Category Archives: Uncategorized

Ett

Det är mörkt. Till sist. Solen går ner så mycket långsammare i Dalsland än i Frankrike. Temperaturen är också mycket mer långsam, ungefär hälften. Ljuset från mobilskärmen gör omgivningarna mörkare än vad de egentligen är men om jag lägger ner telefonen i knät tar det inte många sekunder innan ögonen vänjer sig.

Jag sitter på kanten av en terass. Framför mig anar jag det glittrande mörkret av en stor damm. Där nere bor det fiskar som aldrig vill visa sig när barnen kastar i bröd men som plaskar glatt när ingen är i närheten. Det påstås att det finns kräftor i den också. Det återstår att se.

Längre fram en till damm. I den bor det mig veterligen bara grodor. Men de är väldigt tysta nu. Sover grodor om natten? Jag vet för lite om grodor.

Runt omkring bara höga träd. Bakom mig ett gästhus där mina barn sover sött. Snett fram till höger det som väl ska kallas mitt barndomshem fast vi flyttade ju dit när jag var tretton och jag flyttade ju hemifrån när jag var sexton så jag vet inte helt hur man definierar det. Föräldrahem?

I det sover min mamma och han som blivit min far innan min riktiga pappa ens dog. Jag minns den gången farsan ringde och undrade om jag kunde komma ner till påsk och jag svarade att jag skulle fråga mina föräldrar. Aj då.

Jag har det bra. Det är tyst som fan. Jag hör ett eller annat djur gå omkring längre ner i trädgården som aldrig verkar ta slut. Jag hoppas att det är ett rådjur och inte en av de vargar eller lodjur som jag läste i lokaltidningen uppenbarligen springer runt och äter upp folks får.

Folk är väl också för dumma om de inte skaffar rovdjursstängsel kring sina tamdjur om de bor i områden med varg och lo, är de inte? Mamma berättade att man kan få statsbidrag för att skaffa en jävla tyken lama som kan gå runt med tamdjuren. Lamor är tydligen vildsinta som fan och sparkar vargar och andra rovdjur åt skogen om de kommer och försöker sig på något.

Jag kanske vill ha en lama. Fast var skulle jag ha den då. I vår lägenhet som kanske är inflyttningsklar nån gång i augusti?

Nej. Den skulle väl bara göra märken i vårt tjusiga vitmålade trägolv såklart.

Jag gläder mig till framtiden. Det känns bra. Det känns bra nu. Jag tror jag vet vad jag vill.

Det är ju inte det sämsta precis.

Gästblogg: En transkvinnas tankar om cishat

Detta är ett gästbloggsinlägg skrivet av en god vän till mig. Vi diskuterar ofta frågor om normer; cisnormer, könsnormer, och för den delen; transnormer. I en av dessa diskussioner kom vi in på detta med cishat. Eftersom min vän fortfarande är i garderoben ger jag hen utrymme att här reflektera lite mer utförligt över detta fenomen, helt anonymt, från sin position. Varsågoda.

___________________________________________________________

Nu ska jag ta en paus från alla tweets, dricka thé från min kopp som det står “Cistårar” på och skriva ner mina tankar som sedan ska få synas på Hannahs blogg. Oj vad synligt allting blir helt plötsligt, tur att jag förblir anonym.

Hejsan, jag är gästbloggare och transkvinna som är kvar i garderoben och jag har lite tankar om cishat att ventilera. Jag pratade med Hannah om det och hon ville gärna publicera dessa tankar på sin blogg. Tack Hannah! <3

Cishat. Det dyker upp bland transtweetare och transbloggare då och då och blir snabbt populärt som en form av transpepp. Positivt för en del men upprörande för andra. 

Jag förstår denna formen av hat, det måste vara okej att uttrycka sin frustration emot förtrycket vi uthärdar, men precis som manshatet så är cishatet inte någonting som en specifik människa ska ta personligt (om det nu inte är en specifik person som faktiskt utsatt någon för transfobiskt förtryck, ta åt er som fan då), men det handlar främst om en förtryckande struktur, som människor mer eller mindre medvetet upprätthåller genom att utgå ifrån att vi bara har två kön och därmed basta.

