Krig och våldtäkt (The Rape of Men)

Jag såg Event Horizon igår. Ni vet den där skräckfilmen från 1997 som utspelar sig på ett rymdskepp som varit i en annan dimension av “pure chaos”? Den var inte lika bra som när jag såg den första gången när jag var 14, men den har några snabba scener av våld, blod och tortyr som fortfarande gör mig helt illamående.

Men allt jag kunde tänka på när jag såg den var “varför placerar de den här historien i rymden, i framtiden och i en annan dimension, när vi människor är precis lika bra på att vara vidriga mot varandra och utsätta varandra för fruktansvärt våld här och nu? Är det för att vi vill invagga oss i en känsla av att omänsklighet inte tillkommer oss? Att vi är bättre än så? Att vi trots allt inte är monster?”.

Och anledningen till dessa dystra tankar är för att jag igår fick ett mail, med en länk, till en artikel. Den handlar om våldtäkt mot män i krigszoner i Afrika. Och det är något av det vidrigaste jag någonsin läst.

Eleven rebels waited in a queue and raped Jean Paul in turn. When he was too exhausted to hold himself up, the next attacker would wrap his arm under Jean Paul’s hips and lift him by the stomach. He bled freely: “Many, many, many bleeding,” he says, “I could feel it like water.” Each of the male prisoners was raped 11 times that night and every night that followed.

Jag blundade och copypastade det stycket, för jag vill aldrig läsa det igen.

Vi hör inte speciellt mycket om detta fenomen. För om vi tycker att vi har frihetsbegränsande könsroller i Sverige så är det ingenting mot hur det ser ut på många platser i Afrika. Inte nog med att det faktiskt är olagligt att vara homosexuell och begå homosexuella handlingar, inklusive bli våldtagen av någon av samma kön, i 38 av 54 afrikanska nationer, bilden av mannen är även så hårt uppbyggd kring styrka och beskydd att en man som erkänner sig ha blivit våldtagen löper en extremt hög risk att bli lämnad av sin hustru och utfryst av sin familj och sina vänner.

Today, despite his hospital treatment, Jean Paul still bleeds when he walks. Like many victims, the wounds are such that he’s supposed to restrict his diet to soft foods such as bananas, which are expensive, and Jean Paul can only afford maize and millet. His brother keeps asking what’s wrong with him. “I don’t want to tell him,” says Jean Paul. “I fear he will say: ‘Now, my brother is not a man.'”

Det finns ingen plats för män att vara offer. Manligheten står och faller med styrkan, en man som blivit ett offer är inte längre någon man, han blir ett intet.

“In Africa no man is allowed to be vulnerable,” says RLP’s gender officer Salome Atim. “You have to be masculine, strong. You should never break down or cry. A man must be a leader and provide for the whole family. When he fails to reach that set standard, society perceives that there is something wrong.”

Och kvinnorna förväntar sig precis detta från sina män. Genuskontraktet är så snävt skrivet att om mannen misslyckas med att vara en beskyddare har kvinnan ingen anledning att stanna. Kvinnor och män måste komplettera varandra enligt normerna: mannen beskyddaren, kvinnan beskyddad. Om detta kontrakt inte upprätthålls upplöses hela meningen med äktenskapet.

Often, she says, wives who discover their husbands have been raped decide to leave them. “They ask me: ‘So now how am I going to live with him? As what? Is this still a husband? Is it a wife?‘ They ask, ‘If he can be raped, who is protecting me?’ There’s one family I have been working closely with in which the husband has been raped twice. When his wife discovered this, she went home, packed her belongings, picked up their child and left. Of course that brought down this man’s heart.”

En forskare vid namn Lara Stemple är en av få som undersökt detta ämne på en vetenskaplig nivå. Enligt en undersökning från 2010 har 22% av männen och 30% av kvinnorna i Östra Kongo utsatts för konfliktrelaterat sexuellt våld. Trots detta är det enbart 3% av de 4076 NGO’s som tar upp våldtäkt i krig som alls nämner sexuellt våld mot män. Och då främst i bisatser. Det finns inga insatser som riktas mot manliga offer för våldtäkt i krig.

Faktum är att det verkar finnas ett motstånd mot att alls tala om dessa fruktansvärda handlingar mot män inom hjälporganisationer och andra organ som arbetar med liknande frågor. Som den brittiske direktören för Makerere University Refugee Law Project (RLP), Dr. Chris Dolan uttrycker det:

“There’s a fear among them that this is a zero-sum game; that there’s a pre-defined cake and if you start talking about men, you’re going to somehow eat a chunk of this cake that’s taken them a long time to bake.”

Om vi talar om män kommer vi sluta tala om kvinnor. Jag antar att jag kan förstå tankegången, på ett sätt, men jag köper den inte. Jag tror inte att det blir mindre plats för utsatta kvinnor om vi även inkluderar män. Jag tror tvärtom att själva apparaten kommer växa, att fler kommer engagera sig, att många män som själva varit utsatta skulle göra allt för att bryta det stigmata och det tabu som gör att de aldrig kan berätta vad de varit utsatta för av risk att förlora precis allt – inklusive sitt liv i de länder där homosexualitet straffas med döden.

Det är ett enormt problem. Ett problem baserat på andra problem, på både micro- och macronivå.

Krig. Fattigdom. Konflikter. Anarki. Fördomar mot homosexuella. Låg utbildning. Könsroller baserade på dikotomi.

Och det faktum att vi inte talar om det.

Män som blir utsatta för sexuella övergrepp i krig är mer utsatta än kvinnor som blir dito. Det finns många organisationer som arbetar för att stötta övergreppsdrabbade kvinnor. För männen finns inget.

