Category Archives: Vetenskap

Gästblogg: Om samvetsklausuler i jobbet

Detta är ett gästinlägg av Christine, som twittrar som @tankeexperiment och som en gång för länge sedan bloggade under namnet Forskarfeministen. Enjoy!

 

Om samvetsklausuler i jobbet – min berättelse

För några veckor sedan anmälde en inom Livets Ord aktiv barnmorska tillsammans med en anti-abortorganisation ett sjukhus till DO. Anledningen var att hon inte fick jobba kvar sedan det uppdagats att hon inte kunde utföra centrala delar av jobbet, som att assistera vid aborter och sätta in kopparspiraler. (Huruvida hon klarar av att upplysa om kopparspiralen och dess fördelar förtäljer inte historien)

Det finns många saker i den här historian man kan reta sig på.

För det första är det irriterande med självgodheten i att anse sig ha rätt till ett jobb man från början vet att man inte klarar av att utföra.

För det andra är det konstigt att någon inom vården så uppenbart sätter sig själv framför sina patienter. Sådan vårdpersonal borde gå bort, rent principiellt. Jag vet ateister som jobbar inom psykvården, men som ändå uppmuntrar sina troende patienter att ägna sig åt religiös utövning om de ser att patienten mår bra av det. För det som räknas enligt mina bekanta är inte deras personliga inställning till att ha en ”låtsaskompis man kallar gud” utan vad som är bra för deras patienter. Jag tycker att den inställningen borde vara självklart hos vårdpersonal.

Men framför allt fick den här historien mig irriterad eftersom den rör mig personligen. Den fick mig att vilja berätta min egen bakgrund när det kommer till samvetsbetänkligheter, etik och att känna obehag inför vissa arbetsuppgifter.

Jag är molekylärbiolog till utbildningen och har doktorerat inom medicinsk vetenskap. När jag började plugga var jag djurrättsaktivist och emot djurförsök. När jag valde utbildning visste jag med mig att det skulle komma att påverka var jag kunde jobba, och det tog jag med i beräkningen. Jag funderade mycket över vilka jobb jag kunde tänka mig, och vilka gränser jag hade. Klarade jag av att jobba på ett ställe där djurförsök utfördes överhuvudtaget, till exempel? Jag tog också med i beräkningen att jag kanske skulle stöta på problem även hos arbetsgivare där inga djurförsök utfördes. Det kunde ju vara känsligt överhuvudtaget inom min bransch med en anställd som hade kopplingar till djurrättsrörelsen. Jag var också medveten om att det skulle dyka upp moment under själva utbildningen som jag skulle finna obehagliga och som skulle strida mot min etik.

Men aldrig, aldrig att jag hade en tanke på att börja gnälla över min situation när jag valt den själv, ej mindre anmäla någon till DO (!).

Under min utbildning ändrade jag åsikt väldigt radikalt om djurförsök* och jag valde att doktorera i en grupp vars forskning var beroende av djurförsök. Jag jobbade alltså själv med försöksdjursverksamhet, och ja, jag har också själv dödat djur. Arbetet var stundtals obehagligt, det ska jag inte sticka under stol med. Faktum var att det vid några tillfällen kändes så jobbigt att några kollegor frivilligt erbjöd att sköta det mesta av “kontakten” med djuren åt mig. Jag har alltså full, full förståelse att man kan uppleva delar av sin yrkesutövning riktigt rejält påfrestande. Men aldrig att jag såg det som min rätt att få slippa. Återigen, jag hade valt min sits själv. Ibland så krävdes det verkligen att jag jobbade direkt med djuren och då bet jag ihop och tänkte att ville jag inte göra mitt jobb kunde jag sluta och skaffa ett annat. Där man inte utförde djurförsök. För det är så det fungerar. Trivs jag inte på mitt jobb som jag själv valt står det mig fritt att byta. Hade jag inte frivilligt valt mitt jobb, hade jag tvingats till det eller om min arbetsgivare hållit kvar mig mot min vilja –då hade saken kommit ett annat läge.

