Category Archives: Samhälle & Politik

Jävla politisk underhållning alltså

Kollade på dehäringa duellerna på tv4 igår och kunde inte komma ifrån känslan av att politiken kanske antagit LITE för många av underhållningsbranschens nodalpunkter nu för tiden, men vafan jag har ju redan röstat så mig kvittar det ju. Så nu går jag bananas i politisk humor istället (eventuellt för att slippa tänka på hur övernervös jag är över valresultatet men låt oss inte prata om det nu) och tänker såklart dela med mig av 3 saker som fått mig att skratta högt idag.

1. DEN HÄR KAMPANJEN om att inte vara en jävla idiot på söndag

2. THE KOLBIT CHRONICLES hahahahaha “Men – min lista!” hahahahahahaha (OBS kräver Facebook-konto)

3. HENRIK DORSIN

GOD JÄVLA VALHELG PÅ ER!

 

Föräldramöte på mitt barns nya skola (eller: en tre timmar lång lektion i hur pojkar är) (Svar: motsatsen till flickor)

Tidigare i veckan var Nijas och jag på föräldramöte på den skola där vårt äldsta barn precis har börjat i nollan. Vi var på föräldramöte där vi och alla andra “nollors” föräldrar skulle informeras om hur skolan var, vilket fokus de har, hur de bedriver sin pedagogik, och när jag vaknade samma natt för att ge yngsta barnet välling och ny blöja kunde jag inte somna om igen utan låg bara och grubblade.

Över hur det hade varit, hur jag hade reagerat, hur jag kan göra i framtiden. Om ifall det ens finns någon likabehandlingsplan för flickor och pojkar i skolan här i Danmark, om det ens finns något jämställdhetsdokument att förhålla sig till gällande skolans pedagogiska ramverk. Om hur jag kan förändra, hur man kan gå till väga. Och hur jag fullständigt misslyckades med att låta bli att vara den där jobbiga genus-svensken. Igen.

Låt mig börja från början. Låt mig anlägga en annan ton. Låt mig gå över till upprörd och raljant. WARNING: There will be gifs and caps lock.

Vi kommer in i vad de kallar en aula men som är en hall med en stor stentrappa där alla föräldrar sitter uppradade. Vi slår oss ner. Första timmen ska handla om GFO, det vill säga Fritids. De första tio minuterna går ganska bra, det verkar rätt trevligt, det här. Tills hon som är representant och som tagit ordet ska börja tala om IT-rummet, där ungarna får spela dataspel efter skoltid. Hon vänder sig till oss föräldrar och säger:

“Det är säkert en hel del pojkar här inne, eller ja män kanske, som själva spelat en del dataspel och som vet en del om det. Eller hur, pappor?”

Jag reagerade exakt såhär:

Föga anade jag att min reaktion 3 timmar senare skulle vara såhär:

Men tillbaka till aulan. Efter detta fullkomligt ignorerande av eventuella mamma-gamers som kunde suttit i lokalen (I’M RIGHT HERE WHAT DO YOU WANT?!) fortsatte representanten att i tio minuter tala om pojkar som spelade dataspel, hur det är en del av den grabbiga nedärvda kulturen, hur pojkar i alla tider lärt sig av att titta på andra pojkar när de exempelvis spelat fotboll, så vi behövde inte bli oroliga om våra pojkar till synes bara satt och kollade på när de andra pojkarna spelade dataspel för det var också en inlärningsprocess osv.

Inte EN ENDA GÅNG använde hon ordet “flickor” eller ens det könsneutrala “barnet” i den här harrangen. I tio minuter fick vi som är föräldrar till pojkar veta att det är helt ok att våra pojkar spelar dataspel för det där med data och IT osv är ju här för att stanna så det är ju viktigt att lära sig. Hur viktigt det är för flickorna att lära sig datorer berättade hon däremot inte. Jag tänker spontant “inte så viktigt” med tanke på hur sjukt exkluderade de blev i snacket om IT-rummet, och med tanke på fritidsets svar på en annan förälders fråga om hur de arbetade för att försäkra att alla barn får möjlighet att ta del av alla aktiviteter: det gör de inte. De visar var allt finns, sedan får ungarna göra som de vill. Under de två veckor som gått har jag sett en (1) flicka inne i datarummet, en (1) gång. Men det är ju viktigt att barnen, jag menar pojkarna, lär sig IT.

Efter den här långa svadan, där jag mest satt och tryckte ena handens fingrar hårt mot näsryggen och försökte låta bli att ställa till en scen (på svenska dessutom, ingen hade förstått nånting), räckte min man upp handen och sa “Ursäkta, men kan du säga ‘han eller hon?”. Representanten verkade inte helt fatta vad han menade (trots att han talar danska) så jag försökte hjälpa och lade till “Ja, eller bara säga “barnen” istället för “drengene” kanske”. Hon såg en smula underligt på oss och sa sedan dröjande tack för inputen och att hon skulle tänka på det.

Nästa långa harrang om idrott innehöll således lite fler “barn” och lite färre “pojkar” men det var ändå pojkarna, inte flickorna, som fick stå som exempel när det talades om att på grund av en vattenolycka i stora omklädningsrummen måste barnen byta om i ett mindre rum, och…

“…när man har 35 pojkar på den ytan, och ni vet ju hur pojkar är, *viftar med armarna och låtsaskastar med saker* de lägger bara sina saker precis var som helst, ja då blir det ganska kaotiskt ibland.”

Nijas och jag:

Fortfarande inte ett ljud om flickor. Nu hade det gått 45 minuter och efter vad vi hade hört kunde detta lika gärna varit en könsseparatistisk skola för pojkar endast.

Det är helt rimligt att anta att när någon aktivt väljer en viss del av en grupp människor och tillskriver dem ett beteende, i detta fallet “pojkar” ur gruppen “barn”, istället för att hänvisa till hela gruppen vilket lika enkelt kunnat göras, så kan man dra slutsatsen att personen i fråga menar att den andra delen av gruppen, här: flickor, INTE uppvisar detta beteende.

Så vad vi nu hittills fått veta om pojkar och dessa mystiska osynliga flickor är: Pojkar spelar dataspel och fotboll, flickor gör det tydligen inte, åtminstone inte i sådan grad att de är värda att inkluderas språkligt ens inför deras egna föräldrar, och pojkar är stökiga och håller inte ordning på sina saker, vilket flickor då får antas göra. Duktiga flickor, stökiga pojkar. Tröttheten i denna kliché alltså. (Jag kanske för övrigt ska påpeka att det är en skola med uttalad idrottsinriktning så det är oerhört rimligt att anta att det även finns många flickor som spelar fotboll på skolan).

Vad som följde härefter var att en mamma, som inte presenterade sig med sitt namn utan som “mor till en pojke”, berättade att hon tyckte att det var svårt att få någon info ifrån sonen kring vad han hade gjort under dagen, där hon ju alltid tidigare hade vetat precis via dagisets personal. Han sa bara att han inte kom ihåg något.