“There is a married couple,” she said. “The man has been raped, the woman has been raped. Disclosure is easy for the woman. She gets the medical treatment, she gets the attention, she’s supported by so many organisations. But the man is inside, dying.”

Jag undrar om det har att göra med att vi inte vet hur vi ska kategorisera de inblandade? Att det är så mycket enklare att tala om människor om vi ändå får lov att ställa upp dem enligt kön?

Jag hörde alldeles nyss på radion en kvinna som talade om våldsdrabbade kvinnor i relationer. Hon talade om mansrollen, och talade om att lära pojkar att sätta ord på sina känslor. Hon talade inte om att de män som dödar sina partners eller ex-partners nästan uteslutande är män som har psykiska problem. Hon ställde bara upp det som “män” och “kvinnor”.

Kanske skulle vi komma en bit längre om vi började tala om “människor med psykiska problem och våldsproblematik” snarare än att bara kalla dem “män”? Vi kanske kan göra samma sak med detta? Vi kan kalla de män och kvinnor som blivit utsatta för krigs- och konfliktrelaterade övergrepp för just… offer för krigsrelaterade övergrepp? Vad sägs om det?

Vi måste acceptera att detta existerar. Och vi måste börja göra något åt det.

Jag vet inte vad mer jag kan göra just nu, än att bara upplysa om problemet. Det hjälper ingen egentligen. Men det kanske kan skapa medvetenhet. Kanske sitter det någon där ute och läser detta som har en fot inne i någon organisation, någon som kan tänka på detta nästa gång det läggs fram förslag på åtgärder för att hjälpa våldsdrabbade kvinnor i krigszoner. Någon som kan höja ett finger och säga

“Men männen då?”.

“The organisations working on sexual and gender-based violence don’t talk about it,” he says. “It’s systematically silenced. If you’re very, very lucky they’ll give it a tangential mention at the end of a report. You might get five seconds of: ‘Oh and men can also be the victims of sexual violence.’ But there’s no data, no discussion.”

Fram för diskussionen. Fram med den.

Ta det på allvar.

Om ni är hårdhudade kan ni läsa hela den fruktansvärda artikeln här.

Tipstack till David.

55 Responses to Krig och våldtäkt (The Rape of Men)

  1. Mycket bra skrivet. Du är inne på de tankar som de flesta i MRA-rörelsen också anser: traditionella könsroller ställer minst lika orimliga krav på män som kvinnor. T.ex. http://www.youtube.com/watch?v=D_b8Gs6WoW0

    Själv tror jag att vi kan på tok för litet om detta problem för att veta hur man kan gå vidare, och där går min syn isär från den traditionelle mans-rätts-aktivisten. Eftersom jag tror att vi i första hand är biologiska varelser, är det kanske så att vi måste acceptera att denna syn på könsroller dominerar. Du skriver om Afrika, men könsrollerna ser faktiskt ut så i Sverige också – det som skiljer är de extrema rättsliga och ekonomiska läget i t.ex. Kongo, men förutsättningarna är nästan desamma, synen på män är skrämmande lik (trots, tack vare eller som jag tror helt oberoende feminism och jämställdhetspolitik).

    Däremot kan vi göra rimliga moraliska ställningstaganden, men för att göra dem måste vi förstå hur det ser ut. Nästan alla diskussioner handlar om hur någon i viss mening önskar hur det ska se ut – föresättningslöst och därför meningslöst. Bättre vore att ta avstamp från den verklighet vi lever i.

    Därför är det jättebra att du skriver som du gör. Vad gör vi med denna avskalade kunskap? Åtminstone inser att män och kvinnor lever i samma skit och men har lite olika förutsättningar.

  2. Kanske skulle vi komma en bit längre om vi började tala om “människor med psykiska problem och våldsproblematik” snarare än att bara kalla dem “män”? Vi kanske kan göra samma sak med detta? Vi kan kalla de män och kvinnor som blivit utsatta för krigs- och konfliktrelaterade övergrepp för just… offer för krigsrelaterade övergrepp? Vad sägs om det?

    Huvudet på spiken!

    • Mjo det mesta förutom; människor med psykiska problem och våldsproblematik – den borde vara; människor med våldsproblematik – eftersom personer med psykiska problem generellt inte är mer våldsamma än andra.

      • Fast det är därför jag skrivit in ett “och” där. Det ena förutsätter inte det andra, men i dessa fall råkar de ofta sammanfalla. Jag menar alltså INTE “människor med psykiska problem” och “människor med våldsproblematik”, jag menar verkligen “människor med psykiska problem OCH våldsproblematik”.

        Hänger du med?

      • Absolut jag trode inte du menade att alla med psykiska problem har våldsproblematik men min poäng är att du exkluderar folk utan psykiska problem och våldsproblematik, de finns ochså* och om vi nu ska ta våldsproblematik seriöst borde vi då inte räkna med dem?

        * Så till vida man inte säger att alla som använder våld per definition har psykiska problem men jag tror många skulle förhålla sig skeptiska till en sådan “manöver” både inom och utanför psykiatrin (och närliggande områden). Det här är ju luddigt men jag utgår lite här ifrån folk som har en diagnos och då är det sant att man kan hitta ett fåtal väldigt våldsamma personer men de är varken representativa för folk med en psykiatrisk diagnos generellt eller folk med just den diagnos de själva har… vanligare gemensamma nämnare (både mellan våldsamma “psykiskt sjuka” i sig själva och mellan våldsamma “psykiskt sjuka” våldsamma “psykiskt friska” personer tenderar snarare att vara socioekonomisk utsatthet, alkohol/drogproblematik och dyligt – så jag finner det lite olämpligt att just trycka på den psykiska ohälsan som den “stora boven” när det ändå är oklart vad för roll det egentligen spelar (det känns som något som ofta görs i samhället gör när man vill ta “den lätta vägen” – hen var psykiskt sjuk – ah då behöver vi inte fundera mer på vad som gick fel…) därav den mer öppna “våldsproblematik”… (och förhoppningsvis framgick det att den senare problematiken är något jag uppfattar som en mer allmän problematik än något jag tillskriver dig pga din formulering :P)

      • Poängen är väl att se till vilka bakomliggande orsaker det finns till att bägaren rinner över hos individen som slår, istället för att nöja sig med att peka ut vilket kön förövaren har, och konstatera att det är något fel på folk med det könet.
        Med den synen på problemet tror jag att man skapar bättre förutsättningar för att kunna göra något åt saken. Både förebyggande och rehabiliterande (hur man hjälper en förövare att bättra sig).

