråd utvecklingsmässigt kan man ju undra varför boktryckarkonsten snällt fick invänta skrivtecknens upptäckt? (Naturvetenskap i väntan på humaniora.)
        Vad man kallar ämnena är helt irrelevant i diskussionen om eventuella röda trådar.
        Men jag har ingen akademisk avhandling att stödja mig på och risken är därför överhängande att jag tar fel på definitionerna. Ni får ha överseende med det!

      • Om du tänker listan på naturvetenskapliga nobelpristagare som ägnat sig åt humaniora?

        Urbilden för en sådan person är Richard Feynman, som gjorde stora insatser inom pedagogiken. En annan person är Andrei Sakharov.

        Ett ytterligare exempel på kända naturvetenskapsman som ägnat mycket åt sin tid åt humaniora är Richard Dawkins. Problemet med listan är inte att skaffa fram namnen – det är att nobelpristagarna själva är inte speciellt kända utanför kretsen av fysiker/kemister/läkare

      • “Om du tänker listan på naturvetenskapliga nobelpristagare som ägnat sig åt humaniora?”

        Nja, listan på nobelpristagare som är utbildade inom humaniora.

      • Precis min poäng. De som gått motsatt väg är få (Bertrand Russell fick nobelpris i litteratur 1950 är möjligtvis ett undantag).

      • Alltså, du påstod att det är vanligt att naturverare även är utbildade inom humaniora. Men du har hittils inte kunnat ge något exempel, vad jag kan se.

      • Det står ingenting (som jag kunde hitta) i länkarna du skickat om att de skulle ha gjort några insatser inom pedagogiken (eller ens att de skulle ha studerat humaniora. Med lite google sökningar var det närmsta jag kunde komma att Sakharovs far arbetat inom pedagogiken.

      • Här är det förstås på sin plats att påpeka att i t.ex. ingenjörsutbildningarna ingår humaniora som en vital del av utbildningen. I Sverige är den delen mindre än i många andra delar av världen, men jag vet ändå inte något tekniskt lärosäte som inte institutioner för det.

      • Men de är väl ansedda som naturvetare som diskussionen egentligen började med!
        Det bedrivs vetenskaplig forskning på bland annat KTH, LTH och Chalmers. Det finns doktorander och professorer bland ingenjörer som exempelvis är Naval Architects. Ett exempel är Anders Ulfvarsson som på 90-talet hade doktorander i ämnet polymerteknik som jag råkade följde då.
        Att särskilja vissa naturvetare från andra är inget bra argument.
        Att det förvisso skulle finnas humanister med naturvetenskapligt kunnande vet jag eftersom jag känner en sådana professor (sociologi). Men de finns knappast inom genusforskningen är min tro.

      • Låt mig ta ett annat exempel: psykologer och psykiatriker. Vad gör psykiatriker? Jo, de hjälper folk som mår dåligt att må bättre. Vad gör psykologer? Jo, de räknar ut hur människor fungerar. Det de två grupperna sysslar med är besläktat med varandra, men de är inte samma sak.

        Ingenjörer är psykiatriker, naturvetare är psykologer. Det är två olika grupper.

      • Märklig definition, må jag säga.
        Har den någon relevans i diskussionen? Om så är fallet, måste jag medge att jag inte fattat någonting. Något som kanske andra insett sedan länge. 😉

      • “Har den någon relevans i diskussionen?”

        Vi pratar om naturvetares kunskapsinhämtning kontra humanvetares kunskapsinhämtning (naturvetare förhåller sig till humanvetarnas kunskap mer än tvärt om, enligt Larsson).

        I det läget är det inte relevant att ingenjörer ofta pluggar humanism under sin utbildning eftersom ingenjörers kunskapsinhämtning består i att ta reda på vad andra redan kommit fram till för att kunna utnyttja det till att bygga saker. Både naturvetare och humanister kan bidra med insikter som hjälper ingenjörer bygga saker – men ingenjörer kommer in ett steg efter att själva kunskapsinhämntningen skett.

      • Den invändningen förstår jag inte. Vetenskapsmän är väl problemlösare om något? Stor del av de mer namnkunniga naturvetenskapliga forskare Sverige har, har börjat sin bana på KTH, CTH el dyl.

      • “Den invändningen förstår jag inte. Vetenskapsmän är väl problemlösare om något?”

        Nej, vetenskapsmän är forskare. Poängen med forskning är inte att lösa problem, utan att förstå dem. Att lösa problemen är just ingenjörernas uppgift.

