Category Archives: Media

En kille får förvänta sig att bli retad om han dansar balett

Jag har haft lite samtal med Vilde, min son på snart 7 år, på senaste, eftersom vi måste köpa ett paket till klassens födelsedagslåda (den födelsedagspresent vi hade köpt i samband med att vi skulle köpa klassjulklappar till jul blev tydligen en julklapp den också), eftersom de här födelsedagspresenterna ska vara indelade i “flickpresenter” och “pojkpresenter”.

Så vi ska alltså köpa en “pojkpresent”. Jag frågade Vilde häromdagen vad det egentligen innebär. “Ehm. Pojkar gillar inte Hello Kitty” svarade han. “Fast det finns det ju visst pojkar som gör”, svarade jag. “Fast de vågar nog inte säga att de gillar Hello Kitty om alla andra säger att pojkar inte gillar det”. “Nej det förstås” svarade Vilde. Sedan släppte vi det för den gången.

Idag började vi prata om det igen. Han påminde om att vi måste köpa en. Någorlunda trött och småsur efter 7 dagars VAB + 2 dagars kräksjuka svarade jag att det får vi nog be pappa om, eftersom det ska vara en pojkpresent, och för mig låter det mest som att pojkpresenter inte ska vara rosa men annars vet jag inte vad det är som gäller. Vilde funderade lite och sa sen att det hade jag nog rätt i, men det är ju konstigt för pojkar kan ju också gilla rosa. Vi beslutade att åka och köpa en tillsammans i helgen så kunde han avgöra om det vi köpte gick an för pojkar.

Lite senare på kvällen kollade vi på barnprogram ihop. Jag minns inte ens vad programmet hette, kanske Mily? Handlade iallafall om en tjej som ville spela fotboll men som inte fick det för killarna för hon och hennes kompis var tjejer. Sen följde en himla massa snack om att killar var starkare och tuffare och coolare. “VILKET TRAMS!” utropade Vilde. “Hm. Låt oss se vart detta leder” sa jag och tänkte att här har vi ju ett bra upplägg för vidare diskussion på ämnet.

Därefter kom en scen där den tuffa fotbollskillen och de två tjejerna kom på en annan kille med att träna balett i en park. Fotbollskillen hånskrattade och sa att balett var en tjejgrej. Balettkillen blev sur och sa att han verkligen inte sysslade med tjejgrejjer. Fotbollskillen dansade en mycket tuffare dans som tydligen var en “killdans”. Balettkillen dansade den tuffa dansen mycket bättre. “Wow han är mycket coolare än du” sa tjejerna. Vilde och jag himlade med ögonen. Vilde berättade om ett par killar i hans klass som går till dans, och jag påminde om att Vildes pappas (manliga) kusin är professionell balettdansare i Tyskland.

Sen kom en scen där huvudpersonens pappa svarade på frågan “Varför skrattar folk när tjejer gör killgrejer och killar gör tjejgrejer” där det berättades om att förr i tiden var det mycket mer uppdelat i så kallade “kvinnliga sysslor” och “manliga sysslor” och nu börjar det försvinna allt mer men alla har inte helt hängt med på detta och därför tycker de att detta nya är lite skrämmande och därför skrattar de för att de känner sig lite rädda.

Helt okey förklarat ändå. Även om de inte problematiserade användandet av uttrycken “tjejgrejer” och “killgrejer” så sa de iallafall “så kallade” innan i den här passagen.

Tjejerna blev därefter någon slags suffragetter som gick gatan ned och skanderade “Vi vill spela fotboll! Vi vill klippa gräs!”. De träffade tuffa killen som satt och lekte med dockor med sin lillasyster. En av tjejerna hånskrattade “Leker du med dockor?!”. Vilde ba “HÅLL MUN MED DET DÄR NÅGON GÅNG”. Jag ba “Ja det var fasiken vad de ska hålla på hela tiden”. Barnen enades om att pojkar kan leka med dockor. Sedan gick de och spelade fotboll. Tjejen som spelade var svinduktig på fotboll och gjorde mål och fick värsta respekt.

Det slutade med att de sa att det inte spelade någon roll om man var tjej eller kille eller hund, man skulle bara göra det man ville.

Hannah: Jaja, det slutade ju bra iallafall.

Vilde: NEJ VILKET DÅLIGT PROGRAM.

