Gästblogg: Om samvetsklausuler i jobbet

Detta är ett gästinlägg av Christine, som twittrar som @tankeexperiment och som en gång för länge sedan bloggade under namnet Forskarfeministen. Enjoy!

 

Om samvetsklausuler i jobbet – min berättelse

För några veckor sedan anmälde en inom Livets Ord aktiv barnmorska tillsammans med en anti-abortorganisation ett sjukhus till DO. Anledningen var att hon inte fick jobba kvar sedan det uppdagats att hon inte kunde utföra centrala delar av jobbet, som att assistera vid aborter och sätta in kopparspiraler. (Huruvida hon klarar av att upplysa om kopparspiralen och dess fördelar förtäljer inte historien)

Det finns många saker i den här historian man kan reta sig på.

För det första är det irriterande med självgodheten i att anse sig ha rätt till ett jobb man från början vet att man inte klarar av att utföra.

För det andra är det konstigt att någon inom vården så uppenbart sätter sig själv framför sina patienter. Sådan vårdpersonal borde gå bort, rent principiellt. Jag vet ateister som jobbar inom psykvården, men som ändå uppmuntrar sina troende patienter att ägna sig åt religiös utövning om de ser att patienten mår bra av det. För det som räknas enligt mina bekanta är inte deras personliga inställning till att ha en ”låtsaskompis man kallar gud” utan vad som är bra för deras patienter. Jag tycker att den inställningen borde vara självklart hos vårdpersonal.

Men framför allt fick den här historien mig irriterad eftersom den rör mig personligen. Den fick mig att vilja berätta min egen bakgrund när det kommer till samvetsbetänkligheter, etik och att känna obehag inför vissa arbetsuppgifter.

Jag är molekylärbiolog till utbildningen och har doktorerat inom medicinsk vetenskap. När jag började plugga var jag djurrättsaktivist och emot djurförsök. När jag valde utbildning visste jag med mig att det skulle komma att påverka var jag kunde jobba, och det tog jag med i beräkningen. Jag funderade mycket över vilka jobb jag kunde tänka mig, och vilka gränser jag hade. Klarade jag av att jobba på ett ställe där djurförsök utfördes överhuvudtaget, till exempel? Jag tog också med i beräkningen att jag kanske skulle stöta på problem även hos arbetsgivare där inga djurförsök utfördes. Det kunde ju vara känsligt överhuvudtaget inom min bransch med en anställd som hade kopplingar till djurrättsrörelsen. Jag var också medveten om att det skulle dyka upp moment under själva utbildningen som jag skulle finna obehagliga och som skulle strida mot min etik.

Men aldrig, aldrig att jag hade en tanke på att börja gnälla över min situation när jag valt den själv, ej mindre anmäla någon till DO (!).

Under min utbildning ändrade jag åsikt väldigt radikalt om djurförsök* och jag valde att doktorera i en grupp vars forskning var beroende av djurförsök. Jag jobbade alltså själv med försöksdjursverksamhet, och ja, jag har också själv dödat djur. Arbetet var stundtals obehagligt, det ska jag inte sticka under stol med. Faktum var att det vid några tillfällen kändes så jobbigt att några kollegor frivilligt erbjöd att sköta det mesta av “kontakten” med djuren åt mig. Jag har alltså full, full förståelse att man kan uppleva delar av sin yrkesutövning riktigt rejält påfrestande. Men aldrig att jag såg det som min rätt att få slippa. Återigen, jag hade valt min sits själv. Ibland så krävdes det verkligen att jag jobbade direkt med djuren och då bet jag ihop och tänkte att ville jag inte göra mitt jobb kunde jag sluta och skaffa ett annat. Där man inte utförde djurförsök. För det är så det fungerar. Trivs jag inte på mitt jobb som jag själv valt står det mig fritt att byta. Hade jag inte frivilligt valt mitt jobb, hade jag tvingats till det eller om min arbetsgivare hållit kvar mig mot min vilja –då hade saken kommit ett annat läge.

Vi vet i skrivandets stund inte om DO kommer att driva barnmorskans fall, och om de gör det, vad domstolens utslag blir. Vi vet inte om fallet hamnar i högre instans (målet har ju helat tiden varit Europadomstolen) och i sådana fall vad utfallet blir där. Men en sak är säker. Om DO, Europadomstolen eller annan instans kommer fram till att det verkligen var diskriminering att avskeda någon som inte kan utföra ett jobb hon själv har valt, då måste lagen alternativt skrivelsen om de mänskliga rättigheterna ändras. Vi kan inte ha ett samhälle där vårdgivares rätt att manifestera sin tro på arbetsplatsen och förvägra patienter vård väger högre än patienters rätt att få vård. Om jag, som varit i en liknande situation, kan inse detta kan vem som helst det.

