Historien om Pappan och Postrånet

Jag går som redan nämnt igenom en del av farsans gamla saker. Det finns så många av dem. Speciellt papper. Och det är lite som ett pussel. Jag träffade inte min farsa speciellt ofta, ett par gånger om året på bra år, mer sällan än så vid sämre år. Men vi hade en bra och fin kontakt. Och jag har givetvis hört historierna. Om hans liv. Återberättade av honom själv, visserligen. Han var en bra historieberättare. Eventuellt är det kanske fullkomligt irrelevant hur väl han höll sig till sanningen i dem nu.

Men det är så roligt att pussla ihop detta. Den muntliga version jag hört någon gång för många år sedan, återberättad med en god andel alkohol i blodet + de offentliga dokumenten han hade sparat  och som jag finner nu i en slags kaotiskt logisk ordning + de dagboksanteckningar han skrev i anslutning till historien och som återfinns i diverse block och böcker. Samt det där lilla extra, den lilla twisten mot slutet.

Som detta lilla pussel, som jag tänker kalla

Historien om Pappan och Postrånet

Jag hittar ett dokument. Det är en Stämning med kallelse, adresserad till min häktade (står det understruket med hårda små streck) fader, daterat den femte mars, 1990. Pappa var 30 år.

“Hotet har bestått i att Le Moine på kassadisken lagt ett inbetalningskort med texten: “Detta är ett rån. Jag är beväpnad, snabbt och tyst”. Han hade alltså rånat posten. Vem fan rånar posten?

Jag minns historien, så som han berättade den. Om hur han, eftersom detta var ett spontanrån och inte något planerat, inte hade någon flyktväg i åtanke. Att han helt enkelt hade hoppat på en buss. Att busschauffören var, citat, “en riktigt elak jävel” som hade ett horn i sidan till farsan redan sedan tidigare, och att det var den här busschaffisens vittnesmål som till slut fick snuten på rätt spår. Den tjallande typen till kollektivtrafiksfascist, va.

Jag minns hur vi skrattade tillsammans åt detta. Åt det fullständigt tokiga i att råna posten utan att ha en flyktväg.

Jag hittar ett utrivet blad ur ett anteckningsblock av storlek A4. Med extremt små hetsiga bokstäver, som om han väste fram sin berättelse, läser jag:

“Detta är ett rån”. Dock: Tyst & Lugnt. 10 000 eller 50 000? Andemeningen kan uppfattas som ett rån, förvisso. Impuls: skrivet på inbetaln.lapp under väntetiden. Krona eller klave. Nervös, naturligtvis. Plastkassen m. månadens bok, samt passet & checken. Konsumerat sprit samt tabl. på morgonen mot bakfylla. (Apatisk period). Därefter ut, under järnvägen, kunde ej bestämma vilket tåg, gick vidare, räknade ej pengarna utan tog en bunte hundralappar i bakfickan, gömde kassen någonstans vid koloniträdgårdarna eller däromkring – minns ej var, har försökt hitta. (Hmm) Söp mig därefter full på lokal – minneslucka. Uppsökte E på tisdagen, då hon ej var hemma – kurs e.d. – tog jag Polenfärjan. Hade med mig en 7-8.000. Rånad/bestulen på Berlintåget – tillbringat helgen i Berlin – hem från konsulatet. Avvaktade bankstrejkens slut – tog ut mina sista pengar, söp, & blev tagen på måndagen.

Om kassörskan hade frågat om leg. hade jag Naturligtvis sagt att detta är ett misstag och lämnat fram checken istället. Ev. gått min väg.

Jag älskar denna efterrationalisering så mycket. Att han naturligtvis hade gått sin väg om hon frågat efter legitimation. Självklart. Det låter ju så rimligt. I efterhand.

Jag vänder på stämningskallelsen. Och inser att pappa vid något tillfälle använt baksidan på detta papper, detta tråkiga papper som spelat ut sin roll, för att skicka ett mycket viktigare meddelande.

Och jag ler och skakar på huvudet och lägger samman dessa bitar till en och samma person, med ett litet hjärta som pricken över i.

Och när den pusselbiten är lite mer på plats kommer jag på mig själv att tänka på att det var minsann jävligt länge sedan jag drack öl med några flyktingar.

Det har jag nog faktiskt aldrig gjort.

På tiden, kanske.