Hannah: Fast de sa ju åtminstone på slutet att det inte spelar någon roll vilket kön du har, det som spelar någon roll är vad du gärna vill.

Vilde: Ja, fast de sa också att man kan bli retad om man dansar balett, eller om man leker med dockor.

Jag tänkte i mitt stilla sinne att de också hade sagt, implicit, att för att bli accepterad med att göra något som är könsöverskridande måste man vara SUPERCOOL och MEGADUKTIG på det man gör för att bli accepterad för annars är det bara töntigt.

Och jag tänkte att när man försöker göra pedagogisk TV om att det är okey att göra vad man vill oavsett kön, speciellt när det är riktat till barn, är det kanske en bra idé att inte samtidigt reproducera det som anses vara det problematiska i beteendet, eftersom vad exempelvis min unge tog med sig av detta var att man kan förvänta sig att folk retas om man är normöverskridande. Oavsett hur fel det är att retas så är det det man kan förvänta sig. Vilket knappast kan ses som uppmuntrande för de som agerar, eller gärna vill agera, utanför könsnormerna.

Jag tänkte att det kanske är bättre att bara skapa förebilder, göra barnprogram där det inte ska göras till en stor könsgrej att killar dansar balett eller leker med dockor, och där inte alla gamla idéer om könsskillnader ska understrykas intill absurdum innan det svänger och det sedan ska berättas att det inte är ok att retas på grund av dessa idéer.

Jag tänkte också att det var fan vilken klok unge jag har.

Detta med Mr Cool och Emmaboda

Jag funderar lite på det här med Mr Cool och Emmaboda.

För er som lyckosamt måhända lyckats missa detta handlar det alltså om att musikfestivalen Emmaboda, som för övrigt hittills annonserat 44 manliga artister och 3 kvinnliga som ska uppträda där i sommar, valt att boka en artist som kallar sig Mr Cool. Mr Cool gillar att skriva texter som går ut på… tja, att försöka ta alla de värsta vidrigheterna från boken American Psycho och sjunga dem ur ett förstahandsperspektiv utifrån sin position som vit man. Och sedan kalla det humor.

Ett exempel:

”Det var bara en tidsfråga innan jag skulle börja slå dig. Du förtjänade varenda slag tusenfalt. Jag hatar dig din jävla hora, jag ska kniva dig. Slänga din döda kropp över mig så du kan rida mig, spruta i din döda fitta, köra bladet i din röv och vricka så du börjar blöda din fitta /…/ Ska köra in sågen i underlivet på dig, under tiden ska jag skära upp din röv och stoppa in en hundring i den. Klippa av dina blygdläppar. Göra dig med barn och tvinga dig att göra abort och sen äta fostret.”

Ett till exempel:

“Jag hatar kvinnor för alla är horor. Jag hatar bögar för dom är äckliga. Jag hatar cp-skadade idioter för dom är cp. Jag hatar negrer för de är svarta. Jävla svarta jävla bögar är ni idioter? Kvinnor är skapade av gud för att mannen ska ha något att knulla. Bögar är inte skapade av gud, gud hatar alla bögar och undrar vad de vill. Kvinnor är inte inkompetenta. Jo det är dom, jag bara skämta. Men det finns vissa saker en kvinna kan klara men i grund och botten är hon en handelsvara.”

Kul kille va? Visst är det skitroligt? Det är ju nämligen extremt rolig humor att sparka nedåt, som vi alla vet.

Så Emmabodafestivalen får helt rimlig kritik. Kvinnor upplyser om att de inte känner sig speciellt trygga på en festival där han spelar. Och hundratals män inklusive festivalarrangören blir superkränkta över att folk ifrågasätter det här och vissa ropar upp om yttrandefrihet och arrangören själv säger “Måste alla låttexter handla om Bullerbyn” och de allra flesta skriker “FATTAR NI INTE HUMOR ELLER” och vissa andra är typ såhär “Vadå tror ni att han vill göra så på riktigt eller idioter”. Som om artistens egna intentioner skulle spela någon egentlig roll.

Men det handlar inte om honom. Iallafall inte för mig, även om det aldrig skulle falla mig in att åka på Emmaboda och speciellt inte efter detta. Det handlar om vilket slags rum man skapar som arrangör, och vilka man, kanske undermedvetet eller helt medvetet, anser vara ens publik.

