Vart har jag tagit vägen?

Fick ett mail förra veckan från en läsare under signaturen “Annika” och tänkte att jag kan väl lika gärna svara här som i privat mail. Annika skrev:

Hej! Vart har du tagit vägen? Jag saknar verkligen dina texter! Hoppas att du snart är tillbaka!

Först och främst: tack för att du skrev och tack för dina fina ord om att du saknar mina texter. Det gör mig glad.

Sedan: Ja var fan ska man ens börja.

I februari, kanske. När vi av en slump sprang på en lägenhet som var till salu för ett pris vi kunde betala tack vare att min sjukt snälla mormor erbjudit sig att låna ut pengar som banken inte vill bevilja oss. Att den var så billig som den var berodde på att han som hade haft den före oss hade gått igång med att renovera och sedan inte orkat fullfölja utan satt sig inne på toaletten och rökt tusen cigaretter (om man ska döma utifrån högen med aska på golvet) lagom efter att han rivit ut köket och badrummet och lagt in en ful plastmatta i vardagsrummet.

Men det var ju helt perfekt för oss, tänkte vi, för då fick vi ju möjligheten att bygga upp den precis som vi ville. Och Nijas är ju snickare så det var ju bara nemas problemas att renovera den billigt liksom.

Samtidigt fick jag veta att jag skulle få börja jobba heltid efter ett år på halvtid eftersom en av mina kollegor slutade. Stor glädje och champange. En fulltidsanställning! Mitt i prekariatet! Nu faller ju allt på plats!

En vecka senare fick jag veta att min tjänst skulle avslutas i slutet av juni på grund av centralisering, dvs de vill hellre ha den tjänsten placerad i Stockholm.

Jag grät en hel helg.

Men nu hade vi ju redan köpt lägenheten så det var ju bara att sätta igång och arbeta på den. Nijas fick gå ner lite i arbetstid för att hinna bygga i lägenheten och trots dubbla hyror kunde vi klara det på min nu fulltidslön.

Men så skulle vi slå ut en vägg. Och det behövde vi boligstyrelsens godkännande för. Och det tog nästan två månader att få den. Och hela planen att kunna flytta in i nya lägenheten 1 maj föll som ett korthus. Men den gamla hyreslägenheten hade vi ju sagt upp. Så istället för att flytta in i vår nya lägenhet fick vi flytta in i min svärmors radhus, 2 mil norr om Köpenhamn.

Så här sitter vi alltså nu.

Och det har varit en rätt hektisk tid, för att säga det milt. Nijas har jobbat 18-timmarsdagar i princip varje dag sedan februari för att hinna med vanligt arbete, lägenhetsarbete och Zirkusarbete. Jag har jobbat fulltid i Malmö med en pendlingstid på 3 timmar om dagen sedan samma tid samt haft ensamt ansvar för båda barnen samt hemmet nästan varje kväll (vilket på intet vis faller sig naturligt för mig). Och somnar ihop med ungarna vid 20-tiden på kvällen ungefär varannan kväll.

Så det finns inte så mycket tid till övers för att blogga. Eller ens hinna tänka på saker som man kan blogga om.

Och jag vetefan om det ens ser ut att bli bättre. Nu tar anställningen slut snart, och jag har blivit arbetsbefriad den här sista månaden, vilket ger mer tid. Men uppepå det har jag ju konsultandet för Add Gender samt den där nopoo-appen jag är i full gång med att utveckla också som tar en del tid. För att inte tala om den ekonomiska stressen i att veta att från september, när jag går tillbaka till skolan igen eftersom jag inte fått något av de nya jobb jag sökt, kommer jag ha cirka 9000 i fast inkomst varje månad varav största delen är CSN-lån. Det blir ungefär 7000 danska kronor. Det betalar inte ens vår nya hyra. Om allt går som det ska kommer appen kanske börja dra in pengar i slutet av 2015. Och då ska jag först och främst betala tillbaka lånet till mormor.

Såatteee.

Så ser det ut.

Jag hinner varken tänka eller blogga just nu.

Och nu måste jag verkligen gå och lägga mig om jag ska palla med morgondagen.

Som vanligt.