21 Responses to Historien om Pappan och Postrånet

  1. Jag uppskattar alltid dina kloka inlägg oavsett om det handlar om politik, genus, feminism eller whatever. Tycker det är roligt att du låter oss se små bitar av ditt liv och av din far. Han verkar ha varit en härlig personlighet, en tänkande och rättvis människa. Många verkar tro att missbrukare är hemska människor, och de är dem ibland, precis som alla människor kan vara. Samtidigt kan de vara underbara föräldrar, underbara människor med ett otroligt rättspatos eller engagemang för andra människor. Människor är komplicerade, därför är de så intressanta. Jag skrattade åt denna historia, så briljant!

    • Så män som hotar kvinnor med våld (vilket han ju gjorde när han rånade posten) är alltså roligt och något att skratta åt?

      • Så det som står under gärningsbeskrivningen stämmer alltså inte? Menar du att kassörskan ljög om händelsen?

      • Det framkommer aldrig i de papper jag har angående händelsen, som givetvis är fler än de jag publicerat här, om det faktiskt stod så på lappen. Däremot framgår det att kassörskan uppfattade farsan som stirrig och trodde att han hade ett vapen i sin plastpåse. Vilket han inte hade.

        Kom ihåg att detta är en kallelse, inte ett rättegångsprotokoll.

      • Händelsen var ju knappast sådan att han råkade gå in på posten av misstag, varvid kassörskan på grund av fördomar mot stirriga personer helt utan rimlig anledning utgick ifrån att det var ett rån och gav honom en massa pengar, eller hur?

        För hade det varit så, så hade han ju inte tagit emot pengarna, utan istället förklarat att han på intet sätt har några onda avsikter och hon på intet sätt behöver oroa sig för sin säkerhet.

        Men nu gjorde han inte det, för han visste att hon var rädd för honom, och utnyttjade detta faktum till att förmå henne att ge honom pengar.

        Vilket kallas hot om våld. Och du försvarar honom alltså, och kommer med undflykter å hans vägnar.

      • Undanflykter? På vilket vis?

        Givetvis försöker jag inte försvara denna händelse. Givetvis var det en handling som är värd att fördöma. Men själva handlingen är inte hela historien. Men såklart, du är ju i din fulla rätt att fokusera på de delar som du blir berörd av.

      • Du framför teknikaliteter för att få det att framstå som att han inte alls hotade en oskyldig kvinna med våld, när han helt uppenbarligen visst gjorde det.

        Och att “själva handlingen är inte hela historien” är ju ytterligare en undanflykt. Alla män som begår våldshandlingar mot kvinnor eller hotar att göra det har någon slags historia, men det har ju deras offer också, så att fokusera på förövarna i dessa fall är ju klart misogynt.

      • Okey. Du tror att han valde att råna just specifikt en kvinna på grund av kön? Välkommen att tro det, hördudu.

        Att se mer än enbart en del av historien, att berätta en historia från många olika håll, är väl själva motsatsen till undanflykter, om du frågar mig, och helt i linje med min strävan efter pluralism dessutom. Men igen, du är ju såklart berättigad till din åsikt.

      • Jag sade inget om att han rånade valde henne för hennes kön. Andra män som begår våldsbrott mot kvinnor kommer inte undan med att det var en tillfällighet att offret var en kvinna — de är en del av samma samhälsstruktur för det.

        Fast du berättar ju inte historien från mer än ett håll. Du berättar den från förövarens synvinkel.

      • Fast det gör jag faktiskt inte. Om jag enbart hade publicerat hans dagboksinlägg hade det varit enbart från hans synvinkel. Men jag delger faktiskt protokollet också, vilket du så noggrant har läst och valt att enbart fokusera på. Att jag inte har tillgång till kassörskans subjektiva berättelse har sina naturliga orsaker, och oavsett är den vinkeln en som vi hör mycket mer ofta än denna vinkel.

