Men ursäkta, vad vill vi?

Ibland undrar jag verkligen vad människor vill när de publicerar texter, både på nätet och på diverse mediala plattformar.

Precis som jag redan i februari ifrågasatte om Svelands beryktade text “Hatet som gör mig politiskt deprimerad” överhuvudtaget var ett led i att motverka det hon själv uppmärksammade, nämligen hatet mot oliktänkande, eller om den i själva verket bara grävde djupare skyttegravar i det krig mellan feminister och antifeminister som hon själv målar upp, måste jag nu verkligen med djupaste förundring fråga: Vad vill Sophie Gunnarsson när hon väljer att skicka sin text “Patriarkatet gör mig upprörd varje dag” till publicering i NSD?

Vad vill hon uppnå?

Jag tror att hon eventuellt vill förklara någonting om varför hon är upprörd. Hon vill förklara något om sina känslor, om hur det hon ser varje dag påverkar hennes sinnesstämning. Hon vill bli hörd. Hon vill bli förstådd. Precis som alla andra.

Men problemet är att hon, när hon blir publicerad i ett etablerat medie, inte har möjligheten att utgå ifrån att människor ska läsa henne som en människa. De kommer läsa henne som en representant för en ideologi, i det här fallet feminismen. Ingen bryr sig om att hon försöker sätta ord på sina personliga känslor, för hon skriver inte ett brev till en nära vän eller på en personlig blogg.

Om man ska publicera texter i tidningar, och om man har en ideologisk tanke med sin text, måste man iallafall tänka bara ett ögonblick på vilken publik man egentligen riktar sig till. Vilka det är man vill slå an en sträng hos. Och sedan måste man tänka på alla andra. De som ändå kommer vara publik, de man ändå kommer nå, trots att man inte riktar sig till dem. Och hur ens text kommer tas emot av dem.

Och då går det inte an att tänka i extrema termer. Då duger det inte att dela upp människor i “de som håller med” och “de som är emot mig oavsett”. Det gäller att tänka på alla de andra. De som inte är speciellt engagerade i, i detta fallet, jämställdhetsfrågor eller feminism. De som kan komma att känna sig påhoppade ändå, trots att det inte var menat till dem.

Fokus nu. Igen, igen, igen: vad är målet? Vad är drömscenariot? Och hur når vi dit på bästa sätt? Kommer mitt inlägg i debatten vara ett litet litet steg i den riktningen, eller kommer det tvärtom vara ett steg därifrån? Vill jag arbeta mot en förståelse mellan människor av olika kön, etnicitet, sexualitet, ålder, osv? Eller vill jag tvärtom bygga murar mellan dessa?

Jag såg någon Batman-film precis häromdagen. “Some men just want to see the world burn”, sa de. Och jag tänker utgå ifrån att de i just den här meningen inte syftar på “män” utan på “människor”. Vissa kanske bara vill ha krig. Vissa kanske faktiskt inte alls är kapabla att önska sig ett samhälle där vi lyssnar på varandra, trots att det väl är det allra mest grundläggande behovet hos oss allihop: att någon lyssnar.

Och för att någon ska lyssna krävs det att man talar deras språk. Inte att man talar om dem, inte att man talar över deras huvuden, inte att man berättar hur andra ska vara. Att man talar med dem.

Så, Sophie. Jag förstår din upprördhet. Jag blir också kladdad på på krogen, jag irriterar mig också på när någon har försökt stå upp och pissa på en toalett och misslyckats, jag blir också arg över att kvinnor våldtas och misshandlas.

Men jag blir också irriterad på tjejer som kladdar på mina killkompisar när vi är på krogen, jag irriterar mig något så gruvligt på brudar som tror att det är okey att applicera nagellack inne i en buss (vad i helvete alltså?), och jag blir arg över alla barn som blir misshandlade av sina mammor och över alla män som faller offer för andras, både mäns och kvinnors, våld.

Det är svårt att se saker och ting ur andras perspektiv, jag vet. Men om vi ska förvänta oss att andra ska förstå vårt perspektiv är det i allra högsta grad nödvändigt att vi försöker förstå andras också. I detta fallet männens perspektiv. Och vi måste verkligen börja göra skillnad på människor och människor. Göra skillnad mellan de som mår bra och de som inte gör det.

För de som våldtar, de som slåss, de som kladdar på krogen alldeles för fulla, de som utför destruktiva handlingar… Det är personer som inte mår okey. För en människa som mår bra, en människa som känner att den har ett värde i livet, som tycker om sig själv och som har empati och förståelse för andra människor, gör inte sådana saker.

Det är inte kön vi ska fokusera på när vi snackar om destruktiva handlingar. För könet är enbart relevant i förhållande till hur vi blivit upplärda att hantera vår frustration, vilka vägar vi lärt oss att gå, vilka kommunikationsbanor vi fått veta existerar. Könet är enbart relevant till hur människor väljer att uttrycka sin frustration.

Män som mår bra är inte elaka mot andra. Det samma gäller kvinnor, men konsekvenserna och symptomen på det psykiska illamåendet skiljer sig åt. Vill vi komma till rätta med mäns våld, exempelvis, så borde vi inte fokusera enbart på de vis som män uttrycker sina problem. Vi borde fokusera på problemen i sig. Varför? Och visa mig gärna en enda man som utövat våld utan att ha en fruktansvärt problematisk bakgrund eller en psykisk problematik av något slag. Visa mig den personen.

Människor som mår bra och känner sig trygga har inget behov av att hävda sig, av att trycka ner andra, av att utöva varken fysiskt eller verbalt våld och/eller makt mot andra. Människor som mår bra vill att andra ska må bra.

Så då är frågan: vill vi att män ska sluta utöva våld? Eller vill vi att män ska må bra?

Ja, det var en ledande fråga. Och ni vet alla vad mitt svar kommer vara. Och följdfrågan är således: Hur fan arbetar vi med det?

Och där har jag inga övergripande och orakelmässiga svar. Jag vet bara att jag tror att om vi slutar fokusera på symptomen och sätter in vår kraft där den verkligen behövs, det vill säga på människors psykiska välbefinnande, så kommer vi bli av med en väldig massa problem i vårt samhälle.

För problemet är inte enbart, som jag läste tidigare idag, att män har sociala normer kring våld som gör dem mer benägna att ta till våld där inga andra kommunikationsmedel presenterats för dem – problemet ligger till största delen i den psykiska ohälsa som tvingar dem ut i det beteendet från början.

Människor som mår bra utövar inte våld. Varken mot andra eller mot sig själva. Så enkelt tror jag att det är.

Men rätta mig för guds skull om jag har fel.

