Lördagskonst och hat

53 Responses to Lördagskonst och hat

1. Väldigt bra recension. Har själv inte läst boken men jag tycker du har en poäng kring delar av den feministiska retoriken överlag. Det är olyckligt när all kritik blandas ihop med uttryck för antifeminism och hat.

   Tyvärr är det inte bara feminister som gör detta, debattörer från andra politiska läger är också duktiga på det. Det är alltid tråkigt när en debatt om en viktig sak smutsas ner så at människor som inte klarar av att se skillnad på ogillande och hot.

   • Tack! Vad glad jag blir att du gillade den.

     Och nej, det är verkligen inte ett symptom som är avsatt åt feminister – överlag verkar det vara oerhört svårt för mänga, mig själv inklusive vissa gånger, att hålla isär kritik från påhopp och problematiseranden från hat. Vilket är oerhört synd.

     • Vissa former av ”kritik” ser jag som mkt problematisk utan att för den sakens skull kalla det hat. Till exempel när någon kommer och kritiserar utan att ha försökt förstå vad jag vill säga, eller förstå feminism alls. Vissa har också en tydlig ”lilla gumman”-approach (du lär ju knappast ha missat detta). Detta är ju också ofta en effekt av ett sexistisk samhälle där feminism och kvinnors perspektiv ses som mindre värda.

       Sådana kommentatörer läxar jag upp och blockar eventuellt om de blir för jobbiga, men jag anklagar dem inte för näthat. Bara för att det inte är näthat betyder inte det att det är oproblematiskt, bara att det inte är att likställa med att bröla ”jävla hooora”. Tycker det r viktigt att spara de laddade uttrycken till då de är adekvata, och problematisera på andra grunder i resten av fallen.

     • Håller med, tänker att risken finns att feminister som inte håller med Sveland liksom lägger locket på för saker som faktiskt kan vara värda att kritisera men som ju inte är lika illa som tex näthat. Måste gå att kritisera tex en sexistisk jargong eller folk som argumenterar på ett respektlöst sätt utan att bli jämförd med Sveland eller känna att man då agerar likadant som hon gör.

     • Ja, kan generellt känna att hen har fått på tok för mycket uppmärksamhet på sista tiden. Jag känner mig inte alls representerad av hen. Inte så att jag tycker hen är kass, men jag tycker liksom inte att hen ska representera hela jävla feminismen, som tyvärr lite har blivit fallet idag.

     • Jag trodde ”hen” var förbehållet personer som man inte vet könet på (Frågade du doktorn vad hen trodde var orsaken till hostan?) och personer som inte själva definierar sig som ett kön. Mig veterligen anser sig Sveland vara kvinna. Hat mot henne är enligt henne ”hat mot kvinnor”. Är det inte lite väl nedvärderande att kalla henne för ”hen”? Hon är en ”hon” i både sina och andras ögon. Då bör man respektera det.

       Du har ju själv definierat dig som kvinna (flat-feministen)? Lite svårt för en man (utom Axel Rose) att kalla sig lesbisk. Skulle du föredra att bli talad om som hen eller han?

     • Finns ingen fastslagen regel för hur hen ska användas. Själv tränar jag på att använda hen i alla sammanhang där det inte finns specifika skäl att använda han eller hon. Begreppet är som jag ser det inte alls kopplat till om en person ser sig själv som tillhörande ett visst kön eller inte. För mig är förebilden finska språket, där hen är det ord man sen urminnes tider använder där svenskar fram tills rätt nyligt varit ”tvungna” att välja han eller hon. En överväldigande majoritet av finnarna är väldigt klara på vilket kön de anser sig tillhöra, men upplever inget behov av ett särskilt pronomen för att hela tiden poängtera och påminna om en persons könstillhörighet. Att använda hen på det sättet har den stora fördelen att det i människors tänkande försvagar individens koppling till könsroller, könsschabloner eller genomsnittliga könsskillnader.

     • Ja, för Finland är ju så befriat fritt från föreställningar om hur män och kvinnor ska vara? Om man ska vara lite fördomsfull så har Finland knappast stått på barrikaderna för att nyansera bilden av hur en MAN ska vara. Detta får vara ett exempel på språkets omakt över sinnet.

       Det är inte i egenskap av kvinna som Sveland generaliserar alla sina meningsmotståndare till hatare, precis som det inte är i egenskap av man som Jimmie Åkesson pratar negativt om ”invandrare”. Men de är kvinna resp. man. Och vi har ett språk som använder hon och han i subjektform. Språk är ett sätt att kommunicera och hellre använda ett ord som fler förstår. Om jag ogillar ordet ”mandomsprov” och använder ”vuxenhetstest” istället kommer få att förstå vad jag menar, utom den initierade kretsen. F Ö visar det tydligt att män blir bedömda för sina handlingar och måste vara dugliga för att accepteras som man. Kvinnor har ofta sluppit det, men skulle vara fertila och friska.

