När diagnoser slutar vara undantaget

Jag talade med en god vän häromdagen, om det här med diagnoser. Vi konstaterade att vi var lite udda, hen och jag, i förhållande till många av våra andra goda vänner, på så vis att vi är diagnoslösa. Sedan konstaterade vi vidare att det förmodligen bara är ren och skär slump att vi inte har någon diagnos.

Eller, slump och slump. Anledningen till att ingen av oss har någon uttalad diagnos är förstås för att vi aldrig varit problematiska i förhållande till skolan eller arbetslivet (eller oss själva på en sådan nivå att det upplevs som ett problem större än att det kan lösas med lite terapi). Men vi kunde konstatera att min vän förmodligen skulle klassas som havandes någon version av Aspergers om man skulle vilja göra den kategoriseringen, och jag själv… ja det vetefan, nånting kopplat till narcissism, förmodligen, men överlag känner jag mig dock jävligt “normal” (vilket iof säkert kan bli en diagnos i sig själv).

Man kan ju fråga sig när detta med diverse psykiska och sociala diagnoser slutar. Man kan fråga sig när vi börjar fundera över ifall det verkligen är något “fel” på de människor som av olika till synes diagnostiserbara anledningar inte klarar av ett “normalt” liv – eller om det är vår syn på vad som är normalt att klara av som är skev.

Jag förnekar på intet vis att det finns psykiska psykiatriska (eller vafan jag ska kalla dem, någon som har ett mer korrekt begrepp får gärna dela med sig  (edit: tack Tanja Suhinina)) diagnoser som kräver medicinering för att de helt enkelt framkallas av exempelvis en över- eller underproduktion av diverse hormoner (eller vad som nu kan vara de korrekta termerna) som gör att personen det gäller helt enkelt inte mår bra helt i sig själv. Men jag tror att detta att vi så lättvindigt och avfärdande talar i termer av diagnoser och inte i termer av exempelvis personlighetstyper försvårar våra liv något väldigt.

Inte bara för de som har en diagnos, utan för alla.

Någonstans kokar det väl ner till vad som är den “normala” människan. Vad som anses vara normalt. Och vad som därmed anses vara “fel” och “beklagligt” och “negativt”. Men också detta att vi alla i första hand utgår ifrån att alla vi möter är så kallat “normala” och därmed går miste om möjligheten att utveckla vårt sociala bemötande.

Personligen tror jag att det är fel på själva tankesättet kring diagnoser och inte så mycket annat (t ex folk). Jag känner som sagt fler människor med diverse diagnoser än jag känner människor utan dem. Och de som inte fått några skulle helt säkert fått det om de sökte hjälp för sina egenheter.

Och så tänker jag mig en värld där det är lite enklare att tala om de här skillnaderna i personlighet än vad det är idag. En värld där man exempelvis oftare hade kunnat skriva, som jag faktiskt ser tendenser kring, att “jag är [insert valfri diagnos] så [insert valfri beskrivning kring hur ting uppfattas och förstås av precis mig]”. Och hur det skulle kunna underlätta kommunikationen människor emellan.

För ofta ofta sitter jag själv, i min egen lilla funktionalitetsbubbla, och river mitt hår och tänker “Men hur TÄNKER människan, kan hen inte SE [insert whatever]”. Och sedan, när jag försöker använda den lilla kunskap kring just “hur människor tänker” i kombination med mina erfarenheter av vänner med diagnoser och för den delen mina erfarenheter av att arbeta med LSS-boende, så inser jag ganska fort att det kanske helt enkelt inte handlar om att “folk” “inte förstår” – utan helt enkelt att det inte kommunicerats på ett vis som de har möjlighet att förstå?

Jag VET att detta låter helt sjukt översittaraktigt, men jag ger mig för första gången in i diskursen om diverse diagnoser och jag är ju dömd att utifrån min egen priviligierade position använda mig av ett språk som kan komma att uppfattas som väldigt stötande, men jag vill att ni ska veta att jag enbart försöker resonera kring detta känsliga ämne på grund av en inneboende känsla av att vilja förstå mina medmänniskor bättre.

Vad jag försöker få fram är kanske detta: Det vore bra om vi alla snackade lite mer om vilka slags kommunikationsmöjligheter vi har, för det skulle göra detta att vi utgår ifrån att alla är “normala” lite svårare – vilket är en bra sak.