      • Ja precis… men på samma sätt bör vi inte peka ut andra (möjliga) egenskaper hos förövaren och konstatera att det är “något fel” på folk med de (möjliga) egenskaperna (i alla fall inte “fel” som kanske inte har med den tänkta egenskapen att göra*).

        * I detta fall beror det lite på vad man menar med ‘fel’.

    • Tack!

      Ja, alltså, jag vet inte ens vad jag ska säga om det där. Det är så dumt så jag kan inte ens börja nysta i en första infallsvinkel.

      • Man kan kritisera domen från en del aspekter men jag tycker många missar vilken juridik som faktiskt spelat in i domen. Domens innebörd är att man inte kan bli dömd utöver sitt bevisade uppsåt, vilket alltid är svårt att bevisa när det gäller försöksbrott. I domen förekommer dock vissa premisser som jag gärna skulle sett ett längre resonemang om.

        Citerar mig själv från Aktivarum:

        “Ska väl påpekas i fallet avseende 61-åringen som ville våldta en kvinna att jag tror att resonemanget om straffritt otjänligt försök är i linje med den, väldigt snåriga, praxis som finns på ämnet.

        Dock utgår ju domstolen, i detta resonemang, från premissen att mannen bara ville våldta om offret var en kvinna. Vilket väl kan vara sant men man kan ju möjligen diskutera om det är en rimlig premiss att ha. Skulle dock vilja säga att enligt mig handlar domen överhuvudtaget inte om huruvida det är mer ok att våldta en man eller inte, utan endast om just denne man ville våldta en person vem som helst eller endast en kvinna och om det senare var för handen, hur detta skulle bedömas ur ett straffrättsligt perspektiv.”

        “Själva tanken med straffria otjänliga försök är att din brottsplan brister på ett sådant sätt att det brott du planerade att genomföra aldrig hade kunnat utföras (dvs. när du har passerat försökspunkten så kommer du aldrig att kunna utföra brottet). Till exempel om du vill våldta en person för att du tror att denne är en kvinna men som visar sig vara en man eller om du köper någonting som du tror är kokain i Holland och för in i Sverige men det visar sig att det är tvättmedel som du har köpt.”

      • Fast om jag förståt det (från NA som skrev lite mer utförligt än artikeln ovan och andra lokala källor) så handlade det mycket om att man i slutänden vill försöka få till ett prejudikat men från “högre upp” och dömde som man gjorde med en implicit(?) antagande om att det skulle överklagas… (för det var många (och då menar jag advokater (o dyligt)) som uttalade sig som ändå menade att hade man dömt våldtäkt så hade man haft rätten på sin sida)…

      • Både ja och nej. Jag personligen har svårt att tro att domstolen dömde till den tilltalades fördel för att det skulle överklagas och ge prejudikat. Det känns väldigt cyniskt. (Men det går ju inte att utesluta)

        Som jag läser domaren i de intervjuer han gett så tror jag att han dömt som han uppfattar rättsläget men att rättsläget i sig är väldigt oklart (vilket det är). Han uppmanar ju även åklagaren att överklaga domen så han är nog rätt osäker själv.

        Själv tycker jag som sagt domen är rimlig om man accepterar premissen att mannen endast ville våldta en kvinna (eller till och med den särskilda “kvinnan”). Däremot ifrågasätter jag premissen i sig eftersom domen är väldigt kortfattad om hur de kommer fram till den.

      • Jag säger som Certatio i den här frågan: http://certatio.wordpress.com/2012/07/10/orebro-tingsratt-forsoker-utan-att-lyckas/

        Försök till våldtäkt är försök till våldtäkt oavsett om syftet var att våldta en kvinna. Någon skrev nånstans att “försök till rån” inte borde gillas om det visar sig att den rånade inte hade pengar på sig. Det är väl ungefär min åsikt också. Ett övergrepp är ett övergrepp. Oavsett om det visar sig att den man överföll inte stämde överens med den man hade trott sig överfalla.

  3. Håller med övriga, mycket bra skrivet. De två första citerade styckena fick mig dessutom att gråta och må riktigt riktigt dåligt. Fy fan…

  4. Hannah:
    “Vi hör inte speciellt mycket om detta fenomen. För om vi tycker att vi har frihetsbegränsande könsroller i Sverige så är det ingenting mot hur det ser ut på många platser i Afrika. Inte nog med att det faktiskt är olagligt att vara homosexuell och begå homosexuella handlingar, inklusive bli våldtagen av någon av samma kön, i 38 av 54 afrikanska nationer, bilden av mannen är även så hårt uppbyggd kring styrka och beskydd att en man som erkänner sig ha blivit våldtagen löper en extremt hög risk att bli lämnad av sin hustru och utfryst av sin familj och sina vänner.

    […]

    Det finns ingen plats för män att vara offer. Manligheten står och faller med styrkan, en man som blivit ett offer är inte längre någon man, han blir ett intet.

