Category Archives: Religion

Gästblogg: Om samvetsklausuler i jobbet

Detta är ett gästinlägg av Christine, som twittrar som @tankeexperiment och som en gång för länge sedan bloggade under namnet Forskarfeministen. Enjoy!

 

Om samvetsklausuler i jobbet – min berättelse

För några veckor sedan anmälde en inom Livets Ord aktiv barnmorska tillsammans med en anti-abortorganisation ett sjukhus till DO. Anledningen var att hon inte fick jobba kvar sedan det uppdagats att hon inte kunde utföra centrala delar av jobbet, som att assistera vid aborter och sätta in kopparspiraler. (Huruvida hon klarar av att upplysa om kopparspiralen och dess fördelar förtäljer inte historien)

Det finns många saker i den här historian man kan reta sig på.

För det första är det irriterande med självgodheten i att anse sig ha rätt till ett jobb man från början vet att man inte klarar av att utföra.

För det andra är det konstigt att någon inom vården så uppenbart sätter sig själv framför sina patienter. Sådan vårdpersonal borde gå bort, rent principiellt. Jag vet ateister som jobbar inom psykvården, men som ändå uppmuntrar sina troende patienter att ägna sig åt religiös utövning om de ser att patienten mår bra av det. För det som räknas enligt mina bekanta är inte deras personliga inställning till att ha en ”låtsaskompis man kallar gud” utan vad som är bra för deras patienter. Jag tycker att den inställningen borde vara självklart hos vårdpersonal.

Men framför allt fick den här historien mig irriterad eftersom den rör mig personligen. Den fick mig att vilja berätta min egen bakgrund när det kommer till samvetsbetänkligheter, etik och att känna obehag inför vissa arbetsuppgifter.

Jag är molekylärbiolog till utbildningen och har doktorerat inom medicinsk vetenskap. När jag började plugga var jag djurrättsaktivist och emot djurförsök. När jag valde utbildning visste jag med mig att det skulle komma att påverka var jag kunde jobba, och det tog jag med i beräkningen. Jag funderade mycket över vilka jobb jag kunde tänka mig, och vilka gränser jag hade. Klarade jag av att jobba på ett ställe där djurförsök utfördes överhuvudtaget, till exempel? Jag tog också med i beräkningen att jag kanske skulle stöta på problem även hos arbetsgivare där inga djurförsök utfördes. Det kunde ju vara känsligt överhuvudtaget inom min bransch med en anställd som hade kopplingar till djurrättsrörelsen. Jag var också medveten om att det skulle dyka upp moment under själva utbildningen som jag skulle finna obehagliga och som skulle strida mot min etik.

Men aldrig, aldrig att jag hade en tanke på att börja gnälla över min situation när jag valt den själv, ej mindre anmäla någon till DO (!).

Under min utbildning ändrade jag åsikt väldigt radikalt om djurförsök* och jag valde att doktorera i en grupp vars forskning var beroende av djurförsök. Jag jobbade alltså själv med försöksdjursverksamhet, och ja, jag har också själv dödat djur. Arbetet var stundtals obehagligt, det ska jag inte sticka under stol med. Faktum var att det vid några tillfällen kändes så jobbigt att några kollegor frivilligt erbjöd att sköta det mesta av “kontakten” med djuren åt mig. Jag har alltså full, full förståelse att man kan uppleva delar av sin yrkesutövning riktigt rejält påfrestande. Men aldrig att jag såg det som min rätt att få slippa. Återigen, jag hade valt min sits själv. Ibland så krävdes det verkligen att jag jobbade direkt med djuren och då bet jag ihop och tänkte att ville jag inte göra mitt jobb kunde jag sluta och skaffa ett annat. Där man inte utförde djurförsök. För det är så det fungerar. Trivs jag inte på mitt jobb som jag själv valt står det mig fritt att byta. Hade jag inte frivilligt valt mitt jobb, hade jag tvingats till det eller om min arbetsgivare hållit kvar mig mot min vilja –då hade saken kommit ett annat läge.

Vi vet i skrivandets stund inte om DO kommer att driva barnmorskans fall, och om de gör det, vad domstolens utslag blir. Vi vet inte om fallet hamnar i högre instans (målet har ju helat tiden varit Europadomstolen) och i sådana fall vad utfallet blir där. Men en sak är säker. Om DO, Europadomstolen eller annan instans kommer fram till att det verkligen var diskriminering att avskeda någon som inte kan utföra ett jobb hon själv har valt, då måste lagen alternativt skrivelsen om de mänskliga rättigheterna ändras. Vi kan inte ha ett samhälle där vårdgivares rätt att manifestera sin tro på arbetsplatsen och förvägra patienter vård väger högre än patienters rätt att få vård. Om jag, som varit i en liknande situation, kan inse detta kan vem som helst det.