Detta kanske låter konstigt när du jämför det med vissa tweets som ofta kan se väldigt personliga eller generella ut, och, ja, ibland kan de vara det. Av en anledning. Transmänniskor får ofta ta emot förtryck, både omedvetet och medvetet, och när en gått igenom en hel dag med haglande förtryck av båda sorter och ligger i en hög vid sitt skrivbord i tårar och känner sig hatad av hela världen kan behovet av att ventilera vara så akut att du inte har tid eller energi till att finfördela sina känslor. Så om du som cisperson gör ditt bästa för att vara transinkluderande men ändå får se ett cishatande uttryck i en diskussion du deltar i; tänk på att det kanske inte är främst dig som uttrycket är riktat mot, utan snarare hela det överhängande sociala åskmolnet som ständigt svävar över transmänniskors huvuden.

Och det kanske inte är så kul för en cisfeminist att få det påpekat att hen beter sig mot transmänniskor precis som hen hatar att många män beter sig mot feminister, men det är en insikt som är ganska nyttig, eftersom beteendet är detsamma. Vill du bli bemött med förståelse (det är inte helt lätt att ha att göra med ett ämne så förvirrande som trans) bör du visa förståelse tillbaka; det är nämligen inte heller helt lätt att, under ett konstant spöregn av transhat, veta vad som är avsiktligt eller ej.

Kanske jag ser det såhär för att jag fortfarande sitter kvar i garderoben som faktiskt skyddar mot mycket av detta spöregn, i alla fall på det personliga planet. Det folk inte vet existerar kan de inte hata.

Det här har många sagt många gånger tidigare så vad är annorlunda? Varför behövde jag skriva ner detta?

Jo, jag är nämligen kluven. Jag förstår denna formen av hat och står bakom folk som har behov att yttra det.. men jag håller personligen inte med och är uppriktigt sagt förvirrad över att så många transpersoner cishatar. Ja transpersoner lever med hemskt förtryck under transhat, både omedvetet och avsiktligt, och det kan säkerligen ge behov av att ventilera ilska men… hur kan jag hata cismänniskor när jag… själv önskar att jag var en cismänniska?

Det finns ett problem, iallafall för mig, med transsexualism jämfört med de andra i HBTQ-kollektivet. Alla andra kan ställa sig upp och utropa stolthet och gå i en prideparad, men för mig… var är stoltheten? Jag vill ju inte vara trans! Jag vill ju vara cis! Jag föddes med en kropp som min hjärna inte känner sig hemma i. Min hjärna är ju jag, min identitet, och jag kan känna “pride” i den jag är, men det som gör att jag är trans är ju det faktum att min önskan är att jag hade blivit född med en kropp som stämmer överens med min könsidentitet, det vill säga, att jag inte vore trans alls utan var född cis! Så hur funkar egentligen transsexuellas pride? Och hur kan jag hata något jag själv vill vara? Nej.. jag vill inte hålla på med allmänt cishat.

Transmisogyni är väldigt likt den misogyni som kvinnor får uthärda men skillnaden är att trans har varit helt osynligt så länge att hela världen fortfarande försöker blinka morgonruset ur ögonen, även jag som är transperson förstår det inte helt och hållet.

Apropå att själv inte förstå, Hannah påpekade för mig, efter att jag påpekat att själva grejen med trans är att vilja vara cis, att det faktiskt finns transpersoner som inte vill det, till exempel genderfluids. Detta ställer till det för mig. Jag vill inte exkludera dem och ta ordet trans för mig själv men om trans inte betyder ‘någon som fysiskt vill vara det andra binära könet än det som tilldelats vid födseln’ så vet jag inte vad det betyder. Behöver jag en ny etikett för mig själv eller behöver jag bara ännu en underkategori? Binär transkvinna passar ju i och för sig men ordet trans är för mig laddat med saker som jag inte tror genderfluids skulle hålla med om.

Ett annat komplicerat problem är att binära transpersoner också får ta emot cishat. Jag som sitter i garderoben och är cis i allmänhetens ögon är en måltavla här och det är en konstig och otrevlig känsla att anklagas för transförtryck samtidigt som dysforin känns av. Är binära transmänniskor fiender till transrörelsen? Om jag nu, som garderobsboende transperson, är “förklädd till fienden” och antingen måste acceptera cishat eller komma ut… om jag nu plötsligt skulle få min högsta önskan, obunden av verkligheten, och hitta en magisk ande som kunde förvandla mig till en ciskvinna utan minsta lilla spår av mitt fysiska förflutna, skulle jag automatiskt bli fienden då? Skulle jag gå från en garderob till en annan?