Vi vet i skrivandets stund inte om DO kommer att driva barnmorskans fall, och om de gör det, vad domstolens utslag blir. Vi vet inte om fallet hamnar i högre instans (målet har ju helat tiden varit Europadomstolen) och i sådana fall vad utfallet blir där. Men en sak är säker. Om DO, Europadomstolen eller annan instans kommer fram till att det verkligen var diskriminering att avskeda någon som inte kan utföra ett jobb hon själv har valt, då måste lagen alternativt skrivelsen om de mänskliga rättigheterna ändras. Vi kan inte ha ett samhälle där vårdgivares rätt att manifestera sin tro på arbetsplatsen och förvägra patienter vård väger högre än patienters rätt att få vård. Om jag, som varit i en liknande situation, kan inse detta kan vem som helst det.

 

* Det där är förresten en annan grej. Min omvändning till ”den mörka sidan ” hade sin grund i egna hälsoproblem och var ganska dramatisk och snabb. Den upplevelsen gav mig insikt i hur lätt det är att vara emot något så länge man inte behöver det själv och har gjort mig ödmjuk när det gäller att ge uttryck för att ”jag skulle minsann aldrig”. För man vet aldrig i vilken situation man kan hamna i. Något att fundera över för vår abortvägrande barnmorska.

Det här att många fler kvinnor än män fått reproducera sig

Det har på senare tid dykt upp fler och fler som påpekat vad som eventuellt skulle kunna tolkas som en historiens största oförrätt mot män, dvs det faktum (?) att fler kvinnor än män fått möjligheten att reproducera sig genom tiderna.

Jag har själv bara läst en visserligen rätt komplicerad men ändå inte helt tillfredställande artikel om den forskning som kommit fram till att många fler kvinnor än män lyckats föröka sig genom historien (och alla ni som nu sitter med drösvis av länkar till mer får gärna dela med er av dessa i kommentarerna så har jag dem samlade vid tillfälle av att jag faktiskt hittar tid att gå igenom dem), men jag har ändå några synpunkter på hur detta (om det nu ens är sant) används i debatten, dvs antingen som ett argument för att män är (på ett eller annat vis) underordnade kvinnor (?) eller som bevis för att kvinnor enbart vill ligga med alfahannar.

Lite olika tankar jag har kring detta:

1. Med tanke på att kvinnor i “det civiliserade samhället” så att säga faktiskt sällan haft möjlighet att själv bestämma vem hon ska gifta sig med (pga kvinnor som handelsvaror) eller vem hon ska ha sex med (tex “herren i huset” om hon skulle varit tjänstepiga, för att bara dra ett exempel ur röven här) så känns argumentet kring kvinnors “val” att föröka sig med “alfahannar” ganska vagt. Snarare så då att de med pengar och makt (män alltså) haft möjlighet att föröka sig med många som inte kunnat säga nej (kvinnor) pga sin status.

2. På samma tema; eftersom kvinnor överlag genom historien varit tämligen fråntagna alla möjligheter att själva förtjäna sitt uppehälle och istället varit tvungna att förlita sig på en mans inkomst är det ju inte så märkligt att de “rika” männen fått mer än sin beskärda del av kvinnokakan. De rika männen har alltid kunnat lova guld och gröna skogar till vem som helst för att få ligga, och eftersom kvinnors främsta handelsvara alltid varit tillgången till fittan (pga inte kunnat förvärvsarbeta på samma villkor som män) är det inte så underligt om just dessa män använt detta till sin fördel.

3. Fortsättning på det: Med tanke på att den vanligaste dödsorsaken för kvinnor ÄN IDAG är att dö av graviditets/abort/förlossningskomplikationer är det ju inte så märkligt om en välbärgad man kan hinna skaffa barn med en 3-4 fruar eftersom han inte kommer ha så stora problem att skaffa en ny fru efter att hans gamla dött i barnsäng (pga punkt 2). Se tex The Tudors (eller wikipedia den där kungen vad han nu hette)  som exempel på hur man kan få hur många fruar som helst om man bara är kung och ingen således kan säga nej till en. Och man behöver inte vara kung heller för den delen så länge det finns tillräckligt många fattiga kvinnor. Se prostitution i turistorter i Asien som exempel.

4. Av någon anledning har det här med månggifte alltid varit en grej som varit förbehållet männen, dvs en man kan ha flera fruar (och se punkt 1 och 2 för förklaring till att dessa män inte behöver ha varit “alfahannar” för att lyckas med den grejjen). Detta har väldigt lite med “manliga egenskaper” att göra, och desto mer med “pengar” att göra. Igen; i system som bygger på att kvinnors enda kapital sitter i fittan och där kvinnors uppehälle är beroende av män, är det inte underligt om samma män igen och igen får dra fördel av detta.