      • Det där är en väldigt snäv syn på forskning, det är snarare en gradfråga i hur mycket som redan är känt kring problemet och att formulera det. Skillnaden utbildningsmässigt mellan naturvetare och civilingenjörer är idag minimal och det handlar oftast mer en skillnad i kultur.

      • Jo, det är en förenkling jag för fram. I praktiken måste även ingenjörer forska ibland, just för att det inte finns tillräckligt med kunskap. Dock finns det en skillnad i inställning till forskningen som även påverkar hur forskningen går till. Ingenjörer är mycket mer resultatfokuserade, för de har sin uppgift och vet vad de vill ha till för resultat. Det leder till en annan, otåligare forskning.

      • Båda forskar tillämpat, det är ingen större skillnad där, mer det specifika området eller problemet i så fall. Sen varierar det också med vem som betalar för forskningen hur det är upplagt (skillnad även mellan offentliga finansiärer). Det är väldigt svårt att få pengar till “fri” forskning inom naturvetenskap och teknik idag.

        Forskaren som sitter på sitt rum och räknar på något som helt saknar koppling till vad som är fokus på i resten av samhället existerar knappt längre.

      • Innan jag börjar: “Naturvetare som har humanistisk utbildning” vs “Humanister som har naturvetenskaplig utbildning” är väldigt främande för mig.

        Ang. första punkten så var det inte riktigt vad jag tänkte på med min fråga – men jag var väll otydlig. Lått oss dock titta på det du skriver:

        Upplysningen skedde på en tid då naturvetenskap (i den bemärkelse du verkar använda) inte fanns. Men om vi bortser från det och tittar på vilka de största influenserna var på de som utvecklade “det nya kunskaps projectet” så kommer man snart inse att majoriteten, först och främst, var filosofer.

        Positivismen grundades av Aguste Comte som var filosof (och även grundare av sociologin).

        Men det är inte så konstigt eftersom vetenskapsteori är en del av filosofin.

        Ang. andra punkten så hänger jag inte med i resonemanget.

        Ang. tredje punkten så får jag tacka för att du försökte visa på stöd för påståendet att det är fler (dessutom många) naturvetare som har humanistisk utbildning än tvärt om.

      • Hur definierar ni ens det? Är man naturvetare med humanistisk utbildning, så är man väl även humanist med naturvetenskaplig utbildning?

        Alltså för att ta ett konkret exempel – bibliotekarieutbildningsmaster kräver en kandidat. En jag känner som jobbar på Astra Zenicas bibliotek är kemiingenjör med master i informationsvetenskap (eller vad bibliotekslinjen heter numera). Är han naturvetare med humanistisk utbildning, eller tvärtom, eller båda?

        Rent teoretiskt borde det väl finnas lika många naturvetare med humanistisk utbildning, som det finns humanister med naturvetenskaplig utbildning?

        Eller menar ni att framstående naturvetare har humanistisk utbildning, medan framstående humanister saknar naturvetenskaplig utbildning?

      • Om man nu ska definiera så är det väl en fråga om dels vilken utbildning som är mest omfattande och dels vad man arbetar med.

        Jag känner många naturvetare som har >30 hp i humaniora, men det är nog bara en tiondel av dem som har en examen där. Omvänt känner jag även en del humanister som läst naturvetenskap, men då bara någon enstaka orienteringskurs, ingen med examen. Dubbla examina är ganska ovanligt i sverige.

      • Fast om man har läst 3 år kemiingenjör och 2 år bibliotekariemaster och arbetar som informationssamlare för andra ingenjörer och forskare på ett kemiföretag, vilken av delarna är man då? 🙂

        Den kombinationen jag känner till att ha dubbelexamina i kandidatform är Affärsingenjör (Industriell Ekonomi) och Ekonomikandidat. Den s.k. mellanchefskombinationen. Vet iaf 3-4 personer som läste den kombinationen samtidigt.

      • Det skulle kunna vara vilket som eller båda, beroende på hur man vill räkna, förutsatt att båda två är fullständiga examina, annars skulle jag utgå från den med fullständig examen. I det här fallet antar jag att det handlar om en högskoleingenjörsexamen som ingår i masterexamen för biblotekarie och då är det mastern som är den längsta/högsta utbildningen, vilket i kombination med huvudinriktningen på arbetet skulle innebära att det klassas som en humanist som läst naturvetenskap. Blandade utbildningar är givetvis svårare att avgöra, jag räknar dem helst som båda.