Men snart kommer vår hemsida om appen ligga uppe och där kan man ju med fördel tex donera en slant i utvecklingsbidrag om man tycker att den låter intressant, så jag lovar att uppdatera igen när det väl är på plats.

God natt.

En kille får förvänta sig att bli retad om han dansar balett

Jag har haft lite samtal med Vilde, min son på snart 7 år, på senaste, eftersom vi måste köpa ett paket till klassens födelsedagslåda (den födelsedagspresent vi hade köpt i samband med att vi skulle köpa klassjulklappar till jul blev tydligen en julklapp den också), eftersom de här födelsedagspresenterna ska vara indelade i “flickpresenter” och “pojkpresenter”.

Så vi ska alltså köpa en “pojkpresent”. Jag frågade Vilde häromdagen vad det egentligen innebär. “Ehm. Pojkar gillar inte Hello Kitty” svarade han. “Fast det finns det ju visst pojkar som gör”, svarade jag. “Fast de vågar nog inte säga att de gillar Hello Kitty om alla andra säger att pojkar inte gillar det”. “Nej det förstås” svarade Vilde. Sedan släppte vi det för den gången.

Idag började vi prata om det igen. Han påminde om att vi måste köpa en. Någorlunda trött och småsur efter 7 dagars VAB + 2 dagars kräksjuka svarade jag att det får vi nog be pappa om, eftersom det ska vara en pojkpresent, och för mig låter det mest som att pojkpresenter inte ska vara rosa men annars vet jag inte vad det är som gäller. Vilde funderade lite och sa sen att det hade jag nog rätt i, men det är ju konstigt för pojkar kan ju också gilla rosa. Vi beslutade att åka och köpa en tillsammans i helgen så kunde han avgöra om det vi köpte gick an för pojkar.

Lite senare på kvällen kollade vi på barnprogram ihop. Jag minns inte ens vad programmet hette, kanske Mily? Handlade iallafall om en tjej som ville spela fotboll men som inte fick det för killarna för hon och hennes kompis var tjejer. Sen följde en himla massa snack om att killar var starkare och tuffare och coolare. “VILKET TRAMS!” utropade Vilde. “Hm. Låt oss se vart detta leder” sa jag och tänkte att här har vi ju ett bra upplägg för vidare diskussion på ämnet.

Därefter kom en scen där den tuffa fotbollskillen och de två tjejerna kom på en annan kille med att träna balett i en park. Fotbollskillen hånskrattade och sa att balett var en tjejgrej. Balettkillen blev sur och sa att han verkligen inte sysslade med tjejgrejjer. Fotbollskillen dansade en mycket tuffare dans som tydligen var en “killdans”. Balettkillen dansade den tuffa dansen mycket bättre. “Wow han är mycket coolare än du” sa tjejerna. Vilde och jag himlade med ögonen. Vilde berättade om ett par killar i hans klass som går till dans, och jag påminde om att Vildes pappas (manliga) kusin är professionell balettdansare i Tyskland.

Sen kom en scen där huvudpersonens pappa svarade på frågan “Varför skrattar folk när tjejer gör killgrejer och killar gör tjejgrejer” där det berättades om att förr i tiden var det mycket mer uppdelat i så kallade “kvinnliga sysslor” och “manliga sysslor” och nu börjar det försvinna allt mer men alla har inte helt hängt med på detta och därför tycker de att detta nya är lite skrämmande och därför skrattar de för att de känner sig lite rädda.

Helt okey förklarat ändå. Även om de inte problematiserade användandet av uttrycken “tjejgrejer” och “killgrejer” så sa de iallafall “så kallade” innan i den här passagen.

Tjejerna blev därefter någon slags suffragetter som gick gatan ned och skanderade “Vi vill spela fotboll! Vi vill klippa gräs!”. De träffade tuffa killen som satt och lekte med dockor med sin lillasyster. En av tjejerna hånskrattade “Leker du med dockor?!”. Vilde ba “HÅLL MUN MED DET DÄR NÅGON GÅNG”. Jag ba “Ja det var fasiken vad de ska hålla på hela tiden”. Barnen enades om att pojkar kan leka med dockor. Sedan gick de och spelade fotboll. Tjejen som spelade var svinduktig på fotboll och gjorde mål och fick värsta respekt.