5. En annan sak är ju förstås det här med mäns dödlighet. Och här kan jag acceptera att det ligger en viss poäng i orättvisan att kvinnor mer än män kunnat föröka sig, eftersom krigsdugliga män alltid varit tvungna att gå ut i krig och sätta sitt liv på spel (och förlora det) vilket torde innebära att i små samhällen har det inte funnits speciellt många män att föröka sig med, men däremot många kvinnor. Och detta är förstås hemskt på alla vis, men torde ju rimligtvis vara ett argument emot KRIG som sådant mer än något annat (men hela det här med att vara pacifist är visst inte speciellt modernt idag).

Kontenta: ska det här att fler kvinnor än män fått möjligheten att föröka sig (om det nu stämmer alltså) användas som ett argument för något som helst måste alla dessa saker tas med i beräkningen. Kvinnors möjlighet att själva välja vilka de ska ligga med och skaffa barn med har varit ytterst begränsad under hela vår kända historia, så att använda det som någon slags “bevis” för att kvinnor väljer att ligga med en viss sorts män är helt enkelt inte rimligt.

För mig framstår det mest som ytterligare ett bevis på kvinnors generella underordning, historiskt sett, samt en av kapitalismens (eller för den delen alla andra historiska system som rankar människor via inkomst) allra sämsta konsekvenser.

Vad säger ni?

När kvinnor gör som män tänker de som män

För att följa upp förra inlägget om essentialism (vilket jag tycker att det i grund och botten handlar om när man ska försöka dra slutsatser om hur män och kvinnor ÄR utifrån hjärnforskning, dvs bekräfta sina egna könsstereotypa fördomar med sällan mer än vaga kopplingar) måste jag genast rekommendera den här artikeln.

Meeen ni ska förstås inte behöva klicka er in på någon annan sida för att få veta vad den handlar om. Låt mig sammanfatta:

Några forskare funderade över det faktum att på speeddating uppger män att de har intresse av ungefär hälften av kvinnorna de snabbdejtar, medan kvinnorna uppger intresse för ungefär en tredjedel av männen. Och detta kunde ju i en essentialists huvud snabbt bli ett bevis på den här idéen om att kvinnor är mer kräsna än män pga nånting om att det kräver mer energi att bli gravid och föda ett barn än det kräver att tömma sin säd i en kropp och sedan släntra vidare (obs, argument som är helt vanliga för att förklara detta att män vill knulla mer än kvinnor (obs, inte ens sant) och speciellt när det gäller tillfälliga förbindelser).

Men dessa forskare noterade att i speed dating så följer själva strukturen i dejtandet samma struktur som av tradition är mest vanligt även i andra sammanhang: kvinnan satt på sitt plats och männen kom en efter en till henne och “uppvaktade”, dvs mannen är den som ska ta initiativet, kvinnan är den som ska välja, ja eller nej.

Så de testade att byta om på rollerna: de lät kvinnorna vara de som flyttade runt från man till man och männen bara satt där och fick kvinna efter kvinna presenterad för sig.

Och se! Vad hände? Männen blev mer kräsna och kvinnorna visade plötsligt intresse för många fler män! Så enkelt! Bara genom att byta om på den initiativtagande rollen så ändrades plötsligt hela tankesättet, för både män och kvinnor.

Kontentan av detta: vi får genast sluta hålla fast i idéer om att männen ska vara initiativtagare och kvinnor de som blir uppvaktade. För det blir bara sämre för alla.

Kontenta två: det är visst inte så enkelt att vi kan se på hur det ÄR och dra slutsatser från det, om vi inte bemödar oss med att se till vilka alternativa verkligheter som skulle kunna existera.

Hah! Det är ju det jag sagt hela tiden.

Pedagoger bör hålla sig borta från hjärnforskningen

Rapport från Danmark, som vanligt översatt av undertecknad. Fann denna artikel om hjärnforskning i det danska vetenskapsnätmagasinet Videnskab.dk och tyckte att den hade ett tämligen intressant innehåll, inkluderande uttalanden från en hjärnforskare angående vad vi egentligen kan dra för slutsatser om hjärnor genom scanningar, samt några omdömen om humaniora som man kanske sällan hör från naturvetenskapligt håll, så väl bekomme:

 

Pedagoger bör hålla sig borta från hjärnforskningen

Hjärnforskning har mycket lite den kan bidra med, gällande hur vi ska utforma våra skolor och förskolor. Det framkom nyligen under en konferens.