Om jag skulle åka på Emmaboda, och om Mr Cool, som av oklar anledning nu beslutat att ställa in spelningen på festivalen, hade spelat där, så hade det ju varit enkelt för mig att inte gå dit, inte se hans jävla konsert, inte lyssna på hans musik. Problem solved, kan man tycka.

Men vetskapen om att det på denna festival, på detta campingområde, finns ett okänt antal människor, låt mig chansa på att det främst skulle handla om vita män, som tycker att det där är bra musik, som tycker att det där är rolig humor, skulle göra mig otrygg. De skulle förmodligen spela hans musik i olika camps på tältområdet, som man gör med musik som ska spelas på festivalen man är på. Kanske skulle jag råka sätta upp mitt tält vid ett sådant camp.

Kanske skulle jag behöva lyssna på den där skiten och hånskratten och folk som sjunger med varenda kväll hela min festival. Inte kunna känna mig trygg någonstans för man kan ju tänka sig att det finns en större andel fans av Mr Cool på en festival där han spelar än generellt i vilken stad/by man än råkar leva i.

Att vara arrangör för vilket event som helst kräver en del skills. Det handlar inte bara om att skapa ett innehåll i eventet som lockar tillräckligt många människor att komma dit, det handlar också om att ta väl övervägda beslut gällande VILKA dessa personer som ska komma dit ska vara, och vilka man kan tänkas skrämma bort. Man kanske inte bokar Ultima Thule på en festival som inte har ett uttalat nationalistiskt syfte, exempelvis. För då riskerar man att få en massa nazister dit, och att en massa andra potentiella festivalbesökare, tex antirasister och rasifierade, väljer att inte komma alls, just för att man med den line-upen attraherar nazister.

Är ni med?

Och visst. Gruppen “vita män” är förstås en sådan grupp som ofta blir normen när man inte vidare spekulerar i vilken “publiken” är. Så är det ju. Man tänker “publiken” och specifierar inte vidare och hoppsan, så “råkade” det vara vita män man tänkte på ändå, så underligt. Ibland är det till mäns fördel att det är de som är normen, ibland till deras nackdel, men i det här specifika fallet, där arrangören efter Mr Cools avhopp skriver:

emmaboda

…då har jag bara detta att säga:

1. Det är ganska uppenbart att den publik som Emmabodafestivalen tänker sig, när de väljer att skriva att de som protesterat mot detta (kvinnor främst) är “lättkränkta”, är män. Vita män, som inte är så jävla lättkränkta att de ogillar musik som går ut på att hata på kvinnor, homosexuella, svarta, de med funktionsnedsättningar, osv. BIG SURPRISE. Och det borde vara ett wakeup call till arrangörerna (och nu riktar jag mig direkt till er: har ni ens gjort en analys av vilken publik ni har och vilka ni behöver attrahera för att kunna växa?). Det går faktiskt att tänka större, tro mig.

2. Det handlar inte om att vara “lättkränkt”. “Lättkränkt” är vad NI är när ni inte kan ta åt er av helt rättmätig kritik gällande textinnehållet i en artist ni bokars låtar. “Lättkränkt” är att bli sur över att någon vågar ifrågasätta er makt att boka något annat än det ni bokat. Sorry, men det har ni inte rätt till.

3. Att er relation med artisterna går före er publik är inte till er fördel, tvärtom. Att ni väljer goda relationer med sexistiska och rasistiska artister framför att skapa en god festival för så många besökare som möjligt kommer bli er undergång, tro mig. Vilka arrangerar ni den här festivalen för? För publiken, eller för vilka gubbar ni vill runka med i bastun resten av året? Förlåt mitt grova språk, men siffrorna talar ju sitt tydliga språk.

Det är svårt att få till några bra omvända metaforer här, eftersom det faktiskt inte FINNS några erkända artister som är kvinnor eller transpersoner som bygger sitt artisteri på att sjunga om hur de vill döda, våldta, lemlästa, håna, hata, osv på vita män. Så jag kan inte säga “Tänk er att en festival hade bokat in den här artisten, hur hade det känts?”. Och till råga på allt hade det enda fiktiva exemplet ändå inte byggt på århundraden av förtryck på grund av kön, etnicitet, funktionalitet, osv, så vita män hade nog inte känt sig speciellt otrygga av det ändå.

Men låt mig försöka komma med någonslags jämförelse ändå här. En semi-fiktiv sådan.

