Om tjocka barn (och varför problemet är smala barns föräldrar)

Okey, jag har inte ens tid med det här inlägget men jag hoppas att de som jag ska möta om ett par timmar har förståelse.

Jag fick via en grupp jag uppenbarligen är med i på FB som heter något om “ren mat i skolan” en artikel in i mitt flöde som heter “Feta barn är ett större problem än de magra“. Den presenteras såhär:

Här kommer en politiskt inkorrekt krönika mitt emellan fredagsmys och lördagsgodis.

Jahahahahaaaaa då, det är ju på sitt sätt intressant att skribenten VET att detta är på något plan inkorrekt att prata om, men vet ni, det är knappast någon jävla skräll och hon behöver inte på något vis bygga upp det mot någon “politisk korrekthet” för vad hon säger är faktiskt bara det helt vardagliga normativa sättet att se på överviktiga på: som ett problem.

På stranden i sommar har jag sett alldeles för många barn med övervikt. Alltifrån knubbiga till feta.

Utseendet spelar i sig ingen roll, eller borde inte göra det, även om den grymma sanningen är en annan; dessa barn riskerar att bli retade. Det verkliga problemet är dock hälsan. Det är farligt att vara överviktig. Särskilt att bli det redan i unga år.

Om detta borde vi tala mer. Inte mindre.

Det är faktiskt inte farligt att vara överviktig. Det är faktiskt BÄTTRE att vara överviktig om vi ska se till livslängd osv. Jag vet inte varför det fortfarande är en grej detta. Varför tycker smala personer att det är ok att skriva en jävla krönika om hur synd det är om barn som är överviktiga pga de kan bli retade (när kommer krönikan om att det fanimej inte är ok att reta överviktiga barn? Hmmmm?) och pga hälsa – som inte ens stämmer?

Det vi måste lägga mer fokus på är hur vi matar barn rätt. Föder dem i stället för göder dem. Sam­hället, genom BVC och skolhälsovård, måste utbilda mer kring kost och motion. Skolidrotten måste få ännu större plats. Inte minst med tanke på att mat och vikt blivit en klassfråga.

Men alla föräldrar måste också inse, och ta, sitt ­ansvar.

Ooooooch i samma sekund som klassfrågan faktiskt dök upp (skräll!!) så sköts den samtidigt ner. “Mat och vikt” är givetvis en klassfråga, men om man inte tänker ta den tanken bara ETT steg längre, och komma ihåg att barnen ju faktiskt bara är barn av sin klass, så blir det JÄVLIGT underligt att i nästa andetag prata om föräldrars ansvar.

Vilka föräldrar är det som ska ta ansvar exakt? De som jobbar dubbla skift och nästan inte ens hinner se sina barn och tar till enkla matlösningar som hel- eller halvfabrikat eller (gud bevare oss) hämtmat för att ens hinna säga hej till sina barn en gång om dagen?

Nej du, Jennifer Wegerup, eller vem som helst som känner behovet av att skriva något om hur hemskt synd det är om tjocka barn: Ni vet faktiskt inte riktigt vad ni pratar om. Ni ser tjocka barn på stranden och ni tycker synd om dem – och det är NI som genom att göra det är med till att (åter)skapa en bild av den sunda människan som en som är smal.

NI säger “stackars tjocka barn” utan att överhuvudtaget tänka på att genom att ni säger så, så reproducerar ni idéen om att det är dåligt att inte vara smal. Vilket det ju bevisligen inte är såatteeeee kan vi komma vidare?

Ska vi snacka om att det är synd om tjocka barn för att de blir mobbade så ska vi ta ett snack med alla smala barn om hur deras jävla kroppsform som de aldrig bett om inte gör dem bättre än någon annan.

Och SÅ kommer vi över det problemet.

Och ja, det är fanimej föräldrarnas ansvar.

Föräldrarna till de smala barnen, that is.

2 Responses to Om tjocka barn (och varför problemet är smala barns föräldrar)

  1. Oj vad jag håller med dig. Det är alltid “offren” som ska ändra sig. De tjocka barnen ska gå ner i vikt, de som blir retade ska gå undan, de som våldtas ska klä på sig.
    Det enda vi ska göra är att bredda vad som är okej och ta tag ordentligt i de som utsätter andra för kränkningarna

  2. Jag håller, generellt sett, med dig. Men det finns en detalj som jag har svårt för och det är påståendet att övervikt inte spelar roll. Särskilt eftersom du verkar ekvivokera övervikt till att betyda “all vikt som ligger över normalvikt” samtidigt som du stödjer dig på en källa som skiljer mellan övervikt och fetma. Folk som är överviktiga är alltså folk som ligger lite över det som definierats som normalt, och de personerna kan man inte skilja från normalviktiga personer. Feta personer (och, intressant nog, underviktiga personer) skiljer dock ut sig.

    Samtidigt så är det stora problemet med artikeln i fråga att den pratar BMI. För det är inte BMI som spelar roll, det är mängden kroppsfett (eftersom mycket kroppsfett, till skillnad från BMI, är tydligt kopplat till hälsofara). Kroppsfett och BMI hänger lite ihop. Att kolla BMI är alltså lite som att kolla hur mycket en person klarar av genom att titta på personens skolbetyg – det hänger ofta men inte alltid ihop.

    Så kroppsfett är det som egentligen spelar roll, om vi nu verkligen vill prata hälsa. Och varför inte – folk verkar tycka att det är viktigt. Särskilt när det gäller personer som är synligt överviktiga.

    Det roliga här är då att om vi ska prata om BMI kontra kroppsfett så visar det sig att BMI är rätt kasst. Och det är inte för att den klassar elitidrottare som överviktiga (för de flesta elitidrottare har normal BMI) utan för att den klassar personer med normal BMI som smala. Tittar man på kroppsfett så är 99 % av alla som är feta enligt BMI också feta om man kollar kroppsfett. Men 29 % (dvs nästan en på tre) av alla som är smala enligt BMI är feta om man kollar kroppsfett. Så en stor del av alla personer som ser smala ut är egentligen, rent medicinskt, feta.

    Det är det som är det stora hålet i artikelförfattarens “hälsa för feta”-pitch. Hon pratar inte om feta personer, utan personer som SER feta ut. Jag tror det är för att det egentligen inte är omsorg om deras hälsa som får henne att reagera.

Svara