Aaargh.

Halp! I’m in a pickle. Vidareutveckla mina haltande resonemang här.

Tack.

21 Responses to När diagnoser slutar vara undantaget

  1. According to min psykologmamma så är grejen med att få en diagnos att då kan man (oftast) behandla symptomen.
    Man sätter ingen diagnos om det inte finns några problem (kopplat till diagnoskriterierna) för personen i hens vardag, och sammankopplat med diagnosen finns ett gäng behandlingar och medicineringar som man kan prova för att underlätta hanteringen av de här problemen personen har.

    Det kan också användas som en grej för att stärka folks självförtroende, typ “du är inte dum i huvudet, det är bara svårt för dig pga din dyslexi/adhd/add/aspbergers osv”. Det tydliggör liksom vad som är problemet och vad som inte är problemet, så oavsett om man väljer att medicinera t.ex adhd eller inte så kan man på ett annat sätt få grepp om vilka områden man behöver jobba på eller vara extra uppmärksam på.

  2. Nuuuu ska jag snacka lite, då. Såhär, va. Detta med psykiatriska diagnoser, jag förstår hur du tänker, det är verkligen en diskussion som förs, men jag vill gärna vifta med psyklegget och påpeka lite saker.

    Det är jätteunderligt att kalla psykiatriska diagnoser för liksom bara “diagnoser” och slå ihop dem till en grej. För det är liksom ett rätt brett spektrum av grejor. Från neuropsykiatriska diagnoser som ADHD eller Aspergers, till personlighetsstörningar som borderline, till erektil dysfunktion, till bulimi, till depression, till opiatabstinens. Så när man säger att “alla har en [psykiatrisk] diagnos” så är det liksom inget skäl att säga att diagnoser är det nya normala. Det är lite som att säga att förkylning inte borde vara en diagnos för att alla är det ibland. Eller att cancer inte är en diagnos för att alla kommer få det förr eller senare om de inte dör av annat först. Större delen av mina vänner har synfel – det är ju liksom en avvikelse från en normalitet, fast de flesta jag känner har det.

    Jag känner igen dina argument och håller med till en del, men känner ju (som psykolog) att det händer ordentlig begreppsförvirring i inlägget, och dessutom om ett område som redan är rätt infekterat och som många saknar koll på. Så jag vill typ bara vifta med händerna och säga “app app app vänta lite!”. Och sen blir ju inte alla problem lösta om man skippar diagnos och inför personlighetstyper istället.

    Jag har bloggat om psykiatriska diagnossystemet förut här http://ablativ.blogspot.se/2011/01/dsm-5-introduktion-till-dsm-och-till.html

    • Välskriven blogpost. En fråga (som är OT), hur tänker du kring GAF? (Talade med en professor i klinisk psykologi som sa att hen vanligen låg mellan 75-85 och hade svårt att tänka sig att de felsta mäniskor kom över 90 :P, med vilket hen menade GAF är lite missvisande för den icke så insatta).

      • Tack!
        Jag har ärligt talat aldrig använt GAF i praktiken. Men tänker också att det är som med alla såna där skattningar… jag använder ju strukturerade intervjuformulär för att ställa diagnos. Rent tekniskt är det bara att läsa innantill och kryssa ja eller nej, och sedan räkna. I praktiken så gör man ju en bedömning, förtydligar, fördjupar, utesluter och analyserar.

      • Oki, ungefär som jag, som brukare, upplevt att det går till – men jag har aldrig begärt att få tillgång till min journal så man vet inte vad som skrivs däri. Tack för svar i alla fall.

  3. Man kan vända lite på frågeställningen och undra – Varför det skulle vara normalt att inte ha några personliga eller sociala problem?
    Ingen skulle nog sätta en bokstavs-diagnos på mig och de flesta skulle nog betrakta mig som normal, förutom nördigheten och den lätt obstinata sidan, men nog fan har jag både personliga och sociala problem att tampas med.