        Civilingenjör och ekonomi är nog den vanligaste kombinationen, dvs det är nog den enda där man kan få något utbyte av två examina. Det är också några få grenar av ingenjörsprogrammen som står för majoriteten av dem. Det finns en sammanställning som något av fackförbunden gjorde.

  7. Jag gör ett försök till!
    Jag har inte upptäckt att det skulle var vanligt att naturvetare häcklar humaniora utan tvärtom ofta samarbetar med humanisterna. Det finns nog fler belackare inom humaniora som riktar sig mot naturvetare.
    Inom naturvetenskapen är det normalt att man utgår från en premiss eller en tes. Genom försök och beräkningar testas tesens validitet. Håller den inte så förkastas den och man startar med något nytt. Efter att ha bevisat att premissen, tesen eller förutsättningen inte gäller kommer ingen att behöva testa den igen om man inte ändrar på förutsättningarna. Detta har gjort att den praktiskt utvecklade forskningen ger oss en röd tråd från Archimedes och Pythagoras till Newton och Einstein med kunskap om hur man ökar skördarna, botar sjukdomar, bygger broar och flyger till månen, exempelvis. Det är förutsägbara praktiska lösningar. Lägg emellertid märke till att det inte finns kosmologer som exempelvis ”vet” hur vårt universum blev till eller vart det är på väg. Man har gott underbyggda teorier som testas och testas och testas. Ingen tror väl ändå på grund av denna avsaknad av säkerhet att detta utgör bevis på gud existens?
    Inom humaniora arbetar man väl med ungefär samma principer men man förkastar mycket oftare äldre forskning helt. Det finns ett visst motstånd bland naturvetare mot delar av humanistisk forskning. Oftast mot det som kallas för genusvetenskap. Någon hävdar att den utgår ifrån premisser som inte kan verifieras och som inte är falsifierbara. Det finns ett postmodernistiskt drag inom vetenskapen som inte passar naturvetare som behöver mer stabil grund. Om man Googlar på Luce Irigaray, feministisk teoretiker inom filosofi, lingvistik och psykoanalys, så kan man finna varför Einsteins formel E=mc^2 är sexistisk och att Newtons Principia är en manual för våldtäkt. Som naturvetare är det svårt att förhålla sig till sådan vetenskap.

  8. Cordelia Fine om neurovetenskap:

    I once bought a toy drum that promised to stimulate my child’s auditory nerve. I took this to mean that it made noice. Clearly, the genius minds behind the marketing had stumbled on the discovery that information sounds far more imporessive when couched in the grand language of neuroscience. (By the way, have I mentioned that yet that these words of mine you’re reading are stimulating your occipital lobe, as well as refining the neural cirtuitry of your anterior cingulate gyrus and dorosolateral prefontal cortex? This isn’t just a book – it’s neurological workout.) There’s something special about neuroscientific information. It sounds so unassailable, so very… well, scientific, that we priviliege it with over boring, old-fashionable behavioral evidence. It brings a satisfying feel to empty scientific explanations. And it seems to tell us who we really are.

    Jag bör nog påpeka att hon inte menar att neurovetenskapen som område är värdelöst. Hon menar bara att den (i alla fall än så länge) inte säger särskilt mycket – i alla fall i förhållande till hur mycket det kan låta som att den säger.

    • “i alla fall i förhållande till hur mycket det kan låta som att den säger.” skulle vilja tillägga “när det passerat aftonbladets redaktion och lästs av folk som inte har kunskap om forskningsmetodik” Själva forskningsrapporterna är vanligen välfyllda med t.ex. “kanske”, “sannolikt”, “eventuellt”, “skulle kunna tolkas som” och liknande, fast med finare ord, och har rätt rimlig respekt för att man inte kan dra för långtgående slutsatser utifrån underlaget.

      • Jo, god poäng. Och när du säger det så minns jag att även det var något Cordelia påpekade (“inte ens de faktiska vetenskapsmännen menar det så”).

      • På samma tema…
        I forskningsrapporter skriver man oftast en passus som sätter resultat i ett sammanhang, typ “… detta skulle kunna leda till en förståelse som gör det möjligt att bota Alzheimers …”. När en journalist får tag i en sådan mening så leder det nästan ofelbart till rubriker som “Forskare har hittat bot på Alzheimers!”. En sådan passus handlar bara om att tala om var resultaten kan ha betydelse, det är inte ett resultat av forskningen, vilket journalisterna inte förstår eller vill förstå. Eftersom de bara läser abstract och resultat och den passusen i princip är den enda meningen där de förstår huvuddelen av orden i, så blir resultatet därefter.

Svara