En kväll ringde telefonen hemma hos professor Jesper Mogensen. Han forskar i neurologi – hjärnforskning alltså – vid Köpenhamns Universitet. Den som ringde var en kvinna som ville veta vad skillnaden mellan pojkars och flickors hjärnor är.

Jesper Mogensen sa att det vet man faktiskt inte speciellt mycket om. Men han berättade i stora drag vad han visste. Det var dock inte nog för kvinnan.

“Jag är pedagog, och jag behöver vetenskapliga belägg för att pojkar och flickor bör behandlas olika i skolan” sa hon.

Professorn svarade att det fanns många forskare inom psykologi och humaniora som hade undersökt den frågan. På det svarade kvinnan “Ja, men jag vill ha riktigt vetenskap”.

Anekdoten ovan berättades av Jesper Mogensen under konferensen “Pedagogisk neurovetenskap” som nyligen hölls vid Institutet för Utbildning och Pedagogik på Århus Universitet.

Anledningen till konferensen var att många lärare, pedagoger och beslutsfattare är intresserade av att veta hur hjärnan är uppbyggd. De tror nämligen att om de vet hur hjärnan fungerar, så vet de också hur de på bästa sätt kan lära barnen nya saker. Men den förhoppningen är en smula optimistisk.

“Kan neurovetenskapen upplysa oss om hur vi ska undervisa? Eller hur vi ska forma skolorna? Det ställer jag mig skeptisk till. Faktum är att vi neuroforskare troligen fungerar bäst som brandsläckare i samband med de omfattande populärvetenskapliga missuppfattningar om vad våra resultat kan användas till” sa Jesper Mogensen på konferensen, där både pedagogikforskare och neuroforskare deltog.

Skärmavbild 2014-01-21 kl. 22.19.50Hjärnan är inte riktigt så enkel

Många tror att kunskap om hjärnan kan vägleda oss gällande viktiga beslut kring hur vi bör organisera våra liv. Resonemangen går på att om vi känner till hjärnans naturliga utformning, kan vi anpassa vår vardag och våra inlärningsmiljöer för att ge hjärnan optimal trivsel och på så vis bli bättre på att lära nytt.

Jesper Mogensens forskning visar dock att hjärnan inte är riktigt så enkel att förstå sig på.

I sitt laboratorium har han experimenterat med att rehabilitera hjärnskadade råttor. Försöken visar att råttorna kan lära sig lösa olika problem igen, även om de delar av hjärnan som normalt sett löser uppgifterna är förstörda.

Och det beror inte på att den förstörda delen av hjärnan återskapas – det beror på att andra delar av hjärnan kopplar ihop sig på nya sätt och kompenserar för den förlorade egenskapen.

(Läs mer i artikeln Stress og motion genoptræner blodprop-hjerner.)

Vi – och våra hjärnor – förändras

Hjärnan förändrar sig alltså efter vilka behov den ska uppfylla. Den blir hela tiden påverkad och förändrad utefter vad livet utsätter oss för.

“Vi kan exempelvis se att violinister har ett särskilt stort område i hjärnan på den plats som styr den hand de använder när de spelar.”

“Blinda människors områden som gäller känsel i fingerspetsarna är också speciellt stora för de fingrar de använder för att läsa punktskrift med. Och taxichaufförer i London, som är riktigt bra på att hitta rätt, får större områden som har med geografi att göra, ju längre tid de arbetar som chaufförer,” berättade Jesper Mogensen.

Vi ska använda oss av humaniora och psykologi

Den danska professorns forskning tyder på att hjärnan inte är statisk. Därför finns det ingen anledning att utforma skolundervisningen efter hur vi tror att “standardhjärnan” fungerar. Hjärnan är plastisk, och den förändrar sig allt eftersom vi får olik upplevelser i livet.

Våra hjärnor är olika utformade beroende på vilka vi är. Därför bör pedagogikforskare fortsätta undersöka de sociala och psykologiska förhållandena – istället för att kasta sig över neurovetenskapen.

“Neurovetenskapen spelar tillbaka frågorna till de humanistiska disciplinerna. Svaren från humanisterna är sannolikt bättre än de vi kan komma med. Humanisterna arbetar närmare de problem som ska lösas,” sa Jesper Mogensen.