Det slutade med att de sa att det inte spelade någon roll om man var tjej eller kille eller hund, man skulle bara göra det man ville.

Hannah: Jaja, det slutade ju bra iallafall.

Vilde: NEJ VILKET DÅLIGT PROGRAM.

Hannah: Fast de sa ju åtminstone på slutet att det inte spelar någon roll vilket kön du har, det som spelar någon roll är vad du gärna vill.

Vilde: Ja, fast de sa också att man kan bli retad om man dansar balett, eller om man leker med dockor.

Jag tänkte i mitt stilla sinne att de också hade sagt, implicit, att för att bli accepterad med att göra något som är könsöverskridande måste man vara SUPERCOOL och MEGADUKTIG på det man gör för att bli accepterad för annars är det bara töntigt.

Och jag tänkte att när man försöker göra pedagogisk TV om att det är okey att göra vad man vill oavsett kön, speciellt när det är riktat till barn, är det kanske en bra idé att inte samtidigt reproducera det som anses vara det problematiska i beteendet, eftersom vad exempelvis min unge tog med sig av detta var att man kan förvänta sig att folk retas om man är normöverskridande. Oavsett hur fel det är att retas så är det det man kan förvänta sig. Vilket knappast kan ses som uppmuntrande för de som agerar, eller gärna vill agera, utanför könsnormerna.

Jag tänkte att det kanske är bättre att bara skapa förebilder, göra barnprogram där det inte ska göras till en stor könsgrej att killar dansar balett eller leker med dockor, och där inte alla gamla idéer om könsskillnader ska understrykas intill absurdum innan det svänger och det sedan ska berättas att det inte är ok att retas på grund av dessa idéer.

Jag tänkte också att det var fan vilken klok unge jag har.

Detta med Mr Cool och Emmaboda

Jag funderar lite på det här med Mr Cool och Emmaboda.

För er som lyckosamt måhända lyckats missa detta handlar det alltså om att musikfestivalen Emmaboda, som för övrigt hittills annonserat 44 manliga artister och 3 kvinnliga som ska uppträda där i sommar, valt att boka en artist som kallar sig Mr Cool. Mr Cool gillar att skriva texter som går ut på… tja, att försöka ta alla de värsta vidrigheterna från boken American Psycho och sjunga dem ur ett förstahandsperspektiv utifrån sin position som vit man. Och sedan kalla det humor.

Ett exempel:

”Det var bara en tidsfråga innan jag skulle börja slå dig. Du förtjänade varenda slag tusenfalt. Jag hatar dig din jävla hora, jag ska kniva dig. Slänga din döda kropp över mig så du kan rida mig, spruta i din döda fitta, köra bladet i din röv och vricka så du börjar blöda din fitta /…/ Ska köra in sågen i underlivet på dig, under tiden ska jag skära upp din röv och stoppa in en hundring i den. Klippa av dina blygdläppar. Göra dig med barn och tvinga dig att göra abort och sen äta fostret.”

Ett till exempel:

“Jag hatar kvinnor för alla är horor. Jag hatar bögar för dom är äckliga. Jag hatar cp-skadade idioter för dom är cp. Jag hatar negrer för de är svarta. Jävla svarta jävla bögar är ni idioter? Kvinnor är skapade av gud för att mannen ska ha något att knulla. Bögar är inte skapade av gud, gud hatar alla bögar och undrar vad de vill. Kvinnor är inte inkompetenta. Jo det är dom, jag bara skämta. Men det finns vissa saker en kvinna kan klara men i grund och botten är hon en handelsvara.”

Kul kille va? Visst är det skitroligt? Det är ju nämligen extremt rolig humor att sparka nedåt, som vi alla vet.

Så Emmabodafestivalen får helt rimlig kritik. Kvinnor upplyser om att de inte känner sig speciellt trygga på en festival där han spelar. Och hundratals män inklusive festivalarrangören blir superkränkta över att folk ifrågasätter det här och vissa ropar upp om yttrandefrihet och arrangören själv säger “Måste alla låttexter handla om Bullerbyn” och de allra flesta skriker “FATTAR NI INTE HUMOR ELLER” och vissa andra är typ såhär “Vadå tror ni att han vill göra så på riktigt eller idioter”. Som om artistens egna intentioner skulle spela någon egentlig roll.

