Gästblogg: En transkvinnas tankar om cishat

Detta är ett gästbloggsinlägg skrivet av en god vän till mig. Vi diskuterar ofta frågor om normer; cisnormer, könsnormer, och för den delen; transnormer. I en av dessa diskussioner kom vi in på detta med cishat. Eftersom min vän fortfarande är i garderoben ger jag hen utrymme att här reflektera lite mer utförligt över detta fenomen, helt anonymt, från sin position. Varsågoda.

___________________________________________________________

Nu ska jag ta en paus från alla tweets, dricka thé från min kopp som det står “Cistårar” på och skriva ner mina tankar som sedan ska få synas på Hannahs blogg. Oj vad synligt allting blir helt plötsligt, tur att jag förblir anonym.

Hejsan, jag är gästbloggare och transkvinna som är kvar i garderoben och jag har lite tankar om cishat att ventilera. Jag pratade med Hannah om det och hon ville gärna publicera dessa tankar på sin blogg. Tack Hannah! <3

Cishat. Det dyker upp bland transtweetare och transbloggare då och då och blir snabbt populärt som en form av transpepp. Positivt för en del men upprörande för andra. 

Jag förstår denna formen av hat, det måste vara okej att uttrycka sin frustration emot förtrycket vi uthärdar, men precis som manshatet så är cishatet inte någonting som en specifik människa ska ta personligt (om det nu inte är en specifik person som faktiskt utsatt någon för transfobiskt förtryck, ta åt er som fan då), men det handlar främst om en förtryckande struktur, som människor mer eller mindre medvetet upprätthåller genom att utgå ifrån att vi bara har två kön och därmed basta.

Detta kanske låter konstigt när du jämför det med vissa tweets som ofta kan se väldigt personliga eller generella ut, och, ja, ibland kan de vara det. Av en anledning. Transmänniskor får ofta ta emot förtryck, både omedvetet och medvetet, och när en gått igenom en hel dag med haglande förtryck av båda sorter och ligger i en hög vid sitt skrivbord i tårar och känner sig hatad av hela världen kan behovet av att ventilera vara så akut att du inte har tid eller energi till att finfördela sina känslor. Så om du som cisperson gör ditt bästa för att vara transinkluderande men ändå får se ett cishatande uttryck i en diskussion du deltar i; tänk på att det kanske inte är främst dig som uttrycket är riktat mot, utan snarare hela det överhängande sociala åskmolnet som ständigt svävar över transmänniskors huvuden.

Och det kanske inte är så kul för en cisfeminist att få det påpekat att hen beter sig mot transmänniskor precis som hen hatar att många män beter sig mot feminister, men det är en insikt som är ganska nyttig, eftersom beteendet är detsamma. Vill du bli bemött med förståelse (det är inte helt lätt att ha att göra med ett ämne så förvirrande som trans) bör du visa förståelse tillbaka; det är nämligen inte heller helt lätt att, under ett konstant spöregn av transhat, veta vad som är avsiktligt eller ej.

Kanske jag ser det såhär för att jag fortfarande sitter kvar i garderoben som faktiskt skyddar mot mycket av detta spöregn, i alla fall på det personliga planet. Det folk inte vet existerar kan de inte hata.

Det här har många sagt många gånger tidigare så vad är annorlunda? Varför behövde jag skriva ner detta?

Jo, jag är nämligen kluven. Jag förstår denna formen av hat och står bakom folk som har behov att yttra det.. men jag håller personligen inte med och är uppriktigt sagt förvirrad över att så många transpersoner cishatar. Ja transpersoner lever med hemskt förtryck under transhat, både omedvetet och avsiktligt, och det kan säkerligen ge behov av att ventilera ilska men… hur kan jag hata cismänniskor när jag… själv önskar att jag var en cismänniska?

Det finns ett problem, iallafall för mig, med transsexualism jämfört med de andra i HBTQ-kollektivet. Alla andra kan ställa sig upp och utropa stolthet och gå i en prideparad, men för mig… var är stoltheten? Jag vill ju inte vara trans! Jag vill ju vara cis! Jag föddes med en kropp som min hjärna inte känner sig hemma i. Min hjärna är ju jag, min identitet, och jag kan känna “pride” i den jag är, men det som gör att jag är trans är ju det faktum att min önskan är att jag hade blivit född med en kropp som stämmer överens med min könsidentitet, det vill säga, att jag inte vore trans alls utan var född cis! Så hur funkar egentligen transsexuellas pride? Och hur kan jag hata något jag själv vill vara? Nej.. jag vill inte hålla på med allmänt cishat.