Representanten plirade lurigt mot den självutnämnda pojk-mamman och sa insinuant “Jag är visst inte helt fel ute om jag gissar på att du har en pojke?!”.

[insert gif på en jävla slowclap, Watson].

Och sedan följde en drös meningar om att pojkar inte öppnar upp och att det skulle pojkmamman bara vänja sig vid för från och med nu kommer pojkar tydligen aldrig prata med sina föräldrar mer innan de kommit ur tonåren, fast sedan bytte hon spår och sa att det helt enkelt är för att barnen inte minns vad de gjort, om två flickor (HALLELUJAH ett exempel med flickor!) kivas på förmiddagen och “rycker varandra i håret” (I immediately withdraw my hallelujah) så är de goda vänner igen efter lunch och minns inte alls att de varit ovänner. Och här nånstans verkade hon komma på att hon ju nu motsade sig själv eftersom det här beteendet ju skulle vara “typiskt pojkar” så då lade hon MED EFTERTRYCK till att “Och pojkar minns det alltså ÖVERHUVUDTAGET inte!”.

Sedan är mötet i aulan slut, vi ska gå vidare in i de respektive klassrummen, träffa våra barns lärare och sitta vid ungarnas bänkar osv. Och nu blev det ju trevligt på riktigt en lång stund, vi skulle rita av en bild från minnet som barnen skulle få dagen efter medan en av medhjälparna läste upp alla roliga svar ungarna hade kommit med när de hade frågat om vad deras föräldrar arbetade med (dock att Vilde hade svarat att han inte visste, herregud, här har man försökt lära honom att säga “Föreningsutvecklare för sexualpolitisk påverkan och opinionsbildning” i flera månader och detta är vad man får) – men den nyvunna lyckan varade inte länge.

För plötsligt berättades det om ett födelsedagspaket-system som de hade i klassen, där alla föräldrar köper “en present riktad till ett av könen”, beroende på om man hade en pojke eller flicka själv då, som man skulle ta med och lämna i klassen. Det kom så plötsligt faktiskt att jag inte ens kunde hejda mig.

“Ska vi skriva vilket kön det gäller på paketet då eller?” sa jag. Det var en ärlig fråga. Jag tyckte det lät så absurt, i mina genusifierade öron. En present riktad till ett kön. Vad knäppt. De är ju 6 år gamla. De är ju barn.

“Jaaa, det kan man väl göra om det inte är tydligt i inpackningen om det är till en tjej eller kille” blev svaret.

I don’t even. Så många implicita saker här. Så många förutfattade meningar, så många underförstådda självklarheter om vad som är “för flickor” och “för pojkar” och hur det ska se ut och presenteras. Inga exempel behövs, ingen vidare förklaring, vi förväntas veta vad som är flickigt och pojkigt och hur vi ska packa in dessa presenter så att det är uppenbart för alla vilket kön den är riktad till. Vilket utmärkt exempel på könsrollsbaserade strukturer. Det finns ingen frivillighet här, det finns inget utrymme för normöverskridande, hela systemet faller (inte bara paketsystemet, hela genussystemet) om flickor och pojkar inte håller sig inom sina respektive könsgränser.

Ungefär här ska jag faktiskt ha lite beröm för att jag inte sa något om att rita penisar på paketen. Tanken slog mig, kan man säga.

Istället sa jag “Kan man inte ge en könsneutral present?”.

Det kunde man inte. Den skulle läggas i antingen flickornas presentlåda eller pojkarnas. En pappa vid samma bord som oss försökte skämta om att de inte hade några “hen” i Danmark. Jag tror inte ens jag log. Dålig stämning™.

Och sedan fortsatte det. Med berättelser om exempelvis återkommande djurquiz där de tävlade i lag, “flickorna mot pojkarna” givetvis. Och att om man ska bjuda hem folk i klassen på kalas ska man antingen bjuda hela klassen eller alla av samma kön som ens eget barn. Och på tavlan hängde två påsar med legoklossar i, lika många i varje, med olika färger. En påse för flickorna, en för pojkarna.

Vid det här laget hade jag i princip slutat lyssna. Tills jag nu hör, med en smått uppgiven ton från läraren, att den här lego-leken tydligen var ETT JÄVLA FÖRSÖK ATT INTEGRERA KÖNSGRUPPERNA OCH FÅ DEM ATT LEKA IHOP genom då att en pojke tar en legobit ur den ena påsen och en flicka ur den andra och så ska de försöka få samma färg.

Okey. Okey. Okey. Spola tillbaka.

Så först görs det enormt stor skillnad på barnen utifrån kön, de talas om som om de vore motsatser och inte har något gemensamt, sedan delas de upp i lag och ska tävla mot varandra, tjejerna mot killarna vilka är bäst ingen protest, för att sedan få veta att presenter är antingen till flickor eller pojkar vilket såklart helt tydligt säger att flickor gillar vissa saker och pojkar gillar andra saker och dessa må aldrig förenas och kan inte blandas ihop, därefter får man höra att man förväntas umgås med och vilja bjuda hem de i ens klass som har samma kön som en själv… OCH SEN ÄR FOLK FUCKING FÖRVÅNADE ÖVER ATT FLICKOR OCH POJKAR INTE LEKER ÖVER KÖNSGRÄNSERNA???

Och jag orkar nästan inte ens gå in på samtalet mellan papporna vid mitt bord senare där någon på allvar säger “ja det är så typiskt pojkar att göra sådär” apropå sin sons beteende och jag inte kunde hålla truten och absolut skulle lägga mig i och säga “Mmm det kan ju också vara individuellt och inte ha så hemskt mycket med könen att göra” och han protesterade och sa att jomen det tyckte han nog att det fanns ändå skillnader där, det säger ju alla och jag ba “Ja, de säger det, och vet du vilka som hör det? Barnen. Och barn är inte dumma, de fattar DIREKT att de förväntas vara på ett visst sätt om någon säger att det är så pojkar eller flickor är, och så blir det en självuppfyllande profetia” och han nickade nog faktiskt en smula och höll eventuellt med lite och jag tror nog vi ska ha roliga diskussioner när vi har föräldraklassfest senare under året men nu, just nu, blev jag ÄNDÅ den där jävla irriterande svenska hen-ivraren som inte vill låta pojkar vara pojkar och flickor vara flickor som jag ju hade lovat att jag INTE skulle bli redan första gången jag träffade min sons klasskamraters föräldrar, som vi ska umgås med på olika sätt i 9 år nu.

Men jag antar att det är såhär det kommer vara nu. Uppenbarligen är det så folk håller på utanför min lilla bubbla av genusintresserade sexualpolitiska jämställdhetsaktivister och andra könsmedvetna som, typ, vet vad QTBH står för och vad en cisperson är.