34 Responses to Men ursäkta, vad vill vi?

  1. Hannah, delar vi HJÄRNA?! 🙂 nä men tankar iaf. Det här är det jag försöker skriva Överallt i typ alla bloggar jag läser, och typ med alla jag pratar med. Om att folk inte mår bra. Att den största epedemin världen har är låg självkänsla. Det är därför den finns med bland mina kategorier i min blogg. Det är därför jag bloggar om självkänsla typ dagligen nästan. För att det är EN STOR BIT i det här “varför mår inte människor BRA”. Sen finns det förstås en massa andra faktorer som hör till varför inte människor mår bra, och varför människor mår dåligt (eller? kanske inte…) men du sätter ord på så mycket av det jag tänker. Och det gör mig så himla glad!

    Sen det här med “vad vill jag uppnå?” skrev jag också senast idag till medborgare X då han pratade svepande om feminister och feminism. Visst han har helt rätt i att feminister väljer att kalla sig det och får hantera det deras företrädare säger i media, men fortfarande så är språket (när man talar Med människor..) så himla viktigt när det handlar om vad man Faktiskt vill uppnå. Man uppnår inte förståelse om man inte visar förståelse själv först.

    Men Hannah, du e så himla bra! Du vet det va. Dina ord blomstrar och … ähm.. ja nu ska inte bli så poetisk 🙂 Men kram på dig! (och ja, det är förresten därför jag beter mig så överdrivet kärleksfullt… för att jag hela tiden har fokus på att jag vill att världen ska bli bättre. alltså… nästan jämt verkligen. )

    Läser du min blogg btw?

  2. Sophie Gunnarssons text får mig att tänka på ett skämt en mycket god vän anförtrodde mig idag. Vi skrattade gott åt det, men var samtidigt rörande överens om att detta skämt var ett skämt man aldrig kunde dra, i något sammanhang, någonsin. Vi hade fel. Jag hittade just ett sammanhang jag kunde yppa detta skämt som den samhällskritik jag läser in i det.

    Om en man står mitt i skogen, enkom omgiven av träd och ingen kvinna kan höra honom prata. Har han fortfarande fel då?

    Texten får mig att skaka på huvudet och något resignerat konstatera att nu kommer hatet få nytt bränsle. När ska vi lära oss att värna om varandra?
    Jag förstår varifrån hatet kommer, men jag kommer aldrig att förstå varför man så gärna vill sprida det, varför man vill öka det. Att odla hat är för mig obegripligt. Speciellt om man kämpar för en bättre värld.

    (Ska snart skaka av mig min resignation och kämpa vidare. Mot hatet. För förståelsen.)

  3. Oj vilken hemsk krönika. Och oj vilket bra blogginlägg.

    Jag kan köpa att en aggressiv ton/rakt-på-sak-retorik ibland kan hjälpa till att få fram budskapet, men snacka om att det backfired här! Så himla, himla dumt allting blir av sånt här. Läste igenom några av kommentarerna varav en löd ungefär: “från och med idag kommer jag aktivt motarbeta allt som görs i feminismens namn” och jag förstår verkligen hen som skriver så.

    Ursäkta om min kommentar ser flummig ut eller innehåller stavfel, svårt att kolla igenom från mobilen.

  4. Jag kan, och det här i egenskap av feminist bör kanske tilläggas, irritera mig oerhört mycket på hurpass ensidigt det offentliga samtalet om det hela kan bli, med just de oerhört breda generaliseringarna som förekommer. Därför brukar jag försöka ta avstånd från uttryck som “mäns våld mot kvinnor” och så vidare (trots att jag överlag är ett stort fan av Gudrun Schyman). Jag förstår förstås att de menar det strukturella våld som vissa kvinnor utsätts för från vissa män, men det är så onödigt klumpigt uttryckt att det bara polariserar hela debatten. Det finns liksom ingen anledning till att inte säga det smidigare.
    Samma grej när någon frustrerat utbrister “fan vad jag hatar män!”. Jag förstår att det är personen som ger uttryck för sin frustration över den stereotypa mansrollen, men det är så sinnessjukt onödigt klumpigt. Och återigen samma sak med den där krönikan. Jag förstår precis frustrationen hon känner, och jag känner liknande själv inför mycket. Men det är så onödigt och det bidrar inte till något positivt.

    Sen måste jag också säga att jag tror det, när det gäller just våld och annan brottslighet, är oerhört viktigt att anta ett mer intersektionellt perspektiv. Mansrollen är förstås viktig att ta upp, och de orimliga krav som kommer från den skeva könsrollen som riskerar att leda till våld. Men det är minst lika viktigt att ha ett klassperspektiv. Det här får förstås inte leda till att en utmålar folk, vare sig individer eller grupper, som “onda”, “problematiska” eller något liknande. Ingen tjänar på det, och det stämmer dessutom inte. Det finns liksom alltid en djupare förklaring än “hen är ELAK!”..

    Eh, så, för att avsluta min allt för långa övertrötta rant så det jag ville säga var väl mest: Bra skrivet! =D

    • Hm, fusktärningar låter lite som knark i det här fallet. Är det inte bättre att vi tar några erfarenhetspoäng och höjer vårt PSY, eller iaf skaffar oss ett par fördjupningar?

  5. Hej Hanna!
    Jag skrev till dig hos Pelle, men nu ser jag att du inte läser där(klokt val, man ska inte göra sånt man inte mår bra av:)) så jag kopierar in det jag skrev till dig:

    @ Hanna:
    Som vanligt är du klok som få. Tack.
    Vi har ju diskuterat artikeln. Jag vet inte hur väl du följer pelles blogg. Om du inte läst, så vill jag gärna du ska ta del av mina tankar kring detta fenomen.
    Jag har skrivet tre kommentarer, här, här och här.(se nedan)

    Detta är precis orsaken till mitt antifeminist. Du och jag skulle kunna diskutera i timmar och vara så ense i så mycket. Jag respekterar ditt val att behålla etiketten feminist. Så länge folk som du gör det kommer jag envisas med att använda “goda feminister”.

    Men jag vill ställa en retorisk fråga:
    Ordet feminism kommer från feminin, eller hur. Ord har makt. Blotta ordets kommer alltid, menar jag, ge en skev utgångspunkt om jämställdhet är det man vill uppnå. En utgångspunkt där det är kvinnor som är “underställda/behöver hjälp”. Jag tycker verkligen inte det stämmer i dagens samhälle. Det är män som är i majoritet bland dom sitter på a-lagarbänken, som är uteliggare, som är offer för våld osv. osv.
    Det innebär inte att vi inte har kvinnofrågor som är viktiga, men männens är mer akuta. Vi behöver idag en humanism, inte en feminism, snarare då en maskulinism. Jag föredrar humanism för det inte utesluter dom viktiga kvinnofrågor som trots allt finns.
    Så min retoriska fråga: Är verkligen etiketten “feminist” ett smart val för det du vill uppnå?

    Fundera på det. Och igen, jag respekterar ditt val oavsett!

    Kram. Du är så j*la bra!

