Miss Skinny och Konsekvensanalysen

Jag funderar över strategier. Inte bara PR-strategier (vilket det här inlägget egentligen ska handla om) men över strategier överlag – detta att bestämma sig för vad man vill uppnå och sedan verkligen sätta sig ner och fundera över hur man på bästa sätt kan uppnå det.

Jag har funderat över det gällande jämställdhet, gällande feminism, gällande samhället, gällande allt möjligt. Ibland tappar jag fokus och agerar på känsla och det får jag väl bara försöka förlåta mig själv för, men nånstans är det just i frågan om HUR något ska uppnås, och på bekostning av vad, som jag ändå tycker att mycket av det mest intressanta ligger.

Lite konsekvensanalys, om jag får be.

Och jag funderar över det här med avsändare och mottagare igen. Miss Skinny-kampanjen, en fejk-lansering av en webbshop som enbart riktar sig till trendiga size zero-kvinnor, var en PR-strategi för att “få oss att tala om” ätstörningar och osunda ideal. Men vem är det som ska tala?

Inte är det pro-ana-ungdomarna. De som lever med anorexia som en livsstil och inte en sjukdom. Inte är det de som kämpat emot sina ätstörningar och varje dag måste hantera bilder på just size zero-modeller som framhävs som ideal. För dem är detta inte “absurt” – det är en bekräftelse på det de alltid trott och försöker låta bli att tänka på: att idealet inte är sunt men det är ändå åtråvärt och så är det plötsligt bara en fråga om vad man uppskattar mest – sin hälsa eller sitt utseende.

Så vilka ska tala om det? Vilka är det som ska nås? Vilken grupp människor är det som ska tala, som ska agera?

I filmen man kan se på hemsidan får vi veta vad vi kan göra för att vara med och stoppa ätstörningar. Jag gillar det, det är konkreta förslag på saker du faktiskt kan göra istället för att bara sitta och uppröras. Men tonen är ändå riktad mot de, oss, som inte lider av ätstörningar. Och samtidigt vittnar många om att de blev extremt triggade i sin sjukdom av kampanjen, med sina bilder, med sitt textspråk.

Jag vet inte om det kommer visa sig vara värt det i slutändan. Kanske kommer detta få stort genomslag, kanske kommer de som triggats nu känna sig styrkta i att det finns något annat de kan göra.

Men om bara en enda föll tillbaka i ätstörningar på grund av det här – kommer det då ha varit värt det?

Frågor man måste ställa sig.

Jag hoppas på det bästa.

8 Responses to Miss Skinny och Konsekvensanalysen

  1. Blev också så jävla irriterad på kampanjen, inte främst av den här anledningen utan för att jag tycker det är så jävla lamt att bli lurad till en massa känslor för att sedan få reda på att det bara är en bluff. Men ja, instämmer i att de har ett otrevligt “ovanifrån”-perspektiv på det hela också.

    • Agreed, läste ditt inlägg och valde således att skippa det perpektivet i mitt inlägg, i kompensatorisk anda. Vilket jag kunde skrivit i inlägget i fråga förstås.
      Jag funderar också på, utifrån det perspektiv du lyfter, om de verkligen får speciellt mycket respons nu? Just eftersom det ändå borde skapas en känsla av att ha blivit blåst hos de eventuella donatorerna osv som jag tvivlar på leder till känslan av att “vilja göra något”?

  2. Är en av dem som mådde dåligt av miss skinny-annonsen. Och då betraktar jag mig ändå som frisk sedan många år, men reagerade instinktivt på den (det där “do you fit in?”).
    Känner att mitt förtroende för “Frisk & fri” och deras kompetens & förståelse för ätstörningsproblematik sänktes rejält.

  3. Vet inte om jag tyckte det var så konkreta förslag på hur man ska agera? Ge pengar till vår kampanj, sprid kampanjen vidare och säg till i butikerna. Det är ju bara det sista som är ett faktiskt förslag på något som kan hjälpa – och inte supernytänkande. Känns lite som att om de inte hade mer att säga, hur kan de tycka att det var värt de att röra upp så mycket och skapa debatt. Debatt om vad liksom? Det är ju saker som folk slänger ur sig varannan dag, att det är smalhets och att det är klädkedjornas fel.

  4. Själv börjar jag känna mig utpekad som en av dem som ger andra dåligt samvete pga att min matchvikt är att jag är en strl 34. Börjar känna att jag ska skämmas för att jag inte går upp i vikt och därmed slutar att ge dåligt samvete till dem som inte är det Mitt bmi är inget som jag kämpar mig till. Det är här som min kropp vill vara naturligt och har så varit i över 20 år. Väger jag mindre så är jag sjuk, mer så beror det på yttre omständigheter som tex att jag haft fest varje dag i tre veckor med vin, sprit och mycket salt. Då är det dessutom nästan uteslutande vätska som jag har gått upp.

    Jag är trött på att höra att jag ska äta mer än en efterrätt eller fler mackor så att jag går upp i vikt. Jag äter lika mycket som de flesta män gör redan.

    Så är det ett problem med smalhets idag? Ja det är det, men denna kampanj tycker jag bidrar till att öppen jakt på smala blir än mer legitim än den är idag. Do you fit in? Nej tydligen inte enligt dem!

  5. Jag tycker att den här kampanjen bara slog fel, överallt. Dels så har jag kämpat mot anorexia innan och är friskare nu. Men när jag var som smalast var jag fortfarande inte size 0 så det var väldigt få som faktiskt trodde på att jag var ätstörd. Så om jag hade sett den här annonsen när jag var sjuk hade jag bara tittat på den och tänkt “jag är nog inte sjuk på riktigt för jag är inte så smal”. Sedan hade jag gått hem och gråtit över att jag åt två mackor till kvällsmat.
    Som tur var såg jag den här annonsen hos Lady Dahmer som avskrev den som ett pr-trick vilket gjorde att jag bara kunde avskriva den som något fånigt och inget jag behövde tänka på. Annars hade den nog stannat i huvudet väldigt mycket längre än så.
    Tillslut gick de ut och sa att det var en kampanj, jag såg filmen, läste informationen och ville sedan gräva ut mina ögon med en gaffel. Den är så slarvigt genomförd och det känns mest som ett billigt försök att dra in pengar, ingenting annat. Jag har skrivit om det här http://tetriminos.blogspot.se/.
    Den innehåller bara snedsteg och inget konsekvenstänkande. De här människorna ska ändå vara experter på det här, men verkar fortfarande inte veta vad triggers är eller vad skönhetsideal innebär.
    Förlåt för en lång kommentar, jag vet att du inte gillar sådana, men den här kampanjen gör mig så jävla arg.

    • Åh käraste du, be inte om ursäkt! Det är skillnad på en “lång kommentar” och en hel roman, som varit det jag tidigare protesterat mot (och satt upp en max-gräns på tecken kring). Jag uppskattar din röst i det här, eftersom jag inte själv är mer ätstörd än vad man av nödvändighet blir av det här samhället. Tack för länken!

  6. Man kan nog lite cyniskt sluta sig till att syftet med PR-kampanjen inte var att få oss att tala om någonting alls utan att det bara är en ursäkt för att tillåta vilka medel som helst för publiciteten.

Svara