Det är väl precis här och nu det börjar. Med en chock, det ska erkännas. Jag var inte beredd. Inte alls beredd på att folk talar på det här viset, gör på det här viset, så slentrianmässigt, skapar bås och lådor att placera människor och presenter i efter könskategorisering. Att folk förvånas över att flickor och pojkar inte vill leka ihop när samma barn hela tiden får veta att de i princip inte har några likheter med varandra. Hah.

Jaja. Det kanske är det som blir min nya lott i livet då. Att vara den där genus-morsan från Sverige med allt sitt “hen” och “norm” och “könsroller”.

Vet ni vad?

Vad fan ska man ens bry sig om när det finns så mycket skit

Jag känner mig uppgiven. Jag vet inte ens om det är för att jag har mina sinnestentakler för långt ute eller för långt inne. Jag läser om fruktansvärda saker som sker ute i världen, om Israel och Palestina, om Brasilien och VM och poliser som skjuter ihjäl gatubarn. Jag läser om saker som sker här hemma, om människor som tar livet av sig för att försäkringskassan inte litar på fem läkares uttalanden, om “medborgargarden” som förstör tält för tiggare. Jag lyssnar på radiodokumentärer om folkmorden i Rwanda och om Franco-regimen i Spanien. Jag försöker få grepp om det globala och om historien, om nutiden och upprepningarna, försöker förstå hur de hänger ihop.

Jag får inget grepp. Det är för stort, mina händer är för små, jag kan inte få tag i det. Jag kan inte förstå, kan inte förstå hur det kan fortsätta vara såhär, hur det ens är möjligt. Kan inte förstå att detta med allas lika mänskliga rättigheter, oavsett klass, religion, kön, sexualitet, könsidentitet, ursprung osv, FORTFARANDE kan vara något som inte respekteras.

Jag kan inte förstå det.

Så istället gör jag annat. Jag tränar, tar i så jag slipper tänka, svettas så all politik rinner av mig. Jag vänder fokus inåt. Jag irriterar mig över småsaker istället för det stora. För de små sakerna, de får plats i min hand. De kan jag ta ställning till, kan jag kanske påverka, kan jag kanske göra något åt. Jag är en enda person på en enda micronivå i samhället. Jag kan inte göra mer än det jag kan. Eller kan jag? Jag har två små barn. Jag måste ta hand om dem. Samtidigt vet jag att jag inte kan låta mina barn växa upp i en värld där jag inte gjort mitt yttersta för att skydda dem mot all denna helt sjuka inskränkthet som existerar, försöka förändra, försöka förhindra att historien upprepar sig.

Alla kan inte vara politiker. Alla kan inte vara de som bestämmer. Det är ju därför vi har representativ demokrati. Men så GÖR något då, ni som representerar!

Jag kanske måste bli politiker ändå. Riksdagspolitiker. EU-politiker. Minister. Sveriges första med en piercing i läppen.

Vem fan vet.

Jag vet inte vad jag ska göra. Vad jag kan göra. Jag är rädd. Jag är rädd, för människor verkar inte ens förstå att man inte ska hata på de fattigaste, de mest utsatta, för att de “förstör stadsbilden”. Jag är rädd, för det verkar som att ordet “humanism” fullständigt fallit ur folks vokabulär till förmån för “yttrandefrihet”. Jag är rädd, för ju större klasskillnaderna blir, ju mer avhumaniserade blir de längst ner på botten – man kan nästan inte se dem, de små monstren, som försöker hävda att vissa har fått det värre för att många har fått det bättre.

Men snart kan man inte höra dem heller, för alla kanaler till yttranden, till yttrandefrihet, kräver något som förbehålls de priviligierade. Till exempel internet. Eller ett språk, antingen det som talas eller det som skrivs. Vad skönt, va?

Om en fattig skriker mitt i stadsbilden men media inte hör det, har den då gjort något ljud alls?

Snart. Snart ska jag kanalisera all denna uppgivenhet till något konstruktivt.

Jag ska bara utveckla lite större händer först, så jag kan få grepp om saker och ting.

Det här med Always och #likeagirl

I förra veckan spreds en film på sociala medier, med avsändare Always, ett företag som tillverkar mens- och trosskydd. Med filmen lanserar Always en kampanj som heter #likeagirl, vars syfte enligt regissören och dokumentärskaparen Lauren Greenfield uttrycks på följande vis:

“This project is a fantastic and vital opportunity to empower girls (and educate our audience) to always align the expression #LIKEAGIRL with the meaning of strength, confidence and empowerment.”

Ni som mot förmodan inte sett filmen än kan se den här:

Nå. De senaste dagarna har jag på lite olika platser i bloggosfären läst kritik mot denna film, och mot Always som kapitalistiskt företag i stort, bland annat hos Fitt for Fight och Hej Blekk. Jag tycker att det är rimlig kritik, men jag håller inte helt med, och således tänkte jag ta tillfället i akt och ge min syn på hur vi kan förhålla oss till när företag gör ideologiska utspel på det här viset.

För det första: även om kapitalismen är ett jävla skitsystem som borde avskaffas illa kvickt, innebär inte det per automatik att alla aktörer inom kapitalismen enbart är onda och exklusivt driver en girig och vinstfokuserad agenda. Inte ens gigantiska företag som Always, eller egentligen P&G som äger hela skiten. Det finns givetvis företag som är helt snedvrida av nyliberal privatiseringsromantik (*host*nestlé*host*), men jag tycker ändå att vi kan försöka att skilja de elaka kungarna från västerlandet från de som åtminstone gör NÅGOT vettigt med den makt och de pengar de besitter.

Om vi återgår till Always i detta, så kan det ju exempelvis för kontextens skull vara intressant att veta att Always sedan 2011 samarbetar med UNESCO och i 30 år har drivit program för att ge unga kvinnor undervisning om pubertet, menstruation, kropp och reproduktion. Företag gör ofta så, nämligen; investerar i olika samhällsnyttiga program – kanske för att de vill ha goodwill, kanske för att de vill ha omtal, kanske för att de vill implementera sitt varumärke på områden där deras produkter inte används speciellt mycket, eller för att det sitter någon på någon chefsposition inom företaget som helt enkelt vill försöka göra något BRA. Mest troligt är kanske en blandning av alltihop.

Och visst. Detta betyder inte att Always enbart har goda, altruistiska avsikter när de lanserar #likeagirl, eller någon av sina tidigare kampanjer för att stärka unga kvinnors självförtroende. Klart de vill att vi ska köpa deras produkter. Och detta vill de uppenbarligen göra genom att framstå som “din feministiska kompis”, som Hej Blekk så passande uttrycker det.

