Fyra

Så Hanna på Feministbiblioteket har hunnit läsa 23 böcker sedan midsommar.

Själv har jag har lyckats läsa hela fyra böcker på den tiden! Och ja, ni ska vara imponerade av detta! Det är ju visserligen så att jag ju faktiskt läser böcker precis hela tiden – på ljudbok. När jag gör en massa andra saker som tex går till affären, diskar, joggar, kör bil för att hämta eller lämna barn och i princip alla andra tillfällen då man kan höra på något utan att någon absolut vill prata med en men när man absolut inte kan sitta ner med en kopp te och läsa en bok gjord av pappersmaterial som man måste ha minst en hand för att hantera. Så just detta att ha haft möjligheten att läsa fyra riktiga böcker är faktiskt en big deal, så det så.

Så nu vankas det genusrecension tamejfan.

Böckerna jag läst är följande:

1. “Kvinden i buret” av Jussi Adler-Olsen. Läste den PÅ DANSKA ge pluspoäng tack! Helt ok deckare antar jag, men eftersom jag listade ut hela plotten på sida 53 fick jag alldeles för mycket tid över för att reflektera över och reta mig på att nästan varenda kvinnlig karaktär beskrevs utifrån olika grader av hur attraherade de manliga karaktärerna blev eller inte blev av dem, samt att det då var ett förbannat tjöt om hur vacker den försvunna kvinnan var. Ojojoj så vacker, hon kan ju haft fiender för att hon var så vacker, hon kanske hade en kärleksrelation för hon var ju så vacker, vem skulle vilja skada henne hon var ju så vacker, synd på en så vacker kvinna osv osv i all oändlighet. Som om hon inte ens vore värd att utreda om det inte var för att hon var så vacker. Irriterande, säger jag, och fullständigt onödigt.

Positivt dock är hur den försvinna kvinnan inte ger upp utan uppvisar en massa jävlar anamma. Och att mens nämns iallafall, det brukar det inte göra. Till exempel undrar jag fortfarande hur Vinga Tark av Isfolket hanterade sin mens när hon levde ensam i skogen utan underbyxor under sina tonår. OH WELL det var ju inte Margit Sandemo vi skulle skriva om här. Mer positivt; inte enbart vita och heterosexuella får vara med, även om jag känner mig osäker på om några av framställningarna inte är allt för stereotypa. Vara glad för det lilla ändå? Kanske. Jag kommer nog iallafall läsa uppföljaren om jag plötsligt springer på den.

 

2. “Skumtimmen” av Johan Theorin. Utspelar sig på Öland, mycket mer intrikat skriven än ovanstående, hade inte ens susning om hur det hela hängde ihop innan typ sista sidorna och hur mycket jag än uppskattar att ha rätt så föredrar jag när jag inte förstår plotten efter en tredjedel av boken när jag väl läser något som ska föreställa något i stil med en deckare. Huvudpersonen är en kvinna och det finns inte spår av att beskriva folk utifrån slentrianmässig attraktionskraft. Skönt för mina genusögon att läsa. Däremot inget spår av andra än vita, i den mån man får utgå ifrån vithetsnormen så pass att alla vars hudfärg inte beskrivs får antas vara vita. Inga andra sexualiteter än heteron heller, i den lilla mån sexualitet alls får betydelse, vilket är försumbart. Det är förstås en smula stereotypt att det är mamman till det försvunna barnet som inte kan släppa det försvunna barnet på 20 år (hysterisk?) och att pappan beskrivs som synnerligen (negativt) rationell och frånvarande. Men alltså, en bok som jag kunde läsa utan att behöva sucka frustrerat över ur genusperspektiv och som dessutom hade ett mycket intressant sätt att klippa mitt i händelseförlopp och hoppa över till någon annans synvinkel som jag nog aldrig läst förr. Rekommenderbar på många vis, även för genusvetare med för stora issues liksom mig själv.

 

3. “Nattfåk”, också av Johan Theorin. Även den här utspelar sig på Öland som jag väl blir tvungen att besöka snart. Tvekade en lång stund innan jag började läsa denna pga den verkade handla om spöken och jag råkade bo ute i morsans gästhus när jag fann den och det hela var liiiite för mörkt och obehagligt för mitt av asiatiska skräckfilmer förstörda nervsystem, men när jag väl kom mig för att läsa den så var den ju inte riktigt så läskig som jag hade fruktat. Vilket inte gjorde den sämre, vill jag dock påpeka. Det sätt han skriver på, Theorin, tilltalar mig mycket, eftersom det bryter mot de redan etablerade narrativen att berätta en historia på. Lite som just asiatisk skräckfilm faktiskt, när jag tänker på saken. Det hoppar mellan olika karaktärer, olika livsöden, som vävs ihop så smart utan att man ens märker det ordentligt, och utan den mer amerikanska surprise-effekten. När de allra sista sidorna kommer och jag äntligen förstår hur det hänger ihop känner jag mig oerhört välvilligt förd igenom historien. Och ur genusperspektiv har jag inget att påpeka – de kvinnliga karaktärerna känns äkta och levande precis som de manliga, och får spela betydande roller. Igen visserligen bara outtalat vita och läsaren veterligen heterosexuella, men det finns ett klassperspektiv här också som jag uppskattar mycket.

 

4. “Dödergök” av Katarina Wennstam. Well, här har vi ju en jävligt medveten författare som inte tvekar att lyfta känsliga frågor om hedersvåld, fördomar gällande religion och kultur samt våld mot kvinnor, och som dessutom låter själva huvudpersonen vara en kvinna som inte är kritvit. Genusglasögonen kunde slappna av så pass att de till slut hamnade i bröstfickan, och kvar fanns en historia med karaktärer som är levande, som får vara helt mänskliga, och en plot som fick mig att drömma subtila mardrömmar i en vecka. Bäst av de fyra, ingen protest.

Sen har jag ju på ljudbok (nästan) läst/hört (ut) Joe Abercrombies trilogi “The blade itself”, “Before they are hanged” och “Last argument of kings” (NO SPOILERS jag är bara halvvägs igenom den sista för satan) och här har vi ju fantasygenrens största problem IGEN dvs att det typ inte existerar kvinnor. Böckerna växlar mellan en rad huvudpersoners POV (point of view), och det är som vanligt en drös män av olika slag (väldigt olika slag) och EN kvinna som får berätta historien ur sitt perspektiv. En kvinna som visserligen är svart men även typ halvdemon. Resterande 1,5 kvinnor är en som är ett kärleksobjekt och syster till två av huvudkaraktärsmännen, och en som är en i förbifarten presenterad ond häxa. Inte svinbra representation ändå, det får jag säga. Meeeeen med det sagt är det ändå en jävla bra story och männen är fan bättre personifierade än de brukar vara, även de som ska föreställa brutes, så i brist på fler böcker av Brandon Sanderson att höra på så duger det faktiskt. (Plus att det är jävligt väl utspelade sexscener i ljudboksversionen ändå. Han är inte helt dum, han där uppläsaren).

Så. Det var min boksommar det.

Hoppas er var bättre.

Svara