     • Som tur är har vi yttrandefrihet och alla får använda vilka pronomen de vill. Det finns ingen sammanhållen agenda kring ordet ”hen”, du får välja själv.

     • Det handlar om makten över definitionen av det epitet man sätter på sig själv (dvs inte medfödda egenskaper). Att kalla sig ”feminist” säger ganska lite om hur man ser på jämställdhetsfrågor. Totalt diametrala åsikter och synvinklar ryms inom begreppet. Du får genast beskriva vilken typ av feminist du är och inte är. Det samma gäller för vida begrepp som socialist/kommunist eller muslim. Är man socialdemokrat eller stalinist? Är man sekulär muslim som firar lite högtider eller politisk islamist? Problemet blir när extremisterna får sätta agendan och tar makten över begreppet. Vad gör de andra då? Om man tiger har man accepterat den nya definitionen. Antingen får man överge epitetet eller kämpa för dess betydelse. Lyckligtvis börjar flera protestera mot radikalfeministernas begreppsbildning inifrån. Tyvärr tror jag att det är försent. Det är förlorat. Man är 10 år försent ute. Lika omöjligt som när Ohly ville vara kommunist utan att bli ihopbuntad med Pol Pot, Stalin och Mao. Det går inte.
       Vill man ta makten över sitt epitet krävs mycket arbete. Som i Svenska Kyrkan där ärkebiskopar som KG Hammar och Caroline Krook satte ner foten mot homofober och kvinnoprästmotståndare. Finns det i feminismen idag några framstående ledare för en resonabel feminism där mäns frågor får plats, där man inte generaliserar i grupper och avfärdar meningsmotståndare efter kön/hudfärg eller som hatare?

     • ”Att kalla sig ”feminist” säger ganska lite om hur man ser på jämställdhetsfrågor.”

       Nja, om man utgår utifrån att feminist betyder ”Person som anser att det finns en ojämställdhet mellan könen i samhället (främst till kvinnors nackdel) och som tycker det är fel” så tycker jag ändå att det säger en del kring vad en tycker om ursprungsläget .
       Men ja, feminismen är bred och bör vara så. Det är inte fel att rörelsen är bred och att många åsikter ryms, snarare borde en allt för snäv rörelse där alla tycker likadant vara betydligt mer oroväckande.

       Jag vet inte om jag skulle beskriva Sveland som extremist, inte mer extremist än t.ex. Ström iaf, men det beror väl på från vilket håll man ser henne ifrån. Men i vilket fall som helst så känns det som att Svelands (och feminismens) motståndare framställer henne som mycket mer betydelsefull för feminismen som helhet än vad hon de facto är. Att kritisera Sveland är det för övrigt ganska många feminister som gör, så att ingen säger något eller inte ”tar avstånd” är helt enkelt felaktigt.

       Sen ogillar jag starkt raljerande kring ”radikalfeminismen”, jag är förvisso inte radikalfeminist själv utan queerfeminist, men får ofta uppfattningen om att personer som använder radikalfeminism som en negativ term på det sättet som du gör ofta inte har någon bra koll på vad radikalfeminism är (hint: Det betecknar inte hur radikal någon är).

       ”Finns det i feminismen idag [..] där man inte generaliserar i grupper och avfärdar meningsmotståndare efter kön/hudfärg eller som hatare?”

       För det första, det är nog väldigt svårt att prata jämställdhetsfrågor utan att till viss grad generalisera, det går inte att prata jämställdhet enbart utifrån ett individperspektiv eftersom jämställdhet handlar skillnaden mellan grupper. Sen, det är få som avfärdar meningsmotståndare efter kön/hudfärg, däremot kritiseras meningsmotståndares åsikter, och om meningsmotståndaren dessutom tillhör en privilegierad grupp men inte vill erkänna det så kritiseras det.

     • Och det är precis det här med ”tillhöra en privilegierad grupp” som är problemet. Om vi kan vara överens om att grupperna män/kvinnor/vita/mörkhyade är väldigt varierande? Vi säger å ena sidan att bara för att man tillhör gruppen kvinnor så säger det inget om hur man är som person och vilka erfarenheter man har. Då kan man inte heller bedöma en person utifrån vilken ”privilegierad grupp” man tillhör om den gruppen är kön eller hudfärg. Mitt kön och hudfärg säger precis ingenting om vilka erfarenheter och upplevelser jag har. Kanske något om sannolikheten för vissa upplevelser, men aldrig på individnivå. Inom alla grupper finns det individer som blivit negativt behandlade utifrån sin grupptillhörighet. Att då säga åt denna person att ”du tillhör en privilegierad grupp så du förstår inte”, är respektlöst. Den vita kille som springer hem från skolan (som inte förstår honom) för att inte blir nerslagen som ”Svenne” av ett gäng vet precis vad rasism och sexism är.

