Det är faktiskt helt ok att låta barnen sitta med en iPad

Aha! Så kom det äntligen, ett inlägg med en riktig rubrik. Ni som eventuellt trodde att min nedräkning (uppräkning?) hade något större syfte, jag är ledsen att göra er besvikna, det var helt enkelt bara mitt eget sätt att kolla hur många intetsägande inlägg jag behövde skriva innan någon slags inspiration slog till igen och jag faktiskt hade lust att skriva något med lite substans. Det hände nu!

I slutet av mitt förra inlägg skrev jag om hur man som förälder får dras med det dåliga samvetet varje gång man låter sina barn sitta vid en skärm, om den så är en TV, dator, iPad eller telefon. Och hur jag kunde konstatera att efter att ha låtit Vilde se på youtube (det började med ett stort intresse för Nightmare before Christmas-musiken, gick över till Portal/Nightmare before Christmas-mixups, och vidare till youtubers som spelade Portal (vilket vi också spelade hemma tillsammans vid den här tidpunkten) och sedan vidare till youtubers som spelar allt möjligt) så kan han nu förstå och snacka tämligen avancerad engelska fast han just börjat ettan. STOR fördel.

Men har jag märkt av något negativt av hans iPadande? Ja, det har jag väl. Frågan är väl dock om det verkligen ÄR negativt eller bara något jag UPPFATTAR som negativt eftersom jag fått veta att det är dåligt att barn har för mycket “skärmtid”?

Kan han sitta hela dagen med iPaden om vi inte säger till honom att göra något annat? Ja absolut. Om det inte finns något annat att göra. Om det inte finns exempelvis pennor och papper eller utklädningskläder eller kinetic sand eller något annat kreativt i närheten som han kan använda för att få utlopp för alla de idéer och alla de tankar han får av det han ser på. Om det FINNS det däremot så går det ju knappt en timme innan han går bort från vilken skärm det nu än är och hittar på något annat, nyss inspirerat av vad han sett. Eller för den delen kommer och sliter i oss vuxna om att vi ska se ett eller annat han nyss sett som var roligt, för han vill gärna dela det med oss. Om vi då har tid eller ej att ta del av det är ju förstås en annan sak. (Vi försöker ta oss tid alltid).

Det är iallafall varken asocialt eller dåligt för kreativiteten att ha tillgång till en iPad, som jag ser det.

Kan jag själv sitta en hel dag framför datorn utan att skänka det en tanke ens? Ja gud ja. Kunde jag (innan jag fick barn) spendera helgerna liggandes i soffan och tittandes på film, gärna ätandes hämtmat? Plöjer jag fortfarande serier på netflix så fort jag får tillfälle (när barnen sover alltså)? Ja herrejösses. Ser jag det som ett speciellt stort problem? Nej, inte riktigt. Jag är ju vuxen och kan hantera det gudbevars.

Men BARN. Barn är ju så himla oansvariga, och om de sitter vid en skärm är det förstås inte för att det faktiskt GER dem något av värde, det är bara fullständigt värdelöst tidsfördriv (opium för ungar!) som liksom visuellt mögel äter upp all deras fantasi och kreativitet.

Eller inte.

Idag sprang jag över en artikel av Elza Dunkels, lektor vid institutionen för tillämpad utbildningsvetenskap vid Umeå universitet, vid namn Därför är paddan inte skadlig för ditt barn. Citat:

– Som föräldrar är vi ofta känslostyrda och vi människor har överlag svårt att relatera till nya saker i samhället. Att använda digitala verktyg till barnen för att underlätta vardagen ses av många som skamligt, fortsätter Elza.

Elza gör en tillbakablick och påminner vilken skepsis, på samma sätt som surfplattan, även boken och tv:n möttes av när de var nya i samhället.

– Vi romantiserar gärna kring vår egen barndom och sätter upp den som ett ideal. Jag menar, varför skulle det till exempel vara mer kreativt att leka med kottar än att använda en Ipad?

JA! Precis så! Varför i fridens namn skulle det vara mer kreativt att leka med jävla okreativa kottar? Blir man MER kreativ ju sämre leksaker man har att leka med? Bara för att VI (vuxna, äldre, föräldrar, whatever) inte hade lika awesome leksaker när vi var små behöver väl inte det betyda att det är sämre med… bättre?