Vi tänker oss att uppståndelsen kring när en teater i Sthlm satte upp en pjäs baserad på Valerie Solanas SCUM-manifest, där huvudparten av historien går ut på att män är underutvecklade varelser som borde utrotas, vi tänker oss att den uppståndelsen skulle gå att översätta.

Såhär: Om du inte gillar Valerie Solanas, och tycker att hennes manifest är ett fruktansvärt övergrepp på män: Hur skulle du känna det om Valerie var en artist som framförde dessa synpunkter via musik, och som skulle spelas inte på en avskild teater där man bestämmer själv om man vill gå dit eller ej (och jag vet att mycket av kritiken där och då gick ut på att gymnasieklasser skulle gå och se den, vilket mig veterligen aldrig hände sen), utan på en festival där du vill se andra band men där du således kan förvänta dig att många av de andra besökarna där är sådana att de tycker att Solanas är så jävla rolig och lyssna bara på den här låten om att skära kuken av alla män och HAHA har du ingen humor eller tror du hon skulle göra det på riktigt eller???

Nej, ni kan inte fatta det, för det finns ingen sådan genomgående skräck bland män för vad kvinnor kan göra mot dem fysiskt och sexuellt, som det finns omvänt. Så mitt exempel haltar minst sagt.

Men det är det bästa jag kan komma med. Det bästa jag har att komma med är en tämligen okänd bok av en kvinna som mådde mycket psykiskt dåligt och försökte skjuta Andy Warhol och som i sina texter uttrycker ett stort hat mot män. Det är det värsta manhatet i underhållningsform jag kan komma på.

Men det här. Det är ju egentligen bara en piss i havet, som vi säger på danska. Tusentals andra manliga artister bygger sina karriärer på att sjunga om att skada kvinnor, och det anses generellt rätt rumsrent.

Jag vet inte ens vad man ska göra. Vad man kan göra. Men jag är glad att människor protesterar. Säger ifrån. “Är lättkränkta”. Vafan, vilken dag som helst är vi så många att det är en ekonomiskt god idé att starta en PK-festival, med enbart PK band som inte sysslar med sexism, rasism, transfobi, funkofobi, osv, får vara med på.

Who’s on?

Också: Om det är någon i Malmö-Köpenhamns-trakten som vill starta band med mig så kan jag spela (rätt dålig) punkbas men tänker mig att vi kan heta “Daddys girls” (så vi alltid kan hävda att det är HUMOR) där alla våra texter är tagna från SCUM-manifestet. Och sedan kräver vi att få bli bokade av Emmaboda nästa år, som motvikt. Ok? Skriv till mig: hannah@onewaycommunication.co

 

EDIT: Det var det där att faktakolla sina uppgifter också. Har redigerat ang. uppgifter kring vilka som ska och vilka som inte ska spela på Emmaboda. Kryper till korset, osv.

Tusen och en genusfail senaste tiden

Hej hej bloggen. Jag hinner inte med dig så himla mycket på senaste pga tja arbete barn relationer stress livet och så vidare. Men jag tänker på dig. Så här kommer en snabb uppdatering på genusfail som jag varit med om typ senaste veckan:

1. Den här bilden av Anita Sarkeesian i en artikel om hur hon ska fixa problemet med #gamergate:

ALLA FEL! Om man vill illustrera en artikel om en person som ska framstå som stark, modig, beslutsam, auktoritär, osv, så väljer man INTE en bild där sagda person blir fotograferad i ett fågelperspektiv (dvs ser liten ut i förhållande till betraktaren) och dessutom ser ut att vara hur enkel som helst att sparka nerför trappan (dvs i en utsatt situation) och dessutom i en hemmiljö (den privata, opolitiska) vilket är precis så som kvinnor oftast porträtteras. Nej nej nej nej. Detta går emot precis allt vi vet om hur vi kontextualiserar illustrationer så de för fram samma budskap som texten.