Jag har varit noga med att säga att jag står bakom transpersoners behov att ventilera hat mot sitt förtryck men det skulle vara skönt om vi alla kunde vara lite försiktiga med det. Vissa personer som vi cishatar kanske inte alls är cis men tvingas svälja det för att de inte är redo att komma ut. Att de skyddas från det personliga transhatet där inne i garderoben är nog inte så stor tröst när de… eller vem försöker jag lura, VI, fortfarande lider av dysfori, skräms av transfobiskt klimat och samtidigt får ta emot cishat – det känns lite som förtryck från båda hållen om jag ska vara ärlig. Det är min upplevelse… gör med den vad ni vill.

Ni hör! Om transvärlden är förvirrande för transfolk, hur kan vi vänta oss att alla cismänniskor ska förstå den? För att understryka det kan jag ju jämföra cishat med manshat igen; Jag har en god vän som är transman, som har levt det mesta av livet som kvinna men som nu har funnit sig själv. Är han nu del av den grupp jag siktar på om jag uttrycker manshat? Om inte, varför? Att exkludera honom från manshat skulle nästan kunna kallas för respektlös felkönande. När han passerar som cisman, vilket är hans önskan, måste han då ständigt tvingas komma ut med sin erfarenhet av transsexualism för att accepteras av transrörelsen och inte anses vara en del av den strukturella transfobin? Kan binära transpersoner någonsin får lov att leva det liv de drömmer om att leva utan att förtryckas, kan binära transpersoner någonsin leva sitt liv utan att förtryckas från något håll?

…vad vill jag ha sagt egentligen? Jag förstår cishat och behovet att ventilera med ilska, men jag tycker att vi transpersoner kan visa lite förståelse för att det kan faktiskt vara svårt att förstå trans som begrepp, i både teori och praktik. Trots att jag har förståelse för cishat tycker jag själv inte om det, det får mig att bli illa till mods och jag blir rädd för att för många snälla människor känner sig träffade och mår dåligt i onödan. Inklusive binära transpersoner. Samtidigt hoppas jag att cismänniskor gör sitt bästa för att öppna ögonen och ha lite förståelse tillbaka. Även transmänniskor fostras att hata trans och det är väldigt väldigt tungt.

Jag hoppas också att ni inte är ännu mer förvirrade nu än när ni började läsa. Har ni några frågor kanske ni kan ställa dem genom Hannah, jag ska göra mitt bästa för att svara!

Kärlek och kramar! <3

P.S: Jag har ingen kopp som det står “cistårar” på i verkligheten. D.S.

Jag tror vi löste alla problem här nu

Helt vanlig diskussion hemma hos oss:

Nijas: Ska vi diskutera det här med prostitution?

Hannah: Yes! Okey. Vad är EGENTLIGEN problemet med prostitution?

Nijas: Att det finns så många som inte gör det frivilligt utan tvingas till det. Varför tvingas de till det?

Hannah: För att de är fattiga och inte ser några andra utvägar.

Nijas: Right. Så hur löser vi problemet med fattigdom?

Hannah: Vi ger folk pengar. Tex basinkomst.

Nijas: Precis. Jaha. Ska vi se på House of Cards nu?

Hannah: Ja, låt oss.

Jag <3 Fanny

Häromdagen befann jag mig av någon anledning plötsligt i kommentarsfältet (kan man säga så när det gäller Facebook?) under en länk gällande Fanny, där hen som länkat skrivit något i stil med “Arg som vanligt, den där. Önskar ibland att jag var sån men sen kommer jag på att typ allt ont föds ur den slags demagogiska attityd” (cirka).

Och sedan följde ett kommentarsfält (okey, jag tänker kalla det så) där diverse män (det var bara män) upplyste om allt vad de tyckte var fel med Fanny och hur de uppfattade henne.

Det var inte positivt, precis.

Nånstans där blev jag inpingad och ombedd att ge en åsikt, eftersom jag och Fanny uppenbarligen framstår som någonslags motsatser (?) i den profeministiska bloggosfären. Någon ville höra vad min uppfattning som, jag antar, “klok feminist” var om sagda Fanny.

Min respons var att jag ju faktiskt är vän med Fanny AFK och således förmodligen inte är den bästa att fråga, om nu frågan gällde vad jag tycker om hur hon framstår på Internet. För jag har träffat henne (hen? känner mig plötsligt osäker på hur hon (hen?) vill benämnas) i den fysiska verkligheten, och jag kan inte göra bedömningar av hennes person baserat på hennes internetpersona.