Men det är ju en SKITBRA sak. För, för det andra: ju mer företag binder upp sig kring en attityd av “women power” eller antirasism eller politisk korrekthet eller allmän annan bra-och-gott-företag-ighet, ju lättare blir det att få dem att hålla fast i det. Ju troligare blir det att de kommer investera den del av budgeten som heter “goodwill” på något som faktiskt gör gott, som håller den linjen. Och samtidigt, det är det här jag tjatar om varje gång någon säger att vi inte ska kritisera företag som gör sexistisk skitreklam osv för då får de bara mer publicitet, blir det svårare för företag som, tja, säg Facebook, att INTE reagera på sexism och annat jävulskap, för då finns det en hållhake på de investerande företag som vill framstå som “goda”, det finns en trovärdighetsfråga som företagen måste ta ställning till, och då finns också möjligheten att kräva dessa företags avståndstagande från olämpligt agerande hos andra företag.

Hänger ni med?

Jag menar inte att vi ska sluta vara kritiska mot företags olika “goda” kampanjer. Men jag tycker vi ska välkomna dem ändå. Och kräva att de håller fast i dem. Fitt for Fight länkar en annan video, där Always promotar att använda trosskydd varje dag. Jag håller verkligen med om att det är en fruktansvärd video, speciellt i ljuset av #likeagirl. Men då kan det ju vara skönt att veta att den videon är från 2011, och att även om de senaste “BeingGirl”-videorna som ligger uppe på hemsidan även de nämner att man kan använda trosskydd varje dag, så gör de det iallafall i kontexten “om du är rädd för att blöda igenom när du inte vet när du ska få mens”, som svar på en tjejs oro kring sin första mens.

Sen är ju hela sidan förstås fruktansvärt amerikansk, med “radiance pad for teens” och “freshness” hit och dit och jag vet inte allt vad de hittar på för att kränga fler produkter. Men konsumtionssamhället å sido – det är liksom en helt annan fråga som borde hanteras på ett annat plan – så vill jag vidhålla att det är en JÄVLIGT BRA SAK att företag försöker göra ideologiska ställningstaganden på det här viset.

Om inte annat för att det kan användas som ett utpressningsmedel mot dem själva, och mot deras associerade företagskollegor.

Och dessutom: ska vi hålla på och klaga på en massa andra företag som gör sexistisk och nedvärderande reklam, så får vi väl åtminstone vara konsekventa nog att inte ta avstånd från de som väljer en annan, trevligare, linje, hur mycket kommersiella syften det än ligger bakom. För annars finns det ju ingen som helst anledning för något vinstdrivande företag att ens låtsas att de vill göra en förändring.

Och det kan ju inte vara det bättre alternativet.

Och btw. Bleed like a girl!

uDpfRhn

De usla premisserna för individualiserad föräldraförsäkring

Frågan om individualiserad föräldraförsäkring har varit uppe till debatt igen, den här gången i ett antal debattartiklar i ETC. Först ut var Delad föräldraförsäkring – en katastrof för de förtryckta, som svar på den kom Klassöverskridande feminism att dela på föräldraförsäkringen, och efter den Delad föräldraförsäkring inte alltid bäst för barnen, och nu senast Individualiserad föräldraförsäkring slår mot kvinnorna i Dagens Arena.

(Innan jag går vidare vill jag poängtera att jag i detta inlägg helt medvetet och en smula skamset utgår ifrån heterosexuella, tvåsamma och biologiska föräldrarelationer, eftersom det är utifrån det perspektivet diskussionen främst förs, det vill säga “hur kan vi få ett jämställt föräldraledighetsuttag mellan män och kvinnor?”. Jag utvecklar dock gärna resonemang ur andra perspektiv i kommentarerna eller i senare inlägg).

Jag kan ju börja med att klargöra att jag är för individualiserad föräldrapeng, men inte alls stöder de förslag som hittills presenterats gällande en förändring åt det hållet. För förändringen det talas om utgår ifrån vissa premisser och perspektiv som jag anser vara alldeles för förenklade. Dessutom andas hela diskussionen av ett nedvärderande av de så kallade “mjuka” värdena, och ibland undrar jag om folk fortfarande minns vad det var vi gärna ville uppnå med individualiserad föräldraförsäkring?

Jag tänker att vi måste gå tillbaka till just den sista frågan, eftersom statistisk jämställdhet i sig självt knappast kan vara slutmålet. Vad är egentligen problemet med att mammor idag tar ut lite mer än tre fjärdedelar av all föräldraledighet?

För kvinnor är problemet ekonomiskt och karriärsmässigt. Kvinnor ses som en riskgrupp att anställa i barnafödande ålder då statistiken trots allt talar sitt tydliga språk. Kvinnor är borta längre tid från arbetsmarknaden när de fått barn och halkar efter lönemässigt. Män däremot tenderar att arbeta MER när de fått barn. Utifrån den förkunskapen – vem skulle du anställa?

För män är problemet relationsmässigt och för den delen hälsomässigt. Det ger ju sig självt att ju mer tid du spenderar med dina barn, ju bättre relation får du till dem. I den tredje länkade artikeln ovan kan vi även läsa att “den svenska utredningen Män och jämställdhet säger att positiva effekter av att vara en närvarande förälder kan vara minskat riskbeteende, förbättrad hälsa och minskad dödlighet”. 

För barnen är fördelen givetvis att de får tillgång till fler trygga relationer med vuxna, och jag tycker mig ha läst en väldig massa undersökningar kring hur viktigt det är för barn att ha närvarande pappor i sin uppväxt.

Så. Fina fördelar med jämställt uttag av föräldraledigheten, alltså. Om föräldrarna tar ut lika mycket ledighet i förbindelse med barns ankomst till familjen ökar kvinnors status på arbetsmarknaden då den inte behöver jämföras med mäns i den här frågan, män får bättre relationer med sina barn och förbättrar sin hälsa, och barnen får bättre förutsättningar generellt med fler vuxenmöjligheter att ty sig till. Vi kan ju också ponera att mammor som generellt har det största ansvaret för hemsfären blir mindre stressade om det ansvaret fördelas, och åt andra hållet, att pappor som generellt står för huvudförsörjningen också blir mindre stressade om de och mammorna delar på den ekonomiska bördan.

MEN. Är lösningen verkligen en tvångsuppdelning av föräldraledigheten? Och hur påverkas föräldrarnas förhållande när de inte kan anpassa vården av barnen utifrån sina egna förutsättningar? Ursäkta om jag låter som en blandning mellan en liberal och en kristdemokrat här, men ska vi verkligen bortse från ojämställdhet på microplan för att ordna jämställdhet på macronivå, och var kommer familjens samlade välmående in i bilden? Ska vi verkligen tvinga fram statistisk balans på bekostnad av just individer och för den delen familjer vars valmöjligheter från början är ytterst begränsade? “En reform blir inte en medelklassreform bara för att det är medelklassfeminister som driver den” skriver S-kvinnorna i den andra länkade artiklen ovan. Men dessvärre – jo. Det blir det. 

Låt mig förklara vad jag menar.

De flesta relationer, oavsett om de är samkönade eller olikkönade eller okönade, är ojämställda på något sätt, och vissa mer än andra. Dessa ojämställdheter kan grundas i en massa olika saker; ålder, inkomst, anställning, utbildningsnivåer, klassbakgrund, funktionalitet, och så vidare. Det finns i princip inga relationer alls där alla inblandade sitter på lika mycket kapital, varken ekonomiskt eller symboliskt, och därmed heller inte några relationer där allas autonomitet och rörelsefrihet är jämställt fördelad.