Och eftersom jag själv just kommer från en diskussion huruvida detta är Sarkeesians eget val (vad nu det skulle ha för poäng, för det handlar nämligen alltid om fotografens makt samt redaktionella val – det var knappast enbart denna bilden som togs men det var den som valdes ut) och huruvida det “kan tolkas som att hon är på väg upp” osv: nej. Det kan det inte tolkas som. Det är inte så konnotationer fungerar. Eller som fotografen Caroline Tibell uttryckte det i sagda FB-diskussion om detta:

 Jag har arbetat som fotograf i tio år och tänkt extremt mycket på hur män och kvinnor framställs i bilder. Kvinnor fotograferas uppifrån, leendes och mer avklädda i högre grad än män (!), män fotograferas allvarliga, ofta underifrån med armarna i kors. Det här kan du själv kontrollera genom att räkna bilder på tex aftonbladet.se eller i vilken tidning/reklam som helst. Och NEJ, det är inte personen som blir fotograferad som ansvarar för bilden, det är ju just detta som är fotografens jobb!

För övrigt kan jag säga att jag kommer på mig själv att om och om igen fotografera män och kvinnor utefter dessa tråkiga normer, där kvinnor är till lags och ofarliga och där män har pondus, och detta gör jag trots att jag upplever mig själv som medveten i frågan. Dessa symboler sitter så djupt i oss människor och det är inte så enkelt som att säga att tolkningar och symboler är individuella. Då har du missat själva poängen med vad kultur är.

Och om någon tror att det inte är medvetet utan bara en slump; varsågod och läs den här manualen från 2013 i hur man fotograferar män och kvinnor som Genusfotografen just bloggat om.

 

2. Några helt vanliga reklamer, apropå detta med hur kvinnor och män porträtteras, som jag har sett på min väg till och från jobbet (Köpenhamn-Malmö):

Reklam för lakrits

Helt vanlig reklam för lakrits säljes med lackkorsett, röda läppar, sängkammarblick och långa naglar (ohygieniskt sätt att äta godis på, if you ask me)

Helt vanlig reklam för kläder med aktiva pojkar och passiva flickor (#protip ge den rödklädda ett roligare instrument än en tamburin nästa gång så kanske hon uppvisar lite entusiasm)

Helt vanlig reklam för nya bröst.

3. Detta med pappan till några skolkamrater till Vilde som stirrade som en galning på Alve när vi kom gående för att hämta storebrorsan efter skolan, eftersom lillungen hade på sig mörkgröna kläder (pojk-kodade) men hade en knallrosa napp i munnen (flick-kodad), och efter lång betänketid sedan utbrast (utan att för den sakens skull skapa ögonkontakt med mig vid något tillfälle): “Nåååå någon har visst fått tag i sin systers napp va?” på ett sådär väldigt skojfriskt sätt.

Varpå jag förstås direkt svarade som sanningen var att “Nej, det är hans”. Varpå två sekunders underlig tystnad uppstod innan han krampaktigt hurtfriskt och helt utan rimlig kontext svarade “Dejligt!” pga vad ska någon som aldrig kunnat tänka sig möjligheten att en pojke skulle kunna ha en rosa napp annars svara?

Förvirrande småbarn.

Roligt i det hela; pappans eget barn fattade inte vad han menade alls utan frågade honom vad det hade stått på nappen som fått honom att tro att det var en napp för flickor. Det kunde han inte svara på. 🙂

4. Det danska barnprogrammet “Hulter til bulter med Sebastian og Louise” som sjöng en sång som förmodligen hette “Jag hatar pojkar/flickor” och som jag missade början på pga drack morgonkaffe i godan ro tills Vilde kom och knackade mig på axeln och sa “Mamma, den här sången är ju helt koko” och himlade med ögonen och snurrade med pekfingret mot tinningen.

De delar jag hörde gick enbart ut på att pojkar inte förstår flickor och flickor förstår inte pojkar, samt en vers där de sa fula saker till varandra baserat på kön och könat utseende/beteende tex “Du tror du är så fin med ditt långa hår”, och så såklart refrängen där de sjunger att de rakt ut hatar det andra (binära) könet.

BRA IDÉ DÄR BARNKANALEN RAMASJANG att fullkomligt PROPPA in så många olika saker som möjligt som barn kan reta varandra med utifrån kön på i en och samma sång. Det är ju PRECIS vad danska barn behöver, MER uppdelning i “vi och dem” baserat på könsdelar.

*suck, suck och dubbelsuck*. Om ni missat hur det annars är på den fronten i DK kan ni ju läsa mitt inlägg om introduktionskvällen på Vildes nya skola som jag skrev om HÄR.