Men det handlar inte om honom. Iallafall inte för mig, även om det aldrig skulle falla mig in att åka på Emmaboda och speciellt inte efter detta. Det handlar om vilket slags rum man skapar som arrangör, och vilka man, kanske undermedvetet eller helt medvetet, anser vara ens publik.

Om jag skulle åka på Emmaboda, och om Mr Cool, som av oklar anledning nu beslutat att ställa in spelningen på festivalen, hade spelat där, så hade det ju varit enkelt för mig att inte gå dit, inte se hans jävla konsert, inte lyssna på hans musik. Problem solved, kan man tycka.

Men vetskapen om att det på denna festival, på detta campingområde, finns ett okänt antal människor, låt mig chansa på att det främst skulle handla om vita män, som tycker att det där är bra musik, som tycker att det där är rolig humor, skulle göra mig otrygg. De skulle förmodligen spela hans musik i olika camps på tältområdet, som man gör med musik som ska spelas på festivalen man är på. Kanske skulle jag råka sätta upp mitt tält vid ett sådant camp.

Kanske skulle jag behöva lyssna på den där skiten och hånskratten och folk som sjunger med varenda kväll hela min festival. Inte kunna känna mig trygg någonstans för man kan ju tänka sig att det finns en större andel fans av Mr Cool på en festival där han spelar än generellt i vilken stad/by man än råkar leva i.

Att vara arrangör för vilket event som helst kräver en del skills. Det handlar inte bara om att skapa ett innehåll i eventet som lockar tillräckligt många människor att komma dit, det handlar också om att ta väl övervägda beslut gällande VILKA dessa personer som ska komma dit ska vara, och vilka man kan tänkas skrämma bort. Man kanske inte bokar Ultima Thule på en festival som inte har ett uttalat nationalistiskt syfte, exempelvis. För då riskerar man att få en massa nazister dit, och att en massa andra potentiella festivalbesökare, tex antirasister och rasifierade, väljer att inte komma alls, just för att man med den line-upen attraherar nazister.

Är ni med?

Och visst. Gruppen “vita män” är förstås en sådan grupp som ofta blir normen när man inte vidare spekulerar i vilken “publiken” är. Så är det ju. Man tänker “publiken” och specifierar inte vidare och hoppsan, så “råkade” det vara vita män man tänkte på ändå, så underligt. Ibland är det till mäns fördel att det är de som är normen, ibland till deras nackdel, men i det här specifika fallet, där arrangören efter Mr Cools avhopp skriver:

emmaboda

…då har jag bara detta att säga:

1. Det är ganska uppenbart att den publik som Emmabodafestivalen tänker sig, när de väljer att skriva att de som protesterat mot detta (kvinnor främst) är “lättkränkta”, är män. Vita män, som inte är så jävla lättkränkta att de ogillar musik som går ut på att hata på kvinnor, homosexuella, svarta, de med funktionsnedsättningar, osv. BIG SURPRISE. Och det borde vara ett wakeup call till arrangörerna (och nu riktar jag mig direkt till er: har ni ens gjort en analys av vilken publik ni har och vilka ni behöver attrahera för att kunna växa?). Det går faktiskt att tänka större, tro mig.

2. Det handlar inte om att vara “lättkränkt”. “Lättkränkt” är vad NI är när ni inte kan ta åt er av helt rättmätig kritik gällande textinnehållet i en artist ni bokars låtar. “Lättkränkt” är att bli sur över att någon vågar ifrågasätta er makt att boka något annat än det ni bokat. Sorry, men det har ni inte rätt till.

3. Att er relation med artisterna går före er publik är inte till er fördel, tvärtom. Att ni väljer goda relationer med sexistiska och rasistiska artister framför att skapa en god festival för så många besökare som möjligt kommer bli er undergång, tro mig. Vilka arrangerar ni den här festivalen för? För publiken, eller för vilka gubbar ni vill runka med i bastun resten av året? Förlåt mitt grova språk, men siffrorna talar ju sitt tydliga språk.