Och ja, såklart, som med allting ska det förstås hanteras med måtta. Jag tror att även kottar kan vara “skadliga för kreativiteten” om ungarna tex bara får leka med kottar och bara leker att de är urtråkiga kossor som går på en äng hela dagarna och man ba “Men vafan lek något roligare unge” och ungen ba “Men vafan morsan det är KOTTAR hur jävla roligt tror du ens det kan bli med fucking kottar?” (ja, denna hypotetiska unge svär, och har förstås INGEN koppling till mina verkliga barn *harkel*).

När jag var liten var det böcker som gällde. Ja jävlar vad jag läste böcker. Min morsa ba “Men Hannah kan du inte lägga ifrån dig boken när vi äter middag åtminstone” och jag ba “Men vafan morsan! Varför ens??”. För jag kunde inte förstå det. Där var jag igång med att leva mig in i en historia som var tusen gånger mer intressant än att äta middag, och så måste jag pausa detta för att prata om vad jag typ gjort i skolan den dagen? Helt ointressant i jämförelse!

Man kan säga att jag har full förståelse för mina egna och andras barn som tycker att det är roligare att spela något eller titta på något på en iPad än vad det är att vara med AFK. Som vuxen och förälder kan jag dock också se det symboliskt viktiga i att sitta och ha ett snack om hur det var i skolan över middagen, och jag hävdar också att barnen ska lägga bort alla manicklar när vi ska äta (och förstår deras sura “menååååå” när de gör det).

Men iallafall. När jag delade artikeln på FB blev jag tillfrågad av en gammal barndomskamrat som nyligen själv fått sitt första barn om vad jag såg för fördelar med att låta barnen använda iPad. Mitt svar var “lugn och ro i en annars ganska stressig vardag”. Och då menar jag inte lugn och ro för oss föräldrar, utan lugn och ro för barnen (även om det ena ofta leder till det andra, dvs tex möjligheten att i lugn och ro städa upp i köket utan att det samtidigt blir lika kaos i vardagsrummet).

Det är, i min uppfattning, ett oerhört fokus på barns utveckling hela tiden. Den ska liksom PRESSAS fram. Barnen ska stimuleras, de ska aktiveras, de ska sjunga sånger, de ska lära sig räkna, dagis heter förskola för det handlar inte om ett ställe där barnen bara ska lattja omkring hela dagarna utan de ska LÄRA sig olika saker hela tiden och de ska vara ute och de ska springa omkring och spela olika spel och ha gruppsamtal om mobbing när de är tre år gamla och gud vet vad (såklart jättebra saker alltihop).

Därefter ska de helst lära sig ett instrument, gå på någon slags sport, umgås med kompisar utanför skoltid och förutom det även uppfostras av stressade föräldrar (gå dit, kom hit, sitt där, ta på dina skor, ät mat, sluta söla, kryp ut därifrån, ta av dina skor, gör ditt, gör datt). Tro fan att ungar också behöver “slänga upp fötterna” mot slutet av dagen. Se på ett roligt klipp på youtube och skita i resten.

Precis som vi vuxna gör när ungarna väl sover.

Jag tycker faktiskt är det är konstigt att vi vuxna inte har mer fokus på ungars avslappning. Att vi inte har tid att slappa med dem är ju en sak – hur fan ska man ha den tiden ens i det här samhället när man ska åka direkt från jobbet och hämta barnen och sedan handla och laga mat och äta mat och sen är ju dagen slut typ – men att vi inte har mer förståelse för deras behov att slappna av på egen hand?

Varför ser vi inte barnens stund vid skärmen, vilken skärm det ens kan tänkas vara, som deras “soffatid” som de kan ha väldigt stort behov av efter en dag i skolan/förskolan? Jag hör många föräldrar klaga på att deras barn inte vill berätta om vad de gjort under dagen i skolan och tro fan det? De är trötta, de vill ha mat och chilla en stund, inte bli förhörda kring vad de gjort den här dagen som de just lämnat bakom sig? Om det är något speciellt (Vilde tog tillexempel rekord i häcklöpning häromdagen) så kommer de alltså berätta det helt självmant. Våra behov av att veta vad ungarna gör om dagarna kanske inte alls passar ihop med barnens behov av att få lämna den dagen till det förflutna?