5. Den här jäkla “roliga” bilden som jag sett spridas upp till flera gånger AV KVINNOR på FB som ba “Äntligen har någon fattat!”

beautiful

MEN FÖR FA-AN det absolut SISTA man vill höra, oavsett kön, när man är upprörd, är väl hur jävla VACKER man är! “Åh jag ser att du är upprörd älskling men du är så vacker” “OKEY DIN JÄVLA IDIOT DRA ÅT FANDERS OM DU INTE TROR ATT NÅGOT I HELA VÄRLDEN ÄR VIKTIGARE FÖR MIG ÄN OM DU TYCKER ATT JAG ÄR VACKER ELLER EJ HOW ‘BOUT FUCKING FRÅGA VAD I HELVETE DET ÄR SOM ÄR FEL ISTÄLLET OCH TYP TA MINA KÄNSLOR PÅ ALLVAR” “….Oooookey” *drar sig tillbaka och kastar choklad på*

Rimligt beteende. Rimligt att kvinnor länkar detta och fnissar kokett åt detta. Rimligt att kvinnor själva förstärker den här idéen om att det bästa en man kan säga till en kvinna är att hon är vacker.

*pust* Jag är klar nu.

Som avslut vill jag att vi alla tar varandras händer och sjunger med i John Legends låt “All of me”, speciellt biten där han sjunger

“How many times do I have to tell you, even when you’re crying you’re beautiful too”

Good night and fuck off.

PS. Gästblogginlägg om transsexualism och cishat coming up inom kort. DS.

Det här med Always och #likeagirl

I förra veckan spreds en film på sociala medier, med avsändare Always, ett företag som tillverkar mens- och trosskydd. Med filmen lanserar Always en kampanj som heter #likeagirl, vars syfte enligt regissören och dokumentärskaparen Lauren Greenfield uttrycks på följande vis:

“This project is a fantastic and vital opportunity to empower girls (and educate our audience) to always align the expression #LIKEAGIRL with the meaning of strength, confidence and empowerment.”

Ni som mot förmodan inte sett filmen än kan se den här:

Nå. De senaste dagarna har jag på lite olika platser i bloggosfären läst kritik mot denna film, och mot Always som kapitalistiskt företag i stort, bland annat hos Fitt for Fight och Hej Blekk. Jag tycker att det är rimlig kritik, men jag håller inte helt med, och således tänkte jag ta tillfället i akt och ge min syn på hur vi kan förhålla oss till när företag gör ideologiska utspel på det här viset.

För det första: även om kapitalismen är ett jävla skitsystem som borde avskaffas illa kvickt, innebär inte det per automatik att alla aktörer inom kapitalismen enbart är onda och exklusivt driver en girig och vinstfokuserad agenda. Inte ens gigantiska företag som Always, eller egentligen P&G som äger hela skiten. Det finns givetvis företag som är helt snedvrida av nyliberal privatiseringsromantik (*host*nestlé*host*), men jag tycker ändå att vi kan försöka att skilja de elaka kungarna från västerlandet från de som åtminstone gör NÅGOT vettigt med den makt och de pengar de besitter.

Om vi återgår till Always i detta, så kan det ju exempelvis för kontextens skull vara intressant att veta att Always sedan 2011 samarbetar med UNESCO och i 30 år har drivit program för att ge unga kvinnor undervisning om pubertet, menstruation, kropp och reproduktion. Företag gör ofta så, nämligen; investerar i olika samhällsnyttiga program – kanske för att de vill ha goodwill, kanske för att de vill ha omtal, kanske för att de vill implementera sitt varumärke på områden där deras produkter inte används speciellt mycket, eller för att det sitter någon på någon chefsposition inom företaget som helt enkelt vill försöka göra något BRA. Mest troligt är kanske en blandning av alltihop.

Och visst. Detta betyder inte att Always enbart har goda, altruistiska avsikter när de lanserar #likeagirl, eller någon av sina tidigare kampanjer för att stärka unga kvinnors självförtroende. Klart de vill att vi ska köpa deras produkter. Och detta vill de uppenbarligen göra genom att framstå som “din feministiska kompis”, som Hej Blekk så passande uttrycker det.