 

* Det där är förresten en annan grej. Min omvändning till ”den mörka sidan ” hade sin grund i egna hälsoproblem och var ganska dramatisk och snabb. Den upplevelsen gav mig insikt i hur lätt det är att vara emot något så länge man inte behöver det själv och har gjort mig ödmjuk när det gäller att ge uttryck för att ”jag skulle minsann aldrig”. För man vet aldrig i vilken situation man kan hamna i. Något att fundera över för vår abortvägrande barnmorska.

9 Responses to Gästblogg: Om samvetsklausuler i jobbet

  1. En fråga med tanke på den förra bloggposten. Innebär detta att du då också anser att dom läkare på svenska sjukhus som vägrat genomföra religiös omskärelse av pojkar borde förlora jobbet. Några av dom skrev en debattartikel för något år sedan varför dom vägrade könsstympa pojkar. Ska dom ha sparken tycker du?

    • Har pojkarna varit under 18 och det är deras föräldrar som vill att de ska genomgå omskärelse? Eller är det vuxna män som vill konvertera/uttrycka sin tro?

      “Gud sa det” känns inte som en giltig medicinsk grund.

      Om ett ingrepp saknar medicinsk grund borde inte sjukvården ha några skyldigheter mot icke-patienten.

    • Omskärelse handlar just nu om en tilläggstjänst och är inte något som ett landsting måste erbjuda eller erbjuda gratis. När det erbjuds så erbjuds det via urologer som har specialiserat sig på rituell omskärelse och dessa är oftast en person per landsting eftersom det bara rör sig om ungefär 1000 omskärelser per år i hela Sverige.

      Men personligen för att svara på din fråga – om en person utbildar sig till urolog med specialisering på rituell omskärelse, så bör den personen få sparken om den vägrar att utföra rituella omskärelser.

      Skulle efterfrågan öka och tvång skulle införas, så borde det anses bekostas av staten att de urologer som finns i fältet skall ha möjlighet att ombilda sig med full lön till ett annat specialistfält om de vägrar göra omskärelser. Däremot i ett sådant scenario så skall inte nytt folk som söker sig till urologutbildningen få kräva att slippa göra omskärelser.

    • Rituell omskärelse lärs t ex inte ut på läkarutbildningen. Jag vet (teoretiskt) hur man utför omskärelse vid en operation för fimosis, så rituell omskärelse kanske bara görs på samma sätt (men om det är på spädbarn vet jag inte om det är samma?), däremot så lärs aborttekniker och förfaranden ut på utbildningen då abort är något som läkare ska kunna erbjuda sina patienter även om man inte utför det själv.

      Rituell omskärelse räknas inte som ett ingrepp på medicinsk grund, vilket nästan identiska (som sagt; tror jag) fimosis-omskärelsen gör, och därför behöver man vid de flesta landsting betala en extra summa då det är ett “kosmetiskt” ingrepp. Jag tror t.ex. inte landstinget jag är knuten till ens utför rituell omskärelse. Abort utförs däremot helt klart.

      Det är ju lite som Jehovas vittnen. Du kan omöjligen arbeta som kirurg om du inte går med på att blodtransfusioner pågår under dina operationer. Det går ju inte. Och det finns inte en chans att det skulle gå igenom en anmälan om diskriminering för att du inte fick jobbet på grund av din religion om din religionsutövning innebär fara för patienterna. Däremot så kan du ju helt klart jobba som kirurg som Jehovas vittne om du inser att du kan behöva ordinera blodtransfusion och gör det när det behövs.

      (Vi har till och med en förvarning om att vi inte kan vägra abortutbildning på uppropet på termin ett. Att oberoende vår ståndpunkt eller religiösa övertygelse så kan inte vi gå igenom utbildningen godkänd utan att delta i undervisning om t ex abort och blodtransfusion).

  2. Jag kanske har missat nåt, men av det jag läste fick jag det bestämda intrycket att barnmorskan ifråga inte arbetade på, och inte heller sökte, sådana tjänster där det skulle utföras den sortens arbetsuppgifter som stred mot hennes övertygelse. Men hon hade valt att ändå informera om sina ställningstaganden, och arbetsgivaren ansåg att hon hade “fel” uppfattning för att arbeta i verksamheten öht. Men jag kan minnas fel.

    • I en intervju med barnmorskan i fråga sa hon att hon informerade sin “arbetsgivare”, via mail, under tiden för sin praktik om var hon stod i abortfrågan då hon tyckte att hon blivit mer lr mindre officiellt tillfrågad att jobba där efter praktikens slut. Istället fick hon ett surt (enligt henne själv) samtal från avdelningschefen där hennes åsikter ifrågasattes och så blev det ingen anställning.

Svara