Ett barn. Och inga fler?

Så. Nu har vi grundligt firat det faktum att jag på ett utmärkt vis lyckades frambringa nästa generation av excellent DNA för fyra år sedan igår.

Avkomman ifråga var som en liten solstråle precis hela dagen. En liten sjörövarsolstråle, för att vara exakt.

Och ganska naturligt, inbillar jag mig, när man har ett barn på fyra år och man fortfarande är gift med fadern till detta utsökta människoexemplar, så har vi funderat mycket kring när vi egentligen ska ha nästa.

När vi ska ha nästa. Inte om. 

Fråga mig inte varför, men det har liksom alltid varit en självklarhet för mig att skaffa två eller tre barn. Och det är egentligen lite konstigt, för jag är ingen mamma-typ på det viset. Jag har inget intresse av att vara hemma och myspysa med ungarna, med bullbak och pyssel och allt vad hela konceptet innebär.

Faktum är att de ynkliga fyra månader som jag var hemma med Vilde utan annan sysselsättning vid sidan av, exempelvis heltidsstudier (vilket var situationen när han föddes), resulterade i att jag till slut bara satt i en soffa och lipade dag in och dag ut.

Fadern i fråga är likadan. Vi har tusen järn i elden hela tiden – för att vi gillar det. För att vi går under själsligt om vi inte får lov att utveckla vår kreativitet, stimulera våra intellekt, utbyta erfarenheter med andra.

Mot den bakgrunden kan man verkligen fråga sig hur det gick till när vi bestämde att vi skulle gå igång med nästa babymaking här mot slutet av denna sommaren. Eftersom ingen av oss riktigt har någon djupare önskan om fler barn mer än “bebisar är så sjukt gulliga” och “vi har för bra gener för att låta det stanna vid en” samt “klart Vilde ska ha ett syskon”.

Den sista där är verkligen inte något bra argument. Inte den första heller. Det är nog faktiskt bara den i mitten som faktiskt har någon relevans. Om man bara skaffar ett barn har man lagt alla sina DNA-ägg i samma korg, så att säga. Och det är förstås lite farligt, rent evolutionsmässigt.

Men nu när jag tänker efter har det inte alltid varit en självklarhet för mig med flera barn. När jag var liten hade jag en väldigt humanistisk idé om hur många barn jag skulle ha: jag skulle ha ett eget, och resten skulle jag adoptera. “Det finns för många barn i världen som inte har någon som bryr sig om dem för att jag med gott samvete skulle kunna skaffa fler än ett” resonerade lillgamla och snusförnuftiga 10-åriga Hannah.

Så kan 28-åriga Hannah också resonera, uppblandat med lite hybris kring hur fantastiskt bra gener just jag har. Samt detta: mitt största problem med min lilla familj just nu är att jag och maken har alldeles för lite tid tillsammans, gör alldeles för lite roliga saker ihop. Vi blev (planerat) gravida efter bara 4 månader, vi har aldrig hunnit ha det där ljuva unga första förälskade året när man gör alla tokiga saker, är ute och dansar halva nätterna och står i en gränd och hånglar medan solen går upp. Eller, vi började så. Och det tog slut alldeles för snabbt. Jag saknar det.

Om jag får önska så önskar jag mig hellre mer tid ihop med de två som är min närmaste familj nu, än att utöka den familjen med ytterligare en som ska ha uppmärksamhet. Vilde har ju precis vuxit ifrån allt det där som gör det besvärligt att ha barn, han sover hela nätterna, kan klara av sina toalettbesök (inklusive tvätta händerna), kan passas i flera dygn av någon närstående om det skulle krävas och har till och med börjat med lekträffar efter dagis.

Friheten! Åh den ljuva friheten! Att kunna vara människa och kompis och flickvän igen, vid sidan av förälder. Det är helt enkelt underbart.

Så, utan att slå fast varken det ena eller det andra i sten skjuter vi upp det där med ett andra barn på obestämd tid. Och skulle jag plötsligt fylla 35 utan att det uppstått någon akut längtan efter ytterligare ett barn så får jag väl helt enkelt ta och frysa in en drös av mina ägg, för att underlätta eventuell befruktning i en senare framtid. Eller donera dem till några andra. Evolutionen kan inte ha något emot att man fuskar på det viset, väl?