Men det är ju en SKITBRA sak. För, för det andra: ju mer företag binder upp sig kring en attityd av “women power” eller antirasism eller politisk korrekthet eller allmän annan bra-och-gott-företag-ighet, ju lättare blir det att få dem att hålla fast i det. Ju troligare blir det att de kommer investera den del av budgeten som heter “goodwill” på något som faktiskt gör gott, som håller den linjen. Och samtidigt, det är det här jag tjatar om varje gång någon säger att vi inte ska kritisera företag som gör sexistisk skitreklam osv för då får de bara mer publicitet, blir det svårare för företag som, tja, säg Facebook, att INTE reagera på sexism och annat jävulskap, för då finns det en hållhake på de investerande företag som vill framstå som “goda”, det finns en trovärdighetsfråga som företagen måste ta ställning till, och då finns också möjligheten att kräva dessa företags avståndstagande från olämpligt agerande hos andra företag.

Hänger ni med?

Jag menar inte att vi ska sluta vara kritiska mot företags olika “goda” kampanjer. Men jag tycker vi ska välkomna dem ändå. Och kräva att de håller fast i dem. Fitt for Fight länkar en annan video, där Always promotar att använda trosskydd varje dag. Jag håller verkligen med om att det är en fruktansvärd video, speciellt i ljuset av #likeagirl. Men då kan det ju vara skönt att veta att den videon är från 2011, och att även om de senaste “BeingGirl”-videorna som ligger uppe på hemsidan även de nämner att man kan använda trosskydd varje dag, så gör de det iallafall i kontexten “om du är rädd för att blöda igenom när du inte vet när du ska få mens”, som svar på en tjejs oro kring sin första mens.

Sen är ju hela sidan förstås fruktansvärt amerikansk, med “radiance pad for teens” och “freshness” hit och dit och jag vet inte allt vad de hittar på för att kränga fler produkter. Men konsumtionssamhället å sido – det är liksom en helt annan fråga som borde hanteras på ett annat plan – så vill jag vidhålla att det är en JÄVLIGT BRA SAK att företag försöker göra ideologiska ställningstaganden på det här viset.

Om inte annat för att det kan användas som ett utpressningsmedel mot dem själva, och mot deras associerade företagskollegor.

Och dessutom: ska vi hålla på och klaga på en massa andra företag som gör sexistisk och nedvärderande reklam, så får vi väl åtminstone vara konsekventa nog att inte ta avstånd från de som väljer en annan, trevligare, linje, hur mycket kommersiella syften det än ligger bakom. För annars finns det ju ingen som helst anledning för något vinstdrivande företag att ens låtsas att de vill göra en förändring.

Och det kan ju inte vara det bättre alternativet.

Och btw. Bleed like a girl!

uDpfRhn

Subjektifieringen av män

(Detta inlägg kommer handla om män, manlighet och framställningar av de samma. Eftersom jag själv är ciskvinna kommer jag inte kunna uttala mig utifrån någon annan position än just denna, och jag ber på förhand om ursäkt för att jag ger mig på ett perspektiv jag inte själv har upplevt.)

I oktober 2012 ställde jag en fråga på Twitter rörande vilka framställningar av mäns sexualitet som män ansåg var tröttsamma. Svaren kan ni läsa HÄR i vad som blev ett av mina mest delade inlägg på den tiden. Uppenbarligen finns det intresse bland män att tala om och få möjlighet till att sätta ord på detta; bilden av mannen, historien om mannen, så som Han™ framställs i diverse filmer, böcker, serier, i nyhetsmedia, överallt. Och hur en person som identifierar sig som man kan, får, bör, måste, förhålla sig till detta.

Många av de svar jag fick in då, för nästan 1,5 år sedan, visade på en tydlig frustration över den könsframställning som vi i andra sammanhang, ur kvinnofrågeperspektiv, kallar “kvinnor som priser”, men som i detta sammanhang innebär “Idéen om att en man ska prestera olika saker för att i slutet få det (uppenbarligen) bästa en man kan få: en kvinna (samt sex)”.

Och jag förstår verkligen frustrationen över detta. Hela upplägget, och det är verkligen ett av de mest klassiska uppläggen i narrativets historia, mannen som räddar världen, dagen och kvinnan och får henne på slutet, utgör en fruktansvärt begränsande berättelse, för både män och kvinnor.