Transmisogyni är väldigt likt den misogyni som kvinnor får uthärda men skillnaden är att trans har varit helt osynligt så länge att hela världen fortfarande försöker blinka morgonruset ur ögonen, även jag som är transperson förstår det inte helt och hållet.

Apropå att själv inte förstå, Hannah påpekade för mig, efter att jag påpekat att själva grejen med trans är att vilja vara cis, att det faktiskt finns transpersoner som inte vill det, till exempel genderfluids. Detta ställer till det för mig. Jag vill inte exkludera dem och ta ordet trans för mig själv men om trans inte betyder ‘någon som fysiskt vill vara det andra binära könet än det som tilldelats vid födseln’ så vet jag inte vad det betyder. Behöver jag en ny etikett för mig själv eller behöver jag bara ännu en underkategori? Binär transkvinna passar ju i och för sig men ordet trans är för mig laddat med saker som jag inte tror genderfluids skulle hålla med om.

Ett annat komplicerat problem är att binära transpersoner också får ta emot cishat. Jag som sitter i garderoben och är cis i allmänhetens ögon är en måltavla här och det är en konstig och otrevlig känsla att anklagas för transförtryck samtidigt som dysforin känns av. Är binära transmänniskor fiender till transrörelsen? Om jag nu, som garderobsboende transperson, är “förklädd till fienden” och antingen måste acceptera cishat eller komma ut… om jag nu plötsligt skulle få min högsta önskan, obunden av verkligheten, och hitta en magisk ande som kunde förvandla mig till en ciskvinna utan minsta lilla spår av mitt fysiska förflutna, skulle jag automatiskt bli fienden då? Skulle jag gå från en garderob till en annan?

Jag har varit noga med att säga att jag står bakom transpersoners behov att ventilera hat mot sitt förtryck men det skulle vara skönt om vi alla kunde vara lite försiktiga med det. Vissa personer som vi cishatar kanske inte alls är cis men tvingas svälja det för att de inte är redo att komma ut. Att de skyddas från det personliga transhatet där inne i garderoben är nog inte så stor tröst när de… eller vem försöker jag lura, VI, fortfarande lider av dysfori, skräms av transfobiskt klimat och samtidigt får ta emot cishat – det känns lite som förtryck från båda hållen om jag ska vara ärlig. Det är min upplevelse… gör med den vad ni vill.

Ni hör! Om transvärlden är förvirrande för transfolk, hur kan vi vänta oss att alla cismänniskor ska förstå den? För att understryka det kan jag ju jämföra cishat med manshat igen; Jag har en god vän som är transman, som har levt det mesta av livet som kvinna men som nu har funnit sig själv. Är han nu del av den grupp jag siktar på om jag uttrycker manshat? Om inte, varför? Att exkludera honom från manshat skulle nästan kunna kallas för respektlös felkönande. När han passerar som cisman, vilket är hans önskan, måste han då ständigt tvingas komma ut med sin erfarenhet av transsexualism för att accepteras av transrörelsen och inte anses vara en del av den strukturella transfobin? Kan binära transpersoner någonsin får lov att leva det liv de drömmer om att leva utan att förtryckas, kan binära transpersoner någonsin leva sitt liv utan att förtryckas från något håll?

…vad vill jag ha sagt egentligen? Jag förstår cishat och behovet att ventilera med ilska, men jag tycker att vi transpersoner kan visa lite förståelse för att det kan faktiskt vara svårt att förstå trans som begrepp, i både teori och praktik. Trots att jag har förståelse för cishat tycker jag själv inte om det, det får mig att bli illa till mods och jag blir rädd för att för många snälla människor känner sig träffade och mår dåligt i onödan. Inklusive binära transpersoner. Samtidigt hoppas jag att cismänniskor gör sitt bästa för att öppna ögonen och ha lite förståelse tillbaka. Även transmänniskor fostras att hata trans och det är väldigt väldigt tungt.

Jag hoppas också att ni inte är ännu mer förvirrade nu än när ni började läsa. Har ni några frågor kanske ni kan ställa dem genom Hannah, jag ska göra mitt bästa för att svara!

Kärlek och kramar! <3

P.S: Jag har ingen kopp som det står “cistårar” på i verkligheten. D.S.