Vi är vana att lita på ‘hjärn-förklaringar’

(Grafik: Colourbox)

Enligt den så kallade REF-modellen består hjärnan av både specialiserade center och speciella “program”, som kan kombinera centren på nya vis genom hela livet. Därför är hjärnan plastisk – alltså, den ändrar sig efter våra upplevelser.  (Grafik: Colourbox)

Det finns hos många en tendens till att inte ta den traditionella humanistisk-pedagogiska forskningen allvarligt. Tänk bara på pedagogen som ville ha “riktiga” vetenskapliga bevis för att pojkar och flickor inte ska undervisas på samma sätt.

Tendensen är inte så märklig. I en rad år har journalister varit benägna att dra in hjärnforskare i studion så fort de vill få en förklaring på vad exempelvis kärlek, religion eller samarbetsförmåga är.

Så pekar forskaren på ett område på en plasthjärna och säger att “i det här området sitter samarbetsförmågan”. Och så kanske han (sic!) även berättar om vilka kemiska processer som sker i hjärnan när två människor samarbetar kring en uppgift.

Den sortens uppvisanden på tv har sannolikt varit med till att vänja oss vid att lita extra mycket på “hjärn-förklaringar”, menar konferensens arrangör,  lektor och biolog Theresa Schilhab från Forskningsprogrammet Fremtidsteknologi, kultur och læreprocesser, Aarhus Universitet.

Svårt att använda biologiska förklaringar i praktiken

Theresa Schilhab konstaterar att det inte är något fel på hjärn-förklaringar. Man ska bara komma ihåg att de “bara” ger biologiska förklaringar på fenomen som religion, kärlek och samarbetsförmåga.

Den sortens förklaringar är inte speciellt användbara för att försöka att verkligen förstå eller ändra något i vår vardag.

En biologisk förklaring beskriver nämligen processer som ligger otroligt långt bort från de upplevelser vi människor har i vår omedelbara vardag. När vi blir förälskade upplever vi att vår utvalda är den mest fantastiska på jorden – inte att våra hjärnor utsöndrar några speciella hormoner.

Hjärnans processer befinner så långt bort från våra omedelbara upplevelser att det är mer rimligt att konsultera den humanistiska eller psykologiska forskningen om vi vill lära oss något användbart om exempelvis kärlek eller samarbetsförmåga. Den forskningen tar nämligen utgångspunkt i de upplevelser och erfarenheter som vi människor har.

“Ett humanistisk förhållningssätt till lärande skiljer sig från ett naturvetenskapligt,” sa Oliver Kauffmann, filosofiutbildad forskningsassistent vid Institut for Uddannelse og Pædagogik, Aarhus Universitet.

“De beskrivningar och förklaringar som framträder i humaniora är kopplade till meningsskapande villkor och förhållanden. Det har inte de naturvetenskapliga beskrivningarna av synaptiska förbindelser i hjärnan.

Skärmavbild 2014-01-21 kl. 22.19.17Neurovetenskap är fortfarande värdefull

Bland forskarna på konferensen rådde allmän enighet om att det finns gränser för vad du kan använda biologisk kunskap till i utbildningssammanhang.

Men ändå menar många att biologisk kunskap har större värde än humanistisk kunskap, som betraktas som osäker.

“När en forskare står med en hjärna och säger ‘När du tänker så, är det aktivitet här’, så framstår det som mer övertygande än en flock humanister som står och tjatar. Humanisterna kräver nämligen att vi är redo för att förstå sakerna på en högre nivå, och det blir så komplicerat,” sa Theresa Schilhab.

“Jag tror att neurovetenskapen står stark i debatten idag för att vi människor är lata i vår igenkänning. Vi har en benägenhet att vilja förstå något på lättast möjliga vis. Och det framstår onekligen som lätt att förstå kärlek eller religion när man kan peka på en konkret plats i hjärnan och säga att det finns där”.

Det betyder dock långt ifrån att hjärnforskning skulle vara slöseri med tid. Långt Man ska bara tänka riktigt noga öve hur man använder den, konstaterade Jesper Mogensen.

“Jag menar att vi neuroforskare kan användas i arbetet med personer som är hjärnskadade eller som är psykiskt sjuka – alltså människor som har neurologiska sjukdomar. Men vår förmåga att säga något på det pedagogiska området är mycket begränsad”, sa Jesper Mogensen.