Mir på Kultureliten skrev i november ett inlägg om hur han anser att manlighet alltid är lika med vanmakt. Han skriver bland annat:

När jag var liten så älskade jag riddare, drakar och annat sånt som småpojkar brukar gilla. Mitt favoritprogram (av barnprogrammen åtminstone) var Prins Valiant. Där fanns allt. Riddare, drakar och prinsessor som behövde räddas. Jag fick lära mig att om man bara försöker tillräckligt hårt och är en god riddare (som man) så får man till sist vad man förtjänat dvs en plats på toppen, ett spännande liv och till sist så räddar man en prinsessa. För vad är en prinsessa om inte någon som behöver räddas?

Under hela mitt liv har jag pumpats full av den typen av berättelser, från riddarhistorier till Star Wars. När jag senare började läsa till socionom så fick jag höra att jag som man inte skulle ha några problem att få jobb. Med andra ord pumpades jag i en jävla massa lögner som inte har någonting med verkligheten att göra. Dels för att ingen vettig människa kan leva upp till de där idealen, dels för att jag aldrig fick något av allt det där.

Samma sak tror jag gäller för alla män. Vi blev lovade en massa saker. Om du bara är en riktig man så kommer du att få det där jobbet, skolan är inte så viktigt. Listan kan göras lång. Till sist kommer ju alltid verkligheten ikapp. Med en känsla av vanmakt. Antingen så känner man sig lurad, och ofta är det samhällets fel som inte lämnar någon plats för de där vackra äventyren. Vanmakt. Besvikelse.

Jag tror, trots min kvinnoidentitet, att det ligger fruktansvärt mycket i detta. Denna bild, detta ideal, ständigt reproducerat, om att en man bara jobbar tillräckligt hårt (med vad det än är) så kommer han få allt och dessutom en kvinna som pris. Eller som tack. Eller kanske enbart för att han har förtjänat att få henne, efter filmkonstens alla regler.

Det är detta jag vill kalla subjektifieringen av mannen. Mannen som ständigt framställs som ett agerande subjekt, som producerar, som agerar, som sätter allt på spel, inklusive sitt liv, för att rädda andra, den självuppoffrande men aldrig tvekande och alltid vinnande mannen vars värde mäts i hans prestationer.

Det är en viss skillnad mellan objektifiering och subjektifiering, både i framställning och konsekvens. Och det finns givetvis fördelar och nackdelar med bägge, i olika sammanhang. Om man kan leva upp till de ideal som samtidigt ställs som krav för att få vara delaktig, vill säga.

För män är detta specifikt just att vara lyckad, att kunna erbjuda något extraordinärt (ofta rikedom), att vara störst, starkast, modigast, trotsa flest faror – vara mest MAN och vinna över de andra männen… då börjar man kanske komma i närheten av att leva upp till de mansideal som den ständiga subjektifieringen av män i mediala framställningar målar upp. Självsäker. On top of the world. Vinnaren. Per se.

Att se sin könsroll ständigt reproduceras som det vinnande könet, det lyckade könet, att bli placerad i det båset när man själv inte har fått något av det utlovade… jag tänker mig att det är väldigt svårt att acceptera, när samma bilder och utsagor om “den lyckade privilegierade mannen” återfinns överallt, även i jämställdhetsdebatten. När de talar om “män” men inte om en själv. Var finns man då? I vilket vacuum existerar man då? Vem ser en?

Mannen som norm har den konsekvensen att det inte talas om mannen som man. Och Den Presterande Mannen™ subjektifieras gång på gång och behöver aldrig hjälp eller tröst eller stöd och talas aldrig om. Allt han behöver är att få sex på slutet. Eller behöver – förtjänar, så klart. Som att DET, priset, tillgången till Kvinnan™, är mer värt än prestationen? Och ingen talar om vad mannen vill ha för det är underförstått (sex, igen).

Jag förstår vanmakten Mir talar om. Jag förstår den och jag kan relatera till den, trots att jag har ett helt annat perspektiv. Våra erfarenheter är kanske olika men besvikelsen och vanmakten över att inte få det vi blev lovade, att inte leva upp till könsrollen vi får veta, från alla delar av media, är vår plats – den delar vi, om än säkert i olika grad.

Och jag vill gärna höra mer om mäns helt subjektiva upplevelser av detta. Ni läsare som identifierar er som män; hur förhåller ni er till den eviga subjektifieringen av män i media? Hur får den er att känna er? Som Mir, vanmäktiga och besvikna? Eller kraftfulla och peppade? Eller på något helt annat sätt?

Do tell.