  4. Det handlar inte bara om kommunikation, det är verkligen så att olika människor har rätt rejält olika förmågor att förstå olika saker. Oavsett diagnos eller inte. Det som är lättförstått för mig kan vara helt omöjligt för en del andra att förstå och tvärtom. Utan att nån av oss behöver ha något slags allmän eller specifik funktionsnedsättning i att förstå saker. Det är bara att acceptera, tänker jag. De som har rejält annorlunda sätt att förstå än vad jag har kommer jag aldrig att kunna kommunicera särskilt meningsfullt med inom de områden där vi skiljer oss mest. Vi kommer aldrig att förstå varandras synsätt. Träning i att anpassa sin kommunikation och träning i att sätta sig in i andra sätt och vägar att förstå och tänka (och känna) kan överbrygga en del hinder, men inte alls alla. Alla människor lever delvis i en egen värld som de inte delar med någon annan, och det som är självklart och bergsäkert rätt och klokt kring ett ämne i en människas värld kan vara lika självklart och bergsäkert fel och korkat i en annan människas unika värld. Pratar man tillräckligt länge och grundligt med de man först tycker att man är helt sams med kommer man att hitta delvis skilda världar även där.

    När det gäller just aspergers syndrom tycker jag att den här hemsidan är både sympatisk, kunnig och klok. Drivs av föreningen Organiserade Aspergare, som man måste ha diagnos för att få vara med i. http://www.aspergare.org/

  5. Jag förstår hur du tänker, tror jag, men känner ändå att nää… Kan inte hålla med. Är själv diagnostiserad med asperger och känner också betydligt fler människor med diagnoser än utan. Känner också några människor som, iaf enl mig, har personligheter och beteenden som skulle kunna klassas som exempelvis asperger, men som inte är diagnostiserade. Den väldigt tydliga skillnaden mellan de vänner som är diagnostiserade och de som inte är det, är helt enkelt att de utan diagnos inte har upplevt så stora problem med sina annorlunda “personlighetstyper” att det har funnits ngt behov av behandling/olika stödinsatser och därmed diagnos.

    För mig är det den avgörande skillnaden. De beteendemönster och personlighetsdrag personer med psykiska sjukdomar/funktionshinder/personlighetsstörningar etc har pga sin störning är ju inte ngt helt väsensskilt från normala känslor och beteenden, men de förekommer i sådan styrka/omfattning/på ett sådant sätt att personen inte klarar av att hantera sitt liv och mående själv och måste söka sjukvård. Och inom all sjukvård ställs diagnoser – både för sådant man kan bli frisk från, som en depression eller en lunginflammation, till tillstånd som man får förhålla sig till hela livet, som asperger eller diabetes. Alltså: behövs vård/åtgärder – diagnos, behövs ingen vård/åtgärder – ingen diagnos. Tycker inte det behöver vara krångligare än så.

    Förstår absolut att det inte är så du menar det, men upplever ändå din tanke om att prata om olika”personlighetstyper” istället för diagnoser som väldigt förminskande. Psykiatriska diagnoser är väldigt mycket mer än “udda personligheter”, det är sjukdomar (funktionshinder el vad man nu vill kalla det) som för med sig väldigt mkt problem och lidande. Upplever man inte det med sin udda personlighet så har man förmodligen inget som skulle diagnostiseras vid en utredning.

  6. forts.
    Sen så tror jag inte heller att diagnoser i sig utesluter det andra du pratar om, ett större fokus på olika kommunikationsmöjligheter och en breddad bild av vad som är normalt – tvärtom. Upplever det som ett MYCKET mindre stigma att ha en psykiatrisk diagnos idag än för t.ex tio år sedan, förmodligen tack vare att det blivit vanligare att söka hjälp för och diagnostisera psykiska sjukdomar. Upplever ofta att jag kan använda mig av min diagnos precis som du skriver (“jag har asperger och därför svårt för det här och det här”) och då mötas av hänsyn och förståelse på ett sätt som jag absolut inte hade fått om jag inte hade en diagnos som många nu vet vad den innebär att “skylla på”. Upplever alltså att mina möjligheter att kommunicera med omvärlden har ökat sedan jag fick min diagnos och att det varit positivt.