Det är ju så fantastiskt med dagens teknik, att vi faktiskt kan göra så. Den där tidsångesten, att hinna skaffa barn innan det ena eller andra åldersstrecket, är plötsligt inte lika relevant längre.

Och tur är väl det, med tanke på att man måste vara en etnisk svensk mitt i livet för att överhuvudtaget lyckas fixa fast anställning och därmed stabila försörjningsmöjligheter nu för tiden.

“Mitt i livet” är mig veterligen en tid strax efter “bästa fertila ålder för kvinnor” nämligen.

18 Responses to Ett barn. Och inga fler?

  1. Good for you. Men berätta mer – varför har inte “klart Vilde ska ha ett syskon!” relevans? Undrar en som alldeles strax fyller 35 och inte har råd att frysa in några andra ägg än Torggummans, Abbas, såna på tub och… (ja, ni fattar).

    • För att det är inte alls en självklarhet att syskon ens tycker om varandra. Om man skaffar fler barn ska det vara för ens egen egoistiska skull, och inte i någonslags missriktad välvilja mot sitt första barn.
      30 papp kostar det tydligen att frysa in ägg, det måste du väl kunna få låna på banken ändå? För övrigt. 🙂

      • Jag tycker syskon faktist har en relevans. Forskning har visat att barn med syskon är bättre på att hantera sociala situationer än ensambarn. Det här är också sådant jag har sett hos folk i min omgivning, och i många fall märker jag tydlig skillnad på vilka som har växt upp som ensambarn. Vissa är rent ut sagt bortskämda och vana att få som de vill, men på de flesta märks det bara med att de har svårt att sätta sig in i hur andra människor tänker/känner eller att de har något svårare att sammarbeta. Det här stämmer såklart inte på alla, men det är sådant som jag har märkt i min omgivning.

        För egen del så tycker jag därför att det är elakt mot barnet att inte ge hen den sociala träning som man får med ett syskon. Det är förstås bara min åsikt.

        OBS! Jag säger inte att ensambarn är dåliga människor, bara att jag tror att man har svårare under sin uppväxt att lära sig vissa sociala aspekter.

  2. Läste lite mer här och blev klokare: http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/barn-och-unga/nu-kan-du-frysa-agg-i-vantan-pa-den-ratte_6098331.svd Tackar.
    Tycker inte att syskonargumentet fungerar isolerat, men kanske som det som tippar skålen. Att jag när jag var sju år tyckte att min systers ankomst var det största som hänt någonsin, och är villig att tycka det fortfarande (trots att vi haft våra fighter och är gnisslande olika på många sätt), kan möjligtvis färga min syn på det hela.

    • (Reply, längst ner till vänster på inlägget du vill svara på) *tipsar*

      Jag har själv en lillebror som föddes året jag skulle fylla sju, och jag har alltid älskat honom mest av allt. MEN det är eventuellt ren och skär slump att det blivit så, för det är inte alls givet att syskon har något gemensamt eller ens kommer överens och gillar varandra. Och just Vilde, som är ett väldigt… hur ska jag förklara det… han är ett barn som vill veta vad som ska ske, när det ska ske, och gillar inte improvisation. Då går han i minus. Han skulle uppskatta ett småsyskon, absolut. Men han skulle lika mycket uppskatta en katt. Alltså. Det är enkelt att göra små barn glada, och ett ensambarn går inte per automatik miste om något. Tvärtom, kanske. De får istället sina föräldrars fulla uppmärksamhet, och har inte behov av något syskon att söka sig till. (I de bästa av världar).

      • Säger absolut ingenting alls om ert beslut som är just ert (själv vill jag nog inte ha några barn alls), men det där med att han inte skulle ha så mycket glädje av ett syskon _just nu_ behöver ju inte alls betyda att han inte kommer ha det när han blir äldre.