      • @ David;

        “Andra män som begår våldsbrott mot kvinnor kommer inte undan med att det var en tillfällighet att offret var en kvinna”

        Har Hannahs pappa “kommit undan med” att han rånade posten för att kasörskan var kvinna? Eller menar du att i alla andra fall än Hannahs pappas fall så lyssnar ingen på en man om den (direkt) drabbade är en kvinna? (Edit; detta är mer retoriska frågor än något du behöver svara på direkt). Jag gissar på att det här kan ha att göra med talet om “mäns våld mot kvinnor” men i de flesta av de fallen så är det väll ändå inte frågan om att det vart en tillfällighet att den drabbade varit kvinna (om man förståss inte definerar allt som tillfälligheter så klart – det var en tillfällighet att just han flyttade ihop med just hon och således en (indirekt) tillfällighet att han slog just henne). För i de fal då det verkligen är en tillfällighet att förövaren är man och den (direkt) drabbade – t ex som då någon rånar ett postkontor eller dyligt och kasören är kvinna – så borde det inte vara relevant vilket kön den drabbade har (det är per definition enbart en tillfällihet). Nåja…

        @ David & Hannah;

        Det verkar som det finns en liten miss i er diskussion som ni* inte verkar tänkt på – Davids grundformulering som Hannah nekade till var “hot MED våld” – senare skriver David “hot OM våld” – detta ser jag som två olika saker. Det första (med) så håller jag med Hannah – han hotade inte med våld (han slog henne inte eller dyligt). Det andra där emot (om) kan jag vara beredd att skriva på – att “säga” “Detta är ett rån. Jag har ett vapen. […]” är ett implicit hot om att man är beredd att använda detta “vapen” för att komma över pengarna – och således ett hot OM våld. Petig teknikalitet ja visst men ändå. 😛

        * Eller ja, det var detta jag tolkade Hannah som att påpeka i sin första komentar.

      • @Hannah: Även om man betraktar rättsväsendets beskrivning som en synvinkel, så har du ju alltså beskrivit händelsen ur gärningsmannens och en neutral parts synvinkel. Vidare skulle mitt utlåtande av situationen varit detsamma om jag bara haft hans redogörelse, för han erkänner ju i sin dagbok att han begått ett rån, dvs hotat någon att begå en våldshandling.

        @Deus: Min språkkänsla, och en snabb googling, säger mig att “hota med våld” betyder “hota med att utföra våld”, inte “hota genom att utföra våld”. Det sistnämnda är ju befängt med tanke på att om man de facto redan utför våld så är det ju inte längre något hot.

      • David: Så du tänker att bara för att en del av en historia inte är “rolig” på så vis att den berättar om ett brott som begåtts där ingen, mind you, blivit skadad och inget egentligt och faktiskt hot existerade, så kan inte resten av historian innehålla något som helst av värde? För hela detta handlar om att du hakade upp dig på att Sandra skrattade åt historien som helhet och inte tyckte att detta var något roligt minsann.

      • @ David:

        Så kan man se på det men jag håller inte med då jag inte ser hot som enbart att handla om att utföra våld mot någon.*

        Hot för mig är att “presentera idén” att om inte du gör ditten så kommer jag göra datten (och datten är dåligt både för mig och för dig (om det enbart är dåligt för dig så är det snarare en varning))**. Hur man sedan väljer att presentera idén kan variera – man kan göra det på många olika sätt – subtilt eller våldsamt (t ex trycka upp någon mot väggen och säga om du inte gör som jag vill så slår jag ihjäl dig). Så jag tycker det befängda ligger i att påstå att det senare inte är ett hot bara för att man redan i själva presentationen av idén använt våld.

        Det är ochså därför jag gör distinktionen mellan “hot med” (genom att utföra) och “hot om” (med våld om man inte gör som man säger). Men jag antar inte alla är så petiga i sina definitioner som jag är ibland och vanligen skulle jag fråga om någon skrev “hot med” men eftersom Hannah reagerade så starkt på det så gissade jag på att det kunde vara för en sådan distinktion – men vad vet jag, hon har inte sagt något om det så…

        * Beroende på hur man definerar våld så klart men om t ex någon hade en affär med säg min bästa väns pojk/flickvän så skulle hen kunna hota pojk/flickvännen genom att säga att jag tänker berätta för honom om vår affär om du inte gör som jag vill – det ser inte jag som våld men väl som ett hot.
        ** Det inom parantes lade jag enbart med för att förtydliga min definition men det är inte så relevant för det som följer.

      • Deus: Jo, jag håller med dig fullständigt i dina definitioner gällande skillnaden i hot om eller med våld. Väl formulerat. Jag tror definitivt det är där skon klämmer för mig iallafall.

      • Det var inte hotet om våld jag tyckte var roligt. Däremot hens handlande efteråt, tankarna kring det och sättet att rationalisera det hela.

Svara