    […]

    Och kvinnorna förväntar sig precis detta från sina män. Genuskontraktet är så snävt skrivet att om mannen misslyckas med att vara en beskyddare har kvinnan ingen anledning att stanna. Kvinnor och män måste komplettera varandra enligt normerna: mannen beskyddaren, kvinnan beskyddad. Om detta kontrakt inte upprätthålls upplöses hela meningen med äktenskapet.”

    Hm… Det är nästan så man blir frestad att parafrasera Gudrun Schyman och skriva att …”samma normer, samma strukturer och samma mönster finns i såväl Afrika som i Sverige”…

    Eller vad säger du?

    Och sen detta med att…

    “om vi tycker att vi har frihetsbegränsande könsroller i Sverige så är det ingenting mot hur det ser ut på många platser i Afrika”

    …så tycker jag att det har vissa likheter med det jag kommenterade i ditt inlägg om “Genusfotografen”, vilket du inte tyckte var “fint”:

    “Samtidigt, i Afghanistan”…, typ.

    I första hand blev jag dock glad för ditt inlägg, Hannah, och jag tycker du skriver bra om rädslan för att diskutera mäns utsatthet och att de/vi också kan vara offer, för att det skulle minska intresset för kvinnor i liknande lägen. Jag tror inte heller att det står i motsättning till varandra. Jag menar, hur ska män, som från tidig ålder skolats in i att deras behov och känslor inte är viktiga (“pojkar gråter inte”), och att de är umbärliga som individer (men borde vara glada och stolta för att de får utföra riskfyllda arbeten och utkämpa krig för att försörja och beskydda samhällets kvinnor), på allvar kunna ge kvinnor den respekt de själva, som män, inte anses vara värda?

    (Skrivet med bland annat följande i åtanke:
    http://www.youtube.com/watch?v=vp8tToFv-bA (“Feminism and the Disposable Male”)
    http://www.youtube.com/watch?v=gekyg7yy4Dc (“Systemic Gendered Violence?”)
    och även:
    http://www.youtube.com/watch?v=uf6HHXXqc0Y (“Are you ready? Are you worthy?)
    http://www.youtube.com/watch?v=52bQ62iTGa8 (Som sagt: “Disposable”…) )

    • Jag menar, hur ska män, som från tidig ålder skolats in i att deras behov och känslor inte är viktiga (“pojkar gråter inte”), och att de är umbärliga som individer (men borde vara glada och stolta för att de får utföra riskfyllda arbeten och utkämpa krig för att försörja och beskydda samhällets kvinnor), på allvar kunna ge kvinnor den respekt de själva, som män, inte anses vara värda?

      Grejen är inte att pojkars problem inte ses som viktiga, grejen är att pojkar ses som tillräckligt starka för att klara av problemen och att hjälp därmed ses som onödig.

      Grejen är inte heller att män är umbärliga, grejen är att det ses som en mycket mindre risk att låta en man göra något nödvändigt men riskfyllt eftersom han, i all sin braighet, har större möjlighet att klara sig ut oskadd jämfört med en kvinna.

      • Übereil,
        Vet inte om jag förstår vart du vill komma med din argumentation, men det känns lite som att du argumenterar för att män ska vara starka och ta risker, för det är ju män så bra på… Lite som att du vill osynliggöra de underliggande värderingarna, som finns i dessa förväntningar på män att vara starka och ta risker. Eller så menar du bara att det är vad den manliga könsrollen föreskriver, utan att själv förespråka det ena eller det andra. Jag vet inte vilket.

        Men är det inte så att just dessa förväntningar på att män ska vara starka och orädda, leder till att de som inte kan leva upp till den rollen fryses ut och inte ens betraktas som “män”, liksom de som skadas och kanske invalidiseras i “den modiga, manliga” kampen också förlorar sitt värde? Jag tänker bland annat på rekryteringsfilmen till US Marines i min kommentar ovan, och hur illa man behandlar åtminstone en del av de veteraner som kommer hem med psykiska (och/eller fysiska) skador.

        I det första klippet, rekryteringsfilmen, frågas det: “Är du redo?”, “Är du värdig?”. Men kan man säga det till några andra än till män? Behöver kvinnor prestera sitt värde på samma sätt som män? Jag tror inte det. (Kanske fanns det något av detta i det gamla upphöjandet av det heliga moderskapet dock, att du som kvinna inte ansågs vara “kvinna nog”, om du inte var fruktsam, och kunde föda och ta hand om barn. Jag vet inte.)

        I det andra klippet, talas det om att militären betraktar många av de som lider av “posttraumatiskt stressyndrom”, som några som hade en underliggande “personlighetsstörning” redan innan de gick ut i strid, men att denna “störning” kommit till ytan först i stridssituationen. Att de mår uselt och har fått sina liv förstörda är alltså inte militärens fel, eller det som de har utsatts för i det militära, utan beror på deras “svaga” och “känsliga” konstitution eller på deras “störda” personlighet. De visade sig helt enkelt inte vara “värdiga” eller “män nog”, och kan därför utan vidare grubblerier nekas hjälp och mer eller mindre “kastas i soporna”. De här killarna får faktiskt känna av detta med “mäns umbärlighet”; i sina egna plånböcker, in på bara skinnet och djupt in i själen.

        Eller hur tänkte du?

        Filmklippen igen:
        http://www.youtube.com/watch?v=uf6HHXXqc0Y
        http://www.youtube.com/watch?v=52bQ62iTGa8

      • Vet inte om jag förstår vart du vill komma med din argumentation, men det känns lite som att du argumenterar för att män ska vara starka och ta risker, för det är ju män så bra på… Lite som att du vill osynliggöra de underliggande värderingarna, som finns i dessa förväntningar på män att vara starka och ta risker. Eller så menar du bara att det är vad den manliga könsrollen föreskriver, utan att själv förespråka det ena eller det andra. Jag vet inte vilket.