8 Responses to Gästblogg: En transkvinnas tankar om cishat

  1. För mycket hat och för lite kärlek överlag, tänker jag. Varma kramar till dig, så gott jag kan.

    Mer allmänt, inte till dig utan till alla som tycker det är ok att slänga sitt hat fritt omkring sig: Som hyfsat känslig människa är det oerhört svårt att inte ta åt sig som man när någon på fullt allvar säger att hen hatar män, eller som (någotsånär) cis-person när någon säger att hen hatar cis-personer. Den sortens hat drabbar alltid en massa oskyldiga, och gör skada. Och rent strategiskt: Det är oerhört ansträngande att fortsätta aktivt stötta individer och rörelser som ofta säger att de hatar en men väldigt sällan säger att de älskar en.

    Jag tycker det är bättre att vara arg än att hata. Och när man ändå hatar, för att man inte kan låta bli, att man fortfarande har ett ansvar för vad man gör med sina känslor och hur man uttrycker dem. När en människa som ligger slår på en annan som ligger är det oerhört tragiskt. De som tar åt sig mest av hatet är andra som mår dåligt själva.

  2. Jag hör till de som inte tar illa vid mig när kvinnor uttrycker manshat. Jag lyssnar gärna, men jag säger inte emot och jag låter det inte förstöra min dag. Det är en del av mitt privilegium som vit man att kunna reagera så, givetvis. Och det, i sig, kan vara problematiskt. Men: jag har all förståelse för att all kritik inte kan ta konstruktiv form. Jag kan vara konstruktiv och logisk för det mesta, men jag behöver å andra sidan inte vada i skiten dag ut och dag in. Jag kan ta semester från den feministiska kampen närsomhelst. Det är mitt privilegium, och därför missunnar jag inte de som möter föraktet varje dag, förtrycket varje dag, deras hat. Jag recenserar inte andras kamp.

    Stark och bra text, tyckte jag.

    För övrigt borde någon skapa en serie koppar med texter som “cistårar”, “manstårar”, “vita tårar”, “nationalisttårar”… Det borde vara rätt enkelt att fixa på t.ex. Spreadshirt…

  3. Jag tror att jag skrivit något liknande under ett inlägg har hos Hannah, men det är texter som denna som gör mig än mer övertygad som liberal. För visst förstår jag behovet av att synligöra problem för människor och att det då blir lätt att vilja dela in oss i grupper och subgrupper. Men det hela blir ett oändligt herke och ett nästintill omöjligt uppdrag i att sätta sig in i alla dessa etiketter, som dessutom förmodligen aldrig passar in på någon till 100%.

    Blir inte det hela så mycket lättare om vi alltid respekterar en idivid och dess mänskliga rättigheter oavsett hur den vill definiera sig? Att vi per automatik ser varje idivid som unik med sina rättigheter intakta oavsett hur den “ser ut”. Liberalismen menar att varje människa har samma rättigheter, oberoende av tex religion, kön, sexuell läggning och etnicitet, samt okränkbara rättigheter oberoende av kollektivets vilja.

    Om vi alla började att respektera allas lika rätt utan att börja fundera på vilken eventuella grupp de tillhör, så tror och hoppas jag på att många problem försvinner. Sluta upp med att värdera per kategori och istället per idivid.

    Tack för din text!

  4. Mikael Bergström: Så jag som inte längre kan se på samhällsprogram eller läsa dagstidningar och får flera ångestattacker om dagen av att läsa om hatet som vräks ut mot mig som vit cisman på internet, jag är då enligt ditt sätt att resonera inte en vit cisman eftersom jag tydligen saknar ditt “privilegium” att inte känna sig hatad eftersom jag är vit?

  5. Förstår jag gästbloggaren rätt, att hens situation skulle vara lite mindre påfrestande om inte offentligt uttryckt hat hade varit ett såpass normalt och vanligt förekommande uttryck i frigörelsekampen? Att hen skulle ha föredragit en kamp med mindre hat och mer av andra uttryck?