Det är svårt att få till några bra omvända metaforer här, eftersom det faktiskt inte FINNS några erkända artister som är kvinnor eller transpersoner som bygger sitt artisteri på att sjunga om hur de vill döda, våldta, lemlästa, håna, hata, osv på vita män. Så jag kan inte säga “Tänk er att en festival hade bokat in den här artisten, hur hade det känts?”. Och till råga på allt hade det enda fiktiva exemplet ändå inte byggt på århundraden av förtryck på grund av kön, etnicitet, funktionalitet, osv, så vita män hade nog inte känt sig speciellt otrygga av det ändå.

Men låt mig försöka komma med någonslags jämförelse ändå här. En semi-fiktiv sådan.

Vi tänker oss att uppståndelsen kring när en teater i Sthlm satte upp en pjäs baserad på Valerie Solanas SCUM-manifest, där huvudparten av historien går ut på att män är underutvecklade varelser som borde utrotas, vi tänker oss att den uppståndelsen skulle gå att översätta.

Såhär: Om du inte gillar Valerie Solanas, och tycker att hennes manifest är ett fruktansvärt övergrepp på män: Hur skulle du känna det om Valerie var en artist som framförde dessa synpunkter via musik, och som skulle spelas inte på en avskild teater där man bestämmer själv om man vill gå dit eller ej (och jag vet att mycket av kritiken där och då gick ut på att gymnasieklasser skulle gå och se den, vilket mig veterligen aldrig hände sen), utan på en festival där du vill se andra band men där du således kan förvänta dig att många av de andra besökarna där är sådana att de tycker att Solanas är så jävla rolig och lyssna bara på den här låten om att skära kuken av alla män och HAHA har du ingen humor eller tror du hon skulle göra det på riktigt eller???

Nej, ni kan inte fatta det, för det finns ingen sådan genomgående skräck bland män för vad kvinnor kan göra mot dem fysiskt och sexuellt, som det finns omvänt. Så mitt exempel haltar minst sagt.

Men det är det bästa jag kan komma med. Det bästa jag har att komma med är en tämligen okänd bok av en kvinna som mådde mycket psykiskt dåligt och försökte skjuta Andy Warhol och som i sina texter uttrycker ett stort hat mot män. Det är det värsta manhatet i underhållningsform jag kan komma på.

Men det här. Det är ju egentligen bara en piss i havet, som vi säger på danska. Tusentals andra manliga artister bygger sina karriärer på att sjunga om att skada kvinnor, och det anses generellt rätt rumsrent.

Jag vet inte ens vad man ska göra. Vad man kan göra. Men jag är glad att människor protesterar. Säger ifrån. “Är lättkränkta”. Vafan, vilken dag som helst är vi så många att det är en ekonomiskt god idé att starta en PK-festival, med enbart PK band som inte sysslar med sexism, rasism, transfobi, funkofobi, osv, får vara med på.

Who’s on?

Också: Om det är någon i Malmö-Köpenhamns-trakten som vill starta band med mig så kan jag spela (rätt dålig) punkbas men tänker mig att vi kan heta “Daddys girls” (så vi alltid kan hävda att det är HUMOR) där alla våra texter är tagna från SCUM-manifestet. Och sedan kräver vi att få bli bokade av Emmaboda nästa år, som motvikt. Ok? Skriv till mig: hannah@onewaycommunication.co

 

EDIT: Det var det där att faktakolla sina uppgifter också. Har redigerat ang. uppgifter kring vilka som ska och vilka som inte ska spela på Emmaboda. Kryper till korset, osv.

En slags uppdatering

Jag kanske borde uppdatera, eller nåt.

Vad ska jag säga. Det sker mycket nu. Söker exempelvis nytt jobb pga omstruktureringar, och har köpt ett renoveringsobjekt till lägenhet som innebär att all ledig tid går åt till att typ… bygga kök och slå ut väggar. Lägg till att maken ju då arbetar som snickare i vanliga fall så det är förstås han som gör det mesta av det (pga meritokrati, det ni) vilket innebär att han inte kan tjäna lika mycket pengar som innan vilket innebär att jag måste tjäna jääävligt mycket pengar för att få det att gå runt just nu med dubbla hyror osv (helt ärligt, bara bostadskostnaderna och barnens dagis/fritids kostar 15 papp per månad) (DANSKA!!) (och då är båda lägenheterna billiga ändå).