    ___
    kommentar 1:
    Istället för att bli arg så ser jag till att ta mitt ansvar för mitt liv.

    Jag är arg för att alla personer som spelade trummor idag på torget var snubbar. Vad ger män rätt att alltid ta detta offentliga utrymme i beslag?

    Jag är arg för att titthålet i min dörr är anpassat till en lång person (läs man). Precis samma sak gäller min badrumsspegel. Okej, jag är under kvinnlig medellängd men ändå. Min spegel sitter i snubbhöjd.

    Således sitter mitt titthål precis i ögonhöjd för mig, mina båda grabbar får vackert böja på sig för att titta. Spegeln sitter så den funkar för oss alla tre. Och hade jag velat spela trummor på torget så hade jag gjort det och jag vet att “snubbarna på torget” hade välkomnat mig.

    Så väljer jag, Sophie Gunnarsson väljer att bli arg.
    Vi får själv som individer leva med konsekvenserna av våra val, då vi båda är vuxna.

    —-
    kommentar 2:
    radar upp en massa slitna klyschor
    Jag har kanske dålig humor, men för mig var den artikeln ren komedi.
    De här klychorna som används för att belägga att “mannen är norm”, “patriarkatet” det innehåller två huvudindgridienser, cherry picking och frånsägande av eget ansvar.

    Cherry picking
    Jag lever med två män, min man och min son. När vi sitter i soffan kan dom två inte sitta på platser intill varandra, när vi flyger(eller använder annan kollektivtrafik) måste jag sitta i mitten. Varför? Sätena är inte anpassade efter deras axelbredd. När jag sitter i mitten eller platsen bredvid är tom kan dom utnyttja det området för sin axelbredd.
    Min man har svårt att hitta bil, för han har för långa ben för många modeller. Jag är under medellängd för kvinnor, jag har aldrig hittat en bil jag inte kan köra. Min man klagar ibland på att täcket är för kort, det har jag aldrig märkt. Han är medellång!
    Vilket kön är det som behöver beställa extralånga sängar?
    En av orsakerna till att män sitter med benen i sär i kollektivtrafiken är att man skulle behövt en högre höjd på sätet. Men då hade vi kvinnor fått dingla med benen, hur skönt är det?

    Så nej! världen är inte byggd efter “mansmått”, världen är byggd “mitt i mellan”. Så varför är “mannen normen”?

    Den andra delen, ansvarstagande handlade min förra kommentar om.

    Kommentar 3:
    Jag tror inte att bli arg på t.ex att ett band som har kvinnor i sig direkt klassas som ett “tjejband” när det inte finns “killband” på samma sätt är motsatsen till att inte ta ansvar för sitt liv.

    Nä, det är okunskap skapad av feministisk indoktrinering. Det är hennes(och andras) rättighet att bli arg, dock är det hennes ansvar att hantera sina känslor så det inte går ut över annan.

    Det som skulle hjälpa är att fråga sig varför är det så?
    Det handlar om vårt språks uppbyggnad.
    Om jag säger “ros”, så är den röd. Den är röd för det är underförstått eftersom det är vanligast. Menar jag något annan färg får jag specificera det, “vit ros”.

    Det är mångt vanligare att killar har band. Därvid är “kill-” underförstått. Men precis som jag kan, om jag vill, specificera att jag pratar om en röd ros genom att lägga till “röd” kan jag använda mig av ordet “pojkband”. Varför man inte säger “killband” det vet jag inte.. kanske för att det får oss att tänka på engelskans “kill” eller killa någon?

    När kvinnor är vanligast så har vi det omvända fenomenet tex. manlig sjuksköterska.

    För fenomen där det är lika vanligt för båda kön finns båda i samma utsträckning, tex betyder “toa”, toalett för båda kön. Sen har vi herr- och damtoalett.

    Jag vill inte kvinnor ska behöva vara arga, när det är helt obefogat. Jag tycker kvinnor förtjänar vara lyckliga och stolta. För tillskillnad från dig ser jag inte det som konstruktivt. Jag ser det häroch här effekter av den ilskan.

    Den väg jag vill samhället ska gå, ger mångt mycket bättre effekter för kvinnor än “jag blir arg”.

    • Hej Ninni!

      Förlåt att det tagit sådan tid för mig att svara, det beror på att jag verkligen vill bemöda mig med att svara just dig… och nu kommer det bli precis tvärtom, att jag svarar på grund av att annars tar det för lång tid. Nu vet du min intention, iallafall.

      Vad gäller vad feminism som ord har för betydelse så är jag eventuellt för poststrukturalistisk för att köpa idén om att den är for ever lost rakt av. Som jag skrev någonstans i närheten av det här inlägget: http://www.onewaycommunication.co/?p=2785 : Jag tycker inte att ordet “demokrati” betyder att enbart män med egendom får vara med och bestämma, även om det var det ordet betydde i sitt ursprung.

      Jag tycker för övrigt att vi borde göra slag i saken och träffas för en fika en dag. Jag vet att det är mitt eget fel att det inte blivit av, men sedan jag skalat av mig allt hushållsarbete här hemma kanske jag har tid. 😉

      TACK för dina ord, de värmde verkligen.

  6. Kommentar 1, 2 och 3 är alltså kommentarer skrivet hos Pelle. Då “du” och “dig” i kommentarerna syftar på den jag svarar där.. inte dig som Hannah.

  7. Det känns som att du glömmer något. Jag tycker att det är jättebra att du lyssnar och försöker förstå de som inte tycker likadant men jag undrar ibland hur mycket de lyssnar tillbaka. Du har inte skrivit så mycket det senaste om jämställdhet utifrån ett feministiskt perspektiv utan mycket du skrivit har känts som att du försöker gå feministkritikerna till mötes, inte fel att gå folk till mötes men vad hände med den feministiska teorin och diskursen kring hur könsrollerna faktiskt påverkar oss och vårt agerande? Som Stefan skrev på Aporna sidan: “det är ju inte bara psykisk ohälsa som leder till icke-önskat manligt beteende”.

    Det är ju jättebra att du som feminist faktiskt startar dialog med “andra sidan”, men om du bara lyssnar på deras perspektiv utan att samtidigt berätta om vårt (på ett sansat och respektfullt sätt då till skillnad ifrån slentrianfeministiska debattörer i tidningar), hur bra blir de då?

    • Det är ju jättebra att du som feminist faktiskt startar dialog med “andra sidan”, men om du bara lyssnar på deras perspektiv utan att samtidigt berätta om vårt (på ett sansat och respektfullt sätt då till skillnad ifrån slentrianfeministiska debattörer i tidningar), hur bra blir de då?

      Jag kan ju inte svara för Hannah, men jag kan svara för mig och lite för “andra sidan”. Jag kommer från feminismen. Runt milleniumskiftet stötte jag på anomalier som satte mi feministiska övertygelse på prov. Dessa anomalier blev fler och fler och tillslut var det för mig att bita i det sura äpplet(för det är faktiskt rätt personligt knäckande) och inse “jag hade fel”.