Att i det läget gå in och påstå att en “individualisering” av föräldraförsäkringen skulle öka jämställdheten är främst sant i statistiken (om ens där) och för de som redan lever i tämligen jämställda förhållanden (utifrån ovanstående variabler), till exempel den icke-prekära medelklassen. Och jag envisas med att sätta “individualisering” inom citationstecken eftersom det här förslaget hittills nästan alltid formulerats som att de nuvarande 480 tillgängliga dagarna ska delas rakt av mellan vårdnadshavarna och således ge varje förälder för lite dagar för att kunna sköta vården av barnet individuellt, eftersom 8 månader, som blir vad varje förälder får, är 4 månader för lite för att barnet ens ska kunna få börja på dagis.

Och ja, man kan förstås reglera hur tidigt barn får börja på dagis. Här i Danmark får de börja när de är ett halvår. Men är DET absolut den bästa lösningen, verkligen? Att tvinga föräldrar som av olika anledningar inte kan eller vill dela lika att lämna bort barnet till tredjeperson innan det ens kan krypa? Inget ont om tidig förskoleverksamhet, men det var ju det där med nedvärderandet av familjesfären.

Och för alla de som exempelvis är studenter, nystartade småföretagare, frilansare, arbetslösa, outbildade, timvikarier, och så vidare – alla de som inte har någon fast anställning att få “ledigt” ifrån eller gå tillbaka till senare (prekariatet, alltså), kan individualiserad föräldraförsäkring innebära att den ojämställda relationen blir ÄNNU mer ojämställd, när studier måste avbrytas, kundrelationer går åt helvete, och tillfälliga och otrygga jobb som inte innebär någon som helst fördel karriärmässigt måste införskaffas för att upprätthålla en levnadsstandard som håller familjen en hårsmån ifrån socialtjänsten.

Hela diskussionen, liksom alla andra politiska diskussioner, blir dessvärre medelklassiga när medelklassen förnöjt tittar på sig själva och sina jämställda förutsättningar och menar att ALLA kan göra som de, om de nu bara slutade vara så himla traditionellt könsbundna. Utgångspunkten blir så väsande falsk när vi pratar om att det inte är många tusenlappar som faller bort om just dessa tusenlappar är vad som håller familjens metaforiska näsa över vattnet.

Jag tänker inte ens gå in på alla argument om förlossningskomplikationer och amning och hur vansinnigt rasande jag blir över alla debattörer som hurtfriskt påpekar att man inte BEHÖVER amma, eller att den icke-ammande partnern bara kan ta med barnet till den ammandes arbetsplats (som om alla hade ett jobb eller ens rimligt avstånd till arbetet, låt mig fnysa föraktfullt över den naiviteten).

Jag tänker dock, som en parentes närmast, påpeka att hela debatten verkar utgå ifrån premissen att alla föräldrar får gemensam vårdnad per automatik, och att enskild vårdnad enbart kan ges via tingsrätt (men att detta däremot tydligen är gjort i en handvändning om nu den ena vårnadshavaren av olika anledningar inte är lämpad att vara hemma ensam med en spädis, det finns tusen anledningar till det).

FEL. Automatisk gemensam vårdnad får enbart par som är gifta. När det gäller ogifta par är det den födande kvinnan som ensam bestämmer om den andra föräldern ska få vårdnad eller ej.  Att införa en individualisering som, om man vänder på retoriken, innebär att kvinnors rätt till föräldraledighet minskas med 6 månader, ger verkligen incitament för fler kvinnor att välja att behålla vårdnaden själv – med eller utan partnerns godkännande.

Och låt oss hålla fast i den omvända retoriken för ett ögonblick: för individualiserad föräldraförsäkring framställs ofta som en feministisk metod för att närmast tvinga fram jämställdhet. Men det är precis här som föraktet för de traditionella kvinnliga sfärerna kommer in. För det kan talas om att “tvinga pappor att ta sitt ansvar”, men samtidigt tvingar man således kvinnor ut på (en jävligt otrygg) arbetsmarknad, eftersom den offentliga sfären tydligen är så mycket viktigare än den privata, och det pratas inte alls om just detta; att kvinnor blir ifråntagna ett halvår av sina barns liv. Visserligen för männens skull, men vi kommer återkomma till det där med föräldraskap på andra förälderns bekostnad.

Och i samband med det hittar vi en ytterligare falsk premiss – den att pappor inte vill vara hemma med sina barn utan hellre vill arbeta. KAN det eventuellt tänkas att pappor faktiskt gärna vill vara hemma med barnen – men inte på bekostnad av mammornas tid hemma? Kan det tänkas att pappor generellt är rätt schyssta typer som tycker att mammor förtjänar ett år hemma med barnet efter att ha varit igenom graviditeter och förlossningar med allt vad det innebär? Skulle vi i samma veva kunna tänka oss att också MAMMOR tycker att de förtjänar att vara hemma ett år med barnet efter graviditet och förlossning?

Och skulle vi nu, därifrån, kunna tänka utanför boxen för en gångs skull? För visst, vi kan försöka tvinga folk att dela lika på föräldraledigheten för att få ett snyggt snitt i statistiken. Men det var något om morötter och piskor också, om att skapa jämställda förutsättningar snarare än tvång. Så istället för att fokusera på att dela den tillgängliga föräldraledigheten rakt av mellan föräldrarna och således tvinga familjer till ännu mer stressigt pusslande för att få småbarnstiden att fungera, kanske vi ska börja utgå ifrån att familjer gärna VILL ta hand om varandra, och i de fall de av någon anledning INTE vill, kan, eller har råd, åtminstone tänka oss en lösning som inte drabbar den förälder vars barns andra vårdnadshavare inte tar ut sin del av ledigheten?

Jag är, som jag skrev i början, helt för individualiserad föräldraledighet. Det vill säga att alla vårdnadshavare får 480 dagar var att ta ut ihop med sina barn OCH ihop med sin partner, INTE på bekostnad av den andra förälderns barntid. Den här idéen om att barnet bara ska få vara med en av sina föräldrar i taget är ju ingen naturlag precis. Ge båda föräldrarna möjlighet att gemensamt och tillsammans vara hemma hela första året, att ta hand om varandra och familjesfären (uppvärdera den!), att dela ansvaret för hemmet och relationerna PÅ RIKTIGT och inte var och en för sig. Eller för den delen; ge föräldrarna möjligheten att dela upp dessa dagar mellan sig och under längre tid om man exempelvis inte vill lämna sitt barn till förskola innan det fyller två.