Senare idag, efter att jag delat den första artikeln, sprang jag på EN TILL text av Elza Dunkels, vid namn Om nyttan med att ha tråkigt 1. Och den satte verkligen fart på mina tankar för detta är något jag hört oerhört mycket sedan jag fick barn: att barn skulle må bra av att ha tråkigt?

Citat:

Jag tycker att det låter ociviliserat att påstå att en annan grupp mår bra av att ha det tråkigt. Ha tråkigt själv om det är så kul! Dessutom har jag aldrig sett några belägg för att det stämmer, det kan lika gärna vara en skröna att hjärnan mår bra av att ha tråkigt. Om det är möjligt att ha kul mest hela tiden, även när man lär sig saker, så tycker jag att det är något vi ska välkomna.

Okey. Jag förstår faktiskt tanken med att säga till barn att det är okey att ha tråkigt ibland. Jag har sagt det till Vilde själv flera gånger när han har velat ha sin iPad igen för att “han har tråkigt”. Men då handlar det ju inte om att jag vill att han ska ha tråkigt, jag vill ju att han ska hitta på NÅGOT ANNAT att göra än att bara direkt tänka “nu vill jag ha iPaden” när han inte är direkt underhållen.

Så på så vis tycker jag att det är okey att säga att barnen ska ha tråkigt. Så länge det faktiskt finns något annat de kan sysselsätta sig med. Som helst är bättre än kottar. Men att ha tråkigt för tråkighetens skull? Att förgås av frustrationen av att inte ha någonting att göra? Seriöst, det vill väl ingen vuxen människa som haft tråkigt en längre stund pådyvla sina barn?

Vad tänker ni? Är det nyttigt för barn att ha tråkigt bara för tråkighetens skull? Är det på alla vis dåligt att låta barnen slappa framför en skärm istället för att ha aktiv familjestund varje dag efter skolan? Ska barn inte också få slappna av? På vilka sätt får era barn slappna av utan er och utan skärm? Och är det inte så att vi av någon anledning tycker, nu, vi i min generation, att det är något helt underbart med böcker, och att vi tycker att barnen borde bläddra i böcker precis hela tiden? Det vill säga det som barn förr i tiden blev tillsagda att inte spendera för mycket tid på för det var dåligt för allt möjligt, exempelvis ögonen?

Bring your thoughts!

4 Responses to Det är faktiskt helt ok att låta barnen sitta med en iPad

  1. “Ibland måste man ha tråkigt!” Fick jag höra. (När jag var hos den ena föräldern). “Nu är det dags att vara utomhus!” (När jag var hos den andra).

    Jag hade tråkigt utomhus ganska ofta. Hade behövt en ipad.

  2. Jag har haft inte bara ett, utan orimligt många, samtal med min med-förälder om vårt barns “skärmtid” Min med-förälder hävdar stenhårt att det är DÅLIGT och FARLIGT för BARNHJÄRNAN att titta på tv etc. (Nu lever vi ju inte tillsammans av helt logiska skäl…) Själv tycker jag att det är den bästa stunden på dagen när min unge och jag kommit hem från jobb och förskola och vi slappar i soffan och käkar flingor till mellanmål. Bara hon och jag. Efter en stund avkoppling så orkar vi leka i flera timmar till. Självklart behöver hon få stirra in i en tv och smälta dagen och samla energi precis lika mycket som jag behöver.

  3. Jag är själv fett sugen på att skaffa barn så det här är något jag tänker mycket på.

    Jag oroar mig inte så mycket över de negativa effekterna av skärmar (för jag tänker som du, typ), däremot är jag orolig över hur en unge ska växa upp med bra koll på hur teknik funkar. Det känns som att många av våra skärm-saker är så himla “it just works” att den som använder dem inte nödvändigtvis utvecklar sina tekniska skillz särskilt mycket. Men jag vet inte, det är bara en känsla jag fått av att hjälpa yngre släktingar med datortrubbel i några år, fast de har slutat ringa nu så de kanske lärde sig till slut.

    Jag har Snickers i min traktor. Peace out!

Svara