Sedan följde en hel radda av absurda uttalanden, exempelvis när jag ifrågasatte en mans bedömanden av Fannys person (inte vad hon skrev utan person) och han svarade att hon gjorde likadant (vilket torde göra honom till exakt det han just anklagade henne för att göra) och sedan var jag tvungen att lämna konversationen för att spela Portal 2 med mitt äldsta barn.

Men här är mitt offentliga uttalande om Fanny, för alla er som undrar:

Jag älskar Fanny.
Jag tycker att hon är politiskt smart, har hjärtat på rätt ställe, är retoriskt strategisk och dessutom inte rädd att öppna upp för det som gör ont inne i henne själv. Hon är rolig, sarkastisk och drar saker till sin spets, alltid kryddat med en tänkvärd analys.

Sedan att hon är ca 22 (23?) år, är radikalfeminist och således baserar det mesta av det hon skriver på könsmaktsordningen som analysverktyg -tja, det är saker jag inte är överens med henne om (okey, jag kan ju inte vara o-överens med hennes ålder, men ni fattar), men som jag kan överse med. Jag tror på att många röster måste få höras och jag tror att Fanny öppnar många ögon och engagerar många människor till aktion på ett vis jag aldrig kommer göra. Och jag tror att vi behövs bägge två. Med var sitt perspektiv.

Jag älskar Fanny. Hon är fantastisk i sin radikala feministiska attityd. Jag håller inte alltid med om det hon skriver, tycker eller tänker, men jag är alltid på hennes sida som människa och vän.

Och om ni undrar över hur hon är AFK? Tänk bara allt hon säger fast med en smiley på slutet. För Fanny har den torraste, svartaste humor jag någonsin stött på. Men den är likfan rolig.

Tekniskt fel löst

Det här är Purre igen, jag ska inte göra det till en vana att skriva inlägg är, jag lovar. Tänkte bara meddela att backupen är återställd och bloggen fungerar som vanligt igen. Jag har även flyttat över de 2 inlägg som låg på den tillfälliga sidan så det inte blir förvirring över det, ni som kommenterade där kan fortfarande hitta det inlägget om ni går tillbaka i arkivet lite, eller klickar här.

Jag har inte rökt ut fulkoden än, jag måste bestämma en tid sent på någon natt jag ska göra det, eftersom alla sidor jag hostar kommer ligga nere en stund då, men det ska inte ta så lång tid, sedan kommer bloggen vara helt ren!
När dammet lagt sig kan du ta bort mina 2 teknikinlägg, Hannah, tänkte bara informera besökare om att sidan är tillbaka nu.

Och nu ska jag sova! Godnatt!

Recension: “Jämställdhetsbluffen” av Pelle Billing

Jag fick ett exemplar av “Jämställdhetsbluffen” i min brevlåda för några veckor sedan. Dagarna innan hade jag precis fått hem Ströms bok “Mansförbjudet” och redan börjat läsa i den, så Pelles bok blev liggande på skrivbordet någon vecka mer än den förtjänade. Och när jag precis hade läst ut den meddelade Pelle att han nu lämnade jämställdhetsdebatten, varpå jag helt ärligt blev så ledsen att jag inte kunde komma mig för att recensera hans bok – helt enkelt för att jag inte kunde uppbåda någon vilja att skriva något negativt om den. Och dålig recension vore det väl om det enbart var en hyllning till författarens samlade gärning och inget mer. 

Nu har jag dock hämtat mig en smula, så nu blir det äntligen:

Recension: Jämställdhetsbluffen av Pelle Billing.

Eftersom jag just spenderat ett halvår med att skriva en akademisk examensuppsats som dessutom var en textanalys, känner jag ett starkt behov av att upplysa om min metod innan jag går vidare med själva recensionen.

Jag har läst Pelle noggrant i minst ett års tid, på bloggen och i de dokument som där finns länkade. Jag är dessutom gruvligt insnöad i den här debatten sedan innan och ni som läst mig ett tag vet att jag inte alls är oemottaglig för resonemang från meningsmotståndare. Således förväntade jag mig inte att bli upplyst när jag läste Pelles bok. Och det blev jag inte heller. Vilket på intet vis innebär att det är någon låg nivå på innehållet, absolut inte. Jag kände bara till resonemangen och argumentationen sedan tidigare.