Det skulle innebära att nyblivna föräldrar av alla kön erbjuds möjligheten att vara hemma med barnen utan att det ska vara på bekostnad av den andres tid. Det innebär att de normativa föreställningarna om pappor som inte är hemma med barnen kommer skakas i sina grundvalar, för både männen själva och arbetsmarknadens ovilja att se män som primärföräldrar – för plötsligt kommer det finnas ett generöst erbjudande, inte ett tvång, om att få vara ledig med barnet och mamman, som alla kan ta eller låta bli bäst de vill. Och då kommer det inte finnas någon som helst anledning för varken samhället eller föräldrarna att utgå ifrån att mamman är primärförälder utifrån biologiska anledningar såsom amning och förlossning och att hon således ska ha ensamrätt på den första tiden med barnet – för det kommer inte finnas några hinder för papporna att vara hemma IHOP med henne. Det kommer kanske till och med (förhoppningsvis!) bli en jäkla självklarhet att man som nybakade föräldrar, oavsett kön, tar ett år ledigt och fokuserar på det viktiga; att få den här nya situationen, med den här nya människan, att bli så bra som möjligt.

Och kanske kommer inte alla pappor ta ut allting med detsamma. Men de kanske kommer gå ner i arbetstid under det första året iallafall. Uttaget av pappors ledighet kommer iallafall öka, och förmodligen mer och mer för varje år – och det var väl det vi ville? Och kanske kommer vissa inte kunna ta ut något, eftersom den ekonomiska situationen eller andra omständigheter inte tillåter det. Men då kommer iallafall den andra föräldern fortfarande ha sina 480 dagar till att säkra barnets omvårdnad med. Bägge föräldrarnas individuella autonomi förstärks således, och ojämlika maktbalanser inom relationen kommer kanske inte absolut förbättras, men de kommer iallafall inte försämras för de med minst makt att styra över sina liv.

Man kan ju också tänka sig att en förälder som på liv och död inte vill/kan/bör ta ut sina dagar kan skriva över dem till någon annan närstående, så den hemmavarande föräldern ändå slipper vara ensam. Eller för all del, möjligheten att skriva över dagar till en annan, tredje, närstående borde finnas oavsett om båda föräldrarna tar ut ledighet.

Dyrt, säger ni?

Ja, kanske det. Om man bara räknar i reda pengar från staten. Det är ju nämligen en jäkligt billig deal för dem just nu att den med generellt lägst inkomst är den som tar ut föräldrapengarna.

Men vi kan ju tänka på detta också:

1. Kostnader för förskola kommer minska om barnen är hemma längre.
2. Med två föräldrar hemma minskar risken för oupptäckt förlossningsdepression och andra psykiatriska sviter i en omvälvande tid.
3. Man kunde ju iallafall tänka sig att viss arbetslöshet skulle minska eftersom fler vikarier kommer behövas.
4. Relationen mellan föräldrarna kommer förmodligen ha större chans att överleva, och färre separationer ske.
5. Sedan var det det där med att barn klarar sig bättre i livet med fler närvarande vuxna också.

Jag kan inte göra en exakt (eller ens ytlig) kostnadskalkyl för ekonomiska fördelar med familjers större välbefinnande i småbarnsåren, men jag skulle gissa på att de inte är helt obetydliga. Och även om de var det – skulle det inte vara en rimlig budgetprioritering oavsett? Hur värderar vi livskvalitet egentligen?

Jämställdhet i praktiken är så väldigt mycket svårare än jämställdhet i teorin. Visst kan det låta fint och bra att dela föräldraförsäkringen rakt av och på så vis “tvinga” pappor att ta sitt “faderliga ansvar”. Kvotering löser ju alla problem – i statistiken iallafall. Men om man på allvar vill att föräldrar ska ta jämställt ansvar för barnen kanske vi hellre ska kolla på hur vi kan underlätta för familjer att vara tillsammans i omvårdnaden, snarare än att genast börja tänka på hur vi kan tvinga folk att uppfylla statistiska jämställdhetmål.

(Eller, ni vet, vi kan ju också skippa hela skiten och bara införa medborgarlön. Det kan ju också fungera).

(Det är fan inte lätt att vara frihetlig socialist i den här debatten, ska ni veta).

NOTE: Enligt de nya kommentarsreglerna kommer jag enbart publicera kommentarer som är positiva, oerhört konstruktivt kritiska eller håller förbaskat god ton, och/eller är av sådan art att jag får lust att svara på dem. Jag kommer dock ha något högre toleransnivå för diskussion nu, eftersom detta är ett typiskt debattämne. Om det inte absolut är svar från mig ni vill ha går det dessutom utmärkt att diskutera inlägget med andra på Facebook.

Kapitalismen har svikit världen

Detta är en översättning av en artikel vid namn “Jeg har bevist, at under de nuværende omstændigheder kan kapitalismen simpelthen ikke fungere”, återfunnen i danska “Information”, som i sin tur är en översättning av originalartikeln “Occupy was right: capitalism has failed the world”, som publicerades på engelska i “The Guardian” den 13 april 2014. Jag har valt att översätta främst från den danska då den är något förkortad, men hämtar även vissa delar från originalet när jag tycker de saknas. Vill ni läsa helheten på engelska (eller för den delen danska) finner ni dessa texter i länkarna ovan. Diverse omformuleringar är på mitt ansvar. Mina egna reflektioner över texten återfinns längst ner. 

 

_________________________________________________________

Ecole d’économie de Paris liknar vilket franskt universitet som helst; grått, tråkigt och slitet. Det är här jag möter Thomas Piketty, en blygsam ung fransman i början av de 40, som spenderat det mesta av sin karriär i arkiv och med att samla in data, men som är på väg att bli den viktigaste tänkaren i sin generation.

Som Yale-professorn Jacob Hacker beskrev honom: en fritänkare och demokrat som är intet mindre än “2000-talets Alexis de Tocqueville“, medan Brank Milanovic, tidigare ledande ekonom hos Världsbanken, har kallat hans senaste verk “ett definierande ögonblick i ekonomiskt tänkande”, och den amerikanska nobelpristagaren Paul Krugman har beskrivit boken som “episk”. Och Pikettys inflytande sträcker sig långt utanför det avskärmade microsamhället av akademiska ekonomer. Boken sägs vara en favorit i Milibands (ev. Ed Miliband, reds. anm) innerkrets – en plats där man traditionellt inte kunde bry sig mindre om franska ekonomiprofessorer. 

Det är verket med titeln Capital in the Twenty-First Century som gett honom detta omtal. 700 sidor lång, fylld med fotnoter, grafer och matematiska formulär, framstår den först som både skrämmande och ohanterlig. Men boken har under de senaste månaderna ändå skapat en intensiv debatt om kapitalismens dynamik, och inte minst om den till synes obegränsade succén för den pyttelilla elit som kontrollerar mer och mer av världens rikedomar.

På bloggar och hemsidor över hela USA har boken väckt frågor om makt och pengar och inspirerat till ifrågasättanden av själva kärnan i den amerikanska drömmen: att kapitalismen förbättrar livskvaliteten för alla. Så ligger det helt enkelt inte till, säger Piketty, och motbevisar på ett tydligt och noggrant sätt allt vad kapitalister tror på gällande etiken i att tjäna pengar.