      Detta är en livserfarenhet jag delar med många på “andra sidan”. Det är en vanlig fördom vi möter att man tror att vi på “andra sidan” är här för att vi är okunniga om vad feministiska teorier är. Det är ganska tröttsamt att mötas av “nu ska jag förklara feminismens ideologi för dig, lille vän”-attityd.

      vad hände med den feministiska teorin och diskursen kring hur könsrollerna faktiskt påverkar oss och vårt agerande?
      Kanske har Hannah insett att feministkritiska röster inte är samma som “okunniga röster”? Utan om att vi faktiskt är oense om er idiologis bärighet. Så ur mitt perspektiv är det skönt att slippa “jag ska lära dig lille vän”-attityden och att man istället börjar lyssna på vårt perspektiv. För vi har redan ert så det står oss upp i halsen.
      Att lyssna på vårt perspektiv, betyder inte “svälja våra sanningar”. Jag uppmanar er alla att börja lyssna med en “jag kan ha fel-inställning”, lägg våra olika perspektiv/argument/källor i var sin vågskål… låt det arbetet ta er några månader? ett halvår?.. Ta sen ta ställning till vilken ideologi som har bäst bärighet.

      Det är inte första gången i historien eller enda platsen på jorden där “det som majoriteten visste” faktiskt var “det rätta” visat sig vara väldigt väldigt fel.(Det är ett inlägg som svar till en feminist som ansåg det var hemskt att vi ges plats i seriös media. Där av är det lite ryckt ur sitt sammanhang, men poängen går fram ändå.)

      Vad ni kommer fram till, vid vägens slut så att säga, det respekterar jag naturligtvis. Åsiktsfrihet är en vacker sak.

      • Ditt bloginlägg hade tjänat på att länka till den krönika du kommenterar på. Nu får man försöka läsa mellan raderna på din blog om man undrar vad originalförfattaren skrev.

        Jag håller för övrigt med om att det är viktigt att inte förbjuda folk från att uttrycka vissa åsikter. Det här gäller även indirekta förbudsstrategier som att vägra umgås med folk som har “fel” åsikter, eller t ex som Lars Ohly vägra sitta i samma logue som Jimmy Åkesson. Den typen av beteende leder dels till trångsynthet å majoritetens sida, dels leder det till att fler accepterar minoritetens åsikter av fel skäl (SD bygger ju mycket av sin retorik på att de är sanningsägarna majoriteten vägrar lyssna på, vilket ju knappast är ett bra argument för att det de säger är sant).

        (Sedan tyckte jag ditt insinuerande om att feminister känner rädsla för att deras teorier inte tål närmare granskning var lite onödig. I bästa fall ignorerar feminister den, i värsta fall blir de arga och oresonliga (vilket gör att de vägrar lyssna och argumenterar dåligt, vilket ingen tjänar på).)

      • Ditt bloginlägg hade tjänat på att länka till den krönika du kommenterar på. Nu får man försöka läsa mellan raderna på din blog om man undrar vad originalförfattaren skrev.
        Som jag sa var den klippt ur sitt sammanhang. Syftet var att visa dig poängen, den kopplade du:). Sammanhanget saknar helt betydelse.

        Sedan tyckte jag ditt insinuerande om att feminister känner rädsla för att deras teorier inte tål närmare granskning var lite onödig.
        Det var inte en insinuering, det var ett påstående.
        Varför jag gjorde jag detta påstående?

        “First they ignore you, then they laugh at you, then they fight you, then you win.” Mahatma Gandhi

        När den skrevs så befann vi oss på “ignore”. Samhället försökte tiga bort oss. Syftet med den bit du tyckte var onödig var att ge en örfil för att man skulle bli arg istället för att försöka ignorera oss. Samma som jag skrivit om här, som Pär Ströms funktion i en liknelse med fotboll, se min diskussion med Hannah på dessa två länkar.

        http://www.onewaycommunication.co/?p=2438#comment-6209
        http://www.onewaycommunication.co/?p=2438#comment-6215

        Nu befinner vi oss någonstanns mellan laugh och fight, så örfils-syftet finns inte längre. Jag hade glömt att den var kvar. Så jag ska ändra det i inlägget imorgon, för nu är det kväll här. Ha det bäst!:)

      • (Det känns som det här blev omotiverat långt och överdrivet kritiskt. Men men, notera att jag är bra på att hitta fel i saker och ting )

        Som jag sa var den klippt ur sitt sammanhang. Syftet var att visa dig poängen, den kopplade du:). Sammanhanget saknar helt betydelse.

        Jo, och sett från det syftet så fungerade det bra. Men jag läste det också som ett eget bloginlägg i sig, och då fungerade det inte så bra längre.

        Det jag vill ha sagt är att bloginlägget i sig hade funkat bättre om du även länkat till grundinlägget (och det gäller även framtida bloginlägg).

        Det var inte en insinuering, det var ett påstående.

        Du påstod att feminister är rädda för att deras argument ska granskas. Ett sådant påstående antyder att feminister är rädda för att deras argument inte tål att granskas. Du sa det inte själv, men det är en rätt uppenbar slutsats om vad feminister har att vara rädda för. Då det inte precis är något positivt att hålla fast vid åsikter man inte tror håller för granskning (i alla fall inte enligt rådande normer kring interlektuell hedlighet) så är det något negativt som antyds, därmed blir dina antydanden insinuationer.

        Jag kanske läser in lite för mycket. Jag tror dock det är lätt gjort att göra det – den slutklämmen ser väldigt passiv-aggresiv ut.

        (Och jag gnäller på semantik. Jag är inte stolt.)

        Varför jag gjorde jag detta påstående?

        “First they ignore you, then they laugh at you, then they fight you, then you win.” Mahatma Gandhi

        När den skrevs så befann vi oss på “ignore”. Samhället försökte tiga bort oss. Syftet med den bit du tyckte var onödig var att ge en örfil för att man skulle bli arg istället för att försöka ignorera oss. Samma som jag skrivit om här, som Pär Ströms funktion i en liknelse med fotboll, se min diskussion med Hannah på dessa två länkar.

        Jag tror jag förstår hur du tänker. Men enligt min erfarenhet (och enligt vad jag läst om området) så är folk dåliga på att lyssna när de är förbannade. Därmed är örfilar en rätt dålig strategi för att få folks uppmärksamhet om man vill ha uppmärksamheten till att få folk att lyssna på ens egna åsikter. Själv har jag märkt bäst resultat när man inte försökt motbevisa den andra sidans världsbild, utan istället försökt nyansera den.