Såatteeee. Man kan väl säga att bloggandet generellt är ganska nedprioriterat pga livet för tillfället.

Men. Jag var på en väldigt intressant CSS-föreläsning idag angående forskning om våldtäkt, hur våldtäkt beskrivs och behandlas i juridiken, i historien, i hegemonin, i självbiografiska berättelser. Hur den straffvärda alltid vägs mot hur skyddsvärd den andra är, om kravet på att uppleva och gestalta trauma på “rätt sätt” för att det ska anses vara trovärdigt, och så vidare.

Jag riktigt kände hur hjärncellerna började bubbla av akademisk lycka.

Annars: Jag fyller 31,5 år idag. Och jag kan verkligen rekommendera att läsa “Steelheart” av Brandon Sanderson på ljudbok. Iallafall utifrån de första två timmarna jag hört. Den har ett rätt irriterande drag av att huvudpersonen (en ung man från vars perspektiv vi följer historien) envisas med att i sina tankar ständigt objektifiera en av de kvinnliga huvudpersonerna, men jag har en förhoppning om att han ska sluta med det rätt snart för nu är hon pissed på honom och han fattar inte varför (kanske för att en av de första sakerna du sa till henne var att du uppskattade hennes striptease, din dummerjöns) (vilket alltså inte var en striptease alls men bara hon som drog av sig förklädnad när han råkade vara i närheten) så jag tänker att eventuellt får han en utskällning snart och fattar grejjen.

Men förutom det så FINNS det faktiskt kvinnor i boken trots att det är en slags modern fantasy och även om de är i ständig minoritet, och med tanke på settingen så är det good enough for me. Tänk er om de där X-men som tycker att de är förmer än människor och borde styra över världen faktiskt kom till makten? Det är där boken börjar.

“Power corrupts, and total power corrupts totally”.

Men alltså. Generellt har jag det rätt gött ändå.

Och det är väl det som räknas.

Over and out.

8 mars – Hej igen, feminism!

I maj 2012 deklarerade jag här på bloggen att jag inte tänker kalla mig feminist längre. Jag hade en väldig massa anledningar till det. Den största var kanske att jag var trött på att hela tiden behöva försvara feminismen, försvara andra feministers uttalanden eller avkrävas avståndstagande från de samma, trött på metadebatten om vad “feminism” egentligen är, trött på att aldrig komma vidare ur det samtalet.

Det fungerade ganska bra. Ett tag. Speciellt det jag gärna ville, det vill säga att kunna ha samtal om jämställdhet utanför de feministiska linjerna. Men det fanns några andra spelare på banan på den tiden, som senare avlägsnade sig, och kvar stod i princip bara ett gäng antifeminister som inte är ett dugg intresserade av att föra några samtal och som dessutom inte ens accepterar mitt ställningstagande kring att inte applicera en feministisk etikett på mig själv.

Så metadebatten kvarstår och inga utvecklande samtal blir det.

Och eftersom den väldigt stora aspekten i beslutet har försvunnit har jag istället kommit tillbaka till de feministiska forumen, men med ett uttalat avståndstagande från rörelsen som sådan. Ett påtaget utifrånperspektiv fast från insidan. En känslomässig positionsdiskrepans. Och det gör mig till en hycklare. Och det är dessutom fegt.

Jag vill kritisera feminismen för att inte vara lojal mot sina medsyskon samtidigt som jag inte ens visar öppen lojalitet mot det feministiska projektet. Det duger inte. Jag tappar bort mig själv. Av ingen anledning. Jag ser mig själv upprepa gång på gång att jag inte är feminist, som för att övertyga mig själv, men jag vet inte ens varför längre. Så dumt.

Det har varit ett intressant försök, detta att avsäga sig en ideologisk tillhörighet. Det har gett några insikter. Men det är dags att avsluta det nu innan jag poststrukturaliserar bort vem jag är.

Jag är feminist. Jag har väl alltid varit feminist (där hade antifeministerna rätt i en sak iallafall).