       FÖ så tillhör du själv flera privilegierade grupper. Du har antagligen råd att äta glass för vad många här i världen lever på totalt. Du har demokrati, sjukvård, en dator, rätt att uttrycka dig, fri utbildning osv här i Sverige. Hindrar det dig att ha åsikter om fattigdom, utbildning, sjukvård, demokratifrågor i världen? Kan dina erfarenheter avfärdas för att du inte lever fattigt i en diktatur? Att bedöma människors erfarenheters validitet utifrån ”privilegierad [medfödd] grupp” är en precis lika farlig väg att gå som att generalisera negativa egenskaper på människor utifrån grupp. Det är också en form av rasism/sexism. Jag vet hur du är, vad du tänker, vad du kan eftersom du har det kön/hudfärg/härkomst du har.

2. Hat är ett starkt ord som ska användas med måtta till de situationer det hör hemma. Om man slentrianmässigt utmålar sina meningsmotståndare till hatare och grupperar ihop allt från ”jag ser problemet ur en annan synvinkel” till ”Dö, din ….” i potten hatare har man dödat debatten. Det går inte att komma vidare därifrån. Jag ser hennes ”feminism” som lika extrem som de få som faktiskt hatar kvinnor/feminister (vilket inte är samma sak). Och som hon själv säger, med extremister kan man inte diskutera. It takes one to know one, som det heter.

   Som jag ser det är de flesta ”antifeminister” eller ”feministkritiska” inte folk som vill kedja kvinnor till spisen, utan folk som faktiskt bryr sig om jämställdhet. De är i första hand kritiska till just radikalfeminismen som fått definiera feminism på sistone. De köper inte teorier om generell könsmaktsordning, patriarkat och socialkonstruktivism som enda förklaring. De accepterar inte postmodernistiska metoder att beskriva världen och vill att både mäns och kvinnors frågor ska få plats. Många har kallat sig feminister förut, men känner sig inte hemma i dagens mediadefinition. Detta är resonabla människor som resonabla feminister klart kan diskutera med. Hitta olika synvinklar på problemet och kanske komma till gemensamma lösningar. Extremisterna på båda sidor lämnas bäst utanför.

   • Den här idén om att ”många kallat sig feminister förut men inte känner sig hemma i dagens definition” undrar jag verkligen om den stämmer. Det upprepas ganska ofta, och verkar ha som syfte att få feminismen att gå mer mot mitten.

     • Jo, vi är ganska många. Är mitten ett dåligt ställe att vara? Om ytterkanterna befolkas av traditionalister (Kvinnor ska diska, män meka med bilen) å ena sidan och radikalfeminister (kvinnor är offer, män förövare) å andra sidan tycker jag att mitten verkar vara ett bra ställe att vara.

       Dvs kvinnor och män ska ha rätt att definiera sig själva med både traditionella och omvända uttryck. Om män och kvinnor tenderar göra lite olika val på gruppnivå får de göra det. Det handlar om att få hela paletten att måla med men inga färger är finare än andra. Alla val innebär fördelar och nackdelar. Här i mitten accepterar vi att det finns vissa biologiska skillnader på gruppnivå mellan män och kvinnor, vilket inte säger något om individ. Att det finns manliga och kvinnliga språk som fungerar på olika arenor. Dem måste man lära sig om man vill verka där. Att det finns jämställdhetsfrågor för både män/kvinnor, flickor/pojkar, och att de är lika viktiga. Att verklig vetenskap (ta reda på hur det är) ska gå före ideologi (beskriva världen efter dogmer) och ibland får man svar som inte stämmer med ens fördomar. Här i mitten är det ganska resonabelt. Låter det som ett problem?

     • Problemet är att ni ”i mitten” vägrar att erkänna strukturer och normers starka betydelse för människors val och handlingsutrymme. Vi är givetvis också för att kunna måla med hela paletten och att det är okej att välja enligt traditionen, vi tror bara inte att valen alltid är så fria i dagsläget.

       Ett annat problem är hur ni beskriver era åsikter och ideologier som sanningar och oideologiska. Vi vet tex inte hur stor betydelse biologin de facto har, ändå argumenterar ni som att ni visste. Även era ståndpunkter bygger på ideologi och dogmer. Ni är inte är mer resonabla än vad vi är, vi tycker bara olika.

     • Den starka betoningen på biologi är hos många framför allt en motreaktion mot det totala dissandet av det medfödda könets betydelse för psykologiska faktorer från somliga feminister. Det märker man i hur argumenten går. Och att det inte skulle finnas ett inslag (statistiskt sett) av medfödda psykologiska könsskillnader är extremt ovetenskapligt. Om utgångspunkten hade varit ett samtal om de relativa proportionerna mellan arv och miljö, inom vilka områden, och hur man ska förhålla sig till (statistiskt sett) medfödda könsskillnader, så hade samtalet sett annorlunda ut. Men det både finns och har funnits hyfsat gott om vulgärfeminister som inte velat kännas vid att biologin skulle ha någon egentlig betydelse för personlighet och preferenser öht. Vilket är lika korkat som att hävda att alla psykologiska könsskillnader är av naturen givna. Det här var ett tag så illa och så utbrett att det hände att folk fick sina yrkesbanor sabbade för att de visade på att det fanns ganska omfattande forskning som visar på ett (statistiskt sett) tydligt inslag av medfödd biologi vad gäller könsskillnader.