        Jag har även märkt att jag är mest benägen att ändra åsikt när andra inte försökt förklara varför allt jag tror på är helt åt helvete. Jag har sedan lång tid tillbaka i stort sätt helt avskrivit Pär Ström som en trångsynt, könskonservativ galning som ser det han vill se (notera, det här är en förenklad och överdriven verision av min bild av Per Ström) på grund av hans aggresiva retorik. Pelle Billing däremot har jag läst lite inlägg av, och jag har även tagit till mig lite av vad han sagt (även om jag så klart inte håller med om allt).

        Sen ogillar jag fotbollsmetaforen. Det här är inte en fotbollsmatch mellan feministlaget och anti-feministlaget, där den som har rätt vinner matchen. Den typen av mentalitet kommer bara leda till att folk blir interlektuellt ohederliga, att folk håller kvar vid åsikter de inte borde hålla kvar vid, att folk läser det “motståndarna” skriver på ett så dåligt sätt de kan, allt för att slippa erkänna att man själv har fel. Att tro på den sida man själv sympatiserar med blir så att säga mer viktigt än att det man tror på är sant.

        Feminismen har för övrigt länge befunnit sig någonstans mellan laugh och fight (vilket jag tycker säger lite om hur användbart det citatet är). Jag tycker det skulle vara så mycket bättre om folk bröt sig ur den strukturen och istället började försöka samarbeta för att hitta sanningen. Och om man släppte hela den här prestigegrejen med att ha rätt.

        Och mindre viktigt:

        Det där Mahatma Gandhi citatet är ett citat som kan användas av i princip vem som helst som har åsikter som inte är mainstream. Anarkister, kommunister, faschister, racister, anti-islamister, you name it. Grejen är att citatet bara funkar om man har rätt. Vilket folk som sympatiserar med citatet tenderar att vara lite väl säkra på att man har. Man tenderar att tro att man ser saker de flesta inte ser snarare än att man gjort misstag de flesta inte gör. Trots att det är det senare (att man gör missar andra inte gör) som är det vanligaste. T ex så hade RAF den typen av mentalitet. Hur gick det för RAF – har de vunnit än?

        Nu menar jag inte att man per definition har fel bara för att man inte tror på mainstreamteorier (jag är bl a utilitalist och feminist, trots allt). Jag bara framhäver vikten av att våga utvärdera sig själv och se när man har fel. När man kommit till en radikalt annorlunda åsikt än alla andra är det extra viktigt, då det är ett tecken på att man antingen är exceptionellt bra eller har gjort exceptionellt fel. Att det är det tidigare är förvisso en lockande slutsats, men när man betänker att i stort sett alla, inklusive en massa personer man kan ta gift på är högst medelmåttiga, tror att de är exceptionellt bra så kan man inte annat än vara skeptisk när man själv kommer till den slutsatsen (jag kan det inte, men så är jag exceptionellt bra också! (Disclaimer: ironi framgår inte bra i text. Ta det i betraktelse när du läser denna parentes.)).

      • Feminismen har för övrigt länge befunnit sig någonstans mellan laugh och fight (vilket jag tycker säger lite om hur användbart det citatet är).

        Feministisk teori är anammad av vår regering, från höger till vänster. Mer vinst än så får man inte.
        Jag bara framhäver vikten av att våga utvärdera sig själv och se när man har fel. När man kommit till en radikalt annorlunda åsikt än alla andra är det extra viktigt, då det är ett tecken på att man antingen är exceptionellt bra eller har gjort exceptionellt fel.

        Japp, det är exremt viktigt. Igår skrev jag denna kommentar som delvis handlar om just den saken. Så om du upplever att jag inte gör det, så visar det bara att du känner mig dåligt.:) Men det kräver ju att jag möter (för mig nya) argument.

        Jag är här för att “spela en fotbollsmatch”, inte diskutera vad du anser om mitt sätt att skriva på. Man kan aldrig tillfredsställa alla andra, jag skriver på mitt sätt och det sättet har redan fått tre personer jag vet om att “byta lag”. Så uppenbarligen funkar “min spelstil” för syftet.
        Vi är många på denna sida, när varje individ skriver på sitt sätt, så kompletterar vi varandra. Värt att poängtera är att jag inte ser feminister som mina motståndare. Jag är antifeminist(alltså anti feministisk ideologi. Jag menar den saknar bärighet. Visa mig gärna att jag har fel.) inte antifeministER. Det är inte er vi ska besegra, ni får gärna ha er övertygelse om ni så önskar, det är att få ut feministisk ideologi ur regeringshuset som är mitt mål. Orsaken är att den där gör ofantlig skada och dränerar skattepengar som vi kunde använt till bättre skola, uteliggar-problematiken u name it. Er privata övertygelse gör ingen skada.
        Detta är på gång nu, äntligen! Denna artikel igår gjorde mig överlycklig.

        Om du kollar inlägget igen så har jag tagit åt mig av den kritik du framförde och för du gjorde mig uppmärksam på det är jag dig tacksam.

        Eftersom du, som jag ser det, inte är intresserad av att diskutera feminismens bärighet(för varför kommenterar du inte min kommentar ovan där jag “sågar de strukturer” som Sophie Gunnarsson lägger fram? Eller lyfter fram något annat ämne inom feminismen istället för att diskutera hur jag skriver när du uppenbarligen förstår vad jag försöker säg?) så känner jag inte att denna diskussion är något jag vill lägga min tid på.

        Så jag önskar dig allt väl. 🙂

      • Det är inte er vi ska besegra, ni får gärna ha er övertygelse om ni så önskar, det är att få ut feministisk ideologi ur regeringshuset som är mitt mål

        Kom på att det där bara är ett av två mål. Demoniseringen av män/manlighet, i synnerhet i det offentliga rummet, måste upphöra. Sånt är inte okej.

      • Om du kollar inlägget igen så har jag tagit åt mig av den kritik du framförde och för du gjorde mig uppmärksam på det är jag dig tacksam.

        Trevligt att kunna hjälpa till!

        Eftersom du, som jag ser det, inte är intresserad av att diskutera feminismens bärighet(för varför kommenterar du inte min kommentar ovan där jag “sågar de strukturer” som Sophie Gunnarsson lägger fram? Eller lyfter fram något annat ämne inom feminismen istället för att diskutera hur jag skriver när du uppenbarligen förstår vad jag försöker säg?) så känner jag inte att denna diskussion är något jag vill lägga min tid på.

        Jag känner fortfarande en viss motvilja mot ditt sätt att angripa ämnet, men vill du inte prata om det så tänker jag inte tvinga dig. 🙂

      • Det är på grund av diskussioner som dessa som jag älskar debatten som förs på Hannahs och Pelles bloggar (med vissa psykfallsundantag). Tes-antites-syntes är en fantastisk modell för framgång.

    • Hej Lo!