Det jag istället fokuserade på var 1. hur är retoriken uppbyggd, 2. hur väl argumenteras det i förhållande till de källor som det hänvisas till och 3. hur ensidigt är resonemanget?

Punkt 2 och 3 har jag förhållit mig till analytiskt. Punkt 1 är en känslofråga. Jag har helt enkelt medvetet gått in i en feministroll (ej att förknippas med feminist-troll), och läst med sådana ögon, för att se hur upprörd jag blir, hur anklagad jag känner mig, hur exkluderad jag känner mig, och så vidare. Och givetvis klottrat i marginalerna å det grövsta, som sig bör.

Och således:

Låt mig börja med att ge mitt slutgiltiga betyg. Om ni fortfarande tror att Pelle Billing resonerar på samma vis som Pär Ström ska ni genast tänka om, köpa denna bok, läsa den noga, och komma ut på andra sidan pärmen med ett nytt förhållningssätt gentemot mansfrågor.

Om ni redan visste att Pelle Billing har en bättre förmåga att uttrycka sig i skrift men ändå tror att utgångspunkten för resonemangen är samma som random halmdocke-antifeminist uttrycker – samma rekommendation som ovan.

Det här är en väldigt bra bok. Och liksom alla andra böcker finns det vissa stycken som skiner ljusare än andra. Och det finns de som är mörkare.

Jag saknar exempelvis en del hänvisningar till siffror och kunde ha varit utan en del “det är rimligt att tänka sig” och “risken är att”-argument utan förankring i något handgripligt. Jag ifrågasätter också om “makten att bli beskyddad” (s. 37) som kvinnor skulle ha verkligen är en makt – måste inte makt vara något man själv utövar? Har barn samma makt över sina föräldrar? Och givetvis, och som alltid, ifrågasätter jag utgångspunkten “man kan inte ha kakan och äta den” gällande barn och karriär – eftersom detta är en slutsats baserad på att det samhällssystem vi byggt upp, där en bör jobba och en bör vara med barnen, är oföränderligt.

Sedan har vi det där med den liberalistiska attityden gällande människors fria val, som jag givetvis måste problematisera. Ett utmärkt exempel till det ges här, där Pelle skriver:

Bland landets knappt 4 miljoner anställda visar det sig dock att de flesta kvinnor som jobbar deltid gör det frivilligt. I LO:s rapport är det endast var fjärde deltidsarbetande kvinna som anger att heltidsarbete saknas, och att hennes deltid därmed är ofrivillig. Övriga kvinnor förklarar sin deltid med att man inte vill arbeta heltid, att det är för krävande med heltid, att man vill vara hemma med barn eller att man har studier eller egen sjukdom som hindrar. Ett lagstadgande om rätten till heltid skulle således påverka en begränsad andel av deltidsarbetande kvinnor. (s. 66)

Jag tycker nu inte att 200 000 kvinnor, som jag räknade ut att det handlar om, som arbetar deltid fast de vill arbeta heltid, är en summa man kan skaka av sig när det ändå handlar om RÄTTEN till heltid och inte KRAV på heltid. Speciellt inte eftersom Pelle 30 sidor senare tänker sig fram till ett scenario där ett par med barn går isär och vad det kan få för konsekvenser om de tidigare valt att låta pappan arbeta heltid och mamman 75%:

När det gäller månadsinkomst efter en eventuell separation får lösningen för Camilla troligen bli att hon går upp och arbetar heltid, eftersom deltid endast var realistiskt så länge hon var gift. (s. 94)

Ja precis. Men om hon inte FÅR heltid då eftersom rätten till heltid saknas? Jävligt surt för Camilla.

Om vi dessutom ser på hur Genusfolket delat upp samma siffror så ger det genast en annan bild:

Som förklaring till deltidsarbetet uppger drygt 120 000 kvinnor att de inte vill heltidsarbeta (s. 56). Det är den tredje största gruppen. Den näst största gruppen på drygt 140 000 kvinnor uppger vård av barn som skäl, och den allra största gruppen, ca 200 000 kvinnor, uppger att de söker heltid eller att heltidsarbete inte finns. Bland övriga förklaringar uppges bland annat sjukdom eller att arbetet är fysiskt/psykiskt påfrestande. Bland de som arbetar på vikariat och timanställningar är också kvinnorna betydligt fler än männen (s. 58).