En skribent på Economist skrev i senaste numret att Piketty var på väg att “omskriva 200 år av ekonomiskt tänkande i ojämlikhet”. Kortfattat har argumenten hittills intagit en av två huvudpositioner: Den första är en tradition som startade med Karl Marx, som menade att kapitalismen skulle förgöra sig själv i sin ändlösa jakt på profit. På motsatta änden av spektrat finner vi Simon Kuznets, som vann ett nobelpris 1971 och vars tes var att ekonomisk ojämlikhet blir mindre allt eftersom ekonomier utvecklas och blir sofistikerade.

Enligt Piketty har bägge förklaringsmodellerna fel, när man jämför dem mot den data han har insamlat. Med utgångspunkt i data från två århundraden påvisar Piketty att det inte finns någon som helst anledning att tro att kapitalism någonsin kan lösa problemet med ojämlikhet, vilken han menar bara blir större. Från den ekonomiska kollapsen 2008 till Occupy-rörelsen 2011 har detta varit en intuitiv känsla hos vanligt folk. Det i särklass viktigaste med Pikettys bok är att den vetenskapligt bevisar att denna intuition är korrekt. Det är därför denna akademiska bok har blivit uppmärksammad av allmänheten: den säger det som folk redan känner och tänker.

“Jag har medvetet riktat boken mot den vanliga läsaren,” säger Piketty. “Även om det givetvis är en bok som även kan läsas av specialister ville jag att informationen skulle vara tillgänglig för alla som ville läsa den.”

Och Capital in the Twenty-First Century är förvånansvärt lättläst. Den är full av anekdoter och litterära referenser som driver berättelsen framåt. Men enkla människor liksom mig själv kan ändå behöva lite hjälp, så jag ställde den mest uppenbara frågan: vad är den grundläggande idéen bakom boken?

“Det började med en enkel forskningsproblematik. För några år sedan började jag undra var den hårda datan som backar upp alla teorier om ekonomisk ojämlikhet fanns någonstans, från Marx och David Ricardo till mer nutida tänkare. Jag började med Storbritannien och USA och upptäckte att det nästan inte fanns någon alls. Sedan upptäckte jag att den data som faktiskt fanns motsade nästan alla ekonomiska teorier, inklusive Marx och Ricardo. Därefter började jag se till andra länders data och upptäckte ett mönster: att kapitalet, och pengarna som produceras, ackumulerar snabbare än tillväxten i kapitalistiska samhällen. Och detta mönster, som vi senast såg på 1800-talet, har blivit ännu tydligare sedan 80-talets våg av avregleringar i rika länder.”

Så Pikettys tes, understödd av hans omfattande forskning, är att ekonomisk ojämlikhet på 2000-talet har stigit och accelererar i en farlig takt. Detta betyder en ändring i sättet vi tidigare sett på historien. För enligt Piketty var det enbart de olika kriserna – först och främst två världskrig – som hindrade en ständig ökning av välstånd, och därigenom temporärt och artificiellt jämnade ut ökande ojämlikheter. I motsats till hur vi brukar se på det förra århundradet, som en tid då ojämlikheter utplånades, var den i verkligheten konstant växande.

På 2000-talet är detta inte begränsat till så kallat rika länder – US, UK och västra Europa – men även i Ryssland, Kina och andra länder som nu utvecklar sina ekonomier. Faran är att om denna process inte stoppas, kommer fattigdomen öka i samma grad och så, menar Piketty, kan 2000-talet mycket väl bli ett århundrade av ännu större ojämlikhet, och därför också ännu mer socialt kaos, än 1800-talet.

Piketty förklarar att inkomst är ett flöde – det är rörligt och kan växa och förändras i förhållande till output. Kapital är ett lager – välståndet kommer från vad som har blivit samlat “i alla föregående år tillsammans”. Det är lite som skillnaden mellan en övertrassering och en inteckning, och om du aldrig äger ditt eget hus kommer du aldrig ha något lager och du kommer alltid vara fattig. Med andra ord säger Piketty att de som har kapital och tillgångar som genererar rikedom, alltid kommer vara rikare än den entreprenör som arbetar hårt för att skapa ett kapital. Den kapitalistiska modellen tenderar att koncentrera mer och mer välstånd i händerna på färre och färre människor.

Men visste vi inte redan detta? Och sjöng inte The Clash och andra om detta redan på 70-talet?

“Nej, vi visste faktiskt inte, även om vi kanske gissade det,” säger Piketty. “För det första är detta första gången vi har samlat ihop den data som visar att det faktiskt är så. För det andra, även om jag inte är politiker, är det uppenbart att den här rörelsen, som blir större och större, kommer få politiska konsekvenser. Vi kommer alla bli fattigare på alla sätt i framtiden, och det skapar kris. Jag har bevisat att under de nuvarande omständigheterna kan kapitalism helt enkelt inte fungera.”

Pikettys data kommer primärt från den anglosaxiska världen. Men han är helt igenom fransk, vilket verkets mängd av franska referenser aldrig låter läsaren glömma. Han växte upp i ett arbetarklassområde i Clichy som barn av två militanta medlemmar av Lutte Ouvriere (Arbetarnas Kamp) – ett trotskistiskt parti som fortfarande har ett betydligt antal medlemmar i Frankrike. Liksom för många andra i deras generation blev euforin i maj 1968 efterföljt av besvikelse. Hans föräldrar tog konsekvenserna, hoppade av och började föda upp getter i Aude. Den unga Piketty arbetade hårt i skolan och fick en Ph.D. från London School of Economics vid den unga åldern av 22 år, och därefter åkte han vidare till Massachusetts Institute of Technology, där han blev känd som ett underbarn.

Hans eget politiska intresse väcktes vid Berlinmurens fall 1989. Han reste igenom hela det tidigare Östeuropa och fascinerades av kommunismens ruiner. Det var dem som förde honom till ekonomin. Och Gulfkriget.

“Jag kunde se hur politiker tog många dåliga beslut, helt enkelt för att de inte förstod ekonomi. Men jag har ingen politisk agenda. Det är inte mitt uppdrag. Men jag skulle bli glad om politiker läste min bok och drog sina egna slutsatser.” säger Piketty, som dock inte är mindre politiskt engagerad än att han 2007 arbetade som rådgivare för den franska socialistiska kandidaten Ségolène Royal.

Men spela roll. Vad har vi lärt oss? Kapitalismen är dålig. Hurra! Vad är svaret? Socialism?

“Det är inte så enkelt,” säger han. “Jag skulle argumentera för en progressiv skatt, en global skatt, baserad på beskattning av privat egendom. Det är den enda civiliserade lösningen. Den enda lösningen som inte är barbarisk.”

Det låter förnuftigt, närmast snusförnuftigt. Men inte ett enda parti i Europa eller USA, varken till höger eller vänster, vågar gå till val på ett så ideologiskt grundlag.