        Jag menar att det är så samhället ser på manlighet.

        Men är det inte så att just dessa förväntningar på att män ska vara starka och orädda, leder till att de som inte kan leva upp till den rollen fryses ut och inte ens betraktas som “män”, liksom de som skadas och kanske invalidiseras i “den modiga, manliga” kampen också förlorar sitt värde?

        Jo, det håller jag med om. Men det är ju något annat än att mäns känslor är oviktiga och att män är umbärliga.

        I det första klippet, rekryteringsfilmen, frågas det: “Är du redo?”, “Är du värdig?”. Men kan man säga det till några andra än till män? Behöver kvinnor prestera sitt värde på samma sätt som män? Jag tror inte det.

        Det tror jag. De behöver prestera på andra arenor (ha ett fläckfritt och välinrett hem, uppfostra fina barn, se bra ut) men de behöver likväl prestera.

        I det andra klippet, talas det om att militären betraktar många av de som lider av “posttraumatiskt stressyndrom”, som några som hade en underliggande “personlighetsstörning” redan innan de gick ut i strid, men att denna “störning” kommit till ytan först i stridssituationen. Att de mår uselt och har fått sina liv förstörda är alltså inte militärens fel, eller det som de har utsatts för i det militära, utan beror på deras “svaga” och “känsliga” konstitution eller på deras “störda” personlighet. De visade sig helt enkelt inte vara “värdiga” eller “män nog”, och kan därför utan vidare grubblerier nekas hjälp och mer eller mindre “kastas i soporna”. De här killarna får faktiskt känna av detta med “mäns umbärlighet”; i sina egna plånböcker, in på bara skinnet och djupt in i själen.

        Eller hur tänkte du?

        Tror mer det handlar om förakt av svaga än av män. Lever man inte upp till vad man förväntas göra och hur man förväntas bete sig, då får man inget stöd från omgivningen. Kvinnliga våldtäktsoffer råkar inte sällan i samma situation (bortsett från att krig troligen är värre att genomlida än en våldtäkt).

        Men oavsett hur man förklarar det så är det givetvis hemskt och, enligt mig, oacceptabelt.

      • Joakim,
        parafras
        omskrivning, omdiktning eller bearbetning av en text, bild eller målning (utan ändring av faktiskt innehåll)”

        http://sv.wiktionary.org/wiki/parafras

        (Jag skrev:
        “Hm… Det är nästan så man blir frestad att parafrasera Gudrun Schyman och skriva att …”samma normer, samma strukturer och samma mönster finns i såväl Afrika som i Sverige”…“)

  5. Tack för att du tog upp ämnet. Det som skrämmer mig mest är inte våldet och våldtäkterna (fel, det skrämmer skiten ur mig, men dessvärre förekommer det i krig), det som skrämmer mig mest är den särbehandling av offer som existerar. Varför tystas detta ner av så många organisationer som säger sig hjälpa våldtäktsoffer?

    Dessvärre så har vi även här hos oss en situation där mäns problem ska tystas. Om vi mot förmodan vågar öppna våra munnar och visar oss svaga så dyker det upp idioter som inte vill att vi ska få visa oss svaga och sårbara. Ett praktexempel är facebooksidan “Vita kränkta män”; där hånas och nedvärderas de som arbetar för mäns rättigheter inom områden där män är i underläge.

    Vad är det för fel innanför pannbenet på de jävlarna? Vad är det för fel innanför pannbenet på de jävlar som fullständigt skiter i Jean Paul och alla andra män i Kongo som blivit våldtagna?

    • Jag är nyfiken på hur du tänker när du säger att det tystas ned? Jag håller helt med om att det inte tas upp tillräckligt mycket, men att påstå att det tystas ned, alltså att något aktivt arbetar för att folk inte ska veta om det, det är en väldigt allvarlig anklagelse och något du faktiskt borde komma med en källa på.

      Det jag skulle säga är att det hela beror på synen på män som starka och kvinnor som svaga; en stark ses inte som ett offer för något vilket är skandal för det stora antal män som faktiskt blir utsatta för saker. Det leder till att folk inte förstår att män också blir utsatta, trots att motsatserna bevisats. Det givna normsystemet är så inrotat att folk inte klarar av att betrakta män som offer, eftersom den gamla könsrollsklyschan om att män är starka etsat sig fast så sinnessjukt starkt.

      Sen delar jag inte din bild av “Vita kränkta män” heller. Det har inget med ämnet att göra, så jag tänker inte ge mig in på en diskussion om det hela, men jag ville skriva med det just för formens skull.

      • Jag är inte David (hmmm) men du ställer en fråga som jag har fått anledning till att fundera på de senaste veckorna:

        “Jag är nyfiken på hur du tänker när du säger att det tystas ned?”

        Svenskarna ser sig själva att vara toleranta, men alltfler upptäcker tyvärr att det inte är så. Sverige är en konsensus-kultur, där man så länge man håller sig till konsensusfåran (som är marginellt bredare än det politiskt korrekta), så får man inga problem. Men går man utanför denna fåra riskerar man utsättas man för repressalier, i form av utfrysning, man får sparken från sitt jobb och man utsätts för hot.

        Hur utfrysning går till beskrevs av Maciej Zaremba för några år sedan och anmärkningsvärt är lagarna kring detta i Sverige som är som ett u-lands. Exempel på människor som har råkat illa ut är Ingrid Carlqvist, och Kjell Alinge.

        Men det kanske mest skrämmande är hur judarna i Malmö behandlas. För mig är de själva symbolen för att vägra acceptera konsensus, vilket de straffats för i flera hundra år i Europa och på andra ställen.