  3. Var sju när syrran föddes och jag tyckte det var PEST! Rödhårig var hon, och alla jollade med henne. Alla bara struntade i mig, tyckte jag. Sen fick jag vara “barnvakt” till henne tills hon var tonåring, typ. Och nu är hon är alltså dryga femtio och ser skitgammal ut. Hah! Jag kan helt säkert säga att jag skulle haft större glädje av en katt. Till o med ett marsvin. Då som nu…

  4. Jeg undrer helt oprigtigt, fuld af nysgerrighed og fascination, og uden den mindste snert af sarkasme: hvor gode gener har du/I?

    Hvad angår søskende… Er selv enebarn og synes ikke, at søskende-argumentet er helt dårligt (men selvfølgelig heller ikke det bedste). Jeg kunne virkelig godt have brug for nogen med samme forældre som mig til at diskutere situationer og mindes oplevelser med. Omvendt er jeg heller ikke helt sikker på, at jeg havde kunne tackle det. Ved man jo aldrig…

    Selv er jeg ved at gå til af børsnartfåbarnstress. Min mormor blev mor som 20-årig, min mor som 19-årig, og eftersom jeg synes det er et totalt hit at have en ung mor, har jeg svært ved at vænne mig til tanken om, at jeg er 27 og uden børn i sigte (kunne strengt taget godt få dem nu, har mand und alles, men vil meget gerne lige blive praktikant på ambassaden i Moskva først.

    Korte af det lang: good for you at I har fundet ud af, hvad der er bedst for jer! 🙂

  5. I lika u, om du hade missat det i förbifarten! Gött att någon äntligen orkar ta tar i syskondebatten. Den debatten har jag velat ta ett bra tag. Är också urbota trött på argument som dessa- att “de ska ha ngn att leka med” eller “för deras skull” typ 😉 Som du sa gener eller eventuellt släktskap har inget med relationens natur att göra. Jag älskar t.ex mina syskon mer än livet självt- men jag kan ärligt säga att hade det inte varit för syskonrelationen hade vi inte känt varandra. Så olika är vi. Men visst, vi delar något otroligt fint idag- våra föräldrar och har således utvecklat ett starkt band, men det komme rliksom inte “för att” vi är syskon.

    Min sambo är endabarn och en kan liksom inte “förutsätta” att han gått miste om något, för han vet ju inget annat! Detta är livet för honom. Att var endabarn är inte per se något dåligt- vilket väldigt många verkar hävda här i livet. 2,4 barn ska alla ha, eller hur var det nu?!

    Får bli ett blogginlägg snart om detta tror jag :-)!

  6. Hej Hanna!
    Tänk att de redan fyllt fyra, de där små knytena (butterkakan och knirkpellen) och att jag sitter här med två… Det där med syskon var inte lätt för oss heller, varken på det psykologiska eller rent psykiska planet. P var ju ett kärt litet misstag, så när V tog nästan två år och otaliga missfall och ifrågasättande av just gener, kompabilitet, ja, alltså… Så när jag blev gravid så var det så jäkla tudelat och ångestladdat. Jag ångrade mig, mådde skit (och gjorde i nio månader plus lite till) men no return och jag överlevde ännu en graviditet. Och nu är jag så obeskrivligt lycklig (såklart) över två ljuvliga ungar, och det faktum att vi snart – igen – kan vara barnfria och njuta av den där tvåsamheten. Visst fan är det träligt, och visst är det ett lotteri, men den relation P och V bygger upp oberoende av oss vuxna… Jag vet att det inte finns några garantier inför deras framtida relationer, de kanske bitchar om arvet (eller avsaknaden av) när jag är död och begraven. Må så vara. Men de är två nu, och visst fan är vi handikappade socialt just nu. Men jag njuter så jävla mycket av dem för sig och tillsammans. Om det blir en tredje? Med förlossning och graviditet i färskt minne – aldrig i helvetet! Men när jag är 35? Vem vet… Just nu planerar vi att som trettiofemåringar lämna en tolvåring och en nioåring hemma och luffa i Europa, eller roadtripa i USA. Men frånsett detta egoistiska svammel, ett litet försvarstal kanske, så gör en ju som en vill så klart. Det finns för- och nackdelar med allt. Den lille katten kanske börjar bajsa i sängen och kissa i högtalarna (autentiskt exempel) – det har lillebror ännu inte lyckats med. Eller vänta… Glöm vad jag sa. Men du Hannah, jag är övertygad om att ni har fattat ett skitbra beslut utifrån vad som är bäst för er allihopa. För oss blev planeringen ett antiklimax när det inte fungerade, och en lärdom att ta saker lite mer som de kommer, och det har varit nyttigt för en kontrollmänniska som mig. För övrigt; i sommar kommer jag ner till Malmö, och då vore det fint att få ölsällskap. Jag lovar att inte predika syskonskapets fördelar… Har jag ju redan gjort nu, känner jag. Fan, ser inte ens vad jag skriver, dumma i-phone. Well! Kram till er!