      Du har helt rätt. Jag har inte skrivit något ur ett ordentligt feministiskt perspektiv på flera månaders tid. Och jag antar att anledningen till detta är att jag just nu helt enkelt är för inriktad på att försöka skapa en bild av hur ett bättre samtal kring jämställdhet skulle kunna se ut. jag har fått en massa nya inputs, och jag försöker nu för fulla muggar smälta samman dessa med mina gamla. Jag har det som allra roligast när jag kan använda bloggen som ett sätt att skapa förståelse för mig själv.
      Jag har ingen agenda, på det viset. Jag försöker bara förstå mig själv, utvecklas lite mera, få lite vidare perspektiv. Just nu är jag väldigt inriktad på att försöka förstå hur det diskursiva fältet kring jämställdhet ser ut, vilka olika definitionsmöjligheter som finns och hur de artikuleras – och hur ett annat tillvägagångssätt hade kunnat se ut.
      Jag försöker skriva så ärligt som möjligt, för på det viset kan jag också följa min egen utveckling. Och just nu är jag kanske mer inriktad på att lyssna. Vid någon tidpunkt kommer det säkerligen svänga, när jag känner att jag har börjat förstå andras perspektiv bättre. Då kan jag återkomma till mitt eget, se hur det förändrats, se hur jag nu förstår världen omkring mig.

      Med det sagt så uppskattar jag lite feministisk konstruktiv feedback. 🙂 Ditt inlägg fick mig exempelvis att tänka “Ja, det är fan riktigt, varför läser jag inte den HÄR boken exempelvis?” och nu är jag således igång med “Living dolls – the return of sexism” som sannerligen kommer generera ett feministiskt inlägg eller två. Dessutom råkade jag se första avsnittet av Game of Thrones häromdagen. Pust.

      Och med allt detta sagt kan jag också konstatera att jag de senaste dagarna har mottagit en del mail från människor som tidigare aldrig varit intresserade av att lyssna på vad en människa som kallar sig feminist alls har att säga, men som nu kommit till en position där de uppenbarligen känner sig så pass lyssnade på av även en del av den feministiska sidan att de faktiskt är intresserade av att höra vad vi mer har att säga. Att försöka förstå oss. Du anar inte hur mycket de mailen betyder för mig.

  8. Frågan blir då hur feminismen ska vara del av denna utveckling, att inte bygga murar och skyttegravar. Tycker vi alla allt fler kommer till den här slutsatsen att det krävs ett gemensamt arbete. Feminismen som mörbulltat män kommer ju aldrig ha någon plats där, varför envisas med att hålla fast vid något sådant som drar ut arbetet många många sekel? Tror det har att göra med en “jag ger mig inte, jag vägrar ge antifeministerna räääääät!!” Antifeministerna kommer ju aldrig heller ge sig så vi kommer vara fast precis här hur länge som helst, vi kommer få se många flera sånna här texter av feminister som känner sig arga och bittra att deras makt sa poff och försvann. Vad feminister måste inse är att det finns inte många olika feminister eller feminismer, det finns mediafeminister som skriver texter på det här sättet och amatörfeminister som driver bloggar, thats it. Dessa amatörfeminister är ungefär 0.000001% av antalet mediafeministerna, mediafeminismen är feminismen som dom flesta stödjer. Amatörfeminismen är som sagt väldigt få och liten, obefintlig i jämförelse. Denna feminism innehåller få som kanske någon gång av tusen gånger säger ifrån lite sådär viskandes tyst när någon mediafeminist öppet påstår att könsstympning av pojkar och män är minsann bra.
    Så om jag förstått er amatörfeminister rätt så är erat mål att vinna över denna mediafeminism, göra feminismen till något positivt och hoppas på att män glömmer allt feminismen gjort mot män, införa en ny feminism i politiken som också omger män. Göra om den så att den har en positiv man och kvinnosyn och inte skylla på någon eller något patriarkat? Det där är ingen feminism, det där är humanism eller om så önskas jämställdhet 2.0.
    Så svara mig, varför feminism lixom, varför envisas?

  9. Eftersom jag läste att du inte läser kommentarna hos Billing (tror dock de flesta var positiva) så postar jag min här.

    Bra inlägg, här är mina kommentarer

    “Men problemet är att hon, när hon blir publicerad i ett etablerat medium, inte har möjligheten att utgå ifrån att människor ska läsa henne som en människa. De kommer läsa henne som en representant för en ideologi, i det här fallet feminismen.”

    Jag tänkte på det där och kom fram till att det är stor skillnad (för mig) på en känd feministisk författare som Maria Sveland och på Sophie Gunnarsson. I Svelands fall är feminismen redan en faktor, i Gunnarssons fall ser vi mer en Sveland-groupie. Hon representerar inte feminism, hon representerar effekten av urspårad feminism, dåligt feminism, Sveland-feminism.

    Jag såg filmen “Diary Of A Tired Black Man” igår. Där pratade man om “Angry-Black-Woman-Syndromet” Det hade inte mycket med feminism att göra det handlade om att nästan alla svarta unga killar uppfostras av kvinnor som själva uppenbarligen inte har en bra relation till barnens pappa. Många av döttrarna lär sig inte träffa/välja vettiga killar och flera av sönerna lär sig inte vara vettiga killar.

    “Ingen bryr sig om att hon försöker sätta ord på sina personliga känslor, för hon skriver inte ett brev till en nära vän eller på en personlig blogg.”

    Om någon pratar om hur patriarkatet skapar våldsamma män är det inte dennes personliga känslor. Det är inget personligt med att tro att samhällssystem skapar våld det är bara inlärd dumhet. Vad är våldsammast? Basket med regler eller basket utan regler? Alla som spelat vet svaret och de andra bör inte uttala sig förrän de spelat.

    “Fokus nu. Igen, igen, igen: vad är målet? Vad är drömscenariot? Och hur når vi dit på bästa sätt? Kommer mitt inlägg i debatten vara ett litet litet steg i den riktningen, eller kommer det tvärtom vara ett steg därifrån? Vill jag arbeta mot en förståelse mellan människor av olika kön, etnicitet, sexualitet, ålder, osv? Eller vill jag tvärtom bygga murar mellan dessa?”

    Jag förstår tanken men ärligt talat för många hjälper det inte att ställa sig de här frågorna idag. Många har nämligen fått lära sig helt felaktiga saker. Vad som behövs är att lyssna och lära sig av egna misstag. Vi behöver börja utgå från resultatet – inte från vad vi försökte åstadkomma.

    “Vissa kanske bara vill ha krig. Vissa kanske faktiskt inte alls är kapabla att önska sig ett samhälle där vi lyssnar på varandra, trots att det väl är det allra mest grundläggande behovet hos oss allihop: att någon lyssnar.”

    Men frågan är inte om folk vill ha krig, frågan är om krig åstadkommer vad folk vill ha eller om det inte gör det men en massa människor tror de gör det. För många kvinnor tror könskrig är lösningen men vad innebär att “vinna över män”

    Som Madde sade på OWC: Alla förlorar (Som är precis vad Foundation for male studies säger)

    “Och för att någon ska lyssna krävs det att man talar deras språk. Inte att man talar om dem, inte att man talar över deras huvuden, inte att man berättar hur andra ska vara. Att man talar med dem.”