 

* Det där är förresten en annan grej. Min omvändning till ”den mörka sidan ” hade sin grund i egna hälsoproblem och var ganska dramatisk och snabb. Den upplevelsen gav mig insikt i hur lätt det är att vara emot något så länge man inte behöver det själv och har gjort mig ödmjuk när det gäller att ge uttryck för att ”jag skulle minsann aldrig”. För man vet aldrig i vilken situation man kan hamna i. Något att fundera över för vår abortvägrande barnmorska.

Frågan om vad som “finns på riktigt” del 2.

Tidigt på morgonen. Hannah och Nijas sover.

Vilde: *uppifrån sin säng*: Mamma?

Hannah: Mmmm..?

Vilde: Batman finns på riktigt.

Hannah: Mmmmjasså?

Vilde: Ja, för det är ju en människa som klär ut sig. Hulken däremot finns inte på riktigt för han är lika stor som ett hus och det kan inte en människa vara.

Hannah: Eeeeh. *funderar över krånglet att förklara detta med “roller” och “skådespel” och “karaktärer”* *ger upp* Det har du rätt i, man kan inte vara lika stor som ett hus.

Vilde: *nöjd* Nej precis. Så Batman finns på riktigt.

Hannah: *mumlar* Ofelbar logik.

Vilde: Va?

Hannah: Inget. Kom och lägg dig och mys lite innan vi går upp.

Vilde: Okey. *klättrar ner och kryper in under täcket*

Vilde och Hannah: *somnar om*

 

TO BE CONTINUED säkert.

En femårings teologiska kris

Vilde har börjat tvivla på att Gud finns.

Alltså, jag visste inte ens att han hade börjat TRO på Gud. Han sa det visserligen till mig härom veckan, när han förklarade hur man gör när man ber till Gud för det har han lärt sig i en tecknad film och man gör såhär varsågoda:

Jag tog det dock inte på så särskilt stort allvar eftersom han strax efteråt deklarerade att han också trodde på tandfén. Men igår när jag hade hämtat honom på dagis satt han i bilen och sa lite uppgivet:

“Mamma, finns Gud egentligen? För jag talar och talar med Gud varje dag, men jag får aldrig det jag ber om?”.

Och här hamnade jag i ett dilemma.

För även om jag inte tror på Gud så menar jag inte att det är min sak att bestämma om någon annan, inte ens mitt eget barn, ska tro på Gud eller ej. Jag menar, jag tror ju inte att Gud finns, lika mycket som andra tror att han finns. Han, hon, hen, whatever. Så då kan jag ju knappast hävda att det jag INTE tror är mer sant än det någon annan TROR. Nåväl.

Inte blev det lättare av att min fantastiska lilla femåring plötsligt började ifrågasätta ALLA han tror på finns och därmed placerade in Gud i det här gänget:

Jultomten, Tandfén, Påskharen, John Blund, Jack Frost och Gud. HUR ska ett stackars barn kunna förstå att fem av dessa är “childrens tales” och den sjätte anses fundamental i de allra flesta vuxna människors liv och att detta att tro på Gud dessutom ligger till grund för typ… alla civilisationers utveckling, enorma krig och konflikter och mänskligt lidande och mitt i allt detta också en massa godhet och säkert en massa hopp och trygghet för individer?

Hur ska jag kunna förklara det utan att dessutom ta allt för tydlig ståndpunkt emot denne Gud som Vilde tydligen snackar med på daglig basis?

Jag fick försöka förklara för honom att ingen människa har sett någon av ovan uppräknade karaktärer, så om någon således väljer att tro på vilken som helst av dem så ska ingen annan komma och säga att det inte stämmer, och att det nog kan vara väldigt skönt att tro på att det finns någon man alltid kan tala med om man känner sig ensam eller så, men JAG personligen tror inte på Gud.

Vilket genast innebar att Vilde också slutade tro på Gud för nu hade jag sagt att jag inte gjorde det och så var den saken klar.

Jag dödade Gud, alltså.

Jaja.
Jag ska inte ljuga och påstå att jag är missnöjd på det viset. Men jag försökte verkligen ge honom möjlighet att själv bestämma om och vad han tror på.

(Fast jag kanske skulle låtit bli att berätta om när jag slutade tro på Gud: när jag var 7 år och hade bett JÄTTELÄNGE om att få träffa Ninja Turtles och det hände bara ALDRIG! …jag antar att den kan ha gått i arv, den här ytterst svaga tron).

Genom sig själv känner man andra.

Jag har noterat en sak.

Så nu ska jag komma med en tämligen provocerande (?) vänster-ateist-spaning.

Ja varför inte. Det är ju ändå onsdag.

 

Upplevelse 1.

Jag har vid upprepade tillfällen hört kristna säga, när samtalet nu hållit så god ton att den slags erkännanden är möjliga, att de förmodligen skulle bete sig mycket mer omoraliskt om de inte var rädda för Herrens straff.

Upplevelse 2.