    Det enda problemet jag upplever med att diagnoser som just asperger blivit väldigt “normaliserade” t.ex genom att framställas i populärkultur (Lisbeth Salander, Sheldon Cooper, Sherlock m.m) är att det bara är den lite roligt quirky och (över)intelligenta sidan av diagnosen som visas – en personlighetstyp som jag tror att många utan asperger också har – medan de problemen som diagnosen för med sig antingen framställs på ett humoristiskt sätt eller utelämnas helt – som exempelvis svåra sömnstörningar eller att inte kunna lämna lägenheten på en vecka efter att ha spenderat några timmar i ett klassrum…

    Vet som sagt ingen med psykiatrisk diagnos som inte upplever eller har upplevt mycket svåra problem pga sin sjukdom/störning, men tror att framställningen i media kanske bidrar till att många ser det mer som “personlighetstyper” för att de inte har hela bilden av vad det innebär att leva med en psykisk sjukdom.

    Sorry för denna överlånga kommentar Hannah! Tyckte det var ett mycket intressant inlägg 🙂

  7. Håller med tidigare kommentatorer om att det är ett begreppsförvirrat inlägg, och ÅH vad jag är glad över att du skriver sådana! Det är så befriande med någon som faktiskt vågar påbörja en tankegång och ett resonemang utan att ha en färdig poäng eller slutsats, och låta andra hjälpa till att bringa klarhet i issuet – go you!

  8. Hmm. Jeg er heller ikke så indsat i dette emne, men jeg tænker umiddelbart, at det bliver problematisk at se psykiatriske diagnoser (eller diagnoser i det hele taget) som afvigelser fra normalitet. Tror, at det er mere retvisende at se dem som afvigelser fra funktion. Du er selv lidt inde på det, når du skriver, at du sidder i din egen lille funktionalitetsboble.

    Jeg er også lidt skeptisk overfor din opdeling af psykiatriske diagnoser i dem, der skyldes under- eller overproduktion af XYZ, og dem der ikke gør. Det lyder *næsten* som om en psykiatrisk diagnose så kun er “ægte”, hvis den “i virkeligheden” har en fysisk årsag. Og jeg er ikke sikker på, hvor nyttigt det er at “forstå” hvordan en person med narcissistisk personlighedsforstyrrelse tænker, hvis svaret helt enkelt er “det er mig, der er vigtigst” (eksempelvis).

    Jeg forstår til gengæld godt din tanke med, at samfundet sætter for snævre rammer for, hvad der ses som “sundt”, og hvad der kan/bør rummes. Især ud fra et internetperspektiv, hvor man ofte ser folk “diagnosticere” andre debattører med alverdens forskellige, psykiatriske diagnoser som “bevis” for, at vedkommende kan affejes og ikke skal tages alvorligt. Det er selvfølgelig problematisk. Kan også sagtens forestille mig, at samfundet måske er indrettet på en usund måde, der øger hyppigheden af visse, psykiske problemer.

    Interessant emne i hvert fald.

  9. “Vad jag försöker få fram är kanske detta: Det vore bra om vi alla snackade lite mer om vilka slags kommunikationsmöjligheter vi har, för det skulle göra detta att vi utgår ifrån att alla är ”normala” lite svårare – vilket är en bra sak.”

    Detta tycker jag är det viktigaste i ditt inlägg. Jag har ju själv aspergerdiagnos och utgår därmed utifrån att jag aldrig vet exakt vad någon menar, och måste därför fråga, fråga, fråga. Det tycker jag är en bra sak. Så borde det liksom vara jämt, oavsett om diagnoser finns eller inte.

    Jag gillar INTE att ANDRA använder min diagnos som en ursäkt eller vad man ska säga för att det uppstått en brist i kommunikationen eller liknande, som att det bara hänger på mig och att det bara är jag som kan missförstå “det rätta sättet” eftersom jag är personen med diagnos. Alltså, jag vill att det jag säger ska bli bedömt på samma nivå som vad andra säger, men har ibland fått uppleva nån slags “ja du tänker ju lite annorlunda, du har ju asperger”, som att jag liksom vore lite tokig och att mitt sätt inte kan vara det mest korrekta i stunden, bara för att jag är i minoritet. DET är sjukt störigt. Så ibland kan det vara bättre att folk inte vet ens diagnos för att man KOMMER bli dömd för det…

  10. Jag blir ibland lite tokig på användandet av ordet “diagnos” som synonymt med en viss typ av diagnos/funktionshinder. Jag har fått flera, psoriasisartit tex, och det var felaktigt och slarvigt men fortfarande en diagnos. Dock inte alls det människor menar när de pratar om “folk som har en diagnos”. Folk som själva “har en diagnos” har jag hört säga att de inte “ser det som en diagnos, utan som en personlighet”, och självklart kan man se det som en personlighet men det förändrar liksom inte det faktum att man har fått en diagnos för en viss typ av problem.