  7. En sak som kan vara bra med syskon är att man i vuxen ålder kan ha någon att prata med om sin barndom, någon som upplevt samma situationer och förstår precis vad man menar. Då kan det bli lättare att förstå hur man blivit formad till att bli den man är idag. Det kan vara guld värt.
    Men det finns ju förstås ingen garanti att syskon ens kommer vilja prata med varandra som vuxna eller får ut särskilt mycket av det.

    • Min lillebror kom när jag var 13 (gah!) pest en lång tid. Vi älskar varandra idag, och jag känner att vi har glädje och hjälp av varandra i att han kan tala med mig om sådant han inte vågar prata med mamma och sin pappa om, och han älskar att passa min busunge (;

  8. Jag skulle ha många barn. Hälsan kom i vägen och jag blev avrådd från fler barn.
    När sorgen hade lagt sig började jag se fördelarna med ett barn. Idag skulle jag absolut inte välja annorlunda.
    Så det är klokt att tänka efter tycker jag:)

  9. Det finns förstås många ensambarn som har en totalt annan upplevelse än vad jag har… men för mig har det varit jobbigt. Jag har större delen av mitt liv önskat mig ett syskon och gör det fortfarande. Därför var det väldigt viktigt för mig att mina barn skulle ha det och det blev tätt mellan dom. De har redan haft mkt bra utbyte av varandras sällskap och jag hoppas de kommer betyda mer för varandra än att vara som ett marsvin. Med det sagt; så om man inte vill ha fler barn än ett så gör man helt rätt i att inte skaffa fler förstås. Varje familj ser olika ut och det är bara ni som vet bäst såklart om hur er familj fungerar optimalt. http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/barn-och-unga/syskon-betyder-mer-an-vi-trott_151644.svd

  10. Det här med att inte tycka om sina syskon! Tycker om mitt ena jämt och mitt andra ibland (han är en rätt fruktansvärd medmänniska sen fem år tillbaka men det kanske är en “period”). Är det lite tabu att inte tycka om dem, som vuxen? Nu har han den odägliga brodern iofs just blivit lite bättre, men jag sörjde verkligen min och hans sorgliga, bråkiga relation, i synnerhet när mina kompisar plötsligt hade blivit gamla nog för att uppskatta sina syskon; drog ut dem på krogen, åkte på resor och umgicks som vuxna människor helt plötsligt.

    Skillnaden mellan syskonrelation och kompisarrelationer är väl att syskonrelationer har någon sorts löfte om att vara livslånga (¨även om det såklart inte behöver bli så). Att släkt består när vänner kommer och går, osv. Dock tror jag man kan ersätta just det lika bra med långvariga vänskapsrelationer eller kanske kusiner och annan släkt.

  11. går i ganska samma tankar faktiskt. Min lilla fyller 2 i september och jag är 27. Jag känner att min kropp är en sådan där gammal kropp som inte orkar med en graviditet och förlossning om jag blir mycket äldre. Men det är just att Bus ska få syskon som gör att jag tänker. Har gärna en unge jag, herregud, jag älskar ju henne mer än jag nästan klarar av, hur ska jag palla kärleken till 2? Kärleken kommer krossa mig!

Svara Hazel Avbryt