        I samhället behandlas de som rättshaverister – ja, de som kritiserar dem kallar dem det även om de inte är det. Och alldeles oavsett hur väl de talar för sin sak bemöts de med fullkomlig tystnad i det offentliga.

        Jag vet förstås inte om det är just detta som David syftade på, men jag tror det ligger i närheten utav det.

      • Jag tror David syftade på att män som våldtas tystas ned, och jag hävdar att de snarare utsätts för det av den hegemoniska maskuliniteten som säger att “riktiga män är starka och inte offer”.

        Jag skulle nog vilja påstå att i samtliga exempel du länkade så handlar det om överordnade som gått till angrepp mot anställda för att de påpekat brister i de egna verksamheterna. Tror snarare det kommer av maktfullkomliga kräk till chefer, något som nog är knutet till en försvagad arbetarrörelse (alltså inte sossarna, utan den riktiga arbetarrörelsen).
        Men ska jag vara helt ärlig så förstår jag inte riktigt vad det du skriver har med det jag skrev att göra, även om det är intressant.

      • Klart det är maktfullkomliga kräk till chefer, sådana som den radikala kvinnan som inte tyckte att man skulle driva med Grupp 8 (Kjell Alinge-länken). Hon tillhörde nog också “den riktiga ‘försvagade’ arbetarrörelsen” (35 år senare hade hon varit en av de vita kränkta männen som skriver på facebook, men det är som sagt en annan historia). Måhända heter fienden 2012 “Helge-Moniska Maskuliniteten” och kanske hans fru “Hege-Monika Maskuliniteten”.

        Vad det nu har med saken att göra? Jo, den som har avvikande erfarenheter av hur samhället fungerar, t.ex. om hur det är att vara man och utsatt för brott, blir bara lyssnad på om han väljer samhällets förklaring. Om han t.ex. väljer att kritisera den hegemoniska maskuliniteten kommer han att bli lyssnad på – om han säger att han inte tror att den är skulden, men att han ändå vill ha samma rättighter, då får han skylla sig själv, eftersom han inte erkänt sin egen del i den arvsynd som alla män bär på.

      • Du, ifall du inte kan svara på det jag skriver utan att försöka komma på små “lustiga” sätt att försöka förlöjliga mig så ser jag ingen som helst mening med att alls svara på det du har att säga.
        Ja, kvinnor kan också vara maktfullkomliga chefer, jag har inte påstått något annat. Och jag har aldrig sagt att det var den försvagade arbetarklassen som dömde ut folk. En chef är ju uppenbarligen inte arbetarklass per se, eller hur? Däremot, eftersom att arbetarklassen är försvagad, så kan de inte försvara sig när deras rättigheter kränks, som i fallen du länkade till.

        Den hegemoniska maskuliniteten har inte ett piss med “manlig arvsynd” att göra, utan det är en socialt konstruerad bild av det bästa sättet att vara manlig på, dvs att vara tuff, hård och macho. Män som inte klarar av/vill upprätthålla det straffas och hamnar i skiten. Det innebär inte att det nödvändigtvis är negativt att vara tuff, hård eller macho, utan det som suger är att alla förväntas vara det för att få kalla sig “manliga” och få tjejer, status och respekt.

      • Det jag reagerar på är med den arrogans jag ser dig svinga ett par marxistiska pseudo-begrepp, i detta fall “den riktiga arbetarrörelsen” och “hegemoniska maskuliniteten”. Att en chef inte tillhör arbetar-rörelsen är väl en sak. Men vad placerar dig själv, som akademiker, i den gruppen?

        När jag pratar om manlig arvssynd så är det givetvis inte i en strikt religiös bemärkelse, utan just i den form som du försvarar det VKM några kommentarer längre ner: blindhet inför sina egna privilegier. Marxistiska konsekvensen av privilegier som innebär maktrelation till andra, är att man måste avsäga sig sådana – inte helt olik kristna bikten.

        Sedan väljer du ord som den “hegemoniska maskuliniteten” för att demonstrera din avsky inför könsrollerna. Varför inte skriva hegemoniska feminiteten eller än bättre förklara från början att det är könsrollerna du egentligen menar? Slänga sig med fikon-uttryck är maktspråk – att förlöjliga dem är närmast en plikt.

        Det behövs väl knappast påpekas att jag inte delar din syn på könsrollerna, men det har inget att göra med att jag är blind för hur orättvisa de kan vara. Det har att göra med att orättvisorna bara är en del i ett komplext system biologiskt och socialt system, där ofullständiga, biaserade analyser som t.ex. de om “manliga privilegier” är direkt skadliga, kontraproduktiva och skapar ännu mer orättvisor.

      • Oavsett vad man tycker om bakgrunden till tesen om “hegemonisk maskulinitet”, så kan man knappast undgå att användningen av begreppet både på män som grupp och individuella män närmast kan beskrivas som “manlig arvssynd”.

    • Om jag ska vara ärlig så förstår jag inte heller problemet med “Vita kränkta män”. Vi har yttrande-frihet i detta land, och dessutom föreningsfrihet. Vill dessa människor som känner sig kränkta organisera sig får de gärna göra det, även på facebook. Jag förstår inte varför bara vita män som får vara med, men vänsterns blindhet inför hur man sorterar folk från folk, har för länge sedan slutat förvåna mig. Likaså hur lätt-kränkta vänsterfolk blir av att folk säger sånt som de inte håller med om – det skrev jag lite om nedan. Det är tråkigt att folk råkar illa ut bara.

      Men det är klart – jag crashar inte heller pubkvällar hos de som tycker annorlunda än mig, eller spelar vuvuzela på politiska motståndares offentliga möten, även om inte heller jag gillar SD. Men det är jag det.