Konferensen ‘Pædagogisk neurovidenskab’ avhölls med anledning av att den pedagogiska tidsskriften Cursiv har utgivit ett temanummer, som bär samma titel.

Att se det vi förväntar oss att se

Jag vet inte riktigt var jag ska börja det här inlägget.

Kanske med en lärare i teckning jag hade en gång. Vi skulle rita porträtt av våra klasskamrater och jag blev riktigt nöjd med hur personen på pappret framför mig började ta form. Min lärare däremot dissade den totalt.

“Du ritar som du tror att hon ser ut, inte som dina ögon faktiskt ser henne” sa hen till mig. “Du kan inte se den ögonvrån, den är dold under hår. Men du har ritat den ändå för du förväntar dig att den finns där.” “Det gör den ju också” svarade jag förnärmat. “Ja, men du kan inte se den, så därför kan du inte avbilda den. Rita det du ser, inte det du tror att du ser”.

Hen hade rätt. För det är så vi gör, det är så våra hjärnor ofta fungerar – de fyller i vad vi tror är sanningar utifrån tidigare erfarenheter. Lärdomar. Eller för all del fördomar.

Vi kunde också tagit utgångspunkt i den gången min då 3-åriga son snusförnuftigt berättade för mig att skillnaden mellan flickor och pojkar sitter i håret, för flickor har långt hår och pojkar kort. Det faktum att nästan inga av hans kvinnliga släktingar och andra närstående kvinnor hade långt hår påverkade inte denna uppfattning alls. Inte heller det faktum att hans egen far samt gudfar hade extremt långt hår.

Generaliseringen hade slagit rot tack vare en fråga kring hur man kunde se att ett tecknat barn i en bok var en flicka eller pojke och svaret hade blivit att det kunde man se på håret. Och hur verkligheten sedan såg ut spelade då mindre roll.

Eller också hade vi kunnat börja i det danska barnprogrammet Ramasjangmysteriet, där barn i 6-7-års åldern kommer in till detektiven Christian för att lösa ett brott som någon av ramasjangskurkarna utfört.

maxresdefault

Alla skurkarna spelas av sagde Christian, vilket alltså innebär att förutom de modifikationer medelst löständer och peruker som används så är det ändå exakt samma kropp. Vilket ett av de barn som var inne för att lösa brott inte hade förstått, och därmed sa hen också att det kunde ju inte vara Fröken Pudderkvast som gjort det för hon har ju mindre händer.

För att den karaktären ska föreställa en kvinna. Barnet drog således slutsatsen att hon skulle ha mindre händer utan att alls göra några jämförelser. Hen såg vad hen förväntade sig att se, och inte det som faktiskt fanns där.

Många ingångar. Frågan är var jag ska sluta.

Eventuellt i den nu några veckor gamla nyheten att kvinnors texter uppfattas som röriga och oklara jämfört med mäns, även om det är exakt samma text som granskas. Vilket inte kom som någon nyhet eftersom dylik forskning funnits länge (30 år ffs). Senast förra året rapporterades även exempelvis om hur kvinnor värderades som sämre i rekryteringsprocesser och jag har nyligen läst en fallstudie (som jag inte för mitt liv kan finna online) kring hur kvinnors och mäns projektansökningar gällande företagande värderas olika – vi snackar om “unga talangfulla modiga män” visavi “unga oerfarna kvinnor som tar sig vatten över huvudet” och det faktum att kvinnors ansökningar omtalades med 75% negativa ordval och mäns med 75% positiva.

Fördomar. Förutfattade meningar som får våra hjärnor att rita dit saker vi förväntar oss även om de inte finns där. Internaliserad sexism, i det här fallet, som resulterar i vad vi lika gärna kan kalla strukturell diskriminering.

Jag har inga enkla lösningar att presentera heller. Men kanske ligger första steget i att just medvetandegöra oss om alla de vis på vilka våra omedvetna fördomar om olika grupper, exempelvis män och kvinnor, påverkar hur vi förväntar oss att de ska vara.

Och kanske börja följa min teckningslärares råd.

“Fokusera på det du ser, inte det du förväntar dig att finna”.