    Sen diskuteras det också om vad som är “normalt” och jag får uppfattningen av att folk med normalt då menar “bra och okej beteende” för man vill ju verkligen inte vara onormal. Själv skiter jag i vilket, jag har märkt att jag har (ovanligt) svårt med saker som de flesta andra inte har (lika) svårt för, och det är ett problem för mig att jag dels inte är normal och dels att jag hela tiden antas vara det. Jag pratar med folk om det och de säger “men visst är ju du normal!” som om det vore någon sorts tröstpris att de inte tycker jag är “konstig”. Och folk säger att “alla har det svårt ibland”, självklart har de det och jag vet att det är många i min klass som inte gillar grupparbete men jag misstänker att de flesta inte får långvarig ångest och lipar hela tiden bara av det att man ska sitta i grupp ett helt jävla läsår. Jag vet inte, jag misstänker bara.

    Så det vore skönt med en diagnos för just de problemen, i betydelsen “bekräftelse på att jag inte är som andra”, något jag kan vifta med då de tittar snett på mig för att jag inte fungerar som många andra. En diagnos för detta skulle inte betyda att jag “får” ett problem, det betyder att jag får ett namn på ett problem jag alltid har haft och med det en hel del hjälp att hantera det. Så tänker jag.

  11. Mycket tankeväckande blogginlägg, och många intressanta kommentarer också.

    Tänker att verkligheten inte är svart eller vit. Att en inte har eller inte har en viss “diagnos”, exempelvis asperger eller dyslexi utan att det är en gråskala. Att en har mer eller mindre symptom och har en tillräckligt mycket och allvarliga symptom så kan en bli diagnosticerad.

    Jag tror som många andra här att diagnoser kan vara nödvändiga och hjälpa folk, men precis som du skriver så kanske det viktiga är att vi snackar om att vi alla har olika möjligheter och funktionalitet. Att vi kan ligga på olika delar av skalan på väg mot adhd eller bipolär eller vad det kan vara. Ser man det som att alla ligger på olika delar av en viss gråskala finns heller inget som kan ses som normalt.

    Jag tänker att en kommer ganska långt på vägen bara genom att förstå att alla inte funkar precis som en själv.

    Själv tänker jag mig att jag är lider av light-version av det mesta. Dyslexi, asperger, bipolär, narcissism, adhd och en massa annat. Helt enkelt på olika delar av olika gråskalor, men förmodligen inte tillräckligt långt ut för att få en diagnos. I nuläget i alla fall.

  12. Grejen med en diagnos är att läkemedelsbolagen ska kunna sälja mediciner. Förut lobotomerades “icke-fogliga” personer, nu drogas de med läkemedel så att aktieägarna ska bli rika.
    Ursäkta min cynism, men jag är övertygad om att en stor del av av ADHD och ADD. bara är en sund reaktion på en osund omgivning.
    Själv har jag lidit av “depressioner” i 20 år, tills jag insåg att jag inte var sjuk, jag var bara rädd(!).

    • Grejen med en diagnos är också att det ska gå att forska på vilka behandlingsmetoder som funkar för vilka problem. Och ja, utveckla mediciner som hjälper massor av människor.

    • Depression är för det mesta en följdsjukdom till rädsla. Och rädsla som är så besvärlig att den ställer till med rejäla problem i vardagen har för det mesta ett eller annat diagnosnamn. Bortåt var femte person har sådana besvär med rädsla att det uppfyller en eller annan diagnos.

    • Till viss del delar jag din cynisim men jag är oerhört tacksam för att de “onda” läkemedelsföretagen finns. Sedan jag började medicinera* för lite mindre än ett år sedan så har mitt liv förändrats drastiskt till det bättre – och då har vi inte ens hittat rätt medicinering för mig. Det sista är viktigt att komma ihåg; det finns (ännu) inga universalmediciner som hjälper alla utan man får prova sig fram till vad som passar för varje enskild person. En medicin som får somliga att känna sig som zombies kan få en annan att sluta känna sig som en. (Det viktiga är att man håller sig informerad och har en öppen dialog med sin läkare).