Och min definition av feminism ser fortfarande ut såhär:

Att vara feminist är att vara medveten om att de normer kring kön, genus och sexualitet som existerar i vårt samhälle bygger på en patriarkal och heteronormativ tradition som begränsar allas levnadsutrymme, och att vilja arbeta för att förändra detta. 

Herregud vad det känns skönt att säga.

Honey, I’m home.

Jag, mina barn, och allt detta med vaccin

Förra måndagen publicerade jag ett inlägg om vaccin på rimligheten, som i denna stund lästs över 50 000 gånger och delats på Facebook 16 000 gånger.

W00t. Jag som inte ens är någon vidare hetsig vaccinförespråkare. Det är inte som att jag förespråkar tvångsvaccinering (även om vissa av anti-vaxxarna i kommentarerna försöker få det till det) eller som att jag inte tycker att det är helt rimligt att väga för- och nackdelar mot varandra gällande medicinering, eller som att jag inte gjort det själv.

Hell, hela inlägget startar ju med att jag berättar att jag själv inte tagit ställning i frågan förrän på senare tid. När jag själv fick barn.

Det som hände när jag fick mitt första barn var att jag tackade nej till de vaccin som erbjöds oss efter några månader med hänvisning till att jag ville att barnet i fråga skulle ha fått möjlighet att utveckla sitt eget immunförsvar först, innan vi satte igång med att provocera det till att utveckla immunitet mot en massa tillförda virus.

Jag vet inte vad jag tänkte mig att det skulle kunna skada att ge vaccin egentligen. Men. Det kändes helt enkelt tryggare så. För mig, för mitt barn. Jag ville honom ju allt det bästa. Och senare, efter 2010, hade jag ju hört om svininfluensavaccinet och narkolepsin vilket förstås gav vatten på min kvarn och fick mig att fortsätta tacka nej till vaccin. Och dessutom ogillar jag ju skarpt att det finns en läkemedelsindustri som är kapitalistisk (som alla andra industrier, might I add) för allt som har med läkemedel att göra borde ju vara altruistiskt förstås, annars är det något som är skumt. Typ.

Och, såklart, eftersom risken att bli smittad av de där sjukdomarna ändå var så liten (pga alla andra som vaccinerat, men inte ens så långt tänkte jag). Så jag vägde ovan stående saker – eventuell negativ påverkan på immunförsvaret, eventuell risk för konkreta bieffekter á la narkolepsi, en eventuellt korrupt läkemedelsindustri –  mot scenariot “mitt barn blir aldrig smittat ändå”. Nej, jag kollade aldrig upp de faktiska siffrorna eller omständigheterna. Hade jag gjort det hade hela den här processen gått lite snabbare, såklart.

Tills jag flyttade till Danmark och fick en ny läkare, en läkare som delade praktik med en annan läkare, som i sin tur hade haft polio när han var barn och således hade ett obrukbart ben.

Där någonstans kom jag på att vaccinen som ingår i vaccinationsprogrammen inte är samma sak som de vaccin som hetsas fram mot helt nya sjukdomar, som fågel- eller svininfluensa.

Där någonstans kom jag på att det scenario jag måste sätta upp är riskerna för mitt barn om det får vaccin gentemot riskerna för mitt barn om han blir smittad med de sjukdomar jag vägrat honom immunitet mot.

OM det skulle bli ett utbrott av mässling (vilket vi ju har nu i både Tyskland, Danmark och Sverige) och OM mitt barn skulle bli smittat, och OM han skulle vara den 1 av 1000 som får hjärnhinneinflammation med svåra konsekvenser eller OM han skulle vara den på 2000 som dör av det – hur skulle jag någonsin kunna förlåta mig själv?

Det skulle jag aldrig kunna. Aldrig någonsin.

Så vi påbörjade vaccinationerna. Det var läskigt, han grät lite, och fick en glass efteråt. Inga andra effekter.

Jag fick ett till barn. Nu bor vi i Danmark och här blir man inte inkallad för vaccination, här finns inte BVC, man ska boka tiderna själva hos sin husläkare. Jag glömde bort det. Och kom ihåg det igen när typ smittskyddsinstitutet eller vad den danska motsvarigheten nu heter skickade ett brev om att de kunde se att mina barn inte var registrerade som vaccinerade. Och nu är vi igång igen.