“Det är sant,” säger Piketty. “Självklart är det sant. Men vad jag och mina kollegor visar i den här boken är också sant, nämligen att det nuvarande systemet inte kan överleva speciellt mycket längre. Och det är inte absolut en apokalyptisk förutsägelse. Jag har ställt diagnoser kring tidigare och framtida situationer, och jag övertygad om att det finns lösningar. Men innan vi når dit måste vi förstå situationen. När jag började samla in data blev jag uppriktigt överraskad över vad jag fann. Att ojämlikheten växer så snabbt, att kapitalismen inte löser problemen över tid. Många andra ekonomer börjar i den andra änden, att undersöka roten till fattigdom. Men jag vill veta hur rikedom, ja, super-rikedom, skapar ojämlikhet,” säger han.

“Man måste fråga sig vad det här kommer betyda för vanliga människor, för dem som inte är rika och aldrig kommer bli det. Jag tror att vi kommer se en erosion av kollektivets ekonomiska välstånd, alltså en nedbrytning av välfärdsstaterna. Du kan ju bara se på när Obama-regeringen försökte utplåna ojämlikhet genom sjukförsäkringarna, och hur närmast omöjligt det var att genomföra, för att förstå hur viktigt det är.” säger Piketty.

“Det finns en djup tro hos kapitalisterna kring att kapital kommer rädda världen, men det har visat sig att det helt enkelt inte är så. Inte på grund av det Marx sa om de interna motsättningarna inom kapitalismen, men helt enkelt på grund av att kapital är ett mål i sig självt och inget mer.”

En av de mest genomträngande teser som Piketty levererar i boken är den om ökningen av chefer, eller “super-chefer”, som inte själva producerar rikedomar men som får sin lön från dem. Detta, menar han, är en effektiv form av stöld – men det är inte det värsta brott super-cheferna begår. Det skadligaste är sättet som de positionerar sig själva som i en tävlan gentemot de miljardärer vars rikedomar, som accelererar bortom ekonomin, alltid kommer vara utanför räckvidd. Detta skapar en permanent ta-fatt-lek, vars offer är “förlorarna”, det vill säga vanligt folk som inte drivs av en lust till sådan status eller sådana rikedomar men som ändå föraktas av av chefer, VD’s och andra “Wolves of Wall Street”. I den här delen av boken river Piketty effektivt ner en av 2000-talets största lögner – att super-chefer förtjänar sina pengar, eftersom de har speciella egenskaper som tillhör en närmast övermänsklig elit.

“En av de stora splittrande krafterna i spel idag,” säger han, “är vad jag kallar meritokratisk extremism. Det är konflikten mellan miljardärer, vars inkomst kommer av egendom och tillgångar, och super-chefer, vars inkomst kommer av andras produktion. Ingen av dessa kategorier skapar eller producerar något annat än sin egen rikedom, vilket egentligen är en rikedom som brutit sig loss från den verkliga marknaden som avgör hur vanligt folk lever. Och ännu värre är att de tävlar mot varandra för att öka sin rikedom, och det värsta scenariot är när super-chefer, vars inkomst primärt är baserad på girighet, fortsätter att öka sina löner oavsett hur marknaden ser ut. Det var det som hände med bankerna 2008, exempelvis.”

När fattigdom ökar globalt kommer alla bli tvungna att lyssna på Piketty med stor uppmärksamhet. Men även om hans diagnos är korrekt och tilltalande är det svårt, närmast omöjligt, att tänka sig att den lösning han föreslår – skatter och fler skatter på privat egendom – någonsin kommer implementeras i en värld, från Beijing till Moskva till Washington, där pengar, och de som har fler pengar än alla andra, fortfarande är de som bestämmer.

_________________________________________________________

Lite egna reflektioner här. Jag har inte läst boken, såklart, har inte ens hört om den innan idag, men min generella känsla är att personen som utförde intervjun och skrev originalartikeln inte riktigt hade de relevanta förkunskaperna om ekonomisk ojämlikhet och tidigare tänkares verk kring kapitalismens konsekvenser, för hade hen haft det torde hen inte skrivit en text som lämnar så mycket oförklarat. Det känns som att huvudpoängerna lämnas därhän, eventuellt för att artikelskrivaren inte kunnat lokalisera dem i intervjun.

Men om jag försöker abstrahera från detta får jag ut följande av Pikettys resonemang: Kapitalismen kommer inte upphöra av sig själv på grund av att marknaden kollapsar (även om den väl på sätt och vis redan gjort det i och med finanskrisen, men se, vi har bara ännu mer nyliberalistiska kapitalistiska tankegångar on the uprise, politiskt sett). Dock är jag inte säker på om Piketty förespråkar en folkets revolution eller en inomparlamentarisk politisk svängning gentemot en omfördelning av kapitalet. Det är kanske inte heller så viktigt.

Klart är ändock att Piketty menar att det kapitalistiska systemet, där de som redan har kapital blir rikare och rikare på andras produktionsarbete, är oetiskt, för att uttrycka det milt. Jag personligen har väldigt svårt att förstå att kapitalister inte bara är giriga utan faktiskt någonstans inbillar sig att kapitalism är av godo, men jag har å andra sidan hört Nestlés högsta chef sitta och säga att han menar att det bästa för världen är om vatten som naturresurs privatiseras, och jag antar att man inte kan säga en sådan sak helt öppet om man inte faktiskt tror att det är sant.

Att Piketty lyfter och kritiserar den idé om att vissa människor “förtjänar” att bli snuskigt rika (på bekostnad av andra, tro inget annat) är enligt mig en väldigt bra (och iallafall för mig på intet vis ny) tankegång – det borde vi kanske prata mer om. “Egendom är stöld” är ett annat gammal uttryck som faller mig i åtanke och som verkar korrelera väl med Pikettys tal om att beskatta privat egendom högre.

Men jag är lite besviken över att han inte lyfter basinkomst som ett alternativ. För han talar ändå om “de vanliga människorna”, de som producerar så att ägare och chefer kan plocka ut mer vinst, och deras ointresse av att ingå i ett ekonomiskt spel där redan rika människor vill bli ännu rikare. Skatt är fint och bra, men att bara fokusera på att vilja stoppa sjukligt rika människor från att bli ännu sjukare, förlåt rikare, löser inte “roten till fattigdom” som ändå på något vis avfärdas i texten ovan. Och roten till fattigdom, och anledningen till att “super-chefer” kan sko sig så gruvligt på arbetarnas bekostnad, är brist på pengar, brist på trygghet, en brist på fuck-off-kapital som i händerna på arbetarna och prekariatet kan vara med att stoppa den överambitiösa kapitalismens tendens att utnyttja maximalt för maximal vinst.

Stoppa kapitalismen som ett sätt att utrota ojämlikhet, visst. Men kanske hellre stoppa ojämlikhet som ett sätt att krossa kapitalismen.