Jag har vid upprepade tillfällen hört högerfolk säga, när samtalet nu hållit så god ton att den slags erkännanden är möjliga, att de förmodligen inte skulle arbeta alls om de fick betalt ändå.

Spaning:

Människor som förespråkar en religion eller politik som i sin tur förespråkar ett framtvingande av god moral (arbets- eller allmän) och använder straff (ekonomiska eller helvetets) som incitament för att uppnå detta, gör det helt enkelt för att de själva har en dålig inre moralisk kompass.

Så. Det var spydigt skrivet av mig.

Men genom sig själv känner man andra, sägs det ju.

Vad säger ni?

Jehovas Vittnen, Kvinnorna, Jesus, ja ni hör ju

Jag insåg precis att det inte kommer bli några blogginlägg på hela helgen för, hahahaaaa, jag ska till Stockholm och gå på Blog Awards!

Nej, jag är inte nominerad till nånting och det är ERT fel, usla läsare, som inte har nominerat mig. Men Fanny är det, och jag får den stora äran att vara hennes +1 (TACK!) så detta blir det sista ni hör från mig innan måndag. Om det ens blir något på måndag för då är det min födelsedag! Tycker ni ska spela in födelsedagshälsningar på video till mig och skicka, så kan jag publicera dem istället. (Purre, känn dig manad).

Men! Nog om mig! Eller ja.

Jag fick besök av Jehovas Vittnen här nu igen – denna gång på en helt okristlig (pun så jävla mycket intended!) tidpunkt, på kvällen, när jag satt halvt insvept i en morgonrock med hårfärg på hela huvudet. Maken fick således surt ta emot denna månadens tidningar och kastade dem sedan med en nonchalant handrörelse på mig (och undgick med nöd och näppe mitt hår). Han gillar inte alls det här att jag välkomnar JV in i vårt hem när han inte är hemma. Eller att de fortsätter komma och ringa på. Rätt konservativ för att vara så spirituell, den mannen.

Men nog om honom!

Och mer om Jehovas Vittnen. För tidningen de kom med igår hade rubriken “Vad säger Bibeln om kvinnor” på framsidan.

OMG OMG OMG! Tänkte jag helt stillsamt. Och började läsa.

Och detta var vad jag fick ut av det:

Judar och på något underligt vis muslimer har tolkat bibeln helt fel. Kvinnor ska inte anses vara underordnade sina män. Gud skapade mannen OCH kvinnan till sin avbild, och därför finns det lika mycket av Gud i kvinnan som i mannen. Och kvinnan ska behandlas med kärlek och respekt.

So far so good.

Och detta liksom, ehe, har referenser i diverse bibelcitat. Trovärdig källa där, men okey, suspension of disbelief.

Och efter att ha läst deras fem sidor om hur mycket Gud och Jesus bara äääälskar och respekterar kvinnor och hur alla de andra kvinnoförtryckande religionerna har HELT FEL – så kommer det ytterligare en sida. Där det förklaras varför kvinnor inte får vara undervisare i… öh… “menigheden”. Vad nu det ska innebära. Min danska är inte så bra. Än. Gällande den teologiska retoriken.

Men de bibelcitat de använder för att rättfärdiga detta är iallafall:

1 Timoteus 3:2 – En församlingsföreståndare bör därför vara oförvitlig; han bör vara en enda kvinnas man, nykter och tuktig, hövisk i sitt skick, gästvänlig, väl skickad att undervisa.

och

Jakob 3:1 – Mina bröder, icke många av eder må träda upp såsom lärare; I bören veta att vi skola få en dess strängare dom

Okey. Så att exempelvis  Paulus sa att kvinnor skulle tiga i församlingen, det ursäktas i samma tidning med detta:

Några kristna kvinnor var säkert så begeistrade över sin nyfunna tro att de avbröt talaren för att ställa frågor, så som seden var i den delen av världen. För att förhindra att det uppstod oordning vid mötena sa Paulus till kvinnorna att “fråga sina män därhemma” istället.

Inget kvinnoförtryck där inte. Det har bara misstolkats.

Men att en snubbe använder ordet “Bröder” och en annan snubbe säger att en man som är lärare måste vara gift med bara en kvinna, det har liksom ingenting med den historiska kontexten att göra? Det bara ÄR så? Och därför kan kvinnor inte vara lärare av… “menigheden”?

Jehovas Vittnen. Ni får 0 logiska poäng av en miljard möjliga.

Guds små prinsessor och mäktiga krigare?

Hahahahahahahaha!

Okey. Med tanke på de diskussioner som uppstod efter det här inlägget borde jag kanske övertydliga detta:

Dessa böcker får gärna finnas. Jag vill inte förbjuda dem. 

Men trots detta är det faktiskt min förbannade rätt att med största möjliga ironi säga:

Så Gud älskar traditionella könsroller? Vilken överraskning!!!