Så man kan antingen välja att säga att bara en fjärdedel av kvinnorna VILL arbeta mer än de gör, eller säga att den största gruppen av de som uppgett olika skäl till att arbeta deltid är just desamma. Ni är välkomna att välja vilken version ni vill. Oavsett är det 200 000 kvinnor det handlar om som jag tycker ska ha RÄTT till heltid.

Jag gillar inte heller att Pelle skriver att genusdagiset “Egalia” förbjudit “han” och “hon” när det mig veterligen iallafall inte är värre än att de försöker undvika att använda dessa epitet speciellt när det kommer till att läsa historier osv (för att alla könlösa karaktärer alltid blir “han” annars) och att han gör detta med enbart en referens till en artikel i Aftonbladet, som säger något helt annat.

I den samma intervju med förskolan säger de rakt av att

”Hon” och ”han” är inte bannlysta men varvas med det könsneutrala ”hen”.

– Till luciafirandet skrev vi faktiskt om ”En sockerbagare”. ”Han” blev ”hen”, säger Gabriella Martinson.

Pelle däremot skriver att

Mer extrema genuspedagogiska varianter är de förskolor som försöker sudda ut barnens kön så långt det är möjligt, genom att förbjuda orden “han och “hon” samt ersätta dem med “hen”. Så har man gjort på förskolan Egalia i Stockholm. Det kanske mest anmärkningsvärda med förskolan Egalia är  att när Aftonbladet intervjuar en av föräldrarna, framgår det att föräldrarna själva inte gått över till att använda “hen”. Barnen ska alltså drillas i något som föräldrarna själva är ointresserade av att anamma i sin vardag. Hörde jag någon säga dubbelmoral?

Vad Pelle glömmer att påpeka är att dessa föräldrar inte själva valt detta dagis utan blivit erbjudna en plats där,  som sig bör när man skriver upp sitt barn till dagis i en kommun, och är mycket nöjda med det:

– Det är inte ett aktivt val. Men det känns bra för det är ett viktigt område för oss, säger pappa Klaes Thorsén, 33.

Hemma har de inga regler om att till exempel använda mer könsneutrala ord. Men diskussionerna om jämställdhet och genus i barnuppfostran kommer ofta.

– Att han går här känns naturligt, det är positivt och modernt. Jämställdhet är ett väldigt viktigt område för oss.

Men allt detta bleknar lite i förhållande till det som verkligen är viktigt i jämställdhetsdebatten just nu. Nämligen att skapa förståelse för varför människor kämpar för olika saker. Och detta lyckas Pelle med den äran framföra i kapitel fem, Mansfrågor och deras uppkomst, som är denna boks verkliga källa till behållning för oss som egentligen tillhör “den andra sidan”.

Här lyckas nämligen Pelle med mästerstycket att föra fram sin poäng om mansfrågor utan att stöta sig med varken feminismen som ideologi, kvinnokampens historia, eller på något vis förminska den sammas betydning historiskt. Istället vävs mansfrågorna och kvinnofrågorna samman och så framstår det som så självklart, så naturligt – det ena hänger ihop med det andra och det är dödfött att försöka förneka det.

Jag närmast slickar i mig detta kapitel, som en törstig katt. Mångsidigheten som så ofta saknas i debtten finns här i överflöd – och inte en enda gång behöver jag känna mig provocerad, som kvinna och/eller med mina nu igen påtagna feministglasögon. Detta kapitel är fantastiskt på alla vis. Kanske speciellt för de/oss som fortfarande har svårt att se vad mansfrågor har för plats i dagens samhällsklimat egentligen.

Det blir så tydligt. Och just i respekten för kvinnofrågorna vinner han över mig. När han inte använder kvinnorörelsens eller feminismens framgångar som ett slagträ utan som en förebild – så här borde vi också se på mansfrågorna – så är jag såld.

Självklart är det så. Självklart måste mansfrågor också få plats.

Det är det där han skrev redan den första gången jag upptäckte honom, att baksidan av att vara “normen” är att de negativa erfarenheterna av att vara man inte får synas, för de räknas som allmänmänskliga och inte som mansfrågor.

Köp denna bok, läs den, bli irriterade om ni vill (det blev jag emellanåt) men läs kapitel fem med den största vördnad, för däri ligger allt vi kvinnor och eventuellt feminister behöver veta om varför mansfrågorna är viktiga. Och varför vi måste börja ta dem på allvar -nu. Läs det – och försök sedan hävda att mansfrågor inte är viktiga.

I dare you.