    För att någon skall lyssna så krävs det även att man inte hyser illvilja. Om personen hyser illvilja utgår alla från att vad än denne säger handlar om att tillskansa sig fördelar på andras bekostnad.

    “Så, Sophie. Jag förstår din upprördhet. Jag blir också kladdad på på krogen, jag irriterar mig också på när någon har försökt stå upp och pissa på en toalett och misslyckats, jag blir också arg över att kvinnor våldtas och misshandlas.”

    Alla dessa saker irriterar också de flesta killar, de är alltså inte manliga.

    “Men jag blir också irriterad på tjejer som kladdar på mina killkompisar när vi är på krogen, jag irriterar mig något så gruvligt på brudar som tror att det är okey att applicera nagellack inne i en buss (vad i helvete alltså?), och jag blir arg över alla barn som blir misshandlade av sina mammor och över alla män som faller offer för andras, både mäns och kvinnors, våld.”

    Även dessa saker irriterar också de flesta män.

    “Det är svårt att se saker och ting ur andras perspektiv, jag vet. Men om vi ska förvänta oss att andra ska förstå vårt perspektiv är det i allra högsta grad nödvändigt att vi försöker förstå andras också. I detta fallet männens perspektiv.”

    Det finns egentligen inget perspektiv som alla män har. Män irriterar sig på andra män. Män tävlar mot och konkurrerar med andra män. För varje man som slår sin fru finns en annan man (eller tio) som trycker upp idioten mot väggen.

    Jag måste bara fråga: När blev idioterna samma sak som männen?

    “Och vi måste verkligen börja göra skillnad på människor och människor. Göra skillnad mellan de som mår bra och de som inte gör det.”

    Framför allt måste kvinnor börja göra skillnad mellan de män som får kvinnor att må bra och de som inte gör det.

    “För de som våldtar, de som slåss, de som kladdar på krogen alldeles för fulla, de som utför destruktiva handlingar… Det är personer som inte mår okey.”

    Här gör du faktiskt ett misstag Hannah, som jag säger ovan vi måste lära oss av egna misstag och erfarenheten visar att om man säger till kvinnor att män inte mår bra så försöker kvinnorna i regel få de männen att må bra. Kvinnor försöker vanligen ta hand om en fågel med skadad vinge. Jag är dock kille, jag har råkat ut för dessa killar och många av dem mår inte dåligt. De gör vad som fungerar, vad som statistiskt ger bäst resultat.

    För alla kvinnor som avskyr att bli kladdade på krogen finns det för övrigt andra kvinnor som gillar det rejält! Som vill bli upptryckta mot väggen och som ser ner på män som inte gör det. Dessa män kladdar inte på dig för att de mår dåligt. De letar den kvinna som gillar att bli kladdad på. Eftersom det inte finns skyltar så måste detta beteende drabba även de som inte gillar det.

    Detta är inget försök att ursäkta beteendet, jag gör en nykter betraktelse.

    I “Self made man” berättar Norah Vincent om en kille andra killar var avundsjuka på. Som alltid dejtade tjejer. En av dem frågade honom vad hemligheten var. Han svarade. 90% av alla tjejer säger nej, det är den där sista 10%

    “Män som mår bra är inte elaka mot andra.”

    Jag håller som sagt inte med om just denna slutsats men även om det skulle stämma så funkar det inte att lära andra kvinnor det är så för deras respons på att höra en kile inte mår bra förvärrar problemet.

    “Människor som mår bra utövar inte våld. Varken mot andra eller mot sig själva. Så enkelt tror jag att det är. Men rätta mig för guds skull om jag har fel.”

    Tyvärr måste jag rätta dig. Dels för att det säkerligen finns människor som mår alldeles utmärkt fast de är elaka mot andra. Som Milgram-studien visade blir detta dessutom en starkare tendens så fort de är i en situation där sådant uppmuntras.

    Men framför allt är problemet med att säga våldsamma män inte mår bra att för många kvinnors normala reaktion på en fågel med skadad vinge är att försöka hjälpa den. Och därmed belöna de män som andra män irriterar sig på.

    • Gudars skymning, Aktivarum, du får börja dela upp dina inlägg i mindre delar och skriva flera stycken istället, jag har redan glömt vad det stod i början av inlägget nu när jag kom till slutet. 🙂

      Om jag nu ska börja i den sista ändan då:
      Alright. Jag köper att inte alla som kladdar på människor på krogen mår dåligt. Men om vi då accepterar att jag skrev den lilla meningen i det stycket för att knyta ihop inlägget där det startade, dvs i Sofies artikel, och att det kanske inte var helt relevant för poängen… skulle du vilja ändra något i din kommentar då? För jag tror nämligen att kvinnor som söker sig till destruktiva män för att hjälpa dem inte heller är kvinnor som mår bra. Jag tror inte att det är generellt beteende som går hem hos kvinnor, om de inte samtidigt råkar inneha en bedrövlig massa annat kapital (i Bourdieus betydelse) gällande utseende, kändisstatus, ekonomi, kulturellt kapital, osv osv.

      Sedan tycker jag att det är lite intressant att du med sådan säkerhet beskriver hur kvinnor är och vad kvinnor gör och hur de “ser ner på män” som inte trycker upp dem mot väggen. Jag har levat hela mitt liv som kvinna och omgiven av kvinnor, och jag känner inte igen den bilden alls. Det behöver ju inte betyda något, men jag blir väldigt nyfiken på var du hämtar dessa konstateranden som du uttalar som faktiska modaliteter från?

      • Hannah:

        Man kan inte låta bli att le när du börjar ditt inlägg med “Gudars skymning”. Men ok korta ner inlägg låter som en bra ide. Beträffande “kladdande” så måste det antingen vara extremt ovanligt eller så måste det på någon nivå fungera. Att en himla massa killar är dumma i huvudet och behöver “omprogrammeras” är inte ett realistiskt alternativ.

        Jag tror inte att kvinnor behöver må dåligt för att söka sig till destruktiva män och jag tror inte män behöver må dåligt för att vara elaka. Det där påminner för mycket om tramset lärare brukade tro på att mobbare har dålig självkänsla, många väljer att tro det än idag trots Dan Olweus forskning som säger det är nonsens!

        “För jag tror nämligen att kvinnor som söker sig till destruktiva män för att hjälpa dem inte heller är kvinnor som mår bra. Jag tror inte att det är generellt beteende som går hem hos kvinnor, om de inte samtidigt råkar inneha en bedrövlig massa annat kapital (i Bourdieus betydelse) gällande utseende, kändisstatus, ekonomi, kulturellt kapital, osv osv.”