      Sedan är det lättare sagt en gjort – cynisism var för mig en (av många) anledningar till att det tog lite mer än 20 år att söka hjälp (jag ville inte bli en sönderdrogad zombie so to say.)

      * Och jag menar då inte självmedicinera, det gjorde jag innan men behöver inte längre.

  13. Om vi tar kommunikationsbiten (oavsett diagnos eller inte) så är ett av de bästa allroundverktyg jag vet den bekräftande motfrågan. Typ “Har jag förstått dig rätt att du menar så här?” eller “Skulle du kunna, med egna ord, kunna beskriva hur du uppfattade det jag sa?” och liknande varianter. En jädra massa mellanmänsklig kommunikation funkar ungefär som dåligt översatta instruktionsböcker eller google translate, inte undra på att folk är mer osams och missförstår varandra mer än de skulle behöva. Genom att dubbelkolla fram och tillbaka med lite olika formuleringar kan man uppnå massor. Man tror lätt att alla som pratar t.ex. svenska pratar samma språk, men det gör vi inte. En massa ord betyder olika saker för olika individer, och lägger man dessutom till skilda upplevelser av sammanhang och bakgrund så blir det lätt jättetjorvigt. En liten ordlista på svenska ord och begrepp som kan ha fruktansvärt olika objektiva betydelser från person till person utan att någon har fel i sin individuella användning:

    Demokrati (parlamentariskt statsskick – alla ska ha lika mycket inflytande i samhället)
    Rättvist (lika mycket till alla – belöning efter prestation)
    Logiskt (uttalandet ska hänga ihop med sig själv – ska stämma med min upplevelse av verkligheten)
    Sant (står i en vetenskaplig rapport av hög kvalitet – jag har själv varit med om det)
    God ton (inte säga något som någon kan ta illa upp över – inte begå straffbar ärekränkning)
    Sakligt (sansad samtalston – bara utgå från kända fakta)
    Feminism (befrielserörelse – mobbare och förtryckare)
    Mansrättsaktivist (Pelle Billing – Pär Ström)
    Jämställdhet (Lika utfall – Lika möjligheter)
    Patriarkatet (Män som blir oskyldigt anklagade för att förtrycka kvinnor – En historiskt grundad struktur i samhället)
    Vackert (Rent och fint – vildsint som ett lejon)
    Förtryck (Att ligga relativt lågt i en social rangordning – mord, tortyr och censur)
    Skogen (10×15 meter dunge – norrlands inland)

    osv i oändlighet

    Alltså värt att dubbelkolla …

  14. Vad spännande att du tog upp det här Hannah! Jag har länge undrat och aldrig lyckats förstå vad det är som gör att diagnoserna blivit så många och så vanliga idag! Jag har själv en diagnos som hindrar mig från att leva normalt. Och jag har samma erfarenhet av att majoriteten av människorna jag har omkring mig och lärt känna har någon typ av svårighet eller diagnos. Konceptet om vad som är normalt handlar numera snarare om vad som “borde vara” än vad som är “vanligast” enligt min mening.

    Men varför blir diagnoserna så många? Blir vi faktiskt sjukare? Eller är det att vi idag definierar sjukdom mycket lättare? Innebär det isåfall att alla alltid haft det lika svårt som oss men “klagat” mindre? Och klarat mer? Eller om det är så att vi faktiskt blivit sjukare, vad kan det bero på? Gifter i maten och miljön, att vi har för orörliga liv? Eller kanske det faktum att människan inte längre dör närhelst problem uppstår, och att evolutionen då gör oss sjukare?

    Jag vet då tusan inte själv varför jag fått just mina svårigheter och min diagnos. Ibland tänker jag att det är psykiskt förvållat (på ett omedvetet plan förstås), ibland tänker jag att det är något fysiskt fel med mig. Jag har så många frågor och önskar så många svar. Men samtidigt vågar jag inte lita på alla de svar som ges. Hur kan man? När allt är så paradoxalt.

Svara