    Sen finns det ett helt annat problem med att se offentligt uttryckt hat mot en grupp, för att somliga individer i gruppen förtryckt och begått övergrepp mot en, som OK. Bland de kvinnor som uttrycker mest manshat är det vanligt att de, betydligt mer än de flesta kvinnor, blivit väldigt illa behandlade av en eller flera män. Man förstår väldigt lätt varför de hatar. Men en hyfsad andel av de manliga kvinnohatare som finns ute på banan är det bland annat för att de utsatts för förtryck, övergrepp och kränkningar från kvinnor, ofta som barn, av t.ex. mödrar eller systrar. Kolla gärna upp statistiken över vilka vuxna som misshandlar sina barn, sist jag kollade har jag för mig att det var rätt “jämställt” vad gäller könet på den misshandlande/förtryckande föräldern. Ska vi acceptera att de personernas fritt uttrycker sitt kvinnohat också, enligt samma principer?

    Det är svårt för hataren att, när hen mår som sämst, hålla sig borta från generaliseringar som innebär att oskyldiga inkluderas i hatet. Men det är faktiskt också svårt, kanske lika svårt, för den som tillhör den grupp hatet riktar sig mot, att kompensera för hatarens generaliseringar om en själv mår dåligt. Så hatet från den som mår dåligt slår hårdast mot en annan människa som också mår dåligt. Jag tror inte det var tanken. Cis-personer, och medelålders vita män, kan också må dåligt, fruktansvärt dåligt. Gör det ganska ofta faktiskt. Jag tycker inte vilken grupp en person tillhör ska avgöra om deras lidande och utsatthet ska räknas eller inte.

  6. Något jag tycker riktigt illa om, som också förekommer, är lyxhatare. Det finns gott om kvinnor (och medelålders vita CIS-män), och åtminstone somliga transpersoner, som faktiskt totalt sett mår och har det ganska bra. Hur mycket nackdelar individen har av de nackdelar en grupptillhörighet i snitt medför varierar oerhört från människa till människa. Beroende på vad en fått med sig av arv och miljö, och vilken livssituation en befinner sig i. Bland annat så varierar hur mycket en tar åt sig av negativa kommentarer från andra öht rätt rejält. Liksom hur mycket dåligheter man möter i sin vardag. När människor som faktiskt har det, och mår, rätt ok, eller kanske rentav riktigt bra, kollektivhatar mest bara för att det är pepp och inne i de kretsar man rör sig i, då blir jag riktigt arg. Då har vi en situation där individer som har det bra sparkar på individer som mår dåligt. Det här är en av sidoeffekterna av att se det offentligt uttryckta hatet som ok, eller rentav positivt. Själv kallar jag det Idol-effekten. När centrala normbildare i praktisk handling visar att de tycker att det, för dem i deras situation, är ok att hata/trakassera/mobba, så får man en allmänt ökad acceptans för att bete sig hänsynslöst och för att avsiktligt göra andra illa. Och det är något jag inte på ett enda sätt tycker hör hemma i en bra kamp för en god sak.

  7. Sak att pröva, kanske. När en som kvinna och/eller feminist stöter på fraser på Internet som t.ex. “Jag hatar feminister.” eller rentav “Jag hatar kvinnor.”, hur lätt är det då att inte alls bli illa berörd och spontant tänka “Äh, han har förmodligen bara blivit utsatt för övergrepp och förtryck av den hemska sortens feminist/kvinna, och mår extra dåligt just nu. Han menar egentligen inte alls mig, eller kvinnor/feminister i allmänhet.”?

  8. Mindre hat, mer förståelse. Av alla, för alla.

    När jag ser på mina barn blir jag nästan alltid rädd, för vilken subkultur, sexuell läggning, intresseområde etc de kommer identifiera sig som, eller inte identifiera sig som, kommer de bli hatade på. Och det skär i mitt hjärta. Sedan tänker jag på alla andra som växer upp i samma situation, alltid finns det något en kan racka ner och hata, mobba och störa sig på.

    Den som blivit mobbad löser varken sina egna eller andras problem genom att “mobbas tillbaka”.

    Vi är alla människor, och kommer så klart fortsätta beté oss så här. Det går utmärkt att inte acceptera hatet, men förlåta och fortsätta tycka precis lika mycket om människorna bakom ändå.

    Den där medelålders, vita, hetrosexuella mannen i den dyra mercan och snygga kostymen som ser så självsäker och nöjd ut med livet, kan ha hängt sig av prestationsångest i en garderob imorgon.

    Hjälp, stötta och stödj. Men acceptera inte hat, hot och aggressioner. Det är svårt, men det går att kombinera.

    <3 für alles!

Svara Mikael Bergström Avbryt