        Vad säger du om forskningen som visar det omvända? “Women might claim they want caring, thoughtful types but scientists have discovered what they really want – self-obsessed, lying psychopaths.”

        http://www.independent.co.uk/news/science/why-women-really-do-love-selfobsessed-psychopaths-850007.html

        “Jag har levat hela mitt liv som kvinna och omgiven av kvinnor, och jag känner inte igen den bilden alls. Det behöver ju inte betyda något, men jag blir väldigt nyfiken på var du hämtar dessa konstateranden som du uttalar som faktiska modaliteter från?”

        En bättre fråga vore varifrån jag inte skulle hänta dem. Först och främst har vi Evolutionspsykologin som exempelvis visar kvinnor vid ägglossning (högre sexlust) i mycket högre grad föredrar dominanta drag. Så samma kvinna gillar plötsligt något helt annat än hon brukar, när hon är mest benägen att säga ja till skamliga förslag.

        Sedan har vi PUA-rörelsen där killar helt enkelt delat med sig av sina erfarenheter av kvinnor i syfte att hjälpa andra killar. Detta är unikt för vår tid, istället för att försöka bräcka varandra så hjälper killarna varandra att “scora” kvinnor. Detta är också ett tydligt tecken på ökad jämställdhet. Killar har mindre, tjejer vill ha mer.

        Sedan har vi Romance-industrin, dvs vilka fantasier kvinnor betalar för. Män betalar ju för pornografi dvs snyggare kvinnor än vanligt som inte har en massa krav före sex. Vad betalar då kvinnor för? Påfallande ofta böcker som handlar män som är vilda i början och tama på slutet.

        Och slutligen har vi Norah Vincent-argumentet (Self Made Man). Som kille kan man ju testa den här teorin och när till och med en lesbisk kvinna utklädd till kille kommer fram till samma sak som ovanstående tre alternativ är det dags att fråga var data finns som tyder på motsatsen.

  10. Fan du äger Hannah!
    Vackert klart tydligt!
    Borde flika in med något insiktsfullt men, det går bara inte, det har du redan skrivit 🙂

  11. Toppen! Ett riktigt, riktigt bra inlägg!

    Och till Aktivarum: “För alla kvinnor som avskyr att bli kladdade på krogen finns det för övrigt andra kvinnor som gillar det rejält! Som vill bli upptryckta mot väggen och som ser ner på män som inte gör det. Dessa män kladdar inte på dig för att de mår dåligt. De letar den kvinna som gillar att bli kladdad på. Eftersom det inte finns skyltar så måste detta beteende drabba även de som inte gillar det.”

    Det kanske inte var meningen, men här skriver du att det finns lika många kvinnor som vill bli kladdade på som det finns kvinnor som inte vill bli kladdade på. Även om jag tror att det finns enstaka kvinnor som kan tycka att det är kul vågar jag påstå att den gruppen knappast står i proportion mot alla dem som inte tycker att det är kul. Och den där skylten du talar om, alltför ofta ses en kort kjol motsvara en sådan skylt. Ingenting ger varken killar eller tjejer rätt till någon annas kropp utan lov.

    Det här är svåra grejer, men om någon av de där helt normala killarna som bara provar sig fram efter en tjej som tycker om att bli tafsad på nu läser det här: Låt bli bara. Tjejerna som kommer att uppskatta att inte bli tafsade på är betydligt fler än de som skulle bli arga av att inte bli tafsade på.

  12. Charlotte:

    “Det kanske inte var meningen, men här skriver du att det finns lika många kvinnor som vill bli kladdade på som det finns kvinnor som inte vill bli kladdade på.”

    Nja, jag förstår det kan uppfattas så och jag uppskattar du uppmärksammar mig på hur det kan ses men vad jag menar är att det finns lika många kvinnor som verkligen avskyr det som det finns de som gillar det, de flesta kvinnor är dock någonstans i mitten där vad de tycker hänger på vem killen är.

    http://www.pellebilling.se/2012/02/ok-for-kanda-man-att-vara-sviniga/

    “Även om jag tror att det finns enstaka kvinnor som kan tycka att det är kul vågar jag påstå att den gruppen knappast står i proportion mot alla dem som inte tycker att det är kul.”

    Jag förstår att jag kunde missuppfattas men min poäng är att både tjejerna som älskar det och tjejerna som hatar det är små minoriteter. Den vanligaste kvinnan ler åt en kille och blir förbannad på en annan kille som säger samma sak.

    Regeln är inte att kvinnor ogillar det. Regeln är mixed messages!

    “Och den där skylten du talar om, alltför ofta ses en kort kjol motsvara en sådan skylt. Ingenting ger varken killar eller tjejer rätt till någon annas kropp utan lov.”

    Det där är två helt olika saker. Det ena är kvinnans markering, det andra är det beteende mannen lärt sig statistiskt fungerar. Beträffande vad en kort kjol signalerar så finns det vetenskap på det

    http://www.thefreelibrary.com/Disco+clothing,+female+sexual+motivation,+and+relationship+status%3A+is…-a0114593250

    “Det här är svåra grejer, men om någon av de där helt normala killarna som bara provar sig fram efter en tjej som tycker om att bli tafsad på nu läser det här: Låt bli bara. Tjejerna som kommer att uppskatta att inte bli tafsade på är betydligt fler än de som skulle bli arga av att inte bli tafsade på.”

    Som sagt vi pratar om två olika saker. Beträffande hur en man sedan skall ge respons på sådan klädsel hänger mer på vad som funkar än på vad folk tycker.

    Den kvinna här på sidan som vill kan sålunda berätta, den man som brukade tafsa (och då menar jag inte mig), som ibland fick hem kvinnor och i regel haft sex med fler kvinnor än de flesta av era killkompisar.

    Om han skulle sluta tafsa vad skulle han göra istället för att behålla sin nuvarande status bland kvinnor?

  13. “Den kvinna här på sidan som vill kan sålunda berätta, den man som brukade tafsa (och då menar jag inte mig), som ibland fick hem kvinnor och i regel haft sex med fler kvinnor än de flesta av era killkompisar.

    Om han skulle sluta tafsa vad skulle han göra istället för att behålla sin nuvarande status bland kvinnor? ”

    Han kan exempelvis säga “Du får kyssa mig om jag har fel, men jag tror att du vill ligga med mig.”. Det har fungerat för mina manliga vänner, det har fungerat för mina kvinnliga vänner och det har fungerat både PÅ mig och FÖR mig. Är det så att man säger det till någon som faktiskt inte vill ligga så säger statistiken (alltså, den statistik jag kunnat sammanställa utifrån resultat av mina, mina vänners samt de som använt sig av metoden på mig försök.) att troligtvis får man ett gott skratt till svar, eller ibland en kyss. (Ibland får man också en kyss för att den man sa det till inte riktigt fattade, men det visar sig rätt snart om så är fallet. ;))

Svara