Men nu har mässlingen brutit ut i DK och inget av mina barn är fullt vaccinerade emot det. Och jag kommer ALDRIG kunna förlåta mig själv om det värsta sker nu. Aldrig.

Men det är nu. Det hotet fanns inte när jag kom fram till vad som är min egentliga drivkraft här – solidariteten. Att jag är frihetlig socialist är ingen hemlighet. Och mina politiska ståndpunkter påverkar givetvis hur jag ser på frågan om vaccin.

Det finns de som inte KAN få vaccineras. Att jag med mina iallafall till synes helt friska barn (privilegium alltså) skulle låta bli att vaccineras för att jag tror att det eventuellt kan finnas en risk att de… jag vet inte ens, får i sig kemikalier? Får ett sämre immunsystem gentemot mindre dödliga sjukdomar? När det finns andra barn (ja, jag är lite barnfixerad här, är det något som får mig att gråta som en fors är det ledsna samt döda barn) som inte kan vaccineras på grund av tex ålder eller sjukdomar? Skulle mina barn kunna riskera deras liv?

I can’t even. Det kan jag inte gå med på.

Jag ser det lite som att betala skatt. Och i det perspektivet förstår jag också vissa av anti-vaxxarna. För de resonerar likadant som de som inte tycker att vi ska betala skatt för om de betalar mindre i skatt så har de själva mer pengar att röra sig med och det är bättre för dem. Utan att tänka på de som inte ens har en inkomst att skatta på och således blir ännu mer utsatta om vi inte betalar skatt till den gemensamma välfärden. Eller i vaccintermer: utan att tänka på de som inte har en möjlighet att vaccinera sina barn.

Men, oavsett om vi snackar skatt eller vaccin, utgår de som är motståndare givetvis ifrån att de själva inte kommer drabbas. För när de väl gör det, när sjukdom slår till (oavsett vilken grupp vi än snackar om här) så utgår jag ifrån att även de vill ha sjukvård till hands (som man har råd med).

För att inte förvirra till det för mycket här: alla som väljer att inte vaccinera sina barn borde inte bara läsa på olika anti-vax-sidor om hur dåligt det är med vaccin, utan även läsa på om de sjukdomar som det kan vaccineras emot. (Ja, jag inser det ironiska i att i princip alla anti-vaxxare skrivit att jag borde läsa på lite – tro mig, jag har läst på). Om man läser det, vad som kan ske om man vaccineras och vad som kan ske om man drabbas av någon av de sjukdomar man kan vaccineras för, och sedan jämför; vilken risk vill man utsätta sitt barn för?

Och sedan välja.

Och här är jag sådär att jag TROTS att jag tycker att svininfluensa-vaccinet var jävligt dåligt skött ÄNDÅ tycker att man borde jämföra de effekterna, tex narkolepsi, med konsekvenserna av att drabbas av själva sjukdomen. Jag tycker att det är skitdåligt om det är så att de som drabbats inte får ordentligt stöd och ersättning. Det är verkligen utan tvivel en skandal.

Men är de effekterna verkligen värre än vad konsekvenserna av svininfluensa kan vara? (Det är förstås lätt för mig att säga, jag förstår att man inte ser det så om man har ett barn som drabbats av bieffekterna av Pandemrix).

Och jag tycker inte alls att vi behöver ha någon vaccin-hysteri när det kommer till nya sjukdomar. Nytt vaccin borde kanske enbart erbjudas de som verkligen är i riskgrupper för sjukdomen.

Men med det sagt: Om man låter bli att vaccinera sitt barn för att man tror på något om att typ alla läkare i världen är köpta av läkemedelsindustrin och att den i sin tur har som agenda att hålla människor sjuka… well. Då säger jag bara som Jimmy Kimmel: Då får ni aldrig mer gå till läkare.*

Enjoy:

*(Vilket för övrigt är något som jag hört är rätt relevant i DK just nu; många läkare säger till föräldrar att deras barn inte får vistas i deras väntrum om de inte vaccineras, för de har för fasiken ett ansvar inför sina andra patienter att inte utsätta dem för mer än nödvändig smittorisk).