Om att vara en bandwife

Ja vafan okey då. Jag fick ju en så fin kommentar på mitt senaste inlägg om att jag inte måste skriva smarta saker hela tiden och att det eventuellt är roligt för er som läst mig länge att bara få veta något om hur det går helt allmänt i mitt liv, och det fick mig att tänka lite.

Jag började ju skriva den här bloggen för 4 år sedan cirka (wow, är det inte längre än så? Känns som en livstid). Och när jag började var det ju faktiskt bara för min egen skull, för att jag ville hålla skrivandet igång efter att tidigare skrivit dagboksinlägg på Lunarstorm och senare Helgon men tappat det helt eftersom FB inte är optimalt för sånt.

Sedan dess har det ju hänt en massa saker och jag har blivit min egen gatekeeper. Vilka saker är relevanta att blogga om och vilka är inte det? Vad kan intressera mina läsare? Vad vill jag lyfta och ur hur komplicerade och nya perspektiv kan jag lyfta dem? Istället för att bara utgå ifrån min egen lust att SKRIVA något.

Så nu skriver jag bara.

Som i en dagbok.

Igår fick jag ett sms från en väninna som jag inte umgåtts med på länge, låt oss kalla henne H för hennes namn börjar på den bokstaven (vi gör det lätt för oss). Hennes man spelar bas i Zirkus och han var den första som svarade på Nijas FB-uppdatering om att starta ett band för tre år sedan, och de två är dessutom vänner sedan de gick på samma musikfolkhögskola i tonåren. Så hon och jag är kanske vad man kan kalla Zirkus “first ladies”.

Och det är inte alltid så jävla roligt. Och nu fick H och hennes man sitt första barn för 8 månader sedan, och detta att vara gift med en musiker och ha barn samtidigt innebär sina helt egna speciella premisser alltså.

Exempelvis att om bandet har en spelning kan man typ aldrig vara med för man sitter hemma och passar ungarna istället.

Nu har H’s man dock gått på föräldraledighet och trots att bandet har en spelning på Fyn ikväll har H varit häftig nog att propsa på att eftersom hon hade gjort planer för den här helgen först så fick han varsågod ta med barnet till Fyn, punkt slut.

Jag är rätt imponerad. Jag vet inte om jag hade kunnat med att göra så. Nu visade det ju sig att H har en svägerska precis i den staden de ska vara i så hon kunde passa barnet den kvällen, men ändå! Så imponerande inställning! Jag har mycket att lära här.

Jag fick iallafall ett sms där H frågade om jag ville hitta på något, helt spontant. Det ville jag gärna, men i så fall ihop med barnen som jag hade den dagen (också) pga röd dag i DK. Så vi gick till Fælledparken och hoppade på trampolin och fick inte umgås överhuvudtaget som vuxna människor för har man två barn med sig varav den ena är totalt tokig och vill göra alla saker som storebror gör men inte kan så måste man springa efter honom hela tiden.

Men när Nijas var klar med arbete (både vanligt samt lägenhet) och kom ner och mötte oss sa jag att jag gärna ville gå ut med H på kvällen. Vilket inte var några problem såklart. Även om det innebar att jag och Nijas gick miste om en kväll ihop, vilket också är en jävla raritet nu för tiden, och något jag uppenbarligen prioriterar högre än att vara i sociala sammanhang fast det oftast innebär att vi somnar på soffan medan vi ser på Orphan Black.

Men GUD vad det var skönt! Att vara ute utan ungar och utan problem och gå på rockbar på Vesterbro och dricka billig öl och snacka politik och danska språket och att det var 100 år exakt på dagen att kvinnor fick rösträtt i Danmark. Och ta en taxi hem till H och somna och vakna av att Nijas ringde och stod utanför och plötsligt kändes det som att det bara gått två timmar sedan han släppte av mig.

Och jag och H fick snackat en massa om hur det är att vara “bandwives” och hur vi kan förhålla oss till detta och till varandra och till barnen och att vi måste börja träna Stripfitness ihop igen för det var så “megahyggeligt” på den tiden vi gjorde det och sedan satte oss på uteserveringen utanför gymmet och drack vin och bara snackade efteråt. För man behöver ju inte vara mer sund än så, liksom.

Ibland behöver också själen få sitt.

Det är svårt att vara jämställd i ett förhållande när man råkar vara gift med en person vars lycka och glädje hänger på att han får möjlighet att göra alla de där konserterna samtidigt som man ska försöka att både vara mor och barnpassare och ha ett eget liv.

Ni som läser detta och som känner mig: fortsätt för guds skull fråga om jag ska med på olika saker. Jag kommer helt säkert nästan aldrig kunna det men HELT PLÖTSLIGT så kan jag.

Fortsätt fråga.

ett svar to Om att vara en bandwife

  1. Viss igenkänning. Av andra anledningar så kan inte jag heller alltid följa med men jag önskar ändå att fortsätta få frågan för helt plötsligt så finns den dagen då jag kan.

    Jag har dock märkt att frågan kommer mer sällan nuförtiden. Inte så att jag inte förstår, men det gör en ändå lite ledsen.

Svara