     • Jag tror att för oss som är 30 och yngre ter sig de där ”motargumenten” tämligen rotlösa, eftersom det, efter min mening och uppfattning, är YTTERST få av dagens feminster som skulle hävda något liknande. Däremot kommer det rapport efter rapport, varje år och senast för några månader sedan, om hur skillnaderna mellan könen, på prestationsnivå såväl som på psykologisk nivå, handlar om gradskillnader och inte artskillnader och hur det är tämligen lönlöst att ens jämföra dessa grupper med varandra eftersom variationerna inom grupperna är större än de mellan grupperna. Och det är väl ungefär där vi andra landar: vi på vår sida ser ingen anledning att fokusera på några medfödda skillnader mellan könen, eftersom risken är mycket stor att vi på det viset snarare exkluderar inomgruppsliga individer än inkluderar de samma. Vilket inte alls är det samma som att ignorera eller helt bortse ifrån.

       Däremot kunde jag verkligen tänka mig lite mer forskning om hormoner, hur de påverkar kroppar och psyken, också utifrån vilka hormoner kropparna har mest av själva, á la könshormoner. Exempelvis tror jag många skulle vara glada över lite mer öppenhet kring det som i brist på annat kanske kan kallas ”mannens klimakterie”. Och mer kring hur p-piller och andra hormonella preventivmedel påverkar. Samt hur mycket hormoner det är i olika mat och krämer. Osv.

     • Det räcker med dessa gradskillnader för att man inte kan förvänta sig lika utfall till alla livsval och alla miljöer. Att inte ta med de medfödda skillnaderna i ekvationen av rädsla för att utesluta otypiska individer gör att målbilden blir fel. Själv rör jag mig i klätterkretsar. Inomhus och sportklättring är ganska jämt, men alpinism och isklättring domineras av män. Det finns en del riktigt duktiga kvinnliga alpinister, men de är just sådana otypiska individer. Några 50% lär vi knappast få se. Jag är själv far till en ”pojkflicka”, vilket är ganska intressant. Hon har visat dessa tendenser hela livet. Visst hade hon en kort rosa period med tiaror och fevingar, men försök att få på henne en rosa klänning eller föreslå ett kvinnligt yrke idag. Hon har lekt i killgrupper sedan tidig förskoleålder. Hon har aktivt sökt sig till de kompisar hon trivs med och det har mest varit killar. Som förälder har jag gett henne hela paletten och det är uppenbart att hon har en inre drivkraft att söka sig till vissa miljöer. Är jag då ett unikum bland föräldrar som inte styrt henne med normer eller är hon en otypisk kvinna?

       Det finns mycket forskning om hormoner. Hur hormoner under fosterstadiet påverkar vår könsidentitet, sexuell läggning och beteende. ”Pojkflickor” har fått högre testosterondoser av mamman. Hur transsexuella upplevt totalt ändrade preferenser och tankar när de bytt kön och får hormonbehandling.

     • ”… de visade på att det fanns ganska omfattande forskning som visar på ett (statistiskt sett) tydligt inslag av medfödd biologi vad gäller könsskillnader.”

       Jasså? Så vitt jag vet har vi(man) inga bra metoder för att testa det … det bästa vi har är så kallade tvillingstudier men så vitt ja vet är de ganska få (då de är väldigt kostsamma att genomföra på någon storskalig nivå) och dessutom har de många teoretiska/motodologiska problem som inte går att koma ifrån.*

       Tror (hoppas) att de flesta som håller på med sådana studier (på en seriös nivå) snarare skulle säga att resultatet tyder på att det skulle kunna vara en biologisk skillnad snarare än att det är en biologisk skillnad.

       * Och nu bortser jag ifrån metafysiska problem.

     • Nej, det är ont om riktigt bra metoder att säkert bevisa det. Men det finns mycket stabilt underlag för att den rimligaste slutsatsen ska vara det. Occams rakkniv (eller åtminstone den ungefärliga principen bakom) är inget ofelbart verktyg, men den rimligaste utgångspunkten att starta från. Om man kombinerar bland annat neurovetenskap, endokrinologi, jämförande studier mellan olika djurarter, psykologi, sociologi, vanlig hederlig logik, socialantropologi, och några vetenskapsområden till så är det fruktansvärt svårt att landa i någon annan slutsats än att det statistiskt sett finns vissa medfödda könsskillnader psykologiskt. Exakt vilka de är, exakt vilka uttryck de tar sig, exakt hur mottagliga de är för förändring genom social påverkan o.s.v. är det som är intressant att prata om. Sen har man också de tämligen säkra psykologiska följdeffekterna av att vara olika skapt kroppsligt. Den som inte tror att det skapar stabila psykologiska skillnader på gruppnivå om det finns rejäla kroppsstorleksskillnader på dito gruppnivå får gärna börja argumentera. Liksom den som inte tror att det har någon större betydelse för psykets utveckling om man växer upp med en kropp man vet sannolikt kommer att bära ett växande annat liv inuti sig eller inte. Med mera. Och så vidare.

     • ”… så är det fruktansvärt svårt att landa i någon annan slutsats än att det statistiskt sett finns vissa medfödda könsskillnader psykologiskt.”

       Ganska lätt att inte göra det, skulle säkert kunna ge ett hundratal olika skäl till varför vi inte ska tro på det.* Men det tänker jag inte göra utan enbart ett som knutet till det jag skrev ovan: om ingen av dessa studier är en studie som tyder på att det skulle kunna vara så att en viss egenskap är biologiskt medfödd (det är ganska säkert att de flesta av dem inte är det) – varför ska vi då tro att kombinationen av dem visar på att det är så?

       * Detta gäller även det ang. längd.

       ”Exakt vilka de är, exakt vilka uttryck de tar sig, exakt hur mottagliga de är för förändring genom social påverkan o.s.v. är det som är intressant att prata om.”

       Om ändrar vad de refererar till så att det i stället för ”biologiskt medfödda könsskilnader” referear till ”(en specifik) biologisk(a) process(er)” så skulle jag gå med på det.

       Ganska få som faktiskt forskar i ”nature vs nurture”. De flesta forskare verkar snarare tro på ”nature and nurture” och att det är mer eller minde omöjligt att urskilja vad som är vad eller påverkar mest m.m. Och därför intreserar sig för andra frågor i stället som vi kanske kan svara på t ex (som Hannah nämnde ovan) hur hormoner påverkar kropp och psyke och vice versa vare sig det är medfött (i någon relevant bemärkelse) eller inte.

     • Det är ytterst få som hävdar att det inte finns normer och sociala strukturer i samhället. De olika språken som jag nämnde ovan är exempel på sådant. Att du i en manlig miljö måste ta platsen själv, väntar du på att bli inbjuden får du vänta länge, och i en kvinnlig miljö är du framfusig och bordus om du bara går in och tar plats. Vad de flesta nog vänder sig mot är användandet av strukturer som en universalförklaring utan att visa exakt hur de fungerar. Ett annat är att man hänvisar till ”mansrollen” singularis. Gärna hänvisad till egenskaper som de mest framgångsrika alfahannar har. Det finns inte bara en roll att spela. Det finns massor av olika manliga uttryckssätt.

       Om man hänvisar till att en struktur finns bör man underbygga den med faktiska observationer och vetenskap. Problemet med dagens genusvetenskap är att den är färgad av regeln Könsmaktsordning, män har makt kvinnor är offer, så resultaten måste anpassas efter den. Det finns flera belagda strukturer. Killar tar livet av sig 3 ggr mer än tjejer. Tjejer gör oftare rop på hjälp, men när det kommer till kritan är det killarna som ”lyckas”. Detta finns det klar statistik på. Trots det finns det knappt något program/temadag/utbildningsmaterial om att höja pojkars självförtroende och självkänsla. När skrevs det i ledare/krönikor om pojkar med självskadebeteende? De kan ha temadag i att dekonstruera sin manlighet så de inte blir våldtäktsmän, typ. Så jodå strukturer finns.

       ”Ni”? Som i ”ni pojkar får sluta bråka” när de flesta sitter tysta? Här inne mot mitten är det högst divergerande åsikter. De flesta här säger inte hur mycket biologi påverkar, bara ATT den påverkar och då kan man inte förvänta sig 50/50 överallt på alla positioner (nå, de manliga skitpositionerna har aldrig varit aktuella för kvotering). Visa mig gärna en regel som likt ”könsmaktsordning” färgar ”vår”gemensamma ideologi här i mitten?

     • Jag har plockat bort citationstecknen runt ‘genusvetenskap’ – eftersom jag själv är genusvetare tänker jag inte tolerera sådant förminskande av min kunskap i min egen blogg. Tänk gärna på det i fortsättningen.

     • Dessutom tycker jag att det är otroligt intressant hur ‘ni’ kan uttala er om en hel vetenskap på det viset. Nej, faktiskt är det inte intressant – det är oförskämt. För ni har omöjligen tagit del av något som sker på den vetenskapliga fronten sedan ni såg ”Hjernevask”. Synd. För er.

     • Genusvetenskap kan (eller kunde varit) ett bra verktyg att studera hur synen på män och kvinnor är i samhället, men när man själv definierar att vetenskapen utgår från ”feministisk teori”, dvs i grunden är ideologiskt färgad (och här menar man knappast feminism i sitt vidaste begrepp om alla människors lika värde), har man själv satt sig off side.
       Citationstecknen hamnar där på samma sätt som ”Naturvetenskap ur kommunistiskt teori” (Lamarckism) eller ”Nationalekonomi ur nyliberal teori”. Ideologiproduktion mer än vetenskap. Visa gärna exempel på bra genusvetenskap som inte utgår från politisk ideologi, gärna publicerad i en peer rewieved tidskrift och med statistiskt underbyggda slutsatser, så är jag beredd att ändra åsikt.

     • Jag håller med dig… men frågan är hur mycket peer review betyder här. Hela tanken är ju att det ska bli kritiskt granskat. Inte nog med att hela vetenskapen (matte, medicin, fysik, you name it) är ganska urvattnad idag med alla skit-peer-review-journals som accepterar vad fan som helst, om den stora massan i fältet står bakom en politiska ideologi som du vill ska granskas kritiskt, så glider ju propaganda igenom ändå.

       Det finns mängder med universitetsfolk (inom mjuka vetenskaper) som tycker det Dawkins kritiserar här är fullständigt genialt. För att förtydliga: de håller inte med Dawkins. Vad spelar det då för roll om de skriver saker i peer review journals eller har professors titlar? För mig har de redan bevisat att de inte är vetenskapligt hederliga och jag kommer inte lita på någonting de säger utan att granska alla detaljer själv.

     • Haha älskar den där generatorn (får den dock inte att fungera längre:/). Min favorit var när jag fick fram en analys av Niel Gaimans Sandman ur ett marxsistiskt perspektiv – väldigt underhållande.

     • ”Det finns flera belagda strukturer. Killar tar livet av sig 3 ggr mer än tjejer. Tjejer gör oftare rop på hjälp, men när det kommer till kritan är det killarna som ”lyckas”. Detta finns det klar statistik på. Trots det finns det knappt något program/temadag/utbildningsmaterial om att höja pojkars självförtroende och självkänsla.”

       IIRC så brukar kvinnor försöka ta livet av sig i unga år medan män försöker när de är 40+. Är det så så är det knappast ”pojkar” som behöver extra självförtroende så de inte tar livet av sig, inte sant?

       Och för övrigt rekomenderar jag att du läser den här och den här kommentaren.

     • ”IIRC så brukar kvinnor försöka ta livet av sig i unga år medan män försöker när de är 40+. Är det så så är det knappast ”pojkar” som behöver extra självförtroende så de inte tar livet av sig, inte sant?”

       Jodå, det är det:

       http://ki.se/content/1/c6/08/20/22/sjalvmord%20i%20sthlm%20lan%20och%20sv%20KFA%20091222.pdf

     • …och så hänvisar du till statistik som visar att en bra bit över hälften av alla mäns självmord begås av män över 45. Och som dessutom visar att gruppen 15-24 inte precis är överrepresenterad heller.

       Dvs du pekar på statistik som visar att det är män snarare än pojkar som tar livet av sig. Vilket var min poäng.

     • Det var påståendet ”Killar tar livet av sig 3 ggr mer än tjejer” du invände emot.

     • Vad I Übereils formulering får dig att tro det?

     • Nej, det var det inte. Det var påståendet att det var ”pojkar” (dvs unga män) som är den stora riskgruppen jag invände mot.

     • Vet vi hur stor betydelse ”sociologin” de facto har?

     • Jag känner flera personer som för ett par decennier sedan, utan att ens reflektera nämnvärt över frågeställningen, hade kallat sig feminister. Men som idag inte gör det, eller tvekar att göra det, och de refererar direkt till radikal-/extremfeminismens stora plats i sammanhanget som anledning. De har inte ändrat åsikt i jämställdhetsfrågor nämnvärt, men upplever att beteckningen feminist idag har en annan innebörd än tidigare, en som de inte känner igen sig i och dessutom tycker rätt illa om. Med mina personliga måttstockar anser jag att de fortfarande är feminister, eftersom de ser kvinnan som totalt sett underordnad mannen och vill att det ska ändras. Men de själva har inte längre något ord de känner sig bekväma med att använda för den synen på saken.

       Jag tror inte att extremfeministerna vunnit makten över begreppet feminism helt och hållet, snarare anser jag att de på senare tid verkar få mer och mer mothugg både från andra feminister och från jämställdhetsengagerade som inte är feminister, och att deras maktposition försvagats. Bara en sån sak som att propagandabegreppet ”Mäns våld mot kvinnor” stadigt tappar mark till förmån för begreppet ”Våld i nära relationer” ser nog många extremfeminister som ett stort nederlag. Min gissning är att det bara är några år tills extremfeministerna börjar bli tydligt marginaliserade till förmån för mer vettigt folk.

     • Det är lustigt hur det kan skilja sig åt. De jag känner som inte kallar sig feminister gör det antingen för att de inte skänkt någon jämställdhetsdebatt en enda tanke, eller för att de (som vanligt) tror att feminism enbart handlar om kvinnor pga namnet (ofta med uppföljaren ”Jag är humanist – jag tycker alla ska ha det bra”). Men ingen verkar göra det med hänvisning på radikalfeminister. Förutom de som tagit ett aktivt steg längre och kallar sig antifeminister, jämställdister eller feminismkritiska.

     • På vilket sätt skiljer sig jämställdism mot humanismen (då du skriver att det är ett steg längre). Själv vill jag att vi ska otvunget skall beakta såväl strukturer som individuella skillnader som drabbar/gynnar såväl män som kvinnor. Vissa strukturer drabbar främst kvinnor => kvinnofrågor och vissa män => mansfrågor.

       Men som sagt. Förklara gärna mer om hur jämstäldister skiljer sig från humanister.

     • Men de som kallar sig antifeminister, jämställdister eller feminismkritiska har sällan en önskan att gå tillbaka till 1800-talet. De bryr sig verkligen om jämställdhet och människors lika värde, men de gör det utifrån en annan synvinkel. Både en liberal och en kommunist bryr sig om arbetstagares rättigheter, men ur olika synvinklar och olika lösningar.

       Själv är jag emot sekteristisk/religiöst/extrempolitiskt synsätt där Regeln går före att verkligen ta reda på hur det ligger till. Jag är starkt kritiskt till när människor kategoriseras och generaliseras (negativt) utifrån medfödda egenskaper kön, etnicitet, sexuell läggning. Det spelar ingen roll i vilka sammanhang, inom vilka rörelser och åt vilket håll det sker. Om det blir den ledande strömningen (den som får definiera begreppet) inom ett parti, religion, ideologi kommer jag vara kritisk till det. Det är inte mer ok att vara sexist och rasist för att man anser sig ha en underdog-position. ”Heterohatets dag” är lika fel som Åke Greens svada. Även SD anser sig vara underdog. Gör det mig till ”feminismkritiker”? Ja, på samma sätt som jag blir ”religionskritiker” när jag kritiserar kreationism eller homofobi i kyrkan. På samma sätt som jag blir ”rasteorikritiker” när jag kritiserar ”vithetsstudier” eller Afrikanska Förbundets hyllning av rasisten Malcolm X.

       De mest vidriga idéerna kommer seglande under godhetens flagg. Det gäller att inte bli bländad av den vita flaggan när budskapet under är svart. Vägen till helvetet är som bekant stensatt med goda föresatser.

     • ”Vägen till helvetet är som bekant stensatt med goda föresatser.”

       Det är vägen till himlen också. Frågan är om det är din eller vår väg som leder dit? Använder man uttrycket ifråga så implicerar man att det är självklart att det är motståndarens väg som leder till helvetet. Vilket är en sån där sak som ger en ryggdunkar i det egna lägret på ens meningsmotståndares bekostnad. Vilket gör meningsmotståndarna mindre benägna att lyssna på en, vilket minskar ens chanser att faktiskt åstakomma någon slags förändring i samhället.

       Å andra sidan så är det trevligt med ryggdunkar. Bra för självkänslan, liksom.

       (Hannah skriver för övrigt bra om fenomenet .)

     • Talesättet om goda föresatser uppfattar jag som att det handlar om att man verkligen vill väl, men inte inser att konsekvenserna av det man gör i realiteten blir något dåligt i stället.

       Min subjektiva uppfattning om stora delar av extremfeminismen är att det inte ens finns några goda föresatser, utan att drivkraften ungefär är ”vi vill ha makten, vi vill ha nån att trampa på”. Min personliga uppfattning är att maktlystnad och beredskap att vara hänsynslös för att nå denna makt är egenskaper som är någorlunda jämnt fördelade mellan könen, även om formerna har en tendens att skilja sig.

     • ”Talesättet om goda föresatser uppfattar jag som att det handlar om att man verkligen vill väl, men inte inser att konsekvenserna av det man gör i realiteten blir något dåligt i stället.”

       Ja. Som sagt, frågan är vem det är som missbedömt konsekvenserna, den som använder ”goda föresats”-utalandet för att insinuera att det är meningsmotståndaren eller meningsmotståndaren.

     • ”Jag vill i fortsättningen inte kalla mig någonting som slutar på
       -ist, utom humanist och cyklist.”
       Tage Danielsson

     • +1 på den. Fast jag lägger även till alpinist och kanotist på listan. TD var en klok man som skulle kunna lära många av dagens debattörer mycket. Speciellt hans Grallimatik om struntpratets uppbyggnad.
       ”Substantiv på -ism, -het, -skap och -i kan lugnt användas utan risk för att någon fattar något. (s. 35)”
       Glöm heller inte att aldrig definiera något. Jag tror ju på den sanna (!) demokratin/feminismen/kommunismen/vetenskapen. Frågor på det?!
       Man bör generalisera grovt minst en gång om dagen:
       Det finns dumma människor och dem det är synd om. Det finns män och kvinnor. Det finns jättedumma män som Breivik och kvinnor som det är jättesynd om (Mig!). Män är oftast jättedumma och kvinnor är det synd om. Hörrududu din karlsslok vem har du varit dum mot idag? Stackars människa som blivit så mobbad, visst är du kvinna?