      • Jag tror du har missförstått vad gruppen vita kränkta män är för något. Det är en s.k. satirisk grupp som “driver” med personer som Pär Ström och förminskar de samhällsproblem (om män) som de pekar på.

        Och auuus, det jag tror att David menar med att mäns svaghet tystas ned exemplifieras bland annat av den gruppen. Det är en form av härskarteknik för att förlöjliga motpartens problemformuleringar och argument. Det är knappast olagligt och det är heller inte olagligt att vägra ge mediautrymme åt en debattör men det är ändå två former av försök att tysta ned en motpart man inte tycker om. Och båda dessa saker sker i mer eller mindre utsträckning mot bland andra jämställdister.

      • Nu vill jag som sagt inte diskutera Vita kränkta män, men jag har varit medlem där i.. ja, väldigt länge, och läser den väldigt noggrant, och jag kan ärligt säga att jag inte sett en enda post som hånar män som våldtagits. Däremot har jag sett ett par stycken som hånar män som hånar män som våldtagits.

        Sen håller jag med om att män i många fall i samhället inte tillåts vara svaga. Det är något jag anklagar könsrollerna för, eftersom dessa utmålar män som starka och tuffa, osv. Dessa roller har jag däremot aldrig setts stödjas ifrån VKM. Tvärtom hånas de som hävdar att alla män ska vara på det sättet.

      • Det intressanta med din sida (vita kränkta män) är att den togs fram i syfte att håna och nedvärdera de som vill att även mäns problem och underlägen ska komma fram i offentligheten.

        Att du försvarar den sidan visar bara att du är en av de som inte vill att även vi män ska få framföra våra problem och de områden där vi är i underläge.

        Vad är det som är så farligt med att inkludera män utgående från mäns perspektiv i jämställdhetsarbetet?

      • Nu tar du dig tolkningsföreträde till mina åsikter, vilket är väldigt oartigt och ett oärligt sätt att argumentera på, eftersom jag inte delar din beskrivning av sidan.

        Jag har inga problem med att män får föra fram sina problem, men jag tycker inte att VKM hånar de som gör sådant, utan de som istället skyller allt på feminismen eller är blinda för privilegier och ser det som kränkande när andra också får dem.
        Jag tycker inte att en gubbe som försvarar sin fortkörning med att hävda att kvinnor är dåliga bilförare symboliserar mäns underläge, och jag tycker inte att Per Ström gynnar män i underläge, tvärtom.

      • Missförstått? Inte alls. Det är ju helt uppenbart att de som skriver på den sidan är de som upplever sig så trampade på – annars skulle de knappast vara så aggressiva? Kränktare kan ingen vara.

  6. Jag håller med om nästan allt du skriver, men det här om kakan måste jag kommentera.

    Om vi talar om män kommer vi sluta tala om kvinnor. Jag antar att jag kan förstå tankegången, på ett sätt, men jag köper den inte. Jag tror inte att det blir mindre plats för utsatta kvinnor om vi även inkluderar män.

    Det finns begränsade resurser, det kan vi inte komma ifrån, men den frågan som Chris Dolan tar upp handlar egentligen inte om resurserna inte räcker till för alla våldtäktsoffer utan om att det är annat som får stryka på foten. I förlängningen så handlar det om synsättet att allt som drabbar kvinnor är värre än det som drabbar män, vilket i sådana här fall får absurda konsekvenser.
    Någonstans måste man börja prioritera, göra rimlighetsbedömningar och ställa frågorna mot varandra, det är t.ex. inte rimligt att resurserna ska gå till att bekämpa bilder på kvinnor med läppstift som äter korv och samtidigt ignorera systematiska våldtäkter på män.

  7. Tack, Hannah! Jag börjar snart ana att vi delar nästintill alla värderingar 😀 För närvarande kommer jag faktiskt inte på någon meningsskiljaktighet 😛

  8. “Det finns ingen plats för män att vara offer. Manligheten står och faller med styrkan, en man som blivit ett offer är inte längre någon man, han blir ett intet.”

    Det här är inte sant. Det där kommer från en kvinnas perspektiv och inte från en man. Det finns nog inte många män som känner så, enbart kvinnor. Det är alltid kvinnor som ska definiera mansrollen som något negativt. Det här problemet har inget med mansrollen att göra det har att göra med att media är knäpptysta om saken. För om vi tänker efter så har kvinnor precis samma problem som män, vem vill prata om sin våldtäkt egentligen? Hur många kvinnor är det som inte rapporterar att dom blivit våldtagna, ganska många, precis som med männen. Alltså inget om mansrollen där inte. Det är medias fel och personerna som arbetar med dessa frågor som enbart fokuserar på kvinnor, helt fel. Då vi inte får nämna det på denna sida så ska jag heller inte säga att det är feminismens fel, men som sagt jag sa det inte.
    Det är samma sak som när man läser om dödsfall i krig, nästan aldrig nämns män men kvinnor och barn ska hållas räkningen på.

    • Texten syftar specifikt på hur författaren uppfattar situationen i Afrika. Det är nog inte särskilt vågat att säga att det är svårare att vara ett manligt offer där än i Sverige (och det är naturligtvis inte lätt någonstans).

    • Jag förstår inte riktigt. Hur kan du säga att det inte är sant och att det är en kvinnas perspektiv och inte ens mans när citatet jag baserar uttalandet på är en man som säger att han inte vågar säga till sin bror att han blivit våldtagen för att han är rädd att hans bror då ska säga “Du är inte längre en man”?

    • Det finns väl ganska stora delar av världen där detta är sant.