När diagnoser slutar vara undantaget

Jag talade med en god vän häromdagen, om det här med diagnoser. Vi konstaterade att vi var lite udda, hen och jag, i förhållande till många av våra andra goda vänner, på så vis att vi är diagnoslösa. Sedan konstaterade vi vidare att det förmodligen bara är ren och skär slump att vi inte har någon diagnos.

Eller, slump och slump. Anledningen till att ingen av oss har någon uttalad diagnos är förstås för att vi aldrig varit problematiska i förhållande till skolan eller arbetslivet (eller oss själva på en sådan nivå att det upplevs som ett problem större än att det kan lösas med lite terapi). Men vi kunde konstatera att min vän förmodligen skulle klassas som havandes någon version av Aspergers om man skulle vilja göra den kategoriseringen, och jag själv… ja det vetefan, nånting kopplat till narcissism, förmodligen, men överlag känner jag mig dock jävligt “normal” (vilket iof säkert kan bli en diagnos i sig själv).

Man kan ju fråga sig när detta med diverse psykiska och sociala diagnoser slutar. Man kan fråga sig när vi börjar fundera över ifall det verkligen är något “fel” på de människor som av olika till synes diagnostiserbara anledningar inte klarar av ett “normalt” liv – eller om det är vår syn på vad som är normalt att klara av som är skev.

Jag förnekar på intet vis att det finns psykiska psykiatriska (eller vafan jag ska kalla dem, någon som har ett mer korrekt begrepp får gärna dela med sig  (edit: tack Tanja Suhinina)) diagnoser som kräver medicinering för att de helt enkelt framkallas av exempelvis en över- eller underproduktion av diverse hormoner (eller vad som nu kan vara de korrekta termerna) som gör att personen det gäller helt enkelt inte mår bra helt i sig själv. Men jag tror att detta att vi så lättvindigt och avfärdande talar i termer av diagnoser och inte i termer av exempelvis personlighetstyper försvårar våra liv något väldigt.

Inte bara för de som har en diagnos, utan för alla.

Någonstans kokar det väl ner till vad som är den “normala” människan. Vad som anses vara normalt. Och vad som därmed anses vara “fel” och “beklagligt” och “negativt”. Men också detta att vi alla i första hand utgår ifrån att alla vi möter är så kallat “normala” och därmed går miste om möjligheten att utveckla vårt sociala bemötande.

Personligen tror jag att det är fel på själva tankesättet kring diagnoser och inte så mycket annat (t ex folk). Jag känner som sagt fler människor med diverse diagnoser än jag känner människor utan dem. Och de som inte fått några skulle helt säkert fått det om de sökte hjälp för sina egenheter.

Och så tänker jag mig en värld där det är lite enklare att tala om de här skillnaderna i personlighet än vad det är idag. En värld där man exempelvis oftare hade kunnat skriva, som jag faktiskt ser tendenser kring, att “jag är [insert valfri diagnos] så [insert valfri beskrivning kring hur ting uppfattas och förstås av precis mig]”. Och hur det skulle kunna underlätta kommunikationen människor emellan.

För ofta ofta sitter jag själv, i min egen lilla funktionalitetsbubbla, och river mitt hår och tänker “Men hur TÄNKER människan, kan hen inte SE [insert whatever]”. Och sedan, när jag försöker använda den lilla kunskap kring just “hur människor tänker” i kombination med mina erfarenheter av vänner med diagnoser och för den delen mina erfarenheter av att arbeta med LSS-boende, så inser jag ganska fort att det kanske helt enkelt inte handlar om att “folk” “inte förstår” – utan helt enkelt att det inte kommunicerats på ett vis som de har möjlighet att förstå?

Jag VET att detta låter helt sjukt översittaraktigt, men jag ger mig för första gången in i diskursen om diverse diagnoser och jag är ju dömd att utifrån min egen priviligierade position använda mig av ett språk som kan komma att uppfattas som väldigt stötande, men jag vill att ni ska veta att jag enbart försöker resonera kring detta känsliga ämne på grund av en inneboende känsla av att vilja förstå mina medmänniskor bättre.

Vad jag försöker få fram är kanske detta: Det vore bra om vi alla snackade lite mer om vilka slags kommunikationsmöjligheter vi har, för det skulle göra detta att vi utgår ifrån att alla är “normala” lite svårare – vilket är en bra sak.

Aaargh.

Halp! I’m in a pickle. Vidareutveckla mina haltande resonemang här.

Tack.