     • Kanotismen är ju en farlig väg till helvetet

     • Jag tror att vi i viss utsträckning rör oss i både olika åldersgrupper och olika sociala sammanhang, vilket kan förklara delar av våra ganska olika upplevelser. De personer jag refererar till i detta är i stor utsträckning kvinnor 50+, inte på något sätt organiserat aktiva i jämställdhetsarbete utan mer har med perspektivet i sin vardag, inte själva aktiva i den offentliga jämställdhetsdebatten, inte särskilt insatta i teoribildning, nyanser i debatten o.s.v. I stor utsträckning arbetarklassvardagsfeminister födda på 40- och 50-talet.

       Extremfeminismens stora genomslagskraft i debatten var också en bidragande (men inte avgörande) anledning till att jag själv slutade se mig som feminist. Liksom en central anledning till att flera ganska insatta män jag känner inte längre benämner sig själva som feminister. De rejält insatta kvinnor jag känner har däremot för det mesta fortsatt kalla sig själva för feminister. Skulle tro att skillnaden i beteckningsval mellan insatta män och insatta kvinnor i min bekantskapskrets bl.a. har att göra med att det är svårare för kvinnor att se hur jävla ont delar av extremfeminismens retorik gör för många karlar (för retoriken slår på ett antal sätt mot männen som kollektiv, att den formella teoribildningen kanske talar om patriarkala strukturer i stället för om män har inte hindrat en massa feminister att se män i allmänhet som skurkar i varierande grad och utifrån detta vara aggressivt anklagande mor män), i kombination med att det i snitt är svårare för män att reagera starkt känslomässigt på dåligheter som man själv inte är utsatt för. Och i någon mån en principiell könslojalitet mot feminismen som grundprincip som fr.a. finns hos kvinnor.

3. Bra recension!

   Jag vill för övrigt lyfta AVs fråga:

   Finns det i feminismen idag några framstående ledare för en resonabel feminism där mäns frågor får plats, där man inte generaliserar i grupper och avfärdar meningsmotståndare efter kön/hudfärg eller som hatare?

   Är vår nya jämställdhetsminister Arnholm en sån? Jag har sett tendenser åt båda hållen hos henne.

   • Min nya favvopolitiker Gustav Fridolin verkar också ha en väldigt ”balanserad” (om man vill sätta det epitetet) syn på jämställdhet. Hans artikel på Internationella Kvinnodagen var ju så bra att jag närapå kom i byxan.

4. Jag tror att jag kommer bli tvungen att skärpa till mina kommentarsregler lite snart igen. Det är vissa av er som, likt Aktivarum tidigare, tar upp alldeles för mycket plats, skriver allt för många kommentarer och allt för långa dessutom. Jag vet att inte ens JAG orkar läsa när en eller ett par enstaka skrivit 8 kommentarer var på en timme – hur ska någon annan orka det?

   Ni får gärna försöka vara lite mer kärnfulla i era kommentarer och inte behandla denna min blogg som ert personliga fikarum. Ni gör alla opeppade på att svara något som helst och dräper således diskussionsklimatet.

   Carry on.

   • Dessutom har detta också den tråkiga effekten att jag (och fler med mig har jag fått rapporter om) inte ens orkar svara på de som bara skriver ett enstaka inlägg, t ex Backflash här ovan nu.

     • Och jag som tycker att den här bloggen har internets bästa kommentarsfält! Just för att det är så mycket diskussion. Och att både feminister och icke-feminister möts att diskuterar med varandra. (Det är ganska ironiskt med tanke på att bloggen heter onewaycommunication!)

     • det gör mig glad att du tycker det! Och jag är mycket stolt över det också – men det kräver att jag hela tiden håler koll på det, och när jag börjar få rapporter från läsare som gärna skulle vilja vara med i diskussionerna men inte gidder för att det är ett par-tre ”negativa” om jag får kalla dem så som tar upp oproportioneligt mycket plats, då måste jag göra något åt det. Jag har haft bakom-kulisserna-samtal med et antal kommentatorer om detta förr, varav de flesta har respekterat min önskan om att inte ta upp hela platsen, och detta sker kontinuerligt, allt för att just upprätthålla ett utrymme för nya och gamla läsare att våga och orka lägga sig i diskussionerna.

     • (Jag tycker för övrigt också att bloggnamnet är fruktansvärt roligt. Skrattar gott åt ironin och min egen fyndighet oftare än jag kanske borde erkänna.)