      Även om det nu skulle komma från en kvinnas perspektiv så är det fortfarande väldigt relevant för mäns situation. Kvinnors manssyn och syn på manlighet är en ganska stor del av problemet, minst lika stor som synen på manlighet bland män.

    • Hannah tycker inte personligen att det inte ska finnas någon plats för män att vara offer och att det är något bra om du tror det -.-

  9. Tack för ett viktigt inlägg (som var svårt att läsa)! Krig och vad det gör med mänskligheten är så jävla vidrigt att det gör mig svimfärdig.

    Att det inte talas om våldtäkt på män, och att många män inte vågar tala om det själva har ju att göra med synen på (i det här fallet manlig) homosexualitet också. I ett homofobiskt samhälle (och vilket samhälle är inte homofobiskt?) blir det “omöjligt” för en man att bli våldtagen av en annan man – det existerar inte. Jag påpekar nog det självklara här, men tycker det är viktigt att inte glömma bort den aspekten. Att luckra upp rigida könsroller och minska homofobin, i alla samhällen (i afrikanska länder såväl som europeiska), är en del i att ta bort skamstämpeln. Om det inte längre är en skam (eller olagligt) att vara bög är det inte heller lika skamligt för en man att bli våldtagen av en man (även om sexualitet inte har något att göra med våldtäkt).

    Jag tror inte det är meningslöst att arbeta i det lilla. Man hör ibland att t.ex. feminister som fokuserar på problem i Sverige istället borde ägna sig åt att hjälpa kvinnor i andra länder som är förtryckta “på riktigt”. Jag tror inte att det fungerar så. Jag tror att man kan göra både och. Alltså stödja kampen mot krig och de våldsamheter som det föder OCH ta sig en funderare på hur homofobi påverkar synen på hur en “riktig” man ska vara, i Afrika likväl som hemma i “homovänliga” Sverige.

    • Man kan också se homofobin som ett resultat av synen och kraven på män i samhället. Det är synen på hur en “riktig” man ska vara och hur smal den mallen är som förstärker homofobin, inte omvänt homofobin som begränsar synen på hur en riktig man ska vara.
      Även om det inte är meningslöst att arbeta i det lilla så kan det vara kontraproduktivt att slå på stora trumman över långsökta tolkningar i brist på “förtryck på riktigt” samtidigt som “förtryck på riktigt” mot fel kön ignoreras för att det inte anses lika fint att arbeta med detta.

      • Ja, exakt – homofobi är ett resultat av samhällets syn på hur man ska vara en “riktig” man, och homofobin förstärker i sin tur kraven på hur en man “ska” vara. Och det i sin tur gör det svårare för män att tala om t.ex. att bli offer för våldtäkt (än mer i ett land där sexuella handlingar mellan samma kön är kriminellt). Om tystnaden bryts (t.ex. genom artikeln i Guardian eller Hannahs bloggpost) får de utsatta en del av den uppmärksamhet de så väl behöver.

        Jag tror inte att det är fel att påpeka och uppmärksamma förtryck på något plan (apropå sexistiska bilder kontra våldsbrott i krig), och jag tror inte att det ena behöver stjäla uppmärksamhet från det andra (t.ex. finns ju i Guardian artiklar om sexism inom kultur sida vid sida med artiklar som den ovan). Däremot kan man ju undra varför vissa medier (inga kvällstidningar utpekade :)) väljer att lägga fokus på bantningstips och dokusåpadeltagare när världen brinner…

      • Om det hade handlat om helt olika saker så hade det inte behövt stjäla uppmärksamheten, men det finns en begränsning i hur mycket man kan rapportera om ett ämne, samtidigt som det som rapporteras får en prioritering som mer eller mindre viktigt, beroende på hur mycket och delvis hur det rapporteras om det. Samma sak behöver inte gälla mellan ämnen, senaste filmen på bio behöver inte vara lika viktig som senaste kriget bara för att det ägnas samma utrymme åt dem.

  10. Jo, du gör en viktig insats genom att lyfta upp det, Hanna.
    Jag hajade till när jag såg att 22 procent av männen har blivit utsatt för sexualisterat våld i Östra Kongo. Om jag bara hade fått veta den ofattbara höga andelen kvinnor som blivit utsatta (30%) så skulle jag nog gissa på att det var närmare 0 % av männen som blivit det. Så ser mina invanda föreställningar ut.

    • Om jag bara hade fått veta den ofattbara höga andelen kvinnor som blivit utsatta (30%) så skulle jag nog gissa på att det var närmare 0 % av männen som blivit det. Så ser mina invanda föreställningar ut.

      Och många andras, vilket tyvärr utnyttjas väldigt friskt i debatten.

  11. För övrigt har jag en kommentar som är rätt jävla oväsentlig för inläggets poäng. Men som jag inte kan låta bli att skriva ändå.
    När du Hanna undrar varför man inte lika gärna kan göra en film människans bestialitet som är mer verklighetsförankrad så är det väl just det här som är en poäng med eskapistisk kultur. Att man kan skildra det som är för outhärdligt att läsa om i en sann rapport. Och det är en väldigt fiffig sak med t ex (bra) science fiction.
    Nu har jag inte sett Event Horizon, så jag vet inte om det är ett bra exempel. Men bra science fiction kan verkligen lyfta fram perspektiv som kulturkonsumenten annars värjer sig mot. Alla väljer inte att hyra Hotel Rwanda när de ska ha något att till popcornen en fredagskväll.
    Även om Hotel Rwanda råkar vara en helt fantastisk film, som alla människor borde se.

    • Bra poäng.

      Science fiction kan också vara ett sätt att undvika en del av det kulturella bagaget som påverkar hur handlingar uppfattas, t.ex. om det är män